« Den vackraste själen | Hem | Högt spel »
Blodsband
Skrivet:   28 september kl. 06:00

Jag älskar mina barn förbehållslöst som jag antar att de flesta föräldrar gör.

I samma sekund som jag såg i min frus ögon att hon var gravid började kärleken till det spirande livet gro. Allteftersom magen växte fantiserade jag om barnet. Hur skulle allt bli? Som så många andra blivande fäder byggde jag bo: Gjorde praktiska förberedelser i form av iordningställande av barnkammare, införskaffande av bilbarnstol, bärsele, hoppgunga och allt man kan tänka sig. 

Min fru tog jag hand om efter bästa förmåga och åtminstone varje kväll pratade jag med magen. Pratade och sjöng små visor för den lille krabaten. Det kändes som om jag var minst lika - om inte mer - förväntansfull som min fru.

När det väl var dags för nedkomst hade vi världens bästa barnmorska. Med henne infann sig lugnet och tryggheten i förlossningsrummet. Båda vi förstagångsföräldrar fick känslan av att det inte skulle kunna inträffa någonting överhuvudtaget som hon inte redan varit med om. Hon hade full koll och eftersom hon var så trygg lät hon mig ta emot barnet. Själv satt hon på en stol bredvid och instruerade.

Med glädjetårarna rinnande tog jag emot min son - försiktigt eftersom han var så halkig. Följde med ett kvarts varv när huvudet var ute för att axlarna lättare skulle komma igenom.

Där och då visste jag att jag utan betänketid skulle kunna offra mitt liv för honom.

Nu har vi ett barn till och kärleken till det är lika stark.

För våra barns skull har jag vakat, oroat mig, skrattat och lekt. Inget ovanligt alls - det är helt normalt för föräldrar att vilja vara med sina barn. Jag har bytt från ett högavlönat jobb till ett betydligt sämre betalt med mycket mer slit för kroppen eftersom jag vill kunna krama barnen godnatt varje kväll. När räkningarna hopat sig och inkomsterna dröjer funderar jag om det är värt det, men på kvällen när jag får mina kramar med orden: "Du är vääärldens bästa pappa!" vet jag att det verkligen är värt det.

Tänk att bara få uppleva det varannan vecka.

Vildrenen - pappa

 

 
Kategori:   Nöje |  Permalink |  Kommentarer [23]
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/vildrenen/entry/blodsband
Kommentarer:

Det behöver inte vara varannan vecka. Det finns tusen varianter. Jag blir glad att se pappor som vill så mycket. Mina barns pappa bor i samma by och har knappt träffat Lilla förrän nu när hon närmar sig 20...

Skrivet av Got2b den 28 september, 2011 kl. 11:04 #

Precis, Vildrenen, precisprecisprecis. Om man är beredd att offra sitt liv för sitt barn - och det är man ju - så känns inte det där andra "offret" man kanske gör på annat sätt så konstigt. För det mesta i alla fall. Så tycker jag.

Skrivet av loleende den 28 september, 2011 kl. 19:12 #

Efter skilsmässan menar jag såklart... Då var hon 13... Den Stora har klarat sig bättre för hon har ställt kran på umgänge själv...

Skrivet av Got2b den 28 september, 2011 kl. 19:12 #

Det gör ont som fan att öppna en dörr och se barnens sängar tomma. Tystnaden kan eka i rummen och luften går nästan inte att andas.
Men! Det som nog har gjort allra mest ont, var när dottern sa: mamma - varför rör du och pappa aldrig vid varandra mer? Varför säger ni inte fina saker till varandra?

Vi som aldrig bråkade, vi som aldrig höjde rösten åt varandra.

Våra älskade barn känner, ser och hör mer än vad vi tror, käre ren.

Skrivet av *P* den 28 september, 2011 kl. 20:48 #

P, du har rätt, mina föräldrar skilde sig när jag var tretton och det var en självklarhet för mig, det hade varit uppenbart länge. Och det var inget jättekonstigt. Så jag tror inte att en skilsmässa behöver vara dålig för ett barn, den är säkert bra för en del barn också ibland.

Men som förälder måste man ju VILJA skilja sig, annars ska man ju inte göra det, tänker jag.

Skrivet av loleende den 28 september, 2011 kl. 21:30 #

Alla fina kloka kommentarer från kloka människor gör mig rörd - Internet har sina finare bitar oxå -

Känner så väl *P* barns ord i situationen där vår älsta dotter spontant säger - Men ni grälar ju aldrig - Inte ens det - Öken - Men vi hade det tryggt och bra ....
Tackar varje dag för att vi kom ur det hela med en underbar vänskap i behåll .

"A"

Skrivet av 62.20.142.91 den 28 september, 2011 kl. 21:40 #

Jaa... vi lär ju våra barn hur en (kärleks)relation ska se ut. Vi är ju liksom rollmodeller...

