... skrev KAPITEL 1 The whole fuckin' truth about BOK-SM 2009 Läs mera HÄR, och klicka Björns bild ovan för att lyssna på honom berätta om sitt författarskap och medverkan i VILDSINT i radio. Har ni läst hela KAPITEL 1 i 8 delar men inte läst "Gåspennan" som utspelade sig några år innan BOK-SM 2009, så rekommenderar jag att ni läser den också. Novellen är också Björns bidrag i VILDSINT 1. Klicka bara omslaget nedan för att läsa och den till höger för alla 8 delar av KAPITEL 1. Tack Björn för skön underhållning, och välkommen åter. Hälsn Helga, D.T, Elvis, Janzzon, med flera.

                             Svante?                               Del 1-8

 Är trött, återkommer imorgon med en presentation av "Svante" och så ska vi så klart kolla in vad den verkliga vinnaren av BOK-SM 2009 har för sig nu för tiden. Spännande grejer, och jag blev alldeles till mig i brallan när jag såg omslaget på hennes nya roman =) Grymt snygg.

Jag tackar "Svante" för finfin och riktigt kul underhållning under närmare 2 veckor. Kanske blir det flera långnoveller. Och någon gång måste vi så klart publicera någons bok här på bloggen. 

Någon frivillig?

Önskar en riktigt god natt. Zzzzz ZZz 

Del 8 av 8 - för alla delar klicka bara ovan omslag

Lyckan varade till måndag morgon. Exakt en vecka efter festen. Då ringde Lars. Och ville kalla till möte.

”Jaså? Du är kvar i Stockholm?” Lars lät förvånad.

”Ja. Har haft en underbar vecka här. Underbara människor. Greger har kört runt mej på alla sevärdheter som finns. Gamla Stan. Så vacker.”

”Mm. Bra. Kul. Egentligen hade vi tänkt höra om du kunde komma upp nästa vecka. Men om du nu fortfarande är kvar i stan så …” Svante hörde hur Lars konfererade med någon i bakgrunden. ”Skulle det passa redan idag tror du?”

”Eh … ja … Vi hade tänkt åka hem imorgon. Men har väl inte direkt nåt inplanerat för idag.”

”Va bra! Skulle ni kunna vara här …” Nu hörde Svante hur Lars pratade med någon igen. ”Elva. Klockan elva. Går det? Eller är det för tidigt?”

”Nädå. Visst. Men alltså exakt vad …”

”Bra! Då ses vi strax.” Sedan bröt Lars samtalet innan Svante hann och fullborda meningen. Underligt. Men begripligt. Nu skulle naturligtvis lanseringen dra igång på allvar. Reklamkampanj och promotion. PR. Boken var utlovad att vara färdig till bokmässan i september. Det är nu det börjar, tänkte han.

Det satt en man i sextioårsåldern i ena hörnet, som Greger inte kände igen från förra veckan. Och han var absolut inte vare sig bibliotekarie eller kommunist. Kritstrecksrandig kostym och polkafärgad slips. Annars var det välbekanta järngänget där. Lars och Mats. Med fru VD som ordförande.

Det var knas på gång. Greger kände det i varenda por i kroppen. Polistillslag att förvänta. Med kostymmannen som spaningsledare. Men Svante var ännu helt obekymrad och tycktes inte märka den aversion som nu streamade emot dem i lektörsrummet. Längst in. I lejonets kula.

”Det här är Roger. Vår bankjurist”, började fru VD och tog av sig glasögonen. Lät dem dingla fritt på magen från snodden. ”Och det är lika bra att vi går rakt på sak”, fortsatte hon skarpt. Greger gillade inte hennes tonfall eller falkblick och ångrade att han tagit t-shirt. En gammal bleknad swastika lyste stopplykta. ”Vi har precis haft styrelsemöte. Och fattat ett avgörande beslut. Som vi är helt eniga om.” Av någon anledning sökte VD Greger med blicken. Vek inte undan en tum. Järnlady. Svante flackade med sin, då kvinnans röst just tutat fara i hans öron. Lars och Mats teg vid bordet. Och Roger iakttog Greger. ”Vi tänker inte ge ut din bok Svante …” Nu satte fru VD på sig brillorna igen. Svantes haka började långsamt falla. ”Inte mer än vad kontraktet förbinder oss till. Vi har även blivit rådda till det av vår jurist.” Nu lutade sig Roger framåt och la armbågarna på bordet. Plockade ut några papper ur en mapp. Svante gapade som en övergiven fågelunge. Greger letade reträttväg likt ett skadeskjutet djur.

”Det står klart och tydligt i kontraktet att boken skall tryckas och ges ut. Men inte i hur många exemplar.” Rogers röst var affärsmässigt torr och klinisk. Juristadvokatåklagardomare.

”Så vi kommer alltså att låta trycka … ett exemplar. Som gåva till dej Svante”, sa VD.  ”Som en slags print-on demand kan man säja, om du nu är bekant med den företeelsen?” Glasögonen for åter av, med medlidsam blick ner på Svante. Som var alldeles kritvit i ansiktet. ”Men nu ska du inte misströsta för det.” Hon nickade bort mot Roger igen.

”Kontraktet förbinder förlaget att utbetala femtiotusen riksdaler i förskott, till författaren av verket. Alltså ni herr Bolander.” Roger vände sig till Svante. Fingrade på slipsknuten. Greger slutade att väga på stolen. Svante sa fortfarande ingenting. Befann sig i djup chock.

”Men vi är beredda att gå längre än så.” Fru VD nickade åter mot Roger.

”Som extra ersättning, och kompensation för den uteblivna boklanseringen, erbjuder vi er …” Roger blev varse VD:s minspel, ”dej … Svante, ett engångsbelopp motsvarande samma förskottssumma. Alltså femtitusen till. Totalt etthundratusen kronor. Det är ett mycket generöst erbjudande bör jag tillägga. Absolut.” Här stannade Roger tvärt. Slog pappren i bordet med kortsidan nedåt, för att samla ihop. Tystnaden dånade i rummet. Man kunde höra minsta andetag. Det var Greger som bröt den först.

”Menar ni att ni vill ge oss … eh … Svante här hundratusen? Kontant? Rakt av? På ett bräde!?” Greger hängde över halva bordet, och hjärtat gjorde frivolter. Det här var för bra för att vara sant! Polisrazzian anmäld och fälld i Högsta domstolen. Med fett skadestånd som näsbränna. Wunderbaar!

”Ja”, utbrast VD och Roger i kör. Lars och Mats nickade bifall. Tittade annars bara ner i bordet. Den här gången log Lars inte alls.

Den enda som uppfattade beskedet som ett dödsbud var författaren själv.

”Ni tänker alltså inte ge ut … ni tänker alltså inte promota … ni tänker alltså inte sälja … min bok?” Långsamt började chocken släppa och förvandlas till vrede istället.

”Nä. Det är riktigt. Men just därför är vi beredda att ersätta dej ekonomiskt. Jag vill också påpeka att vi i laglig mening inte begår något som helst fel.” Hon sökte moraliskt stöd hos Roger.

”Det finns ingenting i avtalet som förbinder Piratförlaget till fler åtaganden. Svante har rätt till femtitusen kronor, samt tretti procent på försäljningspriset på boken. Som för övrigt ännu inte är fastställt. Antalet exemplar man tänkt trycka upp är en öppen förhandlingsfråga mellan förlaget och författaren. Och inget som står exakt angivet i avtalet.” Roger rörde inte en min. Svante sprattlade i rullstolen och Greger kunde inte undvika att ett nöjt dollargrin växte fram i ansiktet. ”Det brukar i och för sig vara förlagskutym att trycka upp ungefär femtonhundra till tretusen ex, när det gäller en debutant. Så ur moralisk synpunkt kanske det är lite tveksamt att bara trycka upp ett”, fortsatte Roger kyligt. Verkade nästan njuta av sin utläggning. ”Men affärsjuridiken sysslar inte med moral, utan enkom med vad som står i kontraktet. Jag beklagar.” Svante var så arg att han höll på att spricka.

