Imorgon, om det nu inte blir 43 £$@€$ grader varmt igen.

Vi tillagar och käkar Elvismackan. Ingredienserna är inhandlade. + bildreportage.

Blog my dog del 8

Nya författarpresentationer.

Nya noveller

Kan Ola Lauritzson som är GI-kostexpert skriva annat än bara smarriga GI-recept? Vi tar reda på det imorgon, med ett utdrag ur hans novell i VILDSINT.

Sov gott

Det mesta går efter recept, så även svenska deckare till stor del.

http://thirdopinion.nu/2010/07/09/hur-man-skriver-en-svensk-deckare/

 VILDSINT THE BOOK på Facebook - Join the revolutionhttp://www.facebook.com/group.php?gid=130799940289023

För er som gillar hundar.

Här kommer en bildserie på hur det går till när två Newfoundlandhannar ska avgöra vem som är chef. Och vinnaren blev ...

Ok, är ni redo grabbar? Klara färdiga ...

Fight club

.

Alltid lika glada att se varandra. 

He's goin for the nuts

Fuuuussssk 

Lägg av, det kommer brudar fan!

Gizmo använder Dentosal på inrådan av Dr Elvis

Some like it rough

Time out?

... Yeah right

Gene Simmons eat your heart out. 

Övar körsång

Har lärt mig den här av Hulk Hogan

Sumobrottning

.

Tysom och Hollyfield, örat ryker snart

Ok, jag satsar på att bryta Gizmos nacke, det brukar funka bra.

"Exorcist"

And we have a winner.

Segerbadet.

Om en stund kan ni läsa utdrag ur Christoffer Carlssons novell: Splitter, på svenska. Christoffer medverkar i VILDSINT. Och har även gett ut Kritikerrosade debutromanen: Fallet Vincent Franke på PIRATFÖRLAGET

Bästa hälsn RW. VILDSINT THE BOOK

 Cell Novella är alias David Larssons bidrag i novellsamlingen VILDSINT. Versionen är från bokens arbetskopia och mindre korrfel kan förekomma. Ni som har läst Jag är WANTED,kommer att känna igen språket, men David testar lite nya sidor i sitt skrivande i Cell Novella.Här kan ni läsa ett utdrag på ca 4.5 sidor. Hans bidrag är 14 sidor i boken, och ca 25,000 tecken med blanksteg.

http://www.davidwantedlarsson.com/  

Cell Novella

alias David Larsson

Omslagsdesign: Sonja Ljunborg

”Jag blir galen. Förstår du inte?” 
    Och så fort orden dog ut framför henne, upprepades de i mitt huvud. Ekade panik.
    ”Lugna ner dig”, sa hon. 
    Men jag lyssnade inte utan hela situationen åt upp mig, skavde hårt och ristade tvång i huden. Brukade inte säga något. Men nu mådde jag så dåligt.
    ”Lugna dig”, upprepade hon och ljuset utanför celldörren blixtrade till när hon rörde på sig i dörrspringan, men ljuset tvekade inför att komma in. Det var till och med som om det vägrade döda mörkret här inne. Vågade inte av risken för att bli inlåst för evigt.
    Den tunga plåtdörren åkte igen. Handtaget vreds om. Sekunden efter, nycklar som skramlade låst. 
    Och där hörde man hennes steg försvinna bort. Hon gick korridor tills ljudet av tofflorna lämnat mig helt.
    Tyst.

Hörde mina egna andetag. Lungorna drog in kvav instängd luft. Väggarna kröp inpå. Tysta svordomar ekade i mig och jag sjönk ner på den hårda britsmadrassen. Hopplöst. Hjälpte inte ens att röka nuförtiden, som alltid var så lugnande, fastän jag inte var rökare. Ville skrika. Men skrik hjälpte absolut inte. Ropet skulle bara studsa mot de stumma betongväggarna och slå tillbaks hårdare än de lämnat mig. Inget hjälpte. Frustrationen gjorde ont. 
    Slöt ögonen. Och mörkret blev svart. Blev trygghet. För ett ögonblick.

