Mina morföräldrar rökte när jag var barn. Äcklig, kladdig rök hade smetat sig fast på allt i deras hus: Tapeter, tak, lister, väggar. Allt var nikotingult och kladdigt och luktade äckligt.

För mig var det kväljande. Luften var tung att andas, det kändes som om inte ens kakorna smakade gott.

Ofta frågade jag mormor när hon skulle sluta röka. Hon hostade så hemskt på morgnarna och jag ville ju ha kvar henne, ville inte att hon skulle dö. För jag visste att man kan dö av rökning. Alla barn vet det och inga barn kan förstå varför de vuxna inte vill leva länge med barn och barnbarn. Varför den där illaluktande rykande pappersrullen är viktigare än barnbarnen.

Jag försökte gömma deras cigarettpaket, men de köpte nya och när de blev tillräckligt röksugna blev de arga på mig. Åtminstone morfar.

En gång låg en fimp och pyrde i ett askfat i vardagsrummet. Mormor och morfar var i köket och jag kunde inte förstå varför den skulle ligga och ryka, det luktade så äckligt. Nå, bättre brödlös än rådlös: Med ett djupt andetag fyllde jag mina lungor med det som borde vara luft men innehöll alldeles för mycket cigarettrök och sen försökte jag blåsa ut fimpen.

Det var aska överallt. Hela rummet fylldes med de små svävande flagorna och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Kvar på askfatet fanns ingen aska alls - bara en stinkande, rykande fimp som inte alls slocknat utan tvärtom bara rök mer.

Ingen blev arg på mig. De skrattade och jag skämdes med blossande kinder, samtidigt lättad över deras reaktion.

När mormor blev dålig och mina föräldrar förklarade att hon fått cancer blev jag förtvivlad. Min mormor som jag tyckte så mycket om. Den bästa mormorn i världen. Det som gjorde mest ont var att jag tyckte att hon valt att bli sjuk eftersom hon aldrig slutade röka. Men när hon blev sämre och inte orkade gå ur sängen satt jag där hos henne varje dag efter skolan. Då, under de stunderna rökte hon inte och hon förbjöd morfar att tända cigaretter inomhus. Nu förstår jag att det var för min skull.

Till slut dog hon. Min älskade mormor som jag hade friat till när jag var fem. Som gjorde världens godaste drömmar och som skrattade så härligt. Hon dog bort från mig. Rökte sig bort från mig. Oavsett vad tobaksindustrin säger, oavsett vad andra som röker säger var det så jag kände det.

Jag lyckades aldrig blåsa ut den där cigaretten som låg och pyrde i askfatet, men cigaretterna blåste mig. Blåste mig på min mormor.

Idag blir jag upprörd varje gång jag ser vuxna hålla i små barn med en cigarett i mungipan. Varje gång vuxna röker i barnens närvaro. För jag vet hur barnen tänker. Barnen vet. Känner. Och att se nån man älskar välja cigaretterna framför livet tillsammans med sina barn eller barnbarn gör ont att se.

Vildrenen - blåst.

"Tjenare, hur e läget? Full fart? Kanon! Barnen också bra? Härligt, härligt."

De låter som om man känt varann ett helt liv, men jag känner aldrig igen dem hur hjärtliga de än är och hur många gånger de än använder mitt förnamn. Telefonförsäljarna som inte finns. Iallafall är de inte säljare, efter vad de säger. För när jag frågar om de säljer nåt, nekar de. De ska bara ge mig nåt "alldeles gratis" eller så ska de bara kolla så adressuppgifterna stämmer från i fjol. Jojo. Om de inte är säljare, vad är de då? Fantasier?

Tacka vet jag riktigt folk. Folk som finns och som törs medge det. Som står för sina löften och det de gjort, även om det inte är till deras fördel. Det är riktigt folk det. "En bra karl" är en som är pålitlig och rejäl, inte i första hand en som är bra på att prata eller ens på att jobba. En som står med båda fötterna på jorden.

Nu ska jag skicka lite räkningar till dem jag jobbat hos så jag i min tur kan betala mina skulder. Det känns bra sålänge man kan det. I kylen har vi både mjölk, juice och ost såg jag nyss. Ur skafferiet tog jag fram en påse bullar och sände en tanke till hustrun som bakat dem. Kaffet doftar gott härintill och snart kommer barnen hem från skolan. Jodå, jag har hunnit jobba idag också. Ute i kylan. Just nu är det dock kontorsarbete som gäller en stund. Eventuella telefonförsäljare göre sig icke besvär. Jag pratar hellre med riktigt folk.

"Pappa, får jag skaffa en jaho-adress?"

-Varför ska du ha en sån, frågade jag åttaåringen som har klarblå ögon precis som jag. Lite mindre trötta, bara.

"Jamen pappa! Jaho är ju bara bäst, vet du väl. Dessutom har morfar en jaho-adress och jag vill mejla till honom. Pappa, det är väl bra att jag skriver till morfar?"

Hon vet vilka argument som biter på pappa.

-Jajadå. Jag kan hjälpa dig sen att lägga upp den. Men lova att jag får kolla i din mejlbox ibland då!

"Inga problem" sa hon, ryckte på huvudet och försvann.

Medan jag gick och funderade över att hon blivit så stor att hon ville ha en egen mejladress, ropade hon:

"Nu är det klart!"

-VA? sa jag och gick för att titta. Där satt hon och hade registrerat ett mejlkonto hos Yahoo, alldeles själv.

"Nu ska jag skriva ett mejl till morfar," sa hon och skrev på första raden efter att ha klickat på länken för att skriva nytt mejl: 'Tja moffa!'

Genast kände jag mig gammal. Alltid har det varit jag i den här familjen som hållit på med datorer. Som provat, installerat, uppgraderat och lärt mig nya saker. Som hjälpt andra och hållit på. Nu behövs jag inte längre. Barnen installerar alla spel själva och klarar sig minst lika bra utan mig. Jo, förresten. Ibland behövs jag. Min plånbok som för det mesta är tom behövs. Vid läggdags behövs jag med mitt sagoberättande och gonattpussande. När saker går sönder behövs jag, även om pojken är händig och fixar mycket själv.

En gång slutade växlarna fungera på hans cykel. Besviken på cykeleländet ställde han den bakom garaget och deklarerade att han skulle minsann gå i fortsättningen, eftersom bara treans växel gick - ibland. Hans far såg sin chans att bli hjälten framför alla:

-Vi tar isär navet och ser om vi kan fixa den.

"Naveln?"

-Nej, N-A-V-E-T. Klumpen i mitten av hjulet. Där sitter växlarna. Vi tar loss hjulet och tar in det i pannrummet. Säkert behövs det göras rent och smörjas.

"KAN MAN TA ISÄR DET? Oj! Får jag vara med, pappa?"

Det fungerade. Plötsligt var jag grabbens superhjälte igen och njöt intensivt av varje ögonblick. Med smutsiga händer tvättandes det i smådelar isärplockade navet i en bytta med diesel satt vi och surrade en stund om livets möjligheter och omöjligheter. De senare tycktes i pojkens ögon vara få, vilket gladde mig.

"Inget är omöjligt, bara man vill" har större delen av livet varit devisen även för mig, en inställning jag försökt överbringa till mina barn.

