« Förtydligande | Hem | Lärdom »
Ge mig en kvart
Skrivet:   17 november kl. 19:06

Femton minuter.

Det är allt jag behöver för att kunna gå vidare med mitt liv.

Femton tysta minuter.

 

Jag är beredd att sitta de åtta timmarna i bilen för en enda liten kvart.

Utan den är jag fast på en vändplan utmed livets väg och vet inte åt vilket håll jag ska gå.

 

En enda simpel kvart, öga mot öga för att se i Hennes ögon att Hon verkligen menar det Hon skriver. En kvart för att se Hennes själ precis som den är och läsa Hennes tankar och känslor. Vi behöver inte säga något, vi kan prata lika bra utan ord.

Jag tycker att det vi har tillsammans är alldeles för stort för att bara avsluta i ett sms även om vi väljer bort det. Kanske är det förmätet, men vissa dagar tycker jag tillochmed att jag kunde vara värd en kvart.

Men Hon vågar inte. Ursäkterna i det futtiga sms:et är många, men mellan raderna står det att Hon inte vågar. Precis samma som Hon viskar i vinden.

Jag förstår varför Hon inte vågar. Förstår precis vad som skulle hända om vi sågs. Alla känslor skulle komma tillbaks med full kraft och göra det ännu svårare att bryta.

Men utan den kvarten är jag fast i mitt vakuum här vid livets vägskäl och så olycklig att jag inte ens kan sörja - det gör alldeles för ont för att gråta.

Vart ska jag gå om jag inte ens är säker på att jag är på väg?

En kvart. Jag kan pruta ner det till till tio minuter, till fem minuter, bara jag får se in i Hennes ögon och förstå till fullo hur Hon känner, hur Hon tänker.

Tills dess är jag fast här. Eller, jag? Snarare några spillror av mig som väntar på att bli upplockade.

Om jag ändå kunde gråta.

 

Vildrenen - tom

 

 

 
Kategori:   Nöje |  Permalink |  Kommentarer [17]
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/vildrenen/entry/ge_mig_en_kvart
Kommentarer:

Hmm... Men du? Det verkar inte som om Hon vill ge dig den där stunden. Hon nöjer sig med sms. Kalla det rädsla eller feghet.
Jag skulle kalla det "hennes val".

Ibland gör livet förbannat ont. Jag vet.

Skrivet av *P* den 17 november, 2011 kl. 23:53 #

jag vet, "p". Det är hennes val och det gör det förhoppningsvis lättare för henne. Men för mig är det katastrofalt.

Skrivet av vildrenen den 18 november, 2011 kl. 09:40 #

Som jag sagt förr - Just nu är vi många som delar din smärta - Tomrum existerar ju egentligen inte - Du måst bryta dig loss ur sorgliga tankar och fylla livet med annat .
Inte alltid lätt - Jag vet det- Men livet funkar ju inte om alla blev kvar i sorg.

"A"

Skrivet av 164.4.17.33 den 18 november, 2011 kl. 11:19 #

Du skulle behöva bli förbannad. Komma loss i dina känslor... Jag tror att du kommer att göra det bara tiden är mogen för det. Tänk som så att livet är just så som det ska vara, även om det gör ont... Du är såpass klok att du hittar rätt väg ut ur det bara du avvaktar...

Skrivet av Got2b den 18 november, 2011 kl. 13:20 #

"A", visst. På dagarna jobbar jag frenetiskt så svetten rinner för att bryta tankarna. Jag var i skogen och högg häromdan. När jag kom hem fanns det inte en fläck på mina kläder som inte var genomblöt av svett. Det var skönt och en stor del av dagen lyckades jag hålla tankarna borta från Henne, men smärtan fanns där hela tiden. Oavsett hur andfådd jag var gjorde varje andetag ont. Varje hjärtslag. Så -nej, det är inte lätt. Men jag försöker verkligen.

Skrivet av vildrenen den 20 november, 2011 kl. 09:44 #

got2b, säkert löser det sig med tiden. Men det tar lång tid. Vi har inte vare sig träffats eller pratat i telefon utan bara messat sen slutet av juni, ändå är det så jobbigt fortfarande. Jag kan inte bli arg på Henne hur jag än försöker. Jag tycker bara det är synd om oss alla just nu, för ingen är lycklig just nu, ingen.

Skrivet av vildrenen den 20 november, 2011 kl. 09:50 #

...och jag ser som i en film hur du kör de åtta timmarna... Landskap som flimrar förbi... Morgonens ljus som knappt blir till dag för att sedan bli mörker igen... och jag ser dig stå där i hennes väg... bara plötsligt finns där... hon får syn på dig, hejdar sitt steg...era blickar som fastnar i varandras... Hon fryser till is...tiden går långsamt och jag kan se era hjärtslag... ser dig gå fram till henne med snabba steg... tar henne i din famn.. och hon faller i gråt....

