När mina barn just börjat gå har de båda kommit till en punkt då de bestigit berg. Rättare sagt har de klättrat upp på den snurrbara fotpallen till min fåtölj. Där har de stått på darrande ben och skrattat i glädje över att ha nått nya höjder.

Min fru har i egenskap av omhuldande mor förskräckt rusat mot dem för att lyfta ner dem så de inte slår sig medan jag sagt: "Låt honom/henne vara. Det är bättre att de ramlar ner från nåt lämpligt högt och lär sig att det gör ont att falla istället för att de far ner från lagårdstaket en dag."

Nu är de betydligt större, mina barn. De klättrar högt och älskar det, vilket är trevligt för mig som vill ha hjälp att skotta uthustaken. Frenetiskt skottar de - tills det ligger en snödriva som går nästan upp till takkanten. Sen slutar de skotta och åker istället rutschkana utför snöhögen från taket.

Det är dem väl unt, man ska njuta av sitt arbete och snön som återstår kan jag kasta ner.

Åter till lillknodden på fotpallen med darrande ben.

Visst är det en bra illustration på världsekonomin? På börserna och finansinstituten?

Det jublas över rekordnoteringar och "åltajmhaj" men samtidigt står alltihop på vacklande ben och minsta lilla knuff får alltihop att rasa.

Ett luftslott som är byggt på förväntningar om ökade vinster och en ekonomisk tillväxt som krävs för att giriga människor ska kunna göra stora förtjänster på andras slit. Ekonomisk tillväxt måste ske på någons bekostnad. Någon måste alltid betala, så är det även om de där telefonförsäljarna som är jobbigare än knott med bestämd envishet hävdar motsatsen. Antingen blir det fattiga stackare som får betala med hårt slit och dålig hälsa, eller så får framtida generationer betala för att vi gör slut på naturens resurser. Rovdriften sker överallt: I världshaven, i luften, i djurriket och tillochmed under marken. Även om myndigheter i vårt land officiellt försöker stävja rovdriften inom skogsbruket så fortsätter den.

De problem vi lämnar efter oss till våra barn är till stor del ett resultat av kraven på ekonomisk tillväxt. Vi har skapat ett samhälle som är så komplicerat att man måste gå i skolan i femton år för att lära sig överleva i det -en kommentar jag förövrigt plankat från filmen "Gudarna måste vara tokiga". Se den igen och få några goda skratt tillsammans med en rejäl tankeställare.

Det finns en gräns när det inte behövs någon mer tillväxt. För egen del har jag nått den gränsen. Jag är själv i firman och vill inte den ska bli större. Passerar man gränsen för att kunna leva i mer lyx sker det på bekostnad av något. Någon måste alltid betala.

Min egen kropp behöver förresten inte växa mer. Tvärtom kunde ett par kilon få försvinna, men det känns inte viktigt.

För mig är det usla så kallade brödet bestående av socker och luft som säljs i butikerna en symbol för den ekonomiska tillväxten. Det bjuder inget som helst tuggmotstånd och blir en äcklig gegga som smetar fast i gommen när man försöker äta det. Efter åtta skivor är man fortfarande hungrig och för den som ska kroppsarbeta är det absolut odugligt. För den som inte kroppsarbetar är det förödande eftersom det lägger sig som en äcklig gegga runt midjan istället. Det är ett bakverk av den ekonomiska tillväxten, en del av ett enormt utbud produkter mänskligheten skulle klara sig bättre utan.

Nu ska jag avnjuta några skivor riktigt grovt hembakat bröd med fläsk från gårdsgris på. Tack och lov är jag inte så förslappad att jag inte orkar tugga riktigt bröd. Till det ett stort glas mjölk vi köpt direkt från bonden och som även de som är mjölkallergiker kan dricka. Som avslutning en stor mugg kaffe som just kokat klart på vedspisen. Kan det bli bättre?

Vildrenen - storväxt men förhoppningsvis någorlunda sund