”Men du får ju hundratusen Svante!” försökte Greger trösta och gaska upp. Daskade honom hurtfriskt i ryggen.

”Jag vill inte ha några pengar! Jag vill ha UT MIN BOK. Som en riktig författare. Pengar har jag redan. Och bryr mej inte om.” Svante såg ut att kunna lätta ur stolen. Och flyga fru förlags-VD i strupen. Bakom dem öppnades en dörr och ett okänt antal herrar kom gående längs korridoren. De pratade högljutt med varandra.

”Ursäkta mej. Jag måste kila.” Mats reste sig kvickt och försvann.

”Om det är någon tröst, men det inser jag nu att det inte är. Men som ytterligare förklaring då.” Nu satte VD blicken i Svante. ”Hursomhelst är er bok fullkomligt osäljbar. Den innehåller grova personangrepp, är dåligt skriven och kräver omfattande korrektur.” I korridoren hörde Svante hur Mats hälsade på någon. Och gratulerade. Svante vred på huvudet för att få full insyn. Och fick syn på Mats och … CC! De skakade varandras händer. Bakom dem stod två gamla gubbar. I förtroligt samtal. Svante kände genast igen dem. Den ena var fru VD:s man. Den andra var … Nils-Erik Frankenius!

”Hela berättelsen är egentligen ett illa dolt personangrepp på Erik. Nils-Erik Frankenius, alias Frank Larsson-Persson i boken. Och är det något vi vill undvika till varje pris, så är det att bli stämda för förtal. Och hamna i en segdragen rättsprocess. Dålig PR. Dåligt för förlaget. Vi sysslar helt enkelt inte med den sortens litteratur. Jag beklagar.” I samma stund som orden lämnade hennes läppar, upptäckte hon det välbekanta sällskapet som Svante just spänt ögonen i, och viftade avvärjande mot sin man.

”Nu du din djävul ska du allt få!!” Svante aktiverade Permobilen med förbluffande hastighet och fräste rakt ut i korridoren. Tog sikte. Som en hänsynslös självmordsbombare. Rakt mot Nils-Erik Frankenius. Som därmed avbröts i sitt kärvänliga samtal med fru VD:s man.

Det var Greger som fick stopp på honom. I grevens tid. Lyfte resolut bort och satte handen för som munkavle. Det kom underliga ljud och gurglanden ur Svantes hals. Halvkvävda sanningar. Tre av herrarna tittade roat på den komiska scenen. Den fjärde, och yngsta, med djup medömkan.

Roger följde dem ut. Precis när Greger med våld skulle freewheela Svante ner för galgbacken, kände han en hand på sin axel.

”Du kom ensam den här gången?” Roger såg ut att ha kopplat på spanarblicken igen.

”Va?”

”Den där kvinnan. Som var med på festen. Zigenerskan. Eller romen som det nu så politiskt korrekt heter.”

”Tina?”

”Ja. Just det. Så heter hon. Jag såg filmen som Mats tog från festen.”

”Jaha?”

”Hälsa henne. Hälsa henne från mej bara. Roger. Roger Hansson. Hon vet vem jag är.” Greger kunde dock omöjligen förstå hur Tina kunde känna denna överklasstropp. I nästa sekund hade han tvärvänt på klacken. Svarta lackskor. Hon kunde höra honom småfnissa för sig själv, när han avlägsnade sig med raska kliv.

”Ha den äran! Ha den äran på femtiårsdagen.” Greger överräckte ett klumpigt inslaget paket.

”Tack.” Svante satt som förstummad med presenten i knäet. Greger fick hjälpa att öppna. I brunpappret vilade en tunn liten bok. Om konsten att läsa och skriva. Av Olof Lagercrantz.

”Jag hitta den på Tradera”, sa Greger stolt. ”Tänkte att den skulle komma väl till pass”, fortsatte han som om han väntat sig beröm. Men Svante tittade bara uppgivet rakt ut i tomma intet.

”Tack. Det är tanken som räknas alla fall”, fick han slutligen fram.

De söp. Tillsammans. Under stor förbrödring. Den ene firade och den andre drack gravöl. Greger försökte förgäves trösta Svante, samtidigt med att dölja sin egen sprudlande glädje över den stundande rikedomen. Vars procentuella andel ökade för var glas sprit som Svante svepte. Han hade redan druttat omkull ur rullstolen och slagit sig ordentligt. Blodvite uppstått. Skjortan rivits sönder. Greger hade plåstrat om efter bästa förmåga, men näsan hade droppat röda spår över hela golvet. Det var en mycket stukad Svante som satt bredvid honom i soffan.

”Jag vill inte se boken. Jag vill inte veta av den mer. Elda upp fanskapet bara!” Svante dängde POD-boken i golvet. Ett bud hade kommit med expressleverans precis före tågets avgång. ”Hämnden – Svante Bolander.” Klatschig framsida. Initierad baksidestext. Och med utförlig författarpresentation på insidan av vikbladet. En riktig bok helt enkelt. I ett exemplar … Svante hade suttit försjunken i tankar ända hem till Malmö.

”Men du har ju ingen öppen sspis”, sa Greger och tömde burken. Plockade genast till sig en ny.

”Släng den då! Stuva undan! Gör va fan du vill! Men bort ska den alla fall”, kommenderade Svante och blängde på boken

”Okej cchhiiefen. Sska bli.” Spottloskor landade på golvet. Blandades med blodfläckarna.

Greger tog upp boken och gick först till sophinken i köket. Som var överfull. Men ångrade sig. Kanske skulle Svante också komma att ångra sig? När han väl hunnit svälja den värsta förtreten och nyktrat till. Bäst att gömma den istället. Där Svante omöjligt impulsivt skulle hitta eller komma åt. Han gick till garderoben. Där pappersmanuset fortfarande låg på golvet. Men trots att han var lång nådde han inte upp till översta hyllan. Just som han skulle hämta en stol fick han syn på armsaxen. Den kallades så. Det var i själva verket en utvecklingsbar gripklo i metall. En saxliknande anordning som gick att veckla ut som en tumstock, fast flera meter, och med vars hjälp man enkelt kunde plocka föremål som låg högt belägna, eller annars svåråtkomliga. Handikapputkvitterad från Hjälpcentralen på UMAS.

Greger vecklade ut till lagom längd och hissade först upp boken, sedan pappersbunten längst in i hörnet på hyllan.

”Va gör du?” Svante kom rullervinglande efter. Rullstolsfyllo.

”Ingenting. Ingenting särrssskilt Svante.” Greger fumlade med att fälla ihop armsaxen. Som tycktes ha gått i baklås.

”Låt den va bara. Jag behöver pissa.”

Svante hade satt sig vid datorn. Ville plötsligt inte ha mer sprit. Över hälften kvar i flaskan. Greger tog sig en smutt, som omväxling till ölpimplandet. Inne på sin trettonde öl annars. Han glodde på fotboll. Confederations Cup. För-VM i Sydafrika. Ett helvetiskt bröl ljöd ur apparaten. Men tutorna såg roliga ut. Liksom människorna som oförtrutligt blåste i dem. Greger gillade både vad han såg och hörde. Man kanske borde åka dit? Visserligen vimlade det av svartskallar, men de var samma andas barn på något vis, och Gregers ryggmärg appellerades av det rytmiska dunkandet. Och tutandet. Fattig mans hämnd? Hämnden.