Tillsammans satte vi ihop navet igen och pojkens leende när alla växlarna fungerade vid provcykling var obetalbart. Det avslöjade glädje över att ha fixat något själva, att ha gjort det tillsammans och glädje över att kunna cykla igen.

När jag sa gonatt på kvällen var kramen extra hård. Orden "Du är världens bästa pappa" ringde fortfarande i öronen när jag väl somnade själv.

Vildrenen - bara gammal ibland

Glöm aldrig ditt modersmål!

Faderns ord ekade i hans huvud hela livet. Efter flytten utomlands var det så mycket att lära sig. Trafikregler, lagar, en helt annan kultur, namn på personer och det nya jobbet. För att inte tala om det svåra språket som gjorde livet surt för honom. Hans arbetskamrater retade honom när det blev fel, så han gjorde verkligen sitt bästa för att lära sig det. Ibland fick han dåligt samvete för att han så sällan talade sitt modersmål. Bara i telefon med släkten nångång ibland.

Pappan hade nämligen berättat för honom varför språket var så viktigt: Det var en del av deras kultur, orden i det berättade landets och folkets historia och påminde honom om hans egna rötter - när han hörde andra tala det, längtade han obönhörligen hem. De gammelsvenska orden bar med sig doften av ett svenskt sommarregn, av snö som faller och av liljekonvalj. Till och med koskit och nyslaget hö.

Ibland irriterade han sig över andra svenskar som anammat utländska ord och talade nån sorts blandsvenska. För första gången i sitt liv förstod han varför finnarna som kommit till Sverige för hur länge sen som helst fortfarande pratade finska, turkarna turkiska och irakierna arabiska. Språket var en del av deras identitet, en del av dem de inte ville glömma - den sista länken mellan dem och det hemland de fortfarande drömde om.

Men i tidningar, på TV och ute på gatan därhemma blandades språket ut mer och mer. Framför allt engelska -förlåt: amerikanska- ord och till och med svordomar användes insprängda i vardagstalet. Det lät löjligt ibland, ungefär som särskrivningarna som ständigt blev fler.  "Säljes: Vinter däck" är en klassiker liksom "själv påtagen" och "ny renoverad". Varför renovera något som är nytt? Varför blanda engelska och svenska ord, framför allt när det inte behövdes utländska substitut? Det förargade honom när barnen berättade att de nått "level två" i det nya datorspelet. -Nivå. Det heter NIVÅ, svarade han.

En dag fick han förfrågan om att byta mattor i ett badrum. Då han förklarade för den presumptive kunden att det skulle ta avsevärd tid innan han fick möjlighet att göra det, svarade denne: "I gatt reing at Gorlv får jo." [jag får väl ringa Golv for you]. Utan att kommentera noterade han namnet och blev förvånad då han en dag såg en vit skåpbil med firmanamnet i stor text på sidan: "Golv 4U".

Varför inte "Floor 4U" eller ännu hellre något svenskt namn som alla kunde förstå?

Men det ligger i tiden. Bara att gilla eller dissa läget, annars blir man helt down. Viktigast är väl ändå att man kan få cred för det man gör och helst också casha in lite stålar så man slipper vara helt dedicated till firman. Där pratar de ofta om kopplingen mellan ett bra management, engagerade medarbetare och cash-flow. Vi tar betalt för know-how, säger chefen. Han som har titeln manager på sitt visitkort. Uppenbarligen hade han inte kunskap om svenska titlar.

Vildrenen - blogg 4u

Oavsett om man tänkt sig sex eller en fjällresa händer det tyvärr alltför ofta samma sak: Det blir inte som man tänkt sig. Resan kanske inte blir av, eller så blir den ett fiasko. Vädret blev kass, skotern rasade eller man skidade i tre dagar utan att få se en enda ripa i kikaren. Men det är sånt som händer. Vi kan inte alltid råda över omständigheterna. Som alla småbarnsföräldrar blir brutalt medvetna om när de precis klätt upp småttingarna, packat bilen och ska fara på släktmiddagen: Shit happens.

Själv for jag till bilprovningen efter minutiös kontroll av fordonet. När jag rullade in på asfaltplanen utanför besiktningshallen tändes plötsligt varningslampan för ABS-bromsarna. Väl inne i hallen visade det sig dessutom att ett bakljus slocknat till följd av en trasig glödlampa, som lyste när jag for hemifrån. Det är sånt som händer.

Sånt som händer kan faktiskt vara riktigt intressant. Om inget hände, skulle tillvaron vara alltför lugn för många av oss. Apropå händer är de kroppsdelar vi kan ha mycket glädje av. Händer kan känna, greppa, pilla, krama, smeka. Med händerna tar vi emot oss om vi faller. Med händerna tar vi tag i vår älskade, drar henne till oss och bedyrar vår kärlek. Och med händerna berör vi, stryker, smeker och tillfredställer. Försök ha sex utan att använda händerna, så uppskattar du dem mer i fortsättningen.

Sånt som händer berättar mycket om oss. Händelser i vårt liv kan vittna om vår personlighet, våra intressen  och svagheter. Kanske vi är slarviga, disträa eller obetänkta och råkar därför ut för diverse olyckor och missöden? Våra händer berättar likaså mer om oss än vi kanske tror. När vi tar någon i hand bedömer vi handslaget. Ett slappt, svettigt handslag får oss att hålla distansen. Ett mjukt varmt dito får oss att slappna av. Ett alltför hårt blir obehagligt. Många gånger tittar vi mer eller mindre medvetet på andras händer när vi talar med dem - kanske över fikabordet. Är de välmanikyrerade, söndervärkta, tjocka, smala, rynkiga eller grova? De berättar mycket för oss. Kanske fattas ett finger. Kanske naglarna är sönderbitna.

Undertecknads händer är mestadels valkiga samt uppvisar här och var såväl nya som gamla, helt läkta sår. De flesta ser direkt på mina händer att jag jobbar som hantverkare. Tyvärr, kan man tänka ibland. För till kostym, skjorta och slips passar spruckna valkiga händer illa. När småsprickorna i huden är svarta efter arbete med bilen eller något annat smutsigt och inte ens fotogen kan få dem rena vill man helst gömma dem.

Häromkvällen när jag kröp intill frun med en herdestund i sikte kändes det så bra att lägga handen på hennes höft. Det låg i luften att min älskade hade samma planer som jag. När handen sedan sakta gled upp längs sidan och in framåt för att kupa sig runt hennes ena bröst, stelnade hon till märkbart.

"Du rivs. Du M-Å-S-T-E smörja dina händer med handkräm varje dag."

Hur det blev med herdestunden ämnar jag inte berätta här. Men situationen beskriver väl vad jag så ofta tänkt. För det där var -just det-: Sånt som händer.

Vildrenen - old man river.

Det är inte allom givet att få bli föräldrar. En del har inte de naturliga förutsättningarna., vilket inbegriper följande:

1. Fertilitet. Om du av någon anledning inte har de fysiska förutsättningarna att bli förälder, finns det som tur är ibland medicinsk hjälp att få. Går inte det, är adoption sista utvägen.
2. En partner av motsatt kön. Det borde egentligen inte behöva nämnas, eftersom alla som går i svensk skola vad jag vet får lära sig det. På förekommen anledning nämner jag det ändå.
3. Kunskap om hur man gör, vilket leder oss in på sista punkten:
4. Sexuellt umgänge.

