Här i bloggen har du kunnat läsa om intelligens tillika brist på densamma lite nu och då. Diverse produkter som värktabletter och kokkärl tillskrivs intelligens. Så även på sätt och vis telefoner. "Smartphones". Fritt översatt: Smarta fånar.

För såvärst smarta vet jag inte om jag tycker att de är.

Visst - de kan en del, eller rättare sagt kan man ha dem till mycket. Paradoxalt nog är dagens telefoner bra till väldigt mycket, men inte till att ringa med.

Jodå. Jag har också en sån. Den har tillochmed hittafunktion så jag kan hitta hem på dagarna fast jag tidvis är mer än lovligt senil. Den hittar iochförsig inte hem lika exakt som min häst: Han går raka spåret hem genom snöstormen utan att vänta på signal från satelliter först. Jag behöver inte ens titta på honom, bara säga åt honom: "Nu går vi hem", blunda för snöyran och följa med ända fram till stallporten.

Det är just när man ska telefonera eländet börjar. Pekskärmar i all ära, men ska man ringa är de kass.

Efter massor av knapptryckningar och menybläddrande lyckas jag beordra fånen att söka kontakt med likasinnad apparat i min bekants ficka (eller var den nu råkar befinna sig) och håller manicken mot mitt öra som jag fått lära att man ska om man vill höra vad som sägs. Problemet är då att pekskärmen är aktiverad och såpass känslig att örsnibben eller vad det nu är som hamnar på fel ställe kommer åt "lägg-på-lur-knappen" på skärmen och så kopplas samtalet ner.

Alternativt ringer det i min ficka. Vid inkommande samtal låses skärmen upp och blir mottaglig för beröring igen. Alltså kan den svara i min ficka utan att jag märker det. Inte smart. Dumt. Fånigt.

Min smarta lur har betydligt sämre antenn än den förra, "dumfånen".

Eftersom den är bestyckad med ett hölje som delvis är i rostfritt stål och således leder elektrisk ström inträffar fenomenet att nämnda hölje skärmar av den inbyggda antennen som därigenom får svårare att såväl sända som mottaga signaler. Skulle jag dessutom - gud förbjude - hålla telefonen i handen blir det etter värre. Då jordas höljet mot min hud och mottagningen blir betydligt sämre. Ett flertal försök med såväl min som andra smarta fånar, inklusive en "ajfån" visar entydigt att telefonen icke är avsedd att hållas i handen. Placeras den fristående på ett bord utan mänsklig beröring blir mottagningen och därigenom samtalskvaliten betydligt bättre. Fortsatta försök som utfördes i rena farten gav vid handen att den optimala placeringen av fånen var i en skål av glas. Från att tappa nätet helt när jag höll fånen i handen strax ovanför skålen till full täckning då den låg själv i sin skål.

Den smarta fånen är alltså ungefär lika bra som en guldfisk. Lever sitt eget liv i en skål av glas där man kan titta på den. Skillnaden är att guldfisken åtminstone är vacker.

Min gamla telefon behövde inte backas tillbaka åtta steg genom menyer för att avsluta något man höll på med. Bara att trycka på "röd lur-knappen" så var man tillbaks i utgångsläget.

Ge mig en lur som är avsedd att ringa med. Som funkar i kyla och tål svett där den ligger i fickan.

Jag intalar mig att det är för den -faktiskt exceptionellt bra- inbyggda kameran jag behåller tele-fånen, trots att det ligger en digitalkamera i byrån.

Visst är det fånigt?

Vildrenen - lurad

Under ett tankeutbyte kom jag fram till att jag nog skulle vara ett intressant fall för psykiatrin.

Det pratas om bipolaritet och manodepressivitet som är en kraftig variant på det. Alltså om jag fattat rätt att man pendlar mellan plus och minus. Ena perioden nästan hög för att sedan dala och hamna under isen. Kravla sig upp igen och nå nya höjder innan man faller osv.

Kanske jag kan uppfattas som en halv sådan.

Normalt hamnar jag aldrig på minus, även om det här hösten faktiskt blev så. Ni som läst allt här (inklusive kommentarsfälten) har en bra bild av varför det blev så.

Ofta ligger jag på plus. I min personlighet ingår en stor portion livsglädje och entusiasm riktad mot vadhelst som fångar mitt intresse. En i grunden extremt positiv livssyn parad med självförtroende och nyfikenhet på det oprövade får mig att dra igång det ena projektet vildare än det andra, oavsett om det gäller att bygga, anlägga, lära språk, yrken och instrument eller lära känna nya människor och djur.

