« Lilla vackra Anna | Hem | Den vackraste själen »
Dödsdömd men benådad
Skrivet:   16 september kl. 07:06

Det var meningen att hon skulle dö.

Hon och flera av hennes kompisar, av skilda orsaker.

I hennes fall handlade det om att hon var bråkig. Besvärlig. Nästintill omöjlig att ha att göra med. Ingen fick röra hennes hovar, de måste vara flera stycken och hålla fast benet på henne för att kunna komma åt hovarna. Hovslagaren hade dömt ut henne och när jag ringde honom sa han bara "Har de inte slaktat 'den där' än?"

Min dotters stora hjärta vurmade för hästen. "Snälla pappa. Du kan väl titta på henne? Du kan väl iallafall ringa? Vi kan ju få en häst alldeles gratis!"

Så för hennes skull ringde jag några samtal och fick höra vad som gällde. Men for ändå och tittade. Varför vet jag inte för bilden jag fick av henne i telefon var inget vidare.

I hennes blick fanns något helt annat än det jag fått höra. Vi fann varann när jag stod och pratade lågmält med henne och samtidigt strök henne äver pannan. Där och då när andra bedyrade att jag skulle bli sparkad om jag lyfte hovarna strök jag sakta ner längs benen med händerna, beredd på en smäll. Ingenting hände. Till slut lyfte jag hovarna en efter en. Tog raspen och filade bort det allra värsta utan att bli sparkad, utan att någon höll fast henne.

Magkänslan var bra så med en lånad hjälm på huvudet provred jag en stund utan sadel. Och den lilla damen som var så "svår att rida" ville allt. Ville massor. Kanske lite för mycket men efter bara en liten stund var vi överens om tempot.

Hon som skulle dö går här hemma hos oss nu. Kommer direkt när jag lockar och följer mig som en hund i hagen. Väl hemma här i lugnet blev hon lugn. Jag fick utan problem, utan att ens binda fast henne verka  hovarna helt klart. Varje dag ställer jag mig bredvid henne, håller fram kratsen och frågar "Kan du lyfta hovarna så jag får titta?" och när jag ställer mig bredvid ett ben lyfter hon själv upp den hoven.

Hon gör allt jag ber henne om från hästryggen, gör allt för att vara mig till lags. Frustar nöjt mest hela tiden och vill långt mer än hennes obefintliga kondis tillåter.

Vad jag har gjort?

Ingenting.

Det enda jag kan tänka mig är att jag är lugn. Visar att jag inte är farlig. Tar saker i hennes takt och småpratar lite medan jag ryktar, verkar, sadlar, rider. Om hon tvekar för något hon inte sett förut, något som "kanske kan vara farligt" så får hon göra det. Då står vi kvar några sekunder och tittar medan jag säger åt henne att "det där är ju bara 'en sån eller en sån'. Sen går hon. Litar på mig.

Hon har lärt mig mycket på kort tid:

Man ska inte bara lyssna på vad andra säger utan att själv bilda sig en uppfattning.

Det finns alltid en orsak till att någon - djur eller människa- gör som den gör.

Med vänlighet och lugn kommer man långt.

 

Det finns orsaker till att jag inte skrivit här på ett tag fast jag varit sugen. Tiden har varit knapp och jag har prioriterat annat. Tack alla ni som ändå tittat in här, som hört av er på olika sätt och undrat. Jag mår ganska bra. Och jag är glad över en till kompis i hagen.

Den storvuxne nordsvensken? Han är fortfarande världens bästa häst. Såklart.

 
Kategori:   Nöje |  Permalink |  Kommentarer [21]
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/vildrenen/entry/d%C3%B6dsd%C3%B6md_men_ben%C3%A5dad
Kommentarer:

Åker till arbetet i "själva verket" med en rysligt go magkänsla - Tack för lugnet du sprider ... Antar mina arbetskamrater kommer undra varför leendet sitter som klistrat idag , men det får dom inte veta ..
"A"

Skrivet av 62.20.142.91 den 16 september, 2011 kl. 07:55 #

Du älskar henne. Så enkelt är det.

Skrivet av Got2b den 16 september, 2011 kl. 21:34 #

Du litar på att hon kan.

Åh du fick mig att gråta vildrenen. Iofs inte så svårt just nu men det var ett fint inlägg skrivet av en fin man.

Skrivet av nynnande den 17 september, 2011 kl. 01:22 #

"A", trevligt att höra. Men varför får ingen veta varför du är glad?