Om vi bortser från dem som av olika anledningar fastnar på punkt 1 och som givetvis borde få all hjälp som står till buds kan man ju tänka sig en viss restriktion för övriga som vill ha medicinsk hjälp för att bli med barn.

För alla som är intresserade har Aftonbladet idag en artikel i ämnet. "Så blir du gravid i vår" heter rubriken på det som måste vara sexualupplysning på högsta nivå. Själv har jag inte haft en aning om att metoderna varierar beroende på årstid. Kanske man kan bli gravid med hjälp av luftburna pollen? Eller är det "vår" som i sol-och-vår?

Annars finns det en synnerligen intressant artikel om SÄPO-vakters skjutskicklighet. Allas vår linslus till näringsminister har som bevis på sin viktiga roll eller kanske som ren (!) uppmuntran fått livvakter från SÄPO. Vi som läst Guillous romaner kan inte undgå att smått leende associera till en scen där Hjältens SÄPO-livvakter lyckades skjuta en gammal tant i benet när de skulle försvara sitt skyddsobjekt.

Nu har det tydligen hänt i verkligheten, om tidningarna talar sant. En påkörd ren som låg på vägen  (vägren?)skulle avlivas av en av Olofssons mycket kompetenta livvakter. Denne avfyrade sitt tjänstevapen två gånger mot liggande ren, som vägrade avlida, enär första skottet bommade helt, andra träffade dåligt. För ordningens skull måste vi alltså pålysa att eventuella attentatsmän måste stå blick stilla så de kan bli ordentligt skjutna av livvakterna. Alternativt kan man för att underlätta eventuella avlivningar måla skottavlor på renarna. Åtminstone borde en avlivningsinstruktion för vilt utarbetas. Kanske Aftonbladets reporter kan skriva den? "Så träffar du en ren i vår"

Vildrenen - pappa och levande.

Som en isprinsessa susar den fram över isen mellan kobbar och skär i stilrena svängar och virvlande piruetter. Stor som en jätte i sagorna, mäktigare än den störste. Efter skridskoturen transformeras den tillbaks till sitt verkliga jag - en bil.

I nästa ögonblick är vi tillbaks i actionfilmen igen, med folk som slungas iväg flera meter av en kula, någon som upphäver tyngdlagen i sina hoppsparkar eller bildäck som tjuter på grusväg. Alla bilar som kör på något exploderar ögonblickligen i ett eldhav, förutom hjältens bil som kan kollidera med ett godståg och fortfarande gå att köra.

Nästa kväll är det dokusåpa med människor som ändrat på det mesta. Läppar och bröst har blivit större, tänder är vitare än alvedon och kropparna skulpterade med fettsug och skalpell. Eventuella rynkor från överdrivet solande eller ålder har trollats bort med botox.

På radion varnar de för att fejkat socker -sucralos- sprider sig i naturen ungefär som DDT gjorde på sin tid. I läskflaskorna åstadkommer det en fantastisk sötma och tillåter producenten att marknadsföra drycken som "sockerfri", men så småningom lär vi alltså kanske kunna fiska extrasöt fisk i havet. Sprider sig det fejkade sockret likadant i resten av naturen lär sylten vara klar i och med att bären är plockade.

I kvällstidningar och övrig skvallerpress läser vi om fejkade bröst, ögonfransar och orgasmer. Samtidigt minns vi så kallade artister som inte sjöng själva utan mimade till andra artisters sång.

Frågan blir givetvis: Vad eller vem kan vi lita på?

Huruvida reklamfilmerna är autentiska eller inte spelar  förvisso mindre roll, men kan vi lita på nyhetsmedierna? Uttrycket "Kameran ljuger aldrig" är förlegat, en kvarleva från den tid då kamerorna laddades med fotografisk film och de som höll i dem såg det som sin uppgift att dokumentera verkliga händelser. Då hade den fotografiska bilden en slagkraft och ett värde som idag i stort sett gått förlorat.

På samma sätt riskerar våra pensionspengar att gå förlorade, då de placeras i fondandelar som endast motsvara fiktiva och ibland synnerligen flyktiga värden beroende på spekulationer, förhoppningar och förväntningar från narcissistiska samhällsparasiter som totalt struntar i företagens substantiella värden. Med andra ord kan vår pension också visa sig vara fejkad den dagen det är dags att ta ut pengarna.

Å andra sidan vistas vi mer och mer i en fiktiv värld där vi träffar låtsasvänner och kanske själva låtsas vara någon annan. Vissa av oss lever mer tid i den fejkade världen än i verkligheten.

Dock finns den - verkligheten. Mina barn är inte fejkade. Deras kramar och försäkringar om kärlek är verkliga. Skoterturerna till utkikspunkten, samtalen vid brasorna ute i naturen och busandet när de kittlar mig tills jag nästan inte kan andas är alla verkliga - precis som min fru. Hon som stått ut med mig i vått och torrt är definitivt verklig. Både när hon mindre glatt konstaterar att jag glömt bära ut soporna och när hon är i min famn.

Vildrenen - real or fake?

Utanför dörren var det ganska tyst. Sådär trolskt när alla ljud är dämpade av dimman, ljuset är så utjämnat att man omöjligen med hjälp av det kan hålla reda på väderstrecken, trots att solen är på väg att gå upp därborta i öster. Samma dimma hade också hållit kvar en hel del värme vid marken som ett täcke ungefär, vilket gav en behaglig temperatur ute på bron där jag satt med kaffemuggen och lyssnade, doftade, iakttog. Samtidigt som hela bron sveptes in i en doftslinga från kaffet letade sig porlandet från trädgårdsdammen fram dit där jag satt. I övrigt var det alldeles tyst. Det var som om övergången mellan morgon och dag avstannat. Efter en stund bröt en trast tystnaden och började tjattra en bit bort, som för att tvinga fram den nya dagen. Känslan av total ensamhet och frid började avta.

Några morgnar senare satt jag i köket med det nykokta morgonkaffet och läste. Frukostbrickan till resten av familjen stod och väntade i det tysta huset. Klockan i vardagsrummet hade stannat under natten då ingen dragit upp fjädern på ett par veckor, men det gjorde inget - tystanden blev bara än mer påtaglig. En magisk stund som gav själen ro och magen det lugn som innebär en bra start på dagen. När små steg i trappen annonserade lillans uppvaknande blev det en mysig stund på kökssoffan innan det var dags att börja den nya dagen på riktigt med familjen.

Häromkvällen var jag ut och sparkade med hunden. På vägen låg en ishinna polerad av ett par dagars nordanvind. Föret var med andra ord idealiskt. Under den klara stjärnhimlen fanns inga hörbara ljud utom stegen och flåsandet från hunden ackompanjerat av sparkmedarnas viskande och i öronen hördes bara min egen puls när vi så småningom stannade. Snön på träden inte bara reflekterade fullmånens sken så inga lampor behövdes utan dämpade effektivt alla ljud. När jag satte mig där på sparken en stund och betraktade universums storslagenhet lade sig hunden tillrätta i snön och slöt ögonen, hoprullad som en kringla med den långa tjocka svansen över nosen. Alldeles tysta var vi båda. För en stund kändes det som om all stress, allt elände nyhetsuppläsarna trummat in under dagen och allt annat som pockade på uppmärksamheten bara rann ur medvetandet för att istället ge plats åt den frid och harmoni som strömmade genom medvetandet och ut i alla kroppen lemmar. "Om man finge må såhär bra hela livet!" tänkte jag.

