Här i bloggen har du kunnat läsa om intelligens tillika brist på densamma lite nu och då. Diverse produkter som värktabletter och kokkärl tillskrivs intelligens. Så även på sätt och vis telefoner. "Smartphones". Fritt översatt: Smarta fånar.

För såvärst smarta vet jag inte om jag tycker att de är.

Visst - de kan en del, eller rättare sagt kan man ha dem till mycket. Paradoxalt nog är dagens telefoner bra till väldigt mycket, men inte till att ringa med.

Jodå. Jag har också en sån. Den har tillochmed hittafunktion så jag kan hitta hem på dagarna fast jag tidvis är mer än lovligt senil. Den hittar iochförsig inte hem lika exakt som min häst: Han går raka spåret hem genom snöstormen utan att vänta på signal från satelliter först. Jag behöver inte ens titta på honom, bara säga åt honom: "Nu går vi hem", blunda för snöyran och följa med ända fram till stallporten.

Det är just när man ska telefonera eländet börjar. Pekskärmar i all ära, men ska man ringa är de kass.

Efter massor av knapptryckningar och menybläddrande lyckas jag beordra fånen att söka kontakt med likasinnad apparat i min bekants ficka (eller var den nu råkar befinna sig) och håller manicken mot mitt öra som jag fått lära att man ska om man vill höra vad som sägs. Problemet är då att pekskärmen är aktiverad och såpass känslig att örsnibben eller vad det nu är som hamnar på fel ställe kommer åt "lägg-på-lur-knappen" på skärmen och så kopplas samtalet ner.

Alternativt ringer det i min ficka. Vid inkommande samtal låses skärmen upp och blir mottaglig för beröring igen. Alltså kan den svara i min ficka utan att jag märker det. Inte smart. Dumt. Fånigt.

Min smarta lur har betydligt sämre antenn än den förra, "dumfånen".

Eftersom den är bestyckad med ett hölje som delvis är i rostfritt stål och således leder elektrisk ström inträffar fenomenet att nämnda hölje skärmar av den inbyggda antennen som därigenom får svårare att såväl sända som mottaga signaler. Skulle jag dessutom - gud förbjude - hålla telefonen i handen blir det etter värre. Då jordas höljet mot min hud och mottagningen blir betydligt sämre. Ett flertal försök med såväl min som andra smarta fånar, inklusive en "ajfån" visar entydigt att telefonen icke är avsedd att hållas i handen. Placeras den fristående på ett bord utan mänsklig beröring blir mottagningen och därigenom samtalskvaliten betydligt bättre. Fortsatta försök som utfördes i rena farten gav vid handen att den optimala placeringen av fånen var i en skål av glas. Från att tappa nätet helt när jag höll fånen i handen strax ovanför skålen till full täckning då den låg själv i sin skål.

Den smarta fånen är alltså ungefär lika bra som en guldfisk. Lever sitt eget liv i en skål av glas där man kan titta på den. Skillnaden är att guldfisken åtminstone är vacker.

Min gamla telefon behövde inte backas tillbaka åtta steg genom menyer för att avsluta något man höll på med. Bara att trycka på "röd lur-knappen" så var man tillbaks i utgångsläget.

Ge mig en lur som är avsedd att ringa med. Som funkar i kyla och tål svett där den ligger i fickan.

Jag intalar mig att det är för den -faktiskt exceptionellt bra- inbyggda kameran jag behåller tele-fånen, trots att det ligger en digitalkamera i byrån.

Visst är det fånigt?

Vildrenen - lurad