Vi är väl inte alltid överens - framförallt inte om vilka saker ska göras, och vem som ska utföra dem. Dra hem ved är alldeles onödigt och ska det nödvändigtvis ändå göras kan jag väl göra det själv, tycker han som är Världens Bästa Häst och gömmer sig baki en gran när jag ska hämta honom i hagen till dagens arbete.

Dock är vi överens om när och var han ska pissa. Det gör han nämligen först när han kommer ut i hagen på morgonen. I boxen ligger han ner om nätterna på en synnerligen frikostig bädd av kutterspån och i sängen ska man väl ändå inte pissa, tycker han och jag bara håller med. Framförallt eftersom det är jag som får mocka sen, det lär jag aldrig få honom att göra själv.

Så varje morgon när jag kommer in i stallet möts jag av en yrvaken mörk häst som reser sig ur spånet och ser ut som en åttahundrakilos negerboll enär nyss nämnda varelse även rullat sig i spånet. Mina kommentarer om hur han ser ut struntar han blankt i, bara fnyser. Å andra sidan är jag faktiskt tacksam att han inte hade pissat i spånet innan han rullade sig i det.

Inte heller är vi överens om vars han ska skrubba halsen.

Det finns massor av fina tallar i hagen att skrubba sig mot och oftast väljer han en av dem. Men även ett par granar finns, tillexempel den han gömmer sig bakom när det vankas arbete. Genom att äta upp några av kvistarna och gnaga bort lite bark har han åstadkommit en i allra högsta grad kladdig bit granstam att gnugga halsen mot, vilket avsätter försvarliga mängder kåda i hans man. Mindre trevligt för mig som ska borsta den sen, vilket han såklart finner helt onödigt.

Egentligen skulle han nog vara mer överens med min mormor. Något hon var noga med att lära mig var att man aldrig har huvudbonad på sig vid matbordet. De bodde på landet söderut och alltsomoftast fick morfar eller vi barn då vi hälsade på höra: "Ta å dej mössan, dä luktar bonne!"

Man skulle kunna tro att min häst lärt sig av henne. På vinterkvällarna när jag tagit in honom och hans flickvänner sätter jag mig på huk inne hos honom och småpratar en stund. Kliar honom mitt fram på bogen och myser lite medan han äter. Om jag då glömt ta av mig mössan kommer det som ett brev på posten: Han rycker av mig mössan och släpper den i sin vattenbalja. Vi är ju vid hans matbord och jag kan nästan höra honom säga mormors ord: "Ta å dej mössan, dä luktar bonne!"

I ärlighetens namn ska jag erkänna att det inte är därför han rycker av mössan. Nästa moment är nämligen att han börjar plocka i mitt hår med sin mule - "Kliar du mig, kliar jag dig." Eftersom han nyss tryckt ner min mössa i vattenbaljan med samma mule blir håret väldigt blött.

Men vad gör det? Han är fortfarande Världens Bästa Häst.

Vildrenen - med mössan i hand