Kanske är det så att vi behöver lugn och ro omkring oss ibland. Några minuters tystnad som ger oss tid att känna, vara, komma i balans. Säkert uppskattar inte alla det. För mig är det oumbärligt. Tystnaden är balsam för själen.

Vildrenen - silence is golden

Trots strul som definitivt inte berodde på mig, hade jag lyckats hålla tiden ganska bra. Några minuter sen, men bilkörningen brukar ta nästan två och en halv timma och hade gjort det nu med - två och en halv timma till lasarettet. Där var det kaos på parkeringen. Alldeles för många hade kört in på den trånga parkeringen samtidigt och dessutom kommit på alldeles för sent att den var full. Nu hade de fullt upp med att backa ut ur planteringar och papperskorgar utan att buckla varandras bilar. Själv hann jag visserligen inte mer än att sticka in fronten på parkeringen innan faktumet var konstaterat: Bara att backa.

Bakom mig stod två bilar. Närmast en dam som I-N-T-E ville backa. Hon ville in på parkeringen istället. Efter henne stod en bil med två unga tjejer i, vilka såg ut att konstatera kaoset men inte ha en aning om vad de skulle göra.  Nåväl, när jag backat tillräckligt nära damen bakom förstod hon att enda sättet att rädda bilen var att hon också lade in backen, vilket smittade av sig på de två unga söta.

Så småningom var iallafall min lekamen på plats i receptionen. (Var de mentala förmågorna befann sig kan man undra.) Den fantastiskt vackra läkarsekreteraren som just då satt i luckan kunde inte hitta mig på listan över dagens besökare. Hur jag än försökte förklara att jag faktiskt hade tid för fem minuter sen, gick det inte att hitta den posten i datasystemet. Bländad av hennes artiga leende svalde jag alla ord jag tänkte och tog mycket behärskad fram kallelsen jag fått med tid och namn på den jag skulle träffa, räckte över den och tänkte att nu skulle det väl bli ordning på torpet iallafall.

Till svar fick jag ett leende som fick vintergatan att verka gråtrist. Hennes ögon glittrade och hon kunde inte dölja sin förtjusning när hon meddelade att tiden var imorgon. Imorgon! Jag hade alltså stressat och krånglat för att hinna i tid - en hel dag förtidigt. Tjugo mil enkel väg.

I ett sånt läge känner man sig dum, jag lovar. Den vackra hjälpte mig att få träffa rätt person ändå, fast jag var där fel dag. På så vis slapp jag fara hem med oförrättat ärende iallafall. Alla jag träffade där hade roligt åt mig, vilket jag ju var tvungen att bjuda på. Dock bestämde jag mig för att inte berätta för mig fru om episoden. Det höll en minut från det att jag klev ur bilen hemma. "Lika bra att bekänna" tänkte jag och drog hela historien från början till slut. Hon fick sig ett gott skratt, varefter hon undslapp sig: "Du borde vara inlåst."

Vildrenen - framtidens man.

Det här hade varit en av de kallare vintrarna på länge. Långa perioder hade kvicksilvret legat under minus tjugofem, ofta under trettiofem. Dessutom hade det kommit mycket snö. En och en halv meter låg det, på sina ställen betydligt mer. För hans del hade det varit hemskt. Han hade frusit, gått hungrig, varit rädd ibland. Hungern var värst. Ensamheten hade han klarat någorlunda. Visst hade han saknat sin familj -speciellt mamman- men han var ju vuxen nu och förväntades klara sig själv.

Mandomen hade gjort sig påmind vid slutet av nästa sommar, när hormonerna börjat strömma i kroppen. Plötsligt var ensamheten inte så behaglig längre. Det hade varit en underbar vår efter den stränga vintern, sommaren blev varm och vacker med mycket sol. Många var de kvällar då han tagit sig ett dopp i en tjärn en bit in i skogen efter kvällsmaten och bara njutit av det ljumma vattnet. Torkan hade gjort att myggen inte var nån jätteplåga. Kort sagt: Ett bra sommarhalvår. Men de där hormonerna gav honom ingen ro. Det var som en oro i kroppen, han blev rastlös. Längtan efter en partner i livet blev starkare för var dag.

Plötsligt, en varm sensommarkväll hade han fått syn på henne. Där, i silhuett, såg han former som fick honom att sluta svälja saliven, andningen upphörde för ett tag, hjärtat slog hårdare. Hon var så vacker, så kvinnlig. Den kroppen var fulländad, det var bara så. Den mjuka, böljande rundningen över hennes höfter och bakdel var så tilldragande, att han nästan inte kunde stå still. Hon saknade inte former någonstans, om man skulle vara ärlig utan var precis perfekt, lagom rund.

Ögonen var som den där skogstjärnen han badat i på kvällarna, med en skillnad: Nu drunknade han. Den första blicken, när hon såg på honom och han på henne, skulle han aldrig glömma. I det ögonblicket var han förlorad. Hur skulle han någonsin kunna vistas någon annanstans än vid hennes sida? Deras framtid låg utstakad, åtminstone i hans ögon. Hon hade visserligen ett barn, en pojke, men det vara bara mysigt, tyckte han, det gjorde i alla fall inte honom något. Gärna skulle han sätta fler barn till världen, som det kändes just nu skulle det bli många.

Det gällde bara att få henne intresserad av honom.
Allt gjorde han. Hon fick en uppvaktning som skulle få vilken kvinna som helst att bli grön av avund. Ständigt fanns han där till hennes tjänst. Alltid med komplimanger, god mat. Dessutom gav han henne trygghet i livet. Hon kunde lita på honom, han var alltid redo att försvara henne mot vilken fara det vara månde. Om det krävdes skulle han ge sitt liv för henne och hennes son, det visste hon. Så även om han kanske inte var den stiligaste karlen i omgivningen, hade han det hon ville ha, och så länge hon bara genom att ge honom en förförisk blick då och då, vicka lite extra på ändan nån gång och sucka sådär sexigt mot honom kunde få honom att fortsätta vara hennes trygghet, ville hon ha det så.

Han var några år yngre än henne och hon uppfattade honom ibland som lite omogen. Men en spänstig kropp hade han ju, rena lammköttet. En hormonstinn yngling som bara verkade ha sex i huvudet och var beredd att göra vadsomhelst för att få det. Å andra sidan hade ju inte hon något emot det. Han skulle få sitt lystmäte av den varan, det hade hon med all önskvärd tydlighet visat honom under flera dagar nu. I början hade hon varit ovillig till sånt, inte alls varit på humör. Dessutom hade han varit lite väl framfusig när han först ville att de skulle slå sina påsar ihop, så det gjorde honom bara gott att få vänta lite. Hon var tillräckligt erfaren för att veta hur man höll intresset vid liv utan att släppa till.

Just den här dagen verkade det dock lovande, tyckte han. En vacker dag, med solen som stod lågt över första snön som fallit dagen innan. Några minusgrader var det ute, men härligt klart och friskt. En sån där dag då det är extra skönt att leva. Och idag skulle det ske. Idag skulle de bli Ett, för första gången. Väntan hade varit lång, flera gånger när han försökt sig på ett närmande hade hon nekat honom, han hade blivit frustrerad. Men idag skulle det alltså ske, det visste han. Hon hade varit så otroligt kärvänlig på morgonen, strukit sig mot honom, det hade varit laddat i luften mellan dem.