Med simmig blick kunde dock Greger konstatera att Svante skötte sig själv vid datorn. Verkade redan skriva ny bok. Och ut. Greger hörde hur skrivaren gick igång. Tog en rejäl klunk Renat till. Brasilien gjorde mål. Eller om det nu var USA? Vilka spelade egentligen? Greger såg inte så noga. Firade med ny öl, och halsade slut på flaskan. Ibland lät det som om någon tutade vuvuzela rätt i örat på honom, och ibland fick han sätta upp ljudet för att överhuvudtaget kunna höra kommentatorerna. Svante donade med sitt borta vid datorn. Sneglade bort mot Gregers tevehörna då och då.

I halvtid gäspade Greger oavbrutet, likt en fisk på torra land, samtidigt som någon elak John Blund ideligen pressade ner hans ögonlock. Det sista han hörde innan han slocknade för gott, var ett mekaniskt brummande läte som bröt av mot vuvuzelorna. Sedan var han bortom svart och vitt. Och inte en vuvuzela i världen kunde väcka honom.

Men vakna gjorde han i alla fall till slut. Det såg blåsan till om inte annat. Tungan låg kontaktlimmad mot gommen, och någon brände bengaliska eldar i halsen på honom. Han hävde sig upp i ultrarapid, och med fördröjd hjärneffekt. Blind som en kattunge. Ofokuserad. Hittade en oöppnad öl och medicinerade. Slök hela burken i ett enda drag. Rapade ljudligt och tog stöd mot bordet. Vacklade iväg mot toa. Snubblade på någon märkligt metallstång som låg slängd på golvet. Han greppade tag i det avlånga föremålet och langade iväg. Schabraket landade med ett dån som kunde väcka döda.

Långsamt, långsamt började fler delar av gårdagen framträda i huvudet. Som annars sprängde värre än Stora Stöten i Falu Koppargruva. Han befann sig inte hemma … Tog sig för pannan. Gnuggade ögonen. Han var ju hos Svante. Supit hårt och somnat på sin post tydligen. Han undrade vart nattjouren tagit vägen. Tills han mindes att det var ingen mindre än han själv som ringt och avbeställt. På Svantes begäran. De hade frågat hur Greger egentligen mådde och bett och få tala med Svante. Som emellertid varit indisponibel vid tillfället. Men Greger hade bedyrat att han frivilligt och som siste man, skulle jobba över och se till att Svante kom i säng ordentligt. Så fick han syn på rullstolen. Mitt i rummet. Och som var tom. Konstigt.

”Svante?” väste han ihåligt. Det hängde något från taket. Från skitanordningen. Som inte brukade vara där. Greger gnuggade sig lite till. Och blev med ens klarvaken.

”Nä men va fan!?”

Framför honom dinglade liket av författaren Svante Bolander. Segraren i BOK-SM 2009. Greger hade sett det mesta i sina dagar trodde han. Men den dödes blodiga och förvridna ansikte ingav Greger sådan skräck att han ramlade baklänges. Och kissade på sig i fallet.

”Mamma!”

Det tog minst tio minuter innan Greger kunde tänka rationellt igen. Han hade mest bara irrat runt. Slängt tomburkar, flyttat på pryttlar och vecklat ihop saxen, efter ihärdigt tummande. Svante måste ha använt sig av den för att nå strömbrytaren i väggen, som aktiverade lyftkranen, när han väl trätt remmen om halsen.

Vid datorn låg ett prydligt utskrivet dokument. Greger läste högt i pur förvåning.

”Detta är mitt testamente. Det är min bestämda önskan och vilja att min personliga assistent, Greger Assarsson, skall vara min arvinge. Till honom testamenterar jag samtliga mina tillgångar, såväl pengar som lösöre. Det är min vilja. Nu vill jag dö. Detta är den yttersta parnassen!

Frid

/Svante Bolander Malmö den 10 juni 2009”

Undertill stod en oläslig namnteckning. Greger läste brevet en gång till. Höll det hårt i handen. Rörd och upprörd på en och samma gång. Han borde ringa polisen. Det bar honom dock kraftigt emot. Men. Sedan tittade han på det frånstötande liket igen. Såg blodspåren under. Gluntade åter på testamentet. Efter arvskiftet skulle han vara stormrik. Därefter påminde reptilhjärnan honom om hans tidigare leverne. Häkten, domar och volter. Indrivningar, våldsamma upplopp och misshandel. Han tittade på Svante igen. Testamentet. Blodspåren. Kunde urskilja sina fotspår i en röd blaffa. Han hade förmodligen gödslat ner hela lägenheten med fingeravtryck. Han kom att tänka på metallsaxen han kastat undan i vredesmod. DNA. CSI …

Därefter gick det rasande fort. Han vräkte sig ut. Sprang ända hem. Packade. Bytte kallingar och byxor. Hittade ett giltigt pass. Plötsligt målmedveten som en mullvad. Och innan han visste ordet av satt han på ett Öresundståg på väg till Kastrup. Och trots att han aldrig tidigare flugit, ej heller bekantat sig med en internationell storflygplats, lyckades han både boka sista minuten som checka in. Allt enligt motivationsprincipen. Han tänkte fly till Bangkock. Kanske borde leta upp den där andra efterlyste killen som gömde sig där. Säkert någon gammal värdetransportrånare från vit makt tiden.

Han svettades ymnigt i säkerhetskontrollen. Svepte med van blick runt på jakt efter civilklädda krimmare. Väntade sig att bli gripen när som. Men kunde inte upptäcka någon. Norpade åt sig Snabba Cash från en taxfreebutik som lektyr på flyget. Och när han väl svept tre snabba vodka on the rocks, så började nerverna återvända någorlunda i sina banor. Så pass att han också lyckades borda planet och till och med hitta rätt plats. En halvtimme senare var han på väg.

”Bortfifflad bok gör postum succé på nätet.” Tina hickade till vid köksbordet. ”Romanen Hämnden, författad av nyligen bortgångne Malmöbon Svante Bolander, sprids nu som en löpeld på Internet”, läste Tina vidare i DN. ”På bara några få månader har den vidarebefordrats och laddats ner av tiotusentals användare, och har precis kommit ut i pappersform också. Det är det nya förlaget Spred som står bakom releasen.

– Vi är mer än nöjda och har redan fått över sextusen förbeställningar, säger förlagets VD Jöns Bergström. Många vill läsa om det kulturella etablissemanget i allmänhet. Och om Nils-Erik Frankenius i synnerhet, ler han. Man uppskattar den råa undergroundtonen. Hämnden har redan nått kultstatus i flera kretsar. Det är lite av Dumskallarnas Sammansvärjning över det hela faktiskt. Om det fortsätter så här i samma takt, har vi en miljonsäljare till nästa sommar. Tragiskt bara att upphovsmannen bakom verket inte hann uppleva framgångarna, avslutar en i övrigt mycket belåten Jöns intervjun.”

© Svante Bolander … är 

Enligt inspector Dreyfus så ska Svante Bolander dölja sig bland någon av dessa mystiska figurer. Kl 22:00 kommer uplösningen, sista delen, grand finale av Svante Bolanders "KAPITEL 1" The whole fuckin truth about BOK-SM 2009

Stökigt i klassen, trollinvasion på webbsidan, anarki in the UK och på forumet? Köp nya Trollstaven från TROLL BUSTERS INC. Now on Ebay for just $89.95. 