Självklart blir jag trött ibland. Och lika självklart är det att jag får mina törnar. Projekten brukar faktiskt gå i hamn även om jag titt som tätt får betala för min entusiasm med enormt mycket slit. I relationer till andra människor får jag också mina smällar när jag blir missuppfattad eller folk tröttnar på mig.

Om du sett filmen "Mr. Jones" med Richard Gere som kraftigt bipolär kanske du minns en replik som etsade sig fast i mitt sinne eftersom den stämmer så bra in på mig själv. Han valde att avsluta sin medicinering eftersom han "inte klarar att vara utan kickarna".

Samma ord stämmer på mig, även om jag normalt bara faller från plus till noll.

Låt mig älska, skratta, njuta, Leva.

Låt mig gråta till en vacker passage i ett musikaliskt verk, hänföras av en storslagen vy eller förlora mig i en bedårande solnedgång.

Låt mig fascineras av doften och ådringen i en träbit som själv visar mig vad den ska bli i mina händer med den tunna, smala slöjdkniven.

Låt mig lära känna nya människor, slänga käft och ha trevligt - om så bara sitta tillsammans och stirra in i en eld eller fascineras av stjärnhimlen en klar natt långt bort från gatlysen och annat elände.

Min sinnlighet och kärlek till livet kräver det och jag kan ta smällarna och besvikelserna som oundvikligen kommer ibland.

Men jag kan inte vara utan kickarna.

Vildrenen - en halv Mr. Jones

Under skolgången fick undertecknad inhämta diverse kunskaper blandannat i matematik. Jag minns fortfarande fascinationen för stora tal, samt den glädje förmågan att avrunda uppåt och neråt gav mig.

Det gör att jag klarar av att se hur termometern på väggen i skrivande stund visar att det är tjugofyra grader ute. Egentligen rapporterar den en utetemperatur på tjugotrekommanio grader, men jag avrundar uppåt. Eller rättare sagt neråt, eftersom det handlar om minusgrader.

Likaså undrar ofta folk hur mycket bränsle min bil drar, enär den är bestyckad med en relativt stor motor. Min förmåga att avrunda neråt låter mig slippa framstå som miljöbov när jag ger svaret "En dryg halvliter." Ska sanningen fram - vilket somliga envisas med att hävda - så har jag avrundat neråt ungefär en liter. Men man måste ju inte ta med alla detaljer. Jag säger ju faktiskt en dryg halvliter, vilket antyder en något högre bränslekonsumtion.

I mitt yrke råkar jag ofta ut för situationer där någon kräver millimeterexakta mått av mig, trots att det är totalt onödigt. Det bekymrar mig icke alls, då jag i mitt tidigare yrkesliv delade millimetrar i hundradelar och ibland även tusendelar. Men överdriven exakthet kostar tid och tid är -tyvärr- oftast pengar.

Bättre då att kunna vara lite ungefärlig. Avrunda hit och dit efter behag. Behag är förresten också något jag gillar. Deras avrundade form i mina händer får det att ila i kroppen, men det är en annan historia.

Alltför länge har dock möjligheterna att ange mängder och antal helt efter eget huvud varit begränsade, då risken för att avslöjas som lögnare eller iallafall synnerligen påhittig varit överhängande om man använt fel räknetal. Säger man till barnen att man redan påmint dem om att ställa skorna i skotorken en miljon gånger, får man minsann veta att man överdriver mer än lovligt.

Nu har lösningen för oss ungefärliga människor anlänt i form av ett nytt, icke definierat räknetal:

Babiljon.

Hur mycket är en babiljon? -Massor. Mer exakt än så blir det inte. Följaktligen kan undertecknad hävda inför barnen att de blivit tillsagda en babiljon gånger att ställa stövlarna i torken utan att de kan protestera, då talet babiljon är odefinierat. Å andra sidan kan min hustru hävda att hon sagt en babiljon gånger till mig att kläder nedanför sängen inte är acceptabelt, en fråga vi stött och blött i över tjugo år nu.

Självklart är det praktiskt att ha kläderna liggande nedanför sängen, sålänge de inte ligger kvar när det är dags att städa. Tyvärr gör de alltsomoftast det. I ärlighetens namn ska erkännas att uttrycket "alltsomoftast" i detta fall är en kraftig avrundning nedåt. "Alltid" vore närmare sanningen, men det känns bättre att avrunda lite.