Nu gällde det bara att hitta ett bra tillfälle. Få undan grabben som var som en kondom mellan honom och henne. Fattade han inte när det var dags att hålla sig undan en stund? Men det gällde att lägga band på sig, inte visa nån irritation mot hennes son, då var det kört direkt.

På en skogspromenad under förmiddagen tyckte han att det var läge. En snabbis ute i solen, kanske bakom en buske, det vore väl härligt! Hela kroppen darrade bara han tänkte tanken. Och när han närmade sig henne och framförde tanken, log hon bara förföriskt mot honom.
YEZZZZZ!
Nu var det alltså dags. Hjärtat slog minst dubbelt så fort som vanligt, andhämtningen var tyngre och hela kroppen full av förväntan. Med en blick som inte kunde missförstås fick han grabben att gå lite åt sidan, så de två var ensamma där i solen.

VOV-VOV-VOV!

Skallen ekade i skogen. Stod det inte ett hundkräk där! Precis när han skulle till. Stämningen var perfekt, hon var villig. Och så kom den där och störde. Han gjorde ett utfall mot hundeländet, som bara for undan en bit och följde efter tillbaks, hela tiden ilsket skällande.
Suck.
Den där herdestunden tedde sig plötsligt mycket avlägsen?hundkräket var ettrigt som en mygga på försommaren och ville inte ge sig.
Hon gav honom en blick som lovade nya försök till älskog, och sa mjukt: "Kom, vi går nån annanstans, bort från hunden."

Och han följde ju med, naturligtvis. I egenskap av familjens beskyddare gick han sist, alltså närmast hunden, och lovade att slå ihjäl den om han bara kom åt. Eller i alla fall ge den en omgång som den sent skulle glömma.

Efter en bra bit verkade dock hunden ge sig, den vände och for tillbaks till sin husse nånstans i skogen, som förmodligen förväntade sig att den skulle jaga hare. Skönt att få lugn och ro igen. Nu gällde det bara att bygga upp den där stämningen, spänningen. Hitta en ny liten glänta där man kunde älska ostört. Hon verkade fortfarande sugen i alla fall, det var ju lovande.

De två kärlekstörstande och deras son korsade en liten väg där i solen. Hon först, sonen sen och sist han. Långt bort i fjärran kunde de höra att hunden hittat nåt annat att skälla på, hon vände sig om och log mot honom, sen viskade hon: "Tack för att du jagade iväg den. Kom nu"

I nästa ögonblick högg det till i hans bröst. Allt blev dimmigt, benen ville inte riktigt bära. Två kliv över diket, sen föll han ihop, liggande på marken. Det rosslade oroväckande när han andades, rann blod ur hans mun. Han hörde att hon blev rädd, kallade till sig grabben och sprang därifrån.
Han såg i dimman hur någon kom närmare, lyfte armarna. Sen blev allt svart.



"Gratulerar. En fjoling. Ganska stor, faktiskt. Vars stod du när du sköt? Där borta? Snyggt skott."
Jägaren som just skjutit sin första älg var lite stolt. Skottet hade träffat otroligt bra. Men mest stolt vara han över att han inte skjutit älgkon som klev upp på vägen först, eftersom hon kanske hade en kalv med sig. Sekunden senare hade han fått se att han hade gjort rätt i att vänta med skottet. Kalven hade han inte skjutit efter, då den sprang över vägen och avståndet var för stort. Sen kom tjuren och stannade till precis tillräckligt länge för att ge skottchans.
Lite vemodigt var det samtidigt. En stilig älg i början av sitt liv låg nu död. Ett liv var utsläckt. Skönt att det gick bra, utan en massa lidande. Respekt för livet kräver att man inte orsakar lidande men också att man tar tillvara på köttet och inte bara låter det förfaras.
Men det är blandade känslor ändå, även för den mest inbitne jägare.

Liksom så många andra norrländska sommarnätter var den här fantastisk. Det smått magiska ljuset har blivit något svagare nu några veckor efter midsommar, vilket gjort natten ännu vackrare. En svag blåton färgar allt och där jag gick längs vägen välkomnades jag hela tiden av prästkragar och älggräs, midsommarblomster och blåklockor. Framförallt blåklockorna stod i stor mängd och färgade hela dikeskanten.

Hunden som följde mig på den alltför sena kvällspromenaden struntade blankt i blomsterprakten men njöt så mycket mer av den fuktiga nattlluftens alla dofter. Själv slogs jag av hur många blommor han lyckades trampa ner medan vi gick där. Ett skarpt kvi-vitt rakt ovanför oss blev i mina öron till en hälsning från morkullan. Fågelkvittret är annars inte så intensivt nu när alla har fullt upp med sina ungar.

Lite längre fram avslöjade några brungeggiga spår över vägen att en älg nyss gått där. Hundens tvärstannande och intensiva vädrande bekräftade fyndet och hade det inte varit för mitt kommando skulle han ha följt efter och förmodligen varit borta i timtal. Efter många år tillsammans har vi lärt känna varann ganska väl, varför det sällan behövs några ord. Åldern tar på honom och medvetenheten om att den dag närmar sig då det är dags att låta honom vila ligger som ett hotfullt moln vid horisonten hur jag än försöker skjuta det ifrån mig. Så länge han inte lider får han givetvis vara kvar, men Beslutet kan tvingas fram fortare än man anar.

Mitt i ett ganska stort sjok blåklockor var det en blomma som skilde sig från mängden. Med svajande stjälk böjde den sig mot marken som vore den tyngd av något. En närmre undersökning gav  vid handen att en humla krupit in där. Alldeles stilla satt den i sitt förträffliga vind- och regnskydd och sov.  Fascinerad över valet av gömställe strosade jag vidare i natten. På håll hördes porlandet av fontänen i dammen, vackert ackompanjerat av bäcken nedanför vägen.

Väl hemma gick vi trädgården runt, hunden och jag. Han markerade sitt revir, jag insöp buskarnas och blommornas fantastiska dofter. Vid syrenhäcken var det bara att konstatera att de flesta blommorna torkat ut, men några få greddelinfärgade blomklasar kunde jag sticka näsan i. Som för att försöka hålla kvar syrendoften till nästa år drog jag djupa andetag genom näsan och lät lungorna fyllas till brädden av den. På en av kvistarna satt ännu en humla uppkrupen under ett blad. I nattkylan var hon alldeles stel och väntade  på den värmande morgonsolen. Med ett finger strök jag henne försiktigt på ryggen, det var som att klappa en miniatyrkatt. Så len och mjuk under mitt finger var hon. Med ett andetag blåste jag lite värme på henne innan jag gick in till frun, som precis tittat ut genom fönstret för att se om jag inte var på  väg hemåt snart.

"Äntligen är hon min" tänker jag och betraktar henne bakifrån med gillande. Hon är vacker och tilldragande och får mig att redan nu vilja tillbringa många timmar med henne. Tid tillsammans är värdefull och underbar, tid med henne vore härligt - i bilen, i soffan framför brasan, i solen, i sängen.

Med sinnen fyllda av drömmar sträcker jag ut en hand och smeker hennes rygg. Den är svagt rundad utan att verka vek, följsam under min hand men ändå spänstig. Jag drar henne närmre mig och efter att ha vänt henne mot mig betraktar jag henne återigen med utforskande ögon. Så vacker hon är - en av de vackraste jag sett! Skönheten ligger visserligen i betraktarens ögon, men ändå. Själv har jag velat ha henne länge och med tiden har en längtan efter henne byggts upp som fått mig att försaka ett och annat för att hon verkligen skall bli min.