Famous film quotes: "You released her again?" Herbert vet mer än han berättar. Dock kan vi nu bekräfta att han har befunnit sig i samma rum som "Svante Bolander"  på svensk mark till på köpet. Övriga kopplingar. Lawrence Olivier, Alec guinness, Anita Ekberg, Peter Sellars och sist men inte minst,  då 11-åriga Svante Bolander! Uppgifterna är för ovanlighetensskull helt sanna.

  Inga övriga kopplingar annat än att han också gillar Helga. Kvinnor i uniform ni vet.

Vi börjar närma oss pudelns kärna. Svante och Helga? - Gregers finger syns inte i bild. Men väl en Knockvurst om ni klickar på bilden. Herr flick ger 10 ggr pengarna inför finalen.

För del 1-7 av 8 klicka omslaget Ikväll något försenat kl 22:00 på grund av tågtrafiken.

Ja, det är en bra fråga. Imorgonkväll (idag) 21:00 så kommer del 8 av 8 och upplösningen av "Svante Bolanders" följetong. "KAPITEL 1" The whole f#&¤#¤% truth about BOK-SM 2009. Nedan en animering gjord av en av Svantes kollegor och konkurrenter, för han har editerat bort "HäMden" som det ser ut. Fan, kan det kanske vara ... ??? Jaja, den som lever får väl se. Svante träder säkert fram imorgon. Kanske vi även kan ordna lite autentiska bilder från festen, och prisutdelningen 2009. Vi har på lager, men måste fråga lov först. Vi får se. Kanske skymtar Svante på någon bild. Önskar en god natt. Hälsningar Gregers långfinger.

Del 7 av 8 - För del 1-6 klicka omslaget 

”Det är Tina. Släpp in mej. Jag står här nere. Utanför.”

”Tina!? Va fan … det har precis börjat … och … och … och …”

”Du låter som en äggsjuk höna. Jag kommer inte in. Vad är det för portkod?”

”Tjugo procent går till … Gift. Av Kjell-Åke Hansson. … Det blir sjuhundratolv röster”, hörde Greger bakom sig.

”Sjuhundratolv?” Hur i helsike …?” Greger tittade på duken och lyssnade på Tina.

”Nä. Funkar inte. Kom igen nu! Eller ska jag behöva bryta mej in?” Tina lät irriterad.

”Men va fan … du är ju knappast bjuden. Du kommer inte in här.” Greger såg i dålig vinkel hur Gift parkerade sig före barnboken. ”Vi skulle ju ses efter jippot.”

”Och så har vi då dom tjugofem. Som går till tvåan. Juryns tvåa alltså. Allt kan självfallet ändras när folkets röstfördelning avslöjas. Tjugofem procent går till …” Här drog Mats ut på det hela. Svante deppade resignerat i rullstolen.

”Jag kommer in överallt! Där jag vill in. Öppna nu!”

”… Vincent Franke. Av Christoffer Carlsson. Det blir … åttahundranitti röster.” Det gick ett sus bland publiken. Hejarrop blandat med besvikna suckar.

”Du får springa ner och öppna då. Skynda dej nu. Jag vill också se hur det går.” Tina gav sig inte. Och just som Mats deklarerade att Sara Lövestam tagit ledningen på ettusentvåhundrafyrtisex poäng, vid vars bord det hurrades och jublades vilt, störtade Greger ner för stentrapporna.

Tina hade magrat. Och hennes hår var nu askvitt. Stod som en kvast runt henne. Hon bar vit kråsblus och vid svart kjol. Svarta skor med hög klack. Greger hade aldrig sett Tina i kjol förr. Än mindre i högklackat. Han kände knappt igen henne.

”Jävla pågaslase! Upp med dig nu!”

I dörröppningen väntade ingen mindre än fru VD.

”Ursäkta mej. Men vem är ni? Vi har en privat tillställning här. Och jag vet inte riktigt om …

”Tina. Tina Taikon.”, svarade Tina och tog ett resolut steg innanför dörren. Hissade upp kjolen med händerna så att inte franskanten släpade i golvet. ”Jag är rom”, betonade hon och spände blicken i VD:n. Svartsyn.

”Eh … jaha … jaså. Ja men visst. Varsågod då.” Hon försökte låta neutral men misslyckades. Iakttog åter Greger från topp till tå. Sedan förvånat zigenarkvinnan. Förlaget började verkligen ge skäl för sitt namn alla fall.

Inne i stora salen kokade det över av förväntan. Folkets röster skulle precis till att redovisas. Mats sprätte upp ett slutet kuvert. Det sorlades intensivt runt borden. Tina hälsade på Svante, som dock inte riktigt tycktes fatta vem hon var, paralyserad som han var av röstutvecklingen. Och att ligga sist.

”Vad är det här för en grönsak? viskade hon i Gregers öra. ”Har han verkligen skrivit en bok!? Som vi röstat på? Han ser för fan redo ut för Hadamar.”

”Schhh! Folk glor. Stirrar. Tyst med dej!” väste Greger besvärat. Tina svepte runt med både blick som kjol. Folk sneglade och tisslade och tasslade. Medan Mats vecklade ut pappret ur kuvertet passade Tina på att förse sig med vin. Ingen ur serveringspersonalen rörde en min. Men ingen hindrade henne å andra sidan.

”Då ska vi se. Då ska vi alltså fördela dom tretusenfemhundrasexti rösterna som kommit in från folket. Och som vi kontrollerat väldigt noga.” Greger spärrade upp ögonen, Svante andades tyngre och Tina slök vinet i plastglaset. Gick genast och fyllde på nytt. ”Vi börjar nerifrån. Med lägst antalet röster. … Som är tvåhundratolv. Och som går till Ingegärd Bylund med boken det som inte dödar …” Ingegärd med sällskap såg dock inte allt för nedslagna ut, som om de redan väntat sig detta utfall. ”Det blir då med juryns procentuella fördelning, sammanlagt sjuhundrafyrtisex poäng.” Några applåderade och en gråklädd man kramade om Ingegärd. Siffrorna syntes nu på duken bredvid bok och författare.

”Därefter kommer fyrahundrafemton poäng … eller röster då”, fortsatte Mats och blickade upp från datorn. Greger höll andan. Svante höll andan. Tina drack vin. ”Som går till … Vincent Franke. Av Christoffer Carlsson.” Ett något mer besviket mummel utbröt i CC:s ringhörna. Uppblandat med två glada tjut. Nämligen Gregers och Svantes. En glädjekalkyl över det faktum att deras värsta konkurrent nu var borta! Det riktades ogillande blickar åt deras håll.

”Oj då Carlsson. Det här har inte börjat bra”, sa Tina och höjde glaset.

”Sammanlagt ettusentrehundrafem poäng. Och därmed upp i ledning”, sa Mats med mörkare röst och tryckte upp resultatet på duken.

”Femhundratjugotre röster har lagts på … Udda. Av Sara Lövestam.” Som först lät stridsyxan falla med en illa dold suck. Men sedan ryckte på axlarna och såg rätt nöjd ut ändå. Greger lyckades i sista stund hindra armarna från att flyga i luften, Svante kvävde ett jubelrop och Tina avslutade glas två. ”Blir ettusensjuhundrasextinio tillsammans med juryns.” Mats växlade synfält. ”Därmed har vi Sara i topp. Med tvåtusenfyrahundratio röster kvar att redovisa.”

