Till slut kom ändå vintern. Tre decimeter snö på den frusna marken och mycket snö i träden gav genast ett betydligt ljusare landskap även om nätterna. Alla ljud absorberas snabbt av den lösa snön, står man stilla och håller andan hör man sin egen puls.

Med snöns antåg försvann även säsongen för vagnar efter hästen. Sålunda skulle två fyrhjuliga gumihjulsvagnar och en överbliven bakkälke fraktas upp till den så vackert belägna ödegården, där jag drömt om att börja ett nytt liv. Därifrån skulle sedan ett par stöttingar dras hem för vedkörning från skogen.

Rena långtradarekipaget for längs byavägen med först en kälke efter hästen, sen två vagnar utan flak efter varann. Lätt gick det på den nyplogade vägen, hästen travade och frustade till mässinpinglans vackra klang. Ding-ding-ding-ding...

Halvvägs, efter den långa branta Backen mötte en överraskning: Resten av vägen var oplogad. En och en halv kilometer med snö som gick upp till naven på vagnarna. Själv gick jag bredvid för att inte tynga ner hjulen ytterligare i snön medan hästen svettades enormt och frustandena ersattes av brakfisar. Ett moln av svettånga stod från hans rygg trots de femton minusgraderna och när vi stannade för att han skulle få vila droppade svetten från hela hans kropp, det som rann ner efter benen frös till is längst ner på hovarna.

När det var bara en halv kilometer kvar fick han nya krafter, viss om att vi snart var framme. Baken blev alldeles knölig när musklerna spändes och han formligen kastade sig framåt i selen för att rycka loss lasset och dra sista biten med en envishet som gjort nordsvensken berömd som draghäst.

Väl i genomkörningen i den stora höladan fick han vila, äta lite snö och svettas klart medan jag ställde undan vagnarna och kälken, drog fram och kopplade timmerstöttingarna och satte mig på.

Nordsvensken är inte bara berömd för sin envishet utan också för ett särdeles gott lynne som rymmer egenheten att alltid ha bråttom hem. Med endast mina dryga hundra kilo som tyngd på de tomma kälkarna gick det lätt och ingenting av den forna tröttheten märktes på hästen som nu var pigg som en nysläppt kalv på grönbete. Snön yrde kring hovarna och som jag lät honom trava ganska fort såg jag alls ingenting där jag satt i snöyran. Vi tog den lilla kärrvägen hem och egentligen var väl farten alldeles för hög, men hästen hittar själv så jag behövde inget se. Mellan tallarna hördes mitt förtjusta skratt ackompanjerat av pinglans sång och hästens frustande.

Väl hemma på gårdsplanen möttes jag av två glada barn som tyckte jag såg ut som en levande snögubbe där jag klev av lagom till skymningen. Själva hade de grävt en snögrotta i en av de stora snöhögarna, gjord enkom för deras nöje. Som pappa har jag lärt mig att den gamla sanningen från min och mina förfäders barndom står sig: Det finns ingen bättre leksak än en stor snöhög.

Vildrenen - snömannen