Snart ligger hon framför mig på fällen - naken, öppen och vacker. Mina händer stryker varsamt längs hennes sidor, de följer inbuktningarna på mitten och hon känns så len under mina sträva valkar. Det är nästan så jag är rädd att rispa henne med de grova händerna trots att jag vet att det inte är någon fara.

Jag kan inte låta bli att lukta på henne. Med näsan tätt intill och ögonen slutna andas jag in och tycker mig lära känna henne bättre. Hon doftar gott och fräscht, men det finns också svaga doftspår från andra hon varit hos. Det gör inget för nu är hon min, bara min och jag kan inte låta bli att trycka henne mot mitt bröst.

Till slut blir längtan för stark. Jag vill utforska hennes innersta som är så fyllt av känslor, tankar och åsikter. Jag vill tränga in i henne och omslutas av henne tills omvärlden försvinner ur mitt medvetande en lång, lång stund. Så småningom ska jag vakna till liv igen och lägga ved på brasan för att återigen smälta samman med Henne, hon som fyller mina tankar nu.

Hon är intressant, djup och fascinerande. Hon är rak, avslöjande och brutal. Framförallt är hon spännande.

Sommarens bok har allt. Med henne framför mig kommer jag att glömma bort verkligheten många gånger, somna alldeles för sent och försaka mycket jag egentligen borde göra istället.

Vildrenen - bokmal

Jag trodde inte mina ögon när jag såg henne. Hon stod där vid älven så ljus, vacker och alldeles naken inför mig. Genast tog tunnelseendet vid; det fanns inget annat och ingen annan än hon i synfältet.

Bara inte min fru kommer nu, tänkte jag i ett fruktlöst försök att återfå tankeförmågan och utan att lyfta blicken från henne. För vem kan slita blicken från någon så oskuldsfull, så fulländad i form och skönhet?

Sakta - som för att inte skrämma bort henne - gick jag närmre.

Jag ville ta henne rakt av där och då utan att fråga om lov, utan hänsyn till om hon var någon annans - så starkt var mitt begär. Istället gick jag riktigt, riktigt nära och strök henne med mina fingrar. Försiktigt följde jag med lätt darrande hand hennes fulländade former. Hon skylde sig inte utan stod bara kvar där helt naken inför mig. Med näsan strax intill drog jag ett andetag. Hon doftade fantastiskt. Det var länge sedan jag kände den men i mitt sinne har jag alltid kunnat återkalla den kanske ljuvaste av dofter.

Begäret växte sig starkare för varje sekund. Jag ville bara ha henne, kosta vad det kosta ville.

Ingen ser oss, tänkte jag. Till slut spelade det ingen roll om någon kom på mig. Inte ens om min fru fick se det brydde jag mig.

Där vid älvkanten tog jag henne och hon lät sig tas av mig. Det var så vackert men ändå brutalt, en gräns jag gick över, en handling som inte gick att göra ogjord sedan.

Efteråt när jag hade henne i mina händer luktade jag på hennes innersta länge. Doften var berusande och det kändes som den rättfärdigade det jag gjort.

När jag så småningom lyfte blicken såg jag hennes vänner stå där. Lika nakna, lika oskuldsfulla, lika vackra och jag ville ta dem också.

Ingen såg oss och eftersom jag inte kunde sluta titta på dem tog begäret överhand och jag gjorde även dem till mina där i vattenbrynet. Eftermiddagssolen låg på, fåglarna kvittrade och trots att jag borde kunnat behärska mig gick det inte.

Helt hjärtlös är jag dock inte. De fick följa med till min fru som visade dem den allra största omvårdnad.

Hennes tacksamhet var större än jag trott den skulle vara, men så var det också mycket länge sedan hon fick en bukett liljekonvaljer. Att jag skulle hitta dem växande vilt där vid älven var en överraskning.

Efter en helg som varit en av de lugnare på mycket länge känns det som om livet återvänt. Inte rent fysiskt såklart, men livet. Lite trädgårdsarbete, en dags fiske med familjen och lite umgänge med nära vänner har gjort sitt för välbefinnandet. Och så liljekonvaljerna såklart, de blev en bonus vid fiskeutflykten. Nu pryder de bordet härhemma och fyller rummet med sin ljuvliga doft. De oskuldsfullt vita formfulländade klockorna är så fantastiskt vackra i sin nakna enkelhet.

Vildrenen - konvaljkavaljer

Varje gång jag ser lökarna får jag samma känsla. Det är svårt att sluta titta, blicken liksom dras dit. Sist jag hade dem i mina händer var jag full av förväntan, nu är tillfredställelsen stor.

Gula, vita, blå i alla storlekar lyser de i rabatterna -vårlökarna. Har man tur förökar de sig och blir fler för varje år. Som små värdinnor står de och välkomnar vårsolen samtidigt som flyttfåglarna kvittrar vackrare än någonsin.

Det finns ju andra lökar också. Vita, gula, röda och charlottenlökar trakteras gärna och ofta i det vildrenska residenset. Vad vore väl köket utan lök? Framför allt den vita är väldigt användbar. I folktron kan den användas till allt från botande av öroninflammation till varulvsbortdrivning. Huruvida det verkligen fungerar mot varulvar att hålla fram en klyfta eller ens att lukta vitlök vet jag inte, men i medicinskt syfte är den väl beprövad.

Fascinationen för lökar är vitt utbredd. I Burträsk har en grupp trädgårdsintresserade kvinnor bildat föreningen "schyssta lökar".  Erkännas skall i ärlighetens namn att det är inte bara blommor jag tänker på när jag ser dessa trädgårdsfantaster iförda t-shirts med föreningsnamnet framtill i lagom titthöjd. Uttrycket är så vedertaget med betydelsen kvinnobröst att associationen ter sig närmast självklar, eller åtminstone ursäktad...

För en tid sedan hade tydligen skådisen Kjell Bergqvist träffat nån bimbo och yttrat orden "schyssta lökar". Det var inte så populärt, vilket man kan förstå - även om det möjligen skulle vara tänkt som en komplimang.

Hursomhelst var det de orden som for i mitt huvud när min älskade kom för att visa mig sitt senaste klädinköp - en kavaj och kjol. Hon kom direkt från duschen och hade bara hängt på sig kläderna i tron att jag inte skulle märka att hon var naken under. Som om jag inte skulle se det! Efter att ha yttrat mitt gillande över kläderna kunde jag inte låta bli att knäppa upp kavajen...

Senare på kvällen satt vi i trädgården med varsitt glas vin och såg solen gå ner medan det fortfarande var varmt. Känslan var så genuin. Efter en heldag hemma med familjen utan att ha startat bilen en enda gång och med den annars evigt ringande telefonen kvarlämnad inne var det en perfekt avslutning på dagen. Älgköttet hade varit perfekt grillat, salladen till jättegod för att inte tala om det hemgjorda rosévinet på husets vinbär som blivit en riktig höjdare. Att få njuta av livet så med en familj man älskar är i sanning ett privilegium.

Vildrenen  - lökälskare

Det har sina sidor att vara politiker.