Skrivet av Aelvan den 20 november, 2011 kl. 14:05 #

Aelvan. Förmodligen har du helt rätt. Sanningen är grym ibland. Det är därför jag inte får komma.

Skrivet av vildrenen den 20 november, 2011 kl. 15:06 #

Får komma - Kärleken frågar inte om lov -

Säg till om jag stör (Eeva Kilpi)

Säg till om jag stör,
sa han när han steg in,
så går jag med detsamma.

Du inte bara stör,
svarade jag,
du rubbar hela min existens.

Välkommen. /

Vågar man inget så förändras lika mycket .
Kanske du vågar först och då vågar hon följa .

Skrivet av 62.20.142.91 den 20 november, 2011 kl. 19:32 #

Ja, vildrenen, inte lätt att råda. Första spontana reaktionen är att Hon har redan avslutat ert förhållande och att det bästa är att låta det vara. Å andra sidan är det typiskt mig, och just så jag gjorde en gång för tjugo år sedan då jag blev lämnad. Han har sedan, flera år senare, sagt att om jag visat hur viktig han var för mig så hade saker kanske blivit annorlunda. Han förstod inte för han visste inte. Jag sa det inte.

Så jag vet inte. Mitt svar blir en klyscha: följ ditt hjärta. Gör det du måste, även om det innebär att åka till henne i åtta timmar och sedan bli avvisad. Då kanske du kan gå vidare sen . Eller så blir du inte avvisad.

Skrivet av loleende den 21 november, 2011 kl. 10:58 #

Hon säger nej.
Mer kan jag inte säga...

Skrivet av Skarvaren den 22 november, 2011 kl. 13:42 #

Vildrenen du skall inte vänta..du skall ta för dej av henne..möta hennes ögon och få ett svar som du kan lita på..snälla du åk till henne..överraska henne../ W

Skrivet av warmavalla den 22 november, 2011 kl. 23:07 #

Nog vågar jag,när jag vill.Med många erfarenheter i både sorg och smärta,som i glädje och lycka.Glöm inte heller att vi som oftast har fler än en själsfrände här på jorden.Öppna sinnet mer så ser du fler.I mötet med dig öppnades en lucka ur min bubbla och med på köpet kom även min älskade man ur sin.Han som kommit mig likt en själsfrände så nära efter våra 24 år.Jag lever här,nu och i nuet.Ledsen att vildrenen inta förstår ett nej,och inte hittar sin väg ur och/eller in.Fårlåt att jag sårat,men de är en bit av livsläran.Och vi är oliktänkande jag och vildrenen i mycke framförallt i vår livstro och religion.Jag och min man är lyckliga tillsammans med alla våra barn och barnbarn, t.o.m med våra törnar.Men visst vildrenen får du hälsa på,jag kastar inte ut nån,de har jag sagt dig förr.Men förstå att nån kärleksaffär/saga finns inte att hämta hos mig,ingen filmsnutt likt aelvean så rart drömmer om.

Skrivet av 90.239.107.17 den 23 november, 2011 kl. 09:27 #

Kära själsfrände!
Jag förstår och respekterar ett nej, det är ju därför jag inte kommit, inte ens ringt. Faktum är att jag trodde "nej, ingen kontakt alls" betydde just "nej, ingen kontakt alls" och att det även innefattade besök.

Du vet också mycket väl att det inte är någon kärleksaffär jag är ute efter med det mötet. Jag ville bara få se in i dina ögon för att se om du menar det du skriver och om du verkligen är lycklig nu eftersom ögonen säger allt.

Det hade gett mig en chans att gå vidare.

Du är den enda människa som någonsin förstått mig fullt ut och jag saknar den vänskapen och gemenskapen oerhört - att vi sen har olika uppfattning om en del saker är väl självklart. Ett öppet sinne accepterar olikheter och kan se dem som möjligheter istället för hinder.

Huvudsaken för mig är att du verkligen är så lycklig som du skriver här och att du håller dig långt borta från bubblan. Då kommer jag förr eller senare att hitta ett sätt att bära smärtan.

Skrivet av vildrenen den 23 november, 2011 kl. 11:28 #

Ååhhh....
*mållös*

Skrivet av nynnande den 23 november, 2011 kl. 22:02 #

Två saker stör mig här.

För det första är jag ingen rar drömmare.

För det andra finns det bara EN själsfrände. Det vet man när man mött honom/henne.

Jag kan bara beklaga, Vildren... Dina drömmars kvinna vill stanna i sin värld. Vill du stanna i din?

Skrivet av Aelvan den 24 november, 2011 kl. 16:28 #

Förlåt men de är inte så enkelt att vi bara har en själsfrände,de vet man när man mött två.

Skrivet av 192.71.148.10 den 24 november, 2011 kl. 22:02 #

Skriv en kommentar:

Namn:
E-post:
URL:

Din kommentar:

HTML Syntax: INTE tillåten