Nu blundade Svante. Greger stramade upp sig. Till och med Tina gjorde en paus i vinpimplandet. För nu skulle det avgöras. Om bara tillräckligt många av de över tvåtusen rösterna gick till dem så var saken klar. Trots juryns bottenbetyg. Det stod mellan dem och Gift. Kjell-Åke Hansson. Mannen i svart. Mannen med den fasta blicken och stadiga handslaget. Deras blickar möttes kort.

”Sexhundratrettitvå röster … går till …” Hela salen väntade andäktigt på resultatet. Tystare än en tyst minut. Greger stirrade på duken. Svante stirrade på duken. Tina stirrade på Mats. Och förstod omedelbart vem som segrat. ”Gift! Av Kjell-Åke …” Nu skrek Tina rakt ut. Svante vred på huvudet. Och Greger flackade av och an med ögonen. ”Gift får då sammanlagt ettusentrehundrafyrtifyra poäng.” Tina kastade sig om halsen på Greger. Svante höjde valhänt händerna. Men inte ett ljud kom över hans läppar. Så tagen var han av insikten som långsamt började vindla sig in i hjärnan. ”Vilket betyder att Sara fortfarande är i ledning på ettusensjuhundrasextinio … Gift tvåa. Vincent trea. Och Ingegärd fyra. Med en bok kvar att redovisa.”

”Har vi vunnit?” Greger såg Tina i ögonen. Nedanför honom började Svante att lipa.

”Ja! Såklart! Din dumbom …” Tina pekade upp på filmduken i samma ögonblick som Mats förkunnade slutresultatet. Publiken hade också vid det här laget insett upplösningen på dramat och börjat prata igen. Sorlet stegrades raskt.

”Ettusensjuhundrasjuttiåtta röster går alltså till Hämnden. Av Svante Bolander.” Mats lät avmätt och inte så entusiastisk längre. ”Som alltså vinner BOK-SM på sammanlagt ettusenniohundrafemtisex poäng. Segrare är Svante. Bolander”, sa Mats och slog ner blicken i datorn. Tycktes vilja stänga av fort.

Det började med några spridda skurar. Men efter det att Lars tillsammans med den inbjudna kändisaktrisen tagit upp taktpinnen igen igen, så applåderade snart hela församlingen. Och tittade på Svante. Svante rullstol. Som nu i ett huj lyftes upp på scen av Greger. Tina smet iväg för en segerskål i smyg.

”Grattis! Hur känns det?” log Lars affärsmässigt. Svante var först allt för överväldigad för att få fram ett vettigt ord. Blev än svårare när aktrisen agerade kranskulla och gav honom en stor segrarkram.

”Hmpf …” Svante vred sig som en mask i rullstolen.

”Det känns jävligt bra!” utbrast Greger i hans ställe. Förtrollningen bruten. Scenskräcken som bortblåst. Svante verkade samla sig. Lars avvaktade tålmodigt.

”Aaaaah! Åååååh! Äääääh! Jag tror inte det är sant! Jag tror inte det är sant! Är det verkligen sant!? Jag har drömt om det här ända sen jag var liten.” Svante torkade glädjetårar och Lars sträckte ner mikrofonen till honom. Pressfotografer stormade scenen och fyrade av blixt efter blixt. En radioreporter såg ut som en gigantisk insekt med antennspröt stickande rakt upp från ryggen. ”Jag har alltid velat bli författare. Jag har alltid velat skriva.”

”Och nu är du här. Vid målet. Tillåt mej överräcka följande vinstcheck”, sa Lars och hämtade en låtsascheck i jätteformat.” Greger slickade sig om munnen och Tina drack åter gratisvin. ”Den här checken motsvarar vinstsumman på femtitusen. Samtidigt som den utgör kontrakt på din bok. Var vänlig signera här”, log Lars mot pressfotograferna och gav Svante en penna. Som emellertid sprätte iväg ut bland publiken, för nu hade Svante drabbats av ett ackumulerat anfall och riste som en flagglina i storm. Aktrisen kramade skärrad om honom igen. Lars verkade villrådig och leendet såg alltmer tillgjort ut. Greger hämtade snabbt pennan, och placerade den i Svantes hand, med sin egen som skruvstädstöd. Mats hade försvunnit någonstans och cateringfirman rev nu av plasten från serveringsfaten.

Med Gregers benägna hjälp skrev så Svante till sist sin namnteckning på bokkontraktet. Det gick överhuvudtaget inte att urskilja kråkfötterna, men det spelade nu mindre roll. Svante fick hålla upp kartongchecken flera gånger innan fotograferna lät sig nöjas. Omedelbart avlöst av hungriga journalister med anteckningsblock, som bombarderade honom med frågor. Hälften handlade om boken, andra halvan om hans funktionshinder.

Lars förklarade att buffén nu var öppen för alla, och därmed kunde festen börja. Och när väl startskottet gått började man förse sig. Det uppstod trängsel vid serveringsbordet. Maten hade en viss slagsida åt det vegetariska. Folk granskade och petade försiktigt med gafflar och skedar. Allt under högljutt gafflande. Den stora BOK-analysen hade redan brutit ut. Och den var inte nådig mot vinnaren. 

”Jävla skitbok!”

”Jävla fusk!”

”Jävla antiklimax!”

De enda som gratulerade Svante var de andra deltagarna. Tre mera plikttroget, bara en hjärtligt. Det var CC. Han hade å andra sidan precis nåtts av positiva förlagsvibbar. Det ryktades redan i lokalen att även han inom en snar framtid skulle komma att signas av just Piraterna.

När all anspänning väl släppt och Greger fått några glas vin innanför västen, försvann hämningarna pö om pö. Och han blev genast på gott humör. Försökte inleda social konversation här och var, men fann det svårt att finna gemensamma ämnen och intressen. De flesta verkade vilja – föga förvånande i och för sig – diskutera litteratur i allmänhet, och sina egna opublicerade verk i synnerhet. Greger retirerade till festbordet istället. En servitris öppnade en ny vinbox, när Tina kranade ut den sista slatten direkt i mun ur en redan öppnad. Folk tittade förvånat på den besynnerliga trion som nu dominerade matbordet. En skinnskalle, en zigenare och en CP-störd i rullstol. Tillsammans i en ohelig allians. En förunderlig axelmakt. Men Lars fortsatte envetet att vara vänligheten själv, och uppträda oklanderligt korrekt. Mats samtalade intensivt med CC. Sedan började folk droppa av. Det var ju trots allt en vanlig arbetsdag nästa dag.

Men inte för Svante. Ty nästa morgon tisdag klockan åtta noll noll, skulle han infinna sig på Sveriges Television för medverkan i morgonnyheterna. Och bli intervjuad av ingen mindre än nyhetsankaret K-G Bergström. Lars hade just avslutat det förlösande telefonsamtalet med Svt:s pressekreterare, och meddelat Svante den stora nyheten. För nu gick det snabbt i författarkarriären minsann! Från okänd refuserad till berömd debutant på bara en dag. Otroligt!

Förlorarna dränkte sina sorger på Riche, som låg just runt hörnet. Och vinnarna firade segern hemma på Sköldgatan på Söder. Hos Tina. Som så fort de kommit ur taxin hakat av sig både kjol och skor. Bekväma byxor under visade det sig, när hon trädde på sig ett par slitna joggingskor. Det blev en lång natt. Och blöt. Men Svante hade slutat dricka tidigt. Men inte drömma. Han lyssnade förstrött på vännernas tjoande, medan han förberedde sig för sitt stora tal till folket imorgon. Tina hade lovat att köra honom till tevehuset och han hade noga kontrollerat väckarklockan. Som ljöd exakt sex och trettio. Men Tina var lustigt nog redan på benen, åldern bästa kroppsreveljen. Hon kokade promillesänkande kaffe och langade fram frukost. Nöp djupt snarkande drummeln Greger i stortån, där han sov soffa.