Man ska göra sig bra på bild och gärna synas ofta i rutan, pigg och glad utan att för den skull se ut som en manisk tevepredikant. Dessutom ska man vara duktig på att hantera journalister. Det innebär i praktiken att man ska ha ett fantastiskt ordflöde utan någon som helst substans. Alla löften, lovprisningar eller fördömanden kan man få äta upp senare eftersom nyss nämnda gamar verkar ha ett sjusärdeles minne. Dessutom kan de likt blodhundar sniffa sig till diverse halvsanningar och obekvämligheter att dra fram i rampljuset. Bättre då att prata på utan att få någonting sagt.

"Filibuster" kallas en som klarar det. Egentligen är det nog ett ord som har bättre klang än "politiker".  Tesen om att en lögn som upprepas tillräckligt många gånger till slut betraktas som en sanning har visat sig synnerligen populär bland våra styrande. Tillsammans med en grundmurad övertygelse om folkets medfödda dumhet ger det filibustrarna råg i ryggen att lägga det ena korkade förslaget efter det andra för att sedan i sann demokratisk anda klubba igenom dem innan protesterna vuxit sig alltför starka. På så vis har vi fått en avancerad skattelagstiftning som låter oss betala skatt på sådant vi betalar med redan skattade pengar. I flera extrema fall betalar vi moms på denna extrabeskattning också. De stackars korvören man gnetat ihop blir alltså trippelbeksattade. Minst.

Skatt på den lagstadgade trafikförsäkringen är ett av de nya korkade förslagen. Egentligen är det förstås ett smart förslag. Ingen tror att det ska gå igenom eftersom det verkar så korkat. Självklart kommer det att göra det. Sen kommer moms på alltihop när ilskan lagt sig, vänta bara.

Men vad gör väl det? Jorden fortsätter att snurra, solen att lysa och fåglarna att kvittra.  Efter ett glas vin med frun i trädgården i kvällssolen känns punktskatterna ganska avlägsna. De enskilda styrande som sitter och formulerar en massa goja för att visa sin handlingskraft känns lika avlägsna och tämligen förglösa.

Vad har jag sagt med allt det här då?

Inte ett skvatt. Det var bara en stunds filibustrande, vilket bevisar att jag är som klippt och skuren att bli politiker. Än så länge har jag kanske för mycket heder och känsla för vad som är rätt och riktigt, men det går nog att ändra på.

Vildrenen - filibustrande

Ett av livets små guldkorn; det där ögonblicket då man vill att tiden skall frysa till evighet. För en stund sen satt lillan och jag på altanen i kvällssolen lyssnandes på bäckens brus, fontänens porlande och fåglarnas sånger. Eller rättare sagt: jag lyssnade. Min dotter däremot pratade oförtrutet precis som vanligt. I två sekunder lyssnade hon uppmärksamt när jag påtalat koltrasten som satt i ett träd alldeles intill och sjöng sina nyinlärda afrikanska sånger för oss, smäktande vackert.

Vi hade sett hur merparten av grodrommen i dammen upplösts och frigjort hundratals små yngel som likt små iglar rörde sig i vattenbrynet. Vi hade gått runt i trädgården och sett hur alla buskar håller på att slå ut i grönska nu och påskliljorna står i full blom. Inne satt min fru och förhörde grabben på läxan och vi satt alltså och njöt, hon i mitt knä redan iförd pyjamas, jag fortfarande i arbetskläder efter en lång dag på jobbet.

De två sekunderna var intensiva. Alla sinnen bombarderade hjärnan med intryck och jag njöt för fullt, väl medveten om att tystnaden inte skulle vara så länge.

"Pappa?"

-Ja?

"Varför får en del pojkar mustasch?"

Kopplingen till fågelsång och porlande i kvällssolen var väl inte helt uppenbar, så det tog en stund innan jag lyckades få fram något svar. Men barn är ju sådär. De tänker i andra banor och mycket fortare än vi. Så när jag sa att mustaschen gjorde det enkelt att se att de inte är flickor, svarade hon att isåfall är mustacher helt onödiga. Man ser skillnad ändå, eftersom pojkar inte har bröst.

Nu sover de små liven i väntan på en ny dag med grodyngel, kojbyggen och annat. Själv ska jag väl i säng om en stund, men först vill jag ta en liten promenad i trädgården och titta, känna, lyssna, lukta. Poppeln håller på att slå ut, så det doftar sagolikt på kvällarna.

Vildrenen - pojke.

Lite väl varmt var det i sängen när jag vaknade med stel nacke och ena armen bortdomnad. Den andra nådde precis att stänga av klockan som ringde innan någon annan vaknade. Trots obehagen tog det emot att kliva upp - med båda barnen i sängen blir det ju så mysigt. Försiktigt satte jag en puss på deras kinder innan köket och kaffepannan hägrade. Någonstans i bakhuvudet fanns ett medvetande om att de härligaste av morgnar just börjat, det här var en av dem.

Med matlåda och termos under armen fick jag så småningom bekräftat att så verkligen var fallet. En kakafoni av fågelsång formligen slog emot öronen ute på bron. Där i en smal strimma morgonsol kändes det nästan som om världen stannade en stund. En doftfylld, fuktig morgonluft bar inte bara med sig all den vackra fågelsången utan också fräschör och syremättnad. Som om alla jordens fåglar samlats just hos oss, hysteriskt kvittrande för att inte överröstas av de andra sjöng de sina allra vackraste sånger medan vårfloden gjorde bäcken bakgrundsbrus mycket tydligt. Med en ansträngning gick det att lyssna efter en stämma i taget, ungefär som när man lyssnar på klassisk musik. Koltrasten var givetvis där och briljerade med nya exotiska sånger från vintervistet. Rytmiskt trummade en hackspett på en av fågelholkarna i närheten. Snart blir den bortjagad av den svartvita flugsnapparen som med en getings ettrighet hävdar sitt revir mot allt som flyger.

Porlandet från dammens fontän på andra sidan huset ekade över tomten som en andrastämma till bäckens brus och som en svärm eldflugor om natten lyste sälgens solbelysta blommor på nakna kvistar mot den mörka, skuggade granskogen bakom.

Vilken början på en ny dag! Med skuldkänslor över att störa den tystnad som total avsaknad av biltrafik ger startade jag bilen och for. En bit hemifrån, efter en kurva var det orrspel mitt på grusvägen Tuppen lade först inte ens märke till mig, men så småningom började han göra meterhöga flaxande skutt för att försöka se om det var en rival som stod och mullrade. När motorn tystnade återgick han till kärleksdansen medan ett par hönor kuttrade i varsin björk intill. Med fönstret nere och kaffemuggen i hand kunde jag så sitta några minuter och njuta av detta naturens eget skådespel, medveten om att jag förmodligen skulle bli något sen till jobbet. Men vad gör det? Med hjärtat fyllt av kärlek, glädje och harmoni är dagen räddad innan den börjat.

Längre bort på vägen stod plötsligt en älgtjur och tittade på oss. Huruvida den brydde sig om den spelande orrtuppen vet jag inte, men bilens konturer urskilde den helt säkert där den stod och ömsom lyssnade, ömsom vädrade. Kanske en doftslinga från kaffemuggen nådde hans medvetande, kanske något annat fick honom att i sakta mak kliva över diket och försvinna in i björksnåret, kvarlämnande en majestätisk minnesbild av den ståtliga silhuetten.

