För första gången fanns det nåt han inte klarade: Det som blivit hans paradnummer tog snöpligt slut i en oväntad snödriva.

Vi hade kört många lass ved nerifrån skogen vilket resulterat i hårda fina spår för både häst och kälkar. Rakt över vägen och upp på gården skulle vi och det här var sista lasset, sen skulle ved för två vintrar vara hemkörd. Sista lasset. Jag sa det till honom och han frustade nöjt. Med snörullning i hagen och efterföljande hömumsande i blicken lossade han lasset och drog som aldrig förr.

Sista hundra metrarna fram till vägen är det uppför och de avslutande tjugo lite extra brant, men det hade blivit en sport för honom att ta lagom fart och ligga i selen tillräckligt hårt för att bärga tyngre och tyngre lass upp på vägen. Med varje muskel spänd i den breda baken som numera är ganska knölig av allt arbete och med ett höggljutt flåsande tog han extra fart.

För sent insåg jag vad som höll på att hända. Sen förra lasset hade bitvargen farit förbi och rivit is. Det tjocka, lagom hårda skiktet med packad snö som gett hans en tum höga skogsbroddar superfäste var borthyvlat och låg dessutom som en hård vall tvärsöver vårt spår just där det går som allra tyngst.

Han var chanslös. Den massiva blankisen som var kvar efter väghyveln gav inget fäste. Sprattlande for han ner på knä i sin iver att rycka lasset över vallen. Upp igen innan jag han säga "ptroo" och nytt försök, den här gången landade han på mulen.

Jag tyckte så synd om honom. Han var så ledsen över att inte fixa det han ju är så duktig på. Med bakhovarna i spjärn mot vallen höll han kvar lasset så det inte for baklänges, men kom inte en fot framåt.

Enklast hade varit att koppla loss och hämta traktorn. Men hans självförtroende var stukat och det kändes inte bra att sluta dagen så. Istället ställde jag mig framför honom och när han sänkte sitt huvud och vilade pannan mot mitt bröst strök jag honom längs halsen och sa tyst: "Förlåt, pojken. Det är inte ditt fel. Det är jag som varit dum."

Med orden "Det är aldrig hästens fel om den inte orkar, utan kusken har varit dumlat" ringande i öronen började jag mödosamt lasta av. Tunga stockar. Upp till skrevet i snö stod jag, men en efter en la jag dem på plogvallen tills kälkarna var tomma - bara för hästens skull.

Efter ett smackande ryckte han loss kälkarna ur snön så de mer flög än gled upp på vägen, vi for och vände och körde tillbaks till högen, men den här gången stannade vi med kälkarna uppe på vägen och jag lastade med nu värkande armar och händer en gång till samma eländiga alldeles för tunga stockar.

På blankisen gick det såklart hur lätt som helst och frustandena tog aldrig slut när jag fortsatte berömma honom ända fram till avlägget på vedbacken. För säkerhets skull for vi ner sen, hämtade en vindfälla och drog den upp över vallen där vi fastnat sist.

Då, just då när han drog de där extrastockarna upp på vägen kom hela självförtroendet tillbaks. Världens Bästa Häst var så nöjd och glad att det lyste om honom och själv blev jag alldeles varm i bröstet av att se det.

När vi lastat av, kopplat loss och hängt upp selen på tork igen stod jag mörbultad men glad ett par meter ifrån och såg på medan den omåttligt starke nordsvensken rullade fram och tillbaks i snön, badade av sig svetten och bara njöt för att sen gå in i hagen till de andra som stod och väntade.

Vi är fortfarande kompisar. Han vet att jag är nöjd med det han presterar, jag vet att han uppskattar mitt beröm och att jag (oftast) ger honom förutsättningar att klara sina uppgifter. Min mössa dränker han fortfarande ibland och när jag hämtar honom till dagens arbete gömmer han sig såklart bakom granen.

Vildrenen - dumlat