”Upp och hoppa unge man!” Tina bankade med kastrullock som cymbaler. Greger tog sig för huvudet. Kopparslagare i mässingsorkester.

”Åh fy fan … vad är klockan?”

”Du får hjälpa mej på dass”, befallde Svante.

”Åh fy fan!” Greger rapade alkohol och luktade på sitt finger.

Tina fick inte följa med in. Och Greger bads vänligt men bestämt att vänta utanför studion. Svante befann sig teatersminkad i kulissland. Och med dess ansiktshjälp förvandlades även han till någon slags skådespelare. Gick in i en roll. Författarrollen. Vilket fick honom att slappna av en smula. Samt det faktum att Tina tryckt i honom två valium i bilen. I en vridbar fåtölj satt programledaren själv. Just nu bläddrade han i en pappersbunt i knäet. I väntan på direktsändning igen. Ett färdigredigerat nyhetsinslag rullade för tillfället ut i rutan. En man i hästsvans pekade finger för att ange att en minut återstod. En kvinnlig assistent körde med van hand fram Svante bredvid herr Bergström. Vred stolen i perfekt intervjuläge. Kollade med hästsvansen, som gjorde tummen upp. Spelet kunde börja.

”Och nu över till BOK-SM som avgjordes igår. På Piratförlaget. Jag säger välkommen till segraren. Svante Bolander.” K-G vände sig mot Svante och log under glasögonen. Tina och Greger bevittnade allt i väntrummet utanför. Det satt en monitor i taket. Bredvid lyste en röd lampa, för att upplysa om att man låg ute i sändning.

”Tack.” Svante såg trots ansiktslyftningen bakfull ut. Seg. Svarta ringar runt ögonen. Hiskelig frisyr. Och förvriden mun.

”Din bok …”, här sneglade K-G ner i pappersbunten igen, ”Hämnden har just korats till vinnare igår. Hur känns det?”

”Bara bra givetvis. Underbart! Otroligt! Men sant.” Svante såg trots dessa utfästelser inte ut att må särskilt bra. Och nu började ena handen att skaka.

”Eh …” K-G blinkade nervöst och svalde. Verkade vilja skynda på. ”Hur har du kunnat skriva … med tanke på ditt … funktionshinder?”

”Tja … Jag skriver ju inte med fötterna precis”, flinade Svante och såg ut som en gam i väntan på att bytet skulle dö.

”Nänä”, skrattade K-G ihåligt. Tycktes lika angelägen att avsluta intervjun, som han alldeles nyss påbörjat. ”Och dina planer för framtiden? Skriva mer förmodar jag?”

”Ja. Givetvis. För när jag nu är författare …” Nu skakade högerhanden så våldsamt att kameramannen zoomade in Svante i närbild istället. Något som fick honom att se än monstruösare ut. Elefantmannen. ”Så kommer jag att avslöja en och annan obehaglig sanning om det svenska kulturlivet. Precis som i min vinnande bok.” Svante hade höjt rösten. Dr. Strangelove hos amerikanska presidenten. ”Nils-Erik Frankenius till exempel. Är bara en rutten charlatan som plagierar andra människors manus och …”

”Tack!” klippte K-G abrupt av. Vände sig till tittarna. Tina och Greger såg hur Svante tonade ut och nyhetsankaret in. ”Där får vi tacka Svante Bolander för hans medverkan. Nu ska vi istället titta på dagens väder. Över till …”

Svante intervjuades i radio på eftermiddagen också. Kulturkvarten. Där Svante höll låda. Och återigen gick till hårt angrepp på Nils-Erik Frankenius. Sågade längs fotnötterna. Sedan guidades han åter runt av Lars på förlaget igen. Och riktlinjer drogs upp inför bokreleasen senare i höst. De skulle höra av sig längre fram lovade Lars. När alla detaljer var färdiga.

Svante njöt. Svante Kung. I den kungliga huvudstaden. Han kunde lika gärna dröja sig kvar några dagar till. Hade ändå ingen brådska. Unna sig semester. Semester från vad var emellertid lite oklart. Men han längtade sannerligen inte tillbaka till sin lägenhet som fotboja. Solen sken och hela stan bjöd ut sig framför hans ögon. Han kunde höra ångbåtar tuta. Förnam doften från bagerier och gatukök. Lapade mjukglass vid Zinkensdamm och fångade frömjöl med fingrarna på Djurgården. Sinnenas rike …

Passade på att se Slottet. Åka Katarinahiss. Gå på museer. Vasa. Nordiska. National. Vin och Sprit. Sistnämnda gladde Greger. Som ihärdigt stod vid sin husbondes sida. Tina vände åter cyberkort på pokersajten om dagarna, och kunde tyvärr inte turista med dem. Svantes lycka var fullkomlig. Och vällde över alla bräddar. Vid Stadshuset kom några fram och bad om autograf. De hade känt igen honom från teve. Känd från teve. Lätt identifierbar som han var i tevebruset. Med bistånd från Greger krafsade Svante Författare ned sin framtida ovärderliga namnteckning.

Han betraktade Greger när denne bar in honom i Blå Hallen. Betraktade honom med nya ögon. Vänliga. Försonande. I ett rosa skimmer. Greger svek honom inte. Övergav ej. Greger stod kvar. Och bar. Honom. Vart än i världen han vände sig. Skötte honom som om han vore ett spädbarn. Klädde på och av. Matade och torkade. Masserade och tröstade. Visserligen var han dum som ett spånhuvud, men förblev ändå trogen som en blindhund. Tack vare segern i tävlingen förmjukades Svante och upptäckte nya värden i livet. Greger var hans bästa vän. Den saken var klar. Klart att han skulle premieras! Fattades bara annat! Han borde få hälften. Minst. Femtiotusen väntade bara på att förmeras. Och pengar hade Svante ändå redan gott om. Man behövde just inga spenderbyxor som förlamad krympling. Svante gnuggade händerna, och trallade som en speldosa. I Humlegården köpte Greger hasch och bjöd på en pipa. Det här är livet tänkte Svante. Författarlivet. Bohem.

©Svante Bolander 

00:13 inatt

Del 7 av 8 presenteras av The Pink Panther

En för alla, alla för en Svante? Peter Sellars seglar upp som 25 oddsare, tillsammans med Kristina Lugn, som klättrat från 80 oddsare till 25 ggr pengarna även hon. Att Peter har lämnat in vet vi förstås, men det hindrar inte honom från att skriva begriper ni väl? Översättningen ska exet Britt ha fixat.

Sommaren gjorde entré en dag i slutet av maj, och överöste kuststaden Sleepy Haven, i Lincolnshire med en intensiv och svalkande regnskur. Eleanor, och hennes sällskap, June Featherstone, sträckte fram händerna mot skyn och tog glatt emot. 
– Here it comes darling! ropade Eleanor.
– I love you Ellie, I really do.
– Don’t I know it hun.
Paret slickade sig om läpparna och skrattade förtjust när regnet drabbade dem. De omfamnade skyfallet, varandra. Alltid bara varandra. Inget kunde hindra deras kärlek, inte krig, inte män, inte ortsbornas elaka skvaller, och inte ens Eleanors styvfar, Father McEnzie. Kvinnorna tog skydd under en stor ek efter en stunds dansande och tjoande i regnet. De stod tätt hopslingrade, och kysstes uppoffrande. Skrattet fick ett abrupt slut när de båda stod ansikte mot ansikte. Tiden var inne. Regnet drog sig nu sakta undan och efterlämnade ångande själar som reste sig ur den uppvärmda jorden. När solen återvände var det som om sommaren hade börjat på riktigt. Då begav kvinnorna sig ner till stranden för att torka kläderna, och värma sig i solen. De pratade om livets prövningar och åt av sina medhavda jordgubbar. Ortsborna var inte sena att peka och gapa högljutt uppe på affärsgatan. Andra meddelade per telefon att de var i farten igen, och tänk om de fick för sig att älska på stranden igen. Herregud! vilken vånda.