När jag strax därefter lade in en växel och sakta rullade förbi den hormondrogade fågeln var det med en känsla av tacksamhet. Livet är verkligen härligt ibland.

Vildrenen - mitt i naturen

De finns överallt, känns det som. Vid de mest oönskade tillfällen får man dem rakt framför ögonen: En generöst exponerad byst här, en tunn topp utan behå där.

Själv faller jag i fällan alltsomoftast och tittar.

Okej då. Jag stirrar. Ögonen dras till behagen som om det satt osynliga gummiband mellan dem och mina pupiller. Med en kraftansträngning lyckas jag slita blicken från dem och se på något annat, som till exempel ögonen en bit ovanför brösten om det är en kvinna som tittar åt mitt håll. Såfort hon vänder bort blicken är jag dock tillbaks på ruta ett igen.

Det som är svårast att låta bli att stirra på är dock de naturliga brösten. De uppbullade silikonfyllda jättebomber vi så ofta ser i reklam, på musikvideos och i skvallerpressen drar inte lika hårt i gummisnoddarna. Ungefär som den extremt manipulerade, datoranimerade reklamen med bilar som flyger eller åker långfärdskridskor i skärgården känns de så oäkta att de inte är intressanta längre. Alla vet att det inte är riktiga bröst som visas. Möjligtvis kan man undra hur stora de kan bli innan de spricker. Eller hur ont det gör i ryggen efter en dags kånkande på dem. Hursomhelst har det gått inflation i silikonbrösten - de finns överallt och kopplas ihop med allt från bilar till laxermedel.

I artikel efter artikel som inte innehåller någon ytterligare information än den som finns i rubriken upplyses vi om att diverse kändisar plockat ut sina implantat eftersom de "vuxit ifrån" behovet av dem, för att några månader senare stoppa in nya. Tanken har slagit mig fler än en gång: Varför inte operera in en luftfylld ballong istället, en som kan pumpas utifrån? Då kunde man på några sekunder variera storleken på dekolletaget efter den klänning man vill bära, eller vilken publik man väntar sig. "Boob inflation" skulle bli en ny sysselsättning.

Tills vidare fortsätter jag att titta. Förlåt- försöka låta bli att titta.

Vildrenen - watch out

Ibland undrar jag om inte lagen om de små tingens inneboende ondska verkligen är en naturlag. Saker händer på det mest förunderliga sätt, när man mest vill det: Just när man bär något extra känsligt, halkar man på traktens enda isfläck.

Just när man är extra smutsig och väldigt svettig efter hårt arbete, råkar man på den där trevliga människan man ännu inte känner så väl, men vill lära känna.

Just när man lagt en riktig rökare i tron att man var ensam, kommer någon in i lokalen.

Det slår aldrig fel.

För en liten stund sen hade jag precis kokt färdigt kaffet. Undertecknad gillar att dricka kaffet varmt, så fort skulle det ner i termosen, bara sumpen lagt sig. Efter att ha öst kaffet ett par svängar, la jag på locket på pannan och tog fram nämnda termos.

Lite självsäkert hann jag le för mig själv, när kaffet prickade mitt i termosens hål fast jag höll pannan ganska högt ovanför, på lek.

Plötsligt hände det som bara inte skulle hända: Locket på kaffepannan lossade, föll rakt ner och landade upp-och-ner på termosen.

Resultatet blev, att kaffet som kom farande skvätte runt halva köket från det där plåtlocket som lagt sig i vägen.

Det är som om kaffet inte vill vara min kompis: Kokar det inte över så spiller jag, råkar välta muggen eller nåt.

Men jag älskar det ändå, trots att det är fientligt.

Dessutom är det en vacker morgon med frosten glimmande och mycket fågelkvitter.

Vildrenen - med ont i sinnet. Eller hur det nu var.

"Hej, jag skulle ha två tuber apskit", sa jag.

Killen i järnaffären rörde inte en min när han plockade två tuber ur hyllan. En annan kund fick däremot fnatt.

-APSKIT? *gapskratt*

"Ja?" sa jag frågande. "Apskit."

Själv har jag aldrig funderat över att det låter roligt. Apskit är ett i branschen vedertaget uttryck, åtminstone vad jag kan förstå. Alla vet vad man menar. Framför allt när de får se hur det ser ut. Inte för att jag tror att de behårade primaternas exkrementer är kolsvart och så otroligt vidhäftande som butyltätmassan är, men ändå.

Senare samma dag kommenterade min kollega en svetsfog någon gjort. Vacker var den inte, vilket kommentaren i all enkelhet visade: "Det ser ju ut som apskit".

Ett tag senare skulle jag byta en del av ett avlopp. Det gamla luktade I-N-T-E gott när jag tog isär det. Efter en stund hade dock luktsinnet bedövats och jag bytte golvbrunnen samt rören fram till stammen. Då kom tidigare nämnda kollega in i badrummet, vädrade och sa: "Huvva, he luukt apschiit'n jenna".

Apskit är med andra ord ett mycket användbart uttryck, applicerbart på allt från utseenden och konsistenser till lukter.

För att själv prestera något likt det torde man behöva vara dålig i magen. Riktigt dålig. Kanske man har apmage då? Makakmage?

Vildrenen - svartkladdig om fingrarna

Söndagsmorgonen började som så många andra helgmorgnar: En liten hand på min arma och ett viskande i ena örat: "Pappa, sover du?"

Hur skönt det än vore att sova vidare, är det svårt att bli arg. Hon menar så väl, lillan.

"Gomorron pappa!" viskar det igen och jag låtsas inte sova längre. Efter att jag skylt min lekamen med en morgonrock för att inte bli kallad nakenfis går vi tillsammans nerför trappan och förbereder fikabrickan med the, kaffe, jos och mackor. Min fru och jag gillar, våra barn älskar att fika på sängen. Ofta blir det fina pratstunder innan dagen börjar på allvar. Stunder man minns.

Efter en stunds fika utbrister så den lilla: "Det ser ut som en människa därute. Jo, det ÄR en människa på gården."

Själv log jag. Jojo, det hörs att man bor i glesbygd, hann jag tänka innan nästa konstaterande genljöd som en siren: "DET ÄR FARFAR! JIPPIIIII!"

Efter att snabbt ha fått på mig kläder kunde jag ute på bron med kaffemuggen i hand konstatera att det verkligen var min far som kommit i syfte att hjälpa till med den relativt stora vedhögen. Utan förvarning eller att ha blivit ombedd. Välsignade far. Tack vare honom och en idog hustru gick det som en dans att få veden kapad och kluven. Jodå - barnen hjälpte också till.

Tänk om alla fick ha ett sådant fint förhållande till sina föräldrar. En relation där det är självklart att man hjälps åt. Utan att någon för bok över vem som fått mest hjälp. Man ser behovet och drar sitt strå till stacken.Snart får han hem ett vedlass och då är det min tur att hjälpa till där. Enkelt, självklart.

Idag har vi staplat nästan färdigt av det som skulle staplas och jag har njutit av solen, värmen och den svaga vinden. Man kan nästan se hur veden torkar i takt med att snön smälter runtomkring. Mitt på dagen stannade vi upp och hälsade några svanar välkomna då de flög förbi och nu ikväll kom morkullan. Hela naturen skakar av livslust, det nästan knakar av liv som väntar på att spricka fram och slå ut.

Om vi grillat?

Självklart. Älg.

Vildrenen - när du får oväntat besök.