Skrivet av vildrenen den 17 september, 2011 kl. 08:01 #

got2b, kanske. Egentligen är jag väldigt grön. Nybörjare på hästar. Men jag tycker om djur och har alltid kommit överens med dem. Jag kan gå fram till hundar som biter alla främlingar, kan komma överens med hästar ingen går nära och katter som alltid inner sig för folk kommer till mig. Det är bara så, har alltid varit så.

Skrivet av vildrenen den 17 september, 2011 kl. 08:06 #

nynnande, tack för vackra ord. Ja, jag litar på att hon kan. Klart hon kan. Hon kan allt. Det gäller bara att få henne att förstå vad jag vill att hon ska göra samt att få henne att vilja samma som jag.

Skrivet av vildrenen den 17 september, 2011 kl. 08:09 #

Jag förstår det. Jag är också så. OCh så skrämmer jag ofta människor istället =) De är rädda för att jag ser rakt igenom deras sköldar.

Skrivet av Got2b den 17 september, 2011 kl. 09:04 #

du har inte lyckats skrämma mig än. :-)

Skrivet av vildrenen den 17 september, 2011 kl. 10:20 #

*lägger mig i*
Inte mig heller Got2b. : )

Skrivet av nynnande den 17 september, 2011 kl. 16:28 #

Visst är väl det härligt . - Med en go magkänsla - Inte bjuder jag mina gubbs på orsaken . Dom kan gott spekulera i om jag är nykär . Och mitt leende blir inte mindre .

Fortsätt du att klappa hästar men glöm inte ditt eget behov av själasmek - Du har bara ett liv och det är nu ...//"A"

Skrivet av 62.20.142.91 den 17 september, 2011 kl. 19:41 #

Nej... jag skrämmer inte såna som er mina vänner! Men de som tror att de har en saker att dölja och är fulla av rädslor för sitt inre hoppar högt. En del hatar mig... Jag lovar. Utan att jag sagt ett enda ord...

Skrivet av Got2b den 18 september, 2011 kl. 08:31 #

*vill inte bli ovän med Got2b* :o

:D

Skrivet av nynnande den 18 september, 2011 kl. 16:02 #

"A", om du visste hur hårt de orden tog... 'glöm inte ditt eget behov av själasmek'

Skrivet av vildrenen den 18 september, 2011 kl. 19:49 #

utan att känna dej..tänker jag mej dej som en man som är "i sej själv"..en man som är närvarande och inger tillit till den individ/varelse/människa..som du gör ett möte med..om så det är en humla..en häst..eller älskad kvinna..enda förutsättningen är att du är genuint intresserad..så tänker jag../ w

Skrivet av warmavalla den 18 september, 2011 kl. 20:57 #

"A" vet - det gör mig ont att uppleva hur någon jag via ord på en blogg lärt känna nu på olika sätt inte lever det liv han förtjänar . warmavalla skriver det så bra . Den du är innerst inne hittar andra själar om det är djur eller människor spelar inte någon roll .
För godheten finns där .
"A"säger Godnatt och funderar vidare på varför livet inte är enklare

Skrivet av 62.20.142.91 den 18 september, 2011 kl. 23:11 #

Jag som jobbar med människor tänker att det där du skriver om din nyfunna häst även gäller människor. Det gäller bara att se dem och tro på den så kan man gå nästan hur långt som helst.

Skrivet av loleende den 19 september, 2011 kl. 20:56 #

Hej, kul att se ett livstecken här.

Alla lyfts av att andra "ser" och tror på dem - så är det bara.

Och du har ju lilla fröken lavendel som ser dig. ;)

"Alltid inner sig för folk"? Är det samma som "aktar sig för"? (Nyfiken och språkintresserad)

Skrivet av kattlådan/soptunnan den 20 september, 2011 kl. 00:54 #

kattlådan: "gömmer sig" skulle det stå. Måste ändra det.

Skrivet av vildrenen den 20 september, 2011 kl. 07:13 #

loleende, du har så rätt. Kärlek, omtanke och förtroende åstadkommer underverk.

Skrivet av vildrenen den 20 september, 2011 kl. 08:11 #

Vilken fin berättelse. Saknar min häst som enligt många var "svår". Han fick efter 17 år med mig vandra vidare till de evigt gröna ängarna för ett år sedan.

Skrivet av Jade den 22 september, 2011 kl. 22:21 #

vad fint jade att han fick de åren. Det är ju en balansgång. Jag vill inte kuva någon. Jag kan acceptera att en häst eller hund har sina egenheter bara den inte blir farlig eller omedgörlig. En stark personlighet är bara härligt.

Skrivet av vildrenen den 24 september, 2011 kl. 07:19 #

Skriv en kommentar:

Namn:
E-post:
URL:

Din kommentar:

HTML Syntax: INTE tillåten