Kvinnorna brydde sig inte längre. Eleanor vände sig mot June.
– Jag är en flyttfågel. Jag känner mig bara hemma när jag är med dig June.
– Jag flyger alltid när jag är med dig, svarade June glatt och tog ännu en jordgubbe.
– Pappa säger att det är vårt fel att ingen besöker kyrkan längre, och han har rätt. Det gör att jag känner mig ännu mera ensam. Jag trodde … Jag trodde aldrig den dagen skulle komma då inte en endaste människa skulle komma till kyrkan. Men nu har vi inte haft besök på flera månader. Pappa skriver sina tal i alla fall, och predikar inför en tom lokal. Och han ber stackars Robert att spela orgel också, inför endast Gud. Han låtsas som det regnar inför byborna, men jag hör hur han gråter på nätterna. Frågan är om ens Gud kommer till oss längre? 
– Shhh … June tog Eleanor på kinden och kysste henne ännu en gång. Så länge vi aldrig förlorar varandra. Eleanor nickade, och tittade mot en fiskebåt långt borta på horisonten.
– När vi älskade för första gången var det som om du hade hela famnen full av mig, och jag var den vackraste av alla blommor. June la huvudet på Eleanors axel och armen om hennes midja, och de båda började nynna på en sång. De betraktade havets fridfulla yta, och deras tankar levandegjordes av naturens melerade ljus. Till höger om kvinnorna längre ner mot stadens sydligare delar stod kyrkan, med vit mantel och svart hatt. Ett förgyllt kors blänkte till som ett guldöga, för att påminna alla att Gud såg och visste allt. Slottsruinen som stod intill kyrkan var en mera tillbakadragen figur, med anrik historia och fin utsikt över havet. Eleanor fortsatte att tala, nu även till både havet och alltets eviga närvaro, genom vilket hennes historia kunde uppfattas av andra, både då, men även långt senare, då den spred sig för vinden.
– Jag kunde flyga på riktigt när jag var ung.
– Jag vet, svarade June.
– Bara du tror mig, och det räcker. När jag var liten fick jag besöka min riktiga far. Det var på ett flygfält utanför London, och jag minns den gula färgen. Kanske var det blommor, eller själva flygplanet. Jag fick följa med honom och jag blev mycket rädd. Men då sa han bara: ”Håll i dig, hon tar hand om oss, nu åker vi!” Sedan log han obekymrat mot mig. Det är det enda jag kan minnas av honom. Rädslan försvann däruppe i det blåvita universum. Jag kände mig fri och lycklig. På vintern emigrerar jag söderut till London med fåglarna som du vet. Inte för att det är varmare just. Utan för att staden och folket har varit med om krig på ett annat sätt än häruppe i norr. Vi vet vad som har hänt, och att det kan hända igen. Vi har varit med om det tillsammans. 
– Du kanske inte ska berätta mera just nu. Du gör mig orolig. Jag vill inte förlora den Eleanor jag känner och älskar. Säg inte mer.

Innerst inne visste kvinnorna att deras kärlek var dömd på förhand. Året var 1939. Ingen accepterade deras ogudaktiga, och oönskade närvaro på offentliga platser. Att två kvinnor visade sin kärlek så öppet och innerligt, äkta och obekymrat, förtjänade nära på dödsstraff ansåg stadens mest upprörda invånare. De hade älskat flera gånger redan på eftermiddagen. Älskat som om det inte fanns en morgondag. De ville inte att kyrkan skulle stå tom, och att Father McEnzie skulle gråta sig till sömns längre. De ville inte bringa mera skam och olycka över staden. De älskade varandra, var mycket lyckliga, och kände sig inte ensamma längre. De ställde sig upp, tittade ut mot havet en sista gång och log.

                                                      ***

I en andhämtning rycktes tiden bort för alltid från kvinnorna, för att även i fortsättningen älta det oförglömliga. Första och andra världskriget lämnade ingen oberörd. Det var något som band samman allt och alla som en ändlös ond rot, och lät ingen komma undan eller glömma. Inte ens de som aldrig var med. Förnimmelser, krossade och sprängda till oigenkännlighet. En plats där skuggor förvandlades till fossiler, och där inte ens en hundvalp kunde skänka tröst, och där inget hav kunde tvätta rent minnena. Men det var också en plats man kunde finna en grupp sovande musiker på Eleanor och Junes strand, tjugotre år senare. Killarna hade bott på ortens hotell en bit ifrån stranden. De hade gjort upp en eld, och sedan spelat och sjungit inpå sena natten, innan de somnade på stranden. Lägerelden pyrde där de låg ännu ovetandes om sin nya utmaning i livet, att erövra hela världen med sin musik. Karriären var i sin linda, och de hade haft ett par spelningar i området, innan det var dags att bege sig till London på viktigare uppdrag. Paul vaknade först. Han hade legat på sidan och lyssnat till havet kyssa stranden, och betraktade nu kyrkan och slottsruinen i sidled ett par hundra meter längre bort, som påkallade hans uppmärksamhet. Det blåste kraftigt bakifrån, och Pauls hår hade nu blivit så långt att han knappt såg vart han var på väg när han gav sig iväg på en promenad för att vakna till.

Väl framme, undersökte han slottsruinen grundligt. Han skrek så det ekade I några av ruinens mörkaste kammare.
– Hey Juuuule, you in there? … Now there’s an idea for a song, tänkte Paul.June, Julie … how about Jude? Han klättrade ner för en brant avsats och nynnade vidare mot kyrkan. Han var en sällsynt inkännande musiker, som var alltid nyfiken på sin omgivning. Han gick bland gravarna, stannade till och läste högt för alla som ville höra, som för att presentera kyrkogårdens invånare för varandra. Det hela blev väldigt teatralisk och underhållande. Att det inte fanns riktiga personer att bevittna hans upptåg bekymrade honom inte. Han var en underhållare, och alla skulle underhållas, inte minst frånfallna landsmän. Allra helst just dessa, för många hade nog dött i kriget, eller behövde lite underhållning generellt ansåg han.
– Edward Johnson, fireman. Killed in service 1918-1943. June Featherstone 1908-1939. Stackare, så ung? Alan Osborn, baker 1903-1944. Eleanor Rigby 1895-1939. Little Archibald Atkins, age 2 years. Poor little fella, klämde Paul fram, och kliade sig på huvudet.

Efter en stunds laborerande med en ny låttext kände Paul sig iakttagen. Han stelnade till, kände bestämt att någon stod bakom honom. Rysningar rev genom kroppen och la gås på huden. Han tog mod till sig. Vände sig om … ingen stod där, men han uppfattade en diffus avbild av en kvinna i sitt inre. Som ett solblekt fotografi. Han skulle aldrig glömma henne, för man kan inte glömma henne. När ni ser hennes godhet, och osjälviska aura, så kanske ni förstår varför Paul skulle komma ihåg just henne. June, Alan, Eleanor, Edward, Little Archibald Atkins. Vi hade alla möjligen blivit tillägnade en alldeles egen sång. Men det var Eleanors namn, och numera lyckliga själ, som etsade sig fast i Pauls undermedvetna i fyra år, innan han skrev sången ihop med John, som hela världen skulle komma att älska lika mycket som … som jag älskar Eleanor. Om det som Paul skrev stämmer, eller det som jag skrivit stämmer bättre, får ni avgöra själva. Att Eleanor Rigby har funnits i verkliga livet, råder det inget tvivel om. Jag borde veta, hon är min kvinna.