Skrivet av Jade den 29 september, 2011 kl. 18:25 #

Det är gripande det du skriver om förlossningen. Närheten. Tilliten. En erfaren, modig barnmorska. Något fantastiskt att bära med sig. Fint!

Skrivet av nynnande den 29 september, 2011 kl. 21:27 #

Undrar när vår kärlek byttes till vänskap, när vänskapen byttes till beroende, när beroendet byttes till en kvävande miljö? Jag har inte svaren men jag är övertygad om att barnen kände av skiftningarna mycket mer än vi trodde.
Jag känner också igen kommentaren som min dotter fällde att: "Ja, ni bråkar ju inte ens......." när vi talade om att vi skulle skiljas.

Skrivet av vandrar den 05 oktober, 2011 kl. 06:50 #

Jag gav Got2b länken. Du får den också! Klicka på "nynnande" om du vill till en länk med fina hästbilder.

Skrivet av nynnande den 05 oktober, 2011 kl. 23:32 #

ni har alla en poäng. Ja, jag vill mycket. Kanske lite för mycket ibland. Men allt går om man bara vill. Hur stort offret är handlar väl om min egen inställning. Aatt barnen märker allt är uppenbart, liksom jag tror att vi vuxna i högre grad än vi själva föreställer oss utgör exempel för dem. Allt vi varit med om tillsammans binder oss också samman. Vi har en historia. Känner varann. Är kompisar. Jag kan inte säga att det är dåligt. Det är bara det att...

Skrivet av vildrenen den 07 oktober, 2011 kl. 16:11 #

... du vill ha kakan och äta den samtidigt.

Trevlig helg och snälla tankar! ;o)

Skrivet av *P* den 07 oktober, 2011 kl. 16:19 #

...du längtar.

Skrivet av loleende den 07 oktober, 2011 kl. 20:53 #

Du behöver den berömda knuffen för att bli den man du är - då du vågar göra hoppet ,trots du inte vet vart du landar .
Är du fri är ett steg taget och vem vet vem som tar nästa - Någon delar ditt renskinn vid framtida brasor ...det behövs ingen kristallkula för att inse det

syrr"A"n *L*

Skrivet av 62.20.142.91 den 08 oktober, 2011 kl. 01:37 #

När jag separerade från mina barns far så var mina döttrar 16 och 12 år gamla..min äldsta dotter kommenterade så här när vi berättade för dom att vi skulle skiljas : "tänk det tror jag blir en lättnad för oss alla"..och den minsta flickan grät..men bara hon sen fick veta och förstå hur vi skulle bo och allt sånt där praktiskt.. så var hon också mer lättad.. och du vildrenen.. föräldraskapet pågår och finns att njuta av alltid..oavsett var vi finns fysikt..så länge vi finns.. tänker jag../ W

Skrivet av warmavalla den 08 oktober, 2011 kl. 13:30 #

*p*: jag älskar kakor. Och bullar. Kakan jag har är god. Kakan jag ser på andra sidan bordet dit jag inte når ser fantastiskt god ut. Just en sån kaka jag alltid drömt om. Men någon annan har redan tagit den. Nån som inte har vett att uppskatta den utan lika gärna kunde tagit ett Mariekex eller nåt och ändå inte märkt skillnaden.

Skrivet av vildrenen den 10 oktober, 2011 kl. 10:04 #

loleende: ja. Jag längtar så det gör ont. Fast jag gör allt för att distrahera mig själv finns längtan där ändå. Hela tiden.

Skrivet av vildrenen den 10 oktober, 2011 kl. 10:07 #

"A": kanske det. Ja, jag vill ha nån bredvid mig framför brasan. Nån som känner vad jag känner, som hör mina tankar fast jag inte säger någonting. Nån som inte hela tiden frågar vad jag tänker på och som tror nåt är allvarligt fel såfort jag är tyst. Jag vill kunna prata utan ord. Det vill jag.

Skrivet av vildrenen den 10 oktober, 2011 kl. 10:12 #

Warmavalla, jag förstår hur du menar. Men så illa är det inte hos oss. Egentligen är det ganska bra. Egentligen.

Skrivet av vildrenen den 10 oktober, 2011 kl. 10:14 #

Jag skulle gärna vilja skriva något klokt men du vet ju redan vad jag sagt...

Skrivet av Aelvan den 10 oktober, 2011 kl. 18:11 #

Nu har du vilat från tangentbordet lite väl länge... Kom ihåg att "skriva är hälsa"!

Skrivet av Got2b den 10 oktober, 2011 kl. 20:16 #

Aelvan, skriv det igen då. Kloka ord tål att läsas flera gånger.

Skrivet av vildrenen den 10 oktober, 2011 kl. 23:11 #

*skrattar* got2b, jag tänkte klara mig ett tag med bara kommentarer. Men du har rätt. Skriva är hälsa. Hälsa ofta...jag ska.

Skrivet av vildrenen den 10 oktober, 2011 kl. 23:13 #

Skriv en kommentar:

Namn:
E-post:
URL:

Din kommentar:

HTML Syntax: INTE tillåten