I mitt liv har jag läst en babiljon böcker, ätit flera babiljoner bullar, svettats en babiljon gånger och skrattat babiljoner gånger.

Vore mina barn i samma rum som jag skulle de förmodligen påpeka att det blivit varmare ute, eftersom termometern nu bara visar tjugotrekommaåtta grader. Själv skulle jag neka och säga att det fortfarande är tjugofyra. De skulle sucka och säga att jag jämt avrundar och att jag nästan är avrundad själv.

Dags att runda av den här utläggningen med ett konstaterande om att tillochmed min kropp är lite avrundad. Vågen visar drygt hundra kilo. Mer noga än så är det inte.

Vildrenen - avrundad

För första gången fanns det nåt han inte klarade: Det som blivit hans paradnummer tog snöpligt slut i en oväntad snödriva.

Vi hade kört många lass ved nerifrån skogen vilket resulterat i hårda fina spår för både häst och kälkar. Rakt över vägen och upp på gården skulle vi och det här var sista lasset, sen skulle ved för två vintrar vara hemkörd. Sista lasset. Jag sa det till honom och han frustade nöjt. Med snörullning i hagen och efterföljande hömumsande i blicken lossade han lasset och drog som aldrig förr.

Sista hundra metrarna fram till vägen är det uppför och de avslutande tjugo lite extra brant, men det hade blivit en sport för honom att ta lagom fart och ligga i selen tillräckligt hårt för att bärga tyngre och tyngre lass upp på vägen. Med varje muskel spänd i den breda baken som numera är ganska knölig av allt arbete och med ett höggljutt flåsande tog han extra fart.

För sent insåg jag vad som höll på att hända. Sen förra lasset hade bitvargen farit förbi och rivit is. Det tjocka, lagom hårda skiktet med packad snö som gett hans en tum höga skogsbroddar superfäste var borthyvlat och låg dessutom som en hård vall tvärsöver vårt spår just där det går som allra tyngst.

Han var chanslös. Den massiva blankisen som var kvar efter väghyveln gav inget fäste. Sprattlande for han ner på knä i sin iver att rycka lasset över vallen. Upp igen innan jag han säga "ptroo" och nytt försök, den här gången landade han på mulen.

Jag tyckte så synd om honom. Han var så ledsen över att inte fixa det han ju är så duktig på. Med bakhovarna i spjärn mot vallen höll han kvar lasset så det inte for baklänges, men kom inte en fot framåt.

Enklast hade varit att koppla loss och hämta traktorn. Men hans självförtroende var stukat och det kändes inte bra att sluta dagen så. Istället ställde jag mig framför honom och när han sänkte sitt huvud och vilade pannan mot mitt bröst strök jag honom längs halsen och sa tyst: "Förlåt, pojken. Det är inte ditt fel. Det är jag som varit dum."

Med orden "Det är aldrig hästens fel om den inte orkar, utan kusken har varit dumlat" ringande i öronen började jag mödosamt lasta av. Tunga stockar. Upp till skrevet i snö stod jag, men en efter en la jag dem på plogvallen tills kälkarna var tomma - bara för hästens skull.

Efter ett smackande ryckte han loss kälkarna ur snön så de mer flög än gled upp på vägen, vi for och vände och körde tillbaks till högen, men den här gången stannade vi med kälkarna uppe på vägen och jag lastade med nu värkande armar och händer en gång till samma eländiga alldeles för tunga stockar.

På blankisen gick det såklart hur lätt som helst och frustandena tog aldrig slut när jag fortsatte berömma honom ända fram till avlägget på vedbacken. För säkerhets skull for vi ner sen, hämtade en vindfälla och drog den upp över vallen där vi fastnat sist.

Då, just då när han drog de där extrastockarna upp på vägen kom hela självförtroendet tillbaks. Världens Bästa Häst var så nöjd och glad att det lyste om honom och själv blev jag alldeles varm i bröstet av att se det.

När vi lastat av, kopplat loss och hängt upp selen på tork igen stod jag mörbultad men glad ett par meter ifrån och såg på medan den omåttligt starke nordsvensken rullade fram och tillbaks i snön, badade av sig svetten och bara njöt för att sen gå in i hagen till de andra som stod och väntade.

Vi är fortfarande kompisar. Han vet att jag är nöjd med det han presterar, jag vet att han uppskattar mitt beröm och att jag (oftast) ger honom förutsättningar att klara sina uppgifter. Min mössa dränker han fortfarande ibland och när jag hämtar honom till dagens arbete gömmer han sig såklart bakom granen.

Vildrenen - dumlat