To whoever might find this story flying through the winds of time.
Yours sincerely June Featherstone.

©Dylan Tate 

Som lite utfyllnad innan huvudnumret inatt 00:13, dvs: Del 7 av 8 av Svante Bolanders episka nutidsdrama "KAPITEL 1" The Whole F#%#&/# truth about BOK-SM 2009, så bjuder jag på en egen novell kl 17:00 idag. Novellen är helt inspirerad av nedan låt "Love reign o'er me" av The Who. Och Eleanor Rigby. Nedan låt är skriven av min syssling Pete Townshend, och är en av de vackraste låtarna jag känner till. Normalt brukar jag skriva noveller med humoristiska undertoner, metanoveller mm. Men det här är en av få sansade och seriösa noveller jag har skrivit. Lite lätt experimentell i första versionen för all del, men jag slaktade texten vid fotknölarna idag = det kallas för att redigera på fackspråk =). Jag tävlade med den för ett bra tag sedan i en längre "ännu svårare" version, på kapitel1.se, och den floppade rejält. Kanske för att det handlade om lesbisk kärlek, var lite väl djupsinnig då? Eller så sög den fett bara =) Inte vet jag. Vi är oftast mest blinda när det gäller våra egna texter. Det är iaf en av mina personliga favoriter bland otaliga noveller jag skrivit. Döm själva kl 17:00 flip eller flop ;) Önskar en fortsatt trevlig kväll med massor av pasta, choklad, och kärlek!

Inatt 00:13 kommer Del 7 av 8 - För del 1-6 klicka omslaget 

Ikväll så lägger vi upp del 7 av 8 av Svante Bolanders episka nutidsdrama med förankring i verklighet. "KAPITEL 1" The whole f#¤#%¤# truth about BOK-SM 2009

Jag vill samtidigt påpeka att novellen är delvis fiktiv - (för att undvika eventuella missförstånd) Flera personer har fått fiktiva erättare. "Svante" var så klart på plats på riktigt vid prisceremonin, och naturligtvis deltog han själv i BOK-sm. Historien är till för att underhålla, och kan läsas med fördel av alla, oavsett om ni deltog i BOK-SM 2009 eller ej. Det var länge sedan jag fick ett så gott skratt själv, och rekommenderar verkligen att ni läser från del 1 om ni inte läst ännu. Det gör ni enklast genom att klicka på omslaget ovan och följa instruktionerna på den sidan. Där kan ni läsa del 1-6. Inatt 00:13 kommer del 7 och på Fredag 21:00 kommer grand finale. Utgången av novellen kan således skilja sig en hel del ifrån hur det gick till i verkligheten. (Konstigt vore det väl annars när det gäller denna novell) I övrigt tror jag de flesta som deltog under BOK-SM 2009 på kapitel1.se upplever att det är en bra balans mellan dikt och verklighet. 

Väl mött 00:13 inatt.

Vill gärna påminna om pågående officiella novelltävling "Månadens Novell" på kapitel1.se läs reglerna HÄR Imorgon kommer del 7 av 8 av "KAPITEL 1" The whole f#¤%#¤# truth about BOK-SM 2009 By Svante Bolander. Missa inte det! 

World Battle är en tävlingsform som uppfanns av David "Jag är WANTED" Larsson på skrivarsajten kapitel1.se någon gång i början på 2009. Tävlingformen blev snabbt populär, och var ett återkommande inslag på forumet. Reglerna kan ni läsa genom att klicka på pokalerna längre ner i det här inslaget. Nedan en liten animation som skapades av Fredrik Hoffman redan 2009. År 2011 så annordnade vi på kaptiel1.se världens första officiella VM i Word Battle. Reultatet ser ni nedan. Hela tävlingen blev mycket lyckad, och bjöd på otaliga mycket vassa små 45 minuters noveller. En av mina favoritmatcher är kvartsfinal nr 4 mellan La Muerte och Ginnyalisk. Faktiskt en riktig klassiker. Svante låter hälsa att han känner sig förföljd - värre än vanligt dvs. Och har därför rest till hemlig ort för att ta igen sig inför de sista två avsnitten del 7 och 8 av "Kapitel 1" - The whole f%&¤##¤ truth about BOK-SM 2009. Del 7 kommer således på Onsdag natt. Och sista delen Fredag 21:00 - Under tiden. Varför inte återuppleva stressen och spänningen som de modiga deltagarna i VM i WB utsattes sig för. Klicka deras bilder för att veta mera om dessa modiga pennfäktare, och längst ner hittar ni alla matcher med direktlänkar.

Ovan - en presentation av 2011 års deltagare. Nedan. Alla matcher med länkar

7/2: Läs Ginnyalisk vs Jan Maniac HÄR Segrare Ginny 
9/2: Läs Lone Wolf vs Mad Mats HÄR Segrare Lone Wolf
10/2: Läs SISUSONJA vs LENTUS HÄR Segrare SISUSONJA
11/2: Läs Psycho vs JRL HÄR Segrare JRL - (ers av Psycho)
14/2: Läs Terroressa vs Kombat-t HÄR - Segrare Kombat-T
16/2: Läs La Muerte vs Oakpark HÄR - Segrare La Muerte 
17/2: Läs Oakpark vs Darkness Angel HÄR - Segrare - D.Angel
18/2: Läs Lethal Lea vs La Bruja HÄR - Segrare - Oavgjort

 21/2 Kvartsf 1 -- Pyscho le bitch vs Kombat-tanten - Läs HÄR
 23/2 Kvartsf 2 -- La Bruja vs Lone Wolf - Läs HÄR
 24/2 Kvartsf 3 -- Darkness Angel vs Lethal Lea - Läs HÄR
 25/2 Kvartsf 4 -- La Muerte vs Ginnyalisk - Läs HÄR

 28/2 Semifinal 1 -- Kombat-tanten vs La Muerte - Läs HÄR

 2/3 Semifinal 2 -- Lone Wolf vs Lethal Lea - Läs HÄR 

 FINAL -- La Muerte vs Lone Wolf - Läs HÄR

Svante? Darth Vader finns med på Svenska Spels oddslista och klättrar stadigt mot lägre odds. "Svante" låter hälsa via Gregers långfinger, att han känner sig jagad. Värre än vanligt, och har därför rest till hemlig ort. Han hoppas återkomma med del 7 på Onsdag natt och del 8 på Fredagkväll 22:00. Inatt 00:13 bjuder vi därför på något annat. En k1-klassiker, inklusive animering, smält choklad och Guinness.

Kan det vara Horace Engdahl eller Gert Fylking som döljer sig bakom pseudonymen Svante Bolander? Horace har hört till en av förhandsfavoriterna som lite outsider på 25 ggr pengarna. Gert var tidigare 100 oddsare, men efter att ha klämt Ronja Rosenborg på röven i direktsändning på UFP:s årliga partistämma utan att be om ursäkt, så seglade han genast upp som 25 oddsare bredvid Horace. Gossarna gillar som bekant, både Nobel, och en bra novell. Ronja Rosenborg låter meddela via sin sekreterare att hon känner sig fortfarande alldeles varm och konstig. 

Fotnot: UFP = UberFeministiskaPartiet