Jag har suttit cell, inlåst i över sex månader nu. Totalt isolerad, eller jag gissar det är sex månader, tiden ser exakt likadan ut, så det är svårt att veta exakt. Har fulla restriktioner här på häktet, som innebär inga besök, inga telefonsamtal, ingen tv, ingen radio och inte ens en tidning får jag in. Gamla böcker har jag och de enda jag har träffat är plitarna. Ja, och poliserna då som förhört mig. Och min advokat var ju här ofta.
    Rört samma cellkvadrat i evig rondell, sex månader. Så lång tid kväver en helt. Flera gånger har tankar om självmord besökt mig, men jag slår ifrån, försöker finna mod och ork. Blir galen, slits i mig själv och med mig själv. Det värsta är just de gnagande tankarna, ältandet. Samtidigt som just tanken är det enda fria man har. 
    Det händer inte mig. Detta är inte sant. Inte mig. Men jag känner hur betongen är sträv när jag lägger handen på väggen.

Luckan öppnades i dörren. Den där tjocka lilla luckan mitt på dörren. Den som de använde för att titta in hos en, som man är ett djur i bur. Såg en plits ansikte i ljuset.

    ”Du har besök, advokaten. Han kommer om fem.”
    Luckan igen, med ett skrammel.
    Skönt att få träffa någon, även om jag inte gillade honom. Skönt att få lämna cellen även om det bara var tvärs över korridoren. Reste mig upp. Tog den tjocka utredningen och ett anteckningsblock som låg under ett par böcker. I halvdunklet fastnade blicken på det foto som jag nästan slitit sönder med blicken. Det stack ut ur en bok. Mitt enda spår av mitt liv utanför, förutom utredningen. Allt jag ville glömma men det var mitt allt och min synd. Tog ut det.
    Fotot var på min son. Han var bara fyra när det togs. Taget ute på vårt lantställe i skärgården. Varm sol, gräs, i bakgrunden verandan som jag så många gånger suttit på och i famnen kramade han en stor fotboll som min mor köpt till honom. Han log.
    Kunde känna doften av honom när jag tittade på kortet, kände hans närvaro och hörde hans röst. Hur han skrattade. Och blundade jag, så smekte jag honom över håret. Kände hans hår mellan mina fingrar, hans hjässa under handflatan och han kramade mig. Men ofta blev känslan för stark, ofta så var min enda utväg att förtränga för att inte brista, gå sönder helt. Han skar i mig, min son, och värmde. Alexander var han döpt till, efter min far. Drog ett finger över hans ansikte.

”Alex, kom då”, ropade jag över fältet. Gräset var nästan högre än honom och en bra bit bort såg jag hans huvud sticka upp. Jag smekte topparna på de höga grästråna med handflatorna där jag satt på knä. De kittlade, solen varm och en tunn bris seglade som eget liv från klar himmel i tak utan botten. Hörde han skratta, hörde prasslet av gräset och vinden, och drog man in djupa andetag blev man fylld av sommar. Jag drog in.
    Där fältet tog slut kikade träden på oss och på andra sidan gick en landsväg i grus. Och om en bil skulle komma lät det knaster om däcken, fastän vägen låg långt bort. Om en bil skulle komma visste jag vem det var, för det var sällan någon körde här. Över oss levde fåglar i sin värld utan slut.
    Han slog med pinnen i gräset framför sig och jag såg honom komma mot mig. Ibland stannade han upp och tittade på mig som för att finna en riktlinje och sedan fortsatte han slå, i det höga gräset. 
    ”Jag är hungrig”, sa han när han kom fram till mig.
    ”Farmor kommer snart och hämtar oss. Och de har nog maten klar när vi kommer tillbaks.” 
    Tittade på honom och han gav ifrån sig en grimas av hunger samtidigt som han skalade pinnen på bark. 
    ”Kom”, sa jag. ”Vi går ut till vägen. Hon kommer nog när som helst.”
    ”Får jag rida?”
    ”Ja men du börjar bli tung nu.”
    Han släppte pinnen och klängde sig fast på min rygg och jag kände hans ansikte mot min kind, hans kropp på min rygg. Ställde mig upp och med honom på ryggen bar det iväg. Över gräset i sommar, med fåglar i tak av blått.

Skrammel i dörren. Och ljus från korridoren. 
    ”Bengtsson, din advokat är här nu.”
    De använde alltid efternamnen på oss intagna här i häktet. Tror det är för att det inte ska bli för personligt. 
    ”Jag kommer.”
    Klev i de gröna plasttofflorna och tog kriminalvårdens långärmade tröja som var på tok för stor och trädde den på mig. Med utredning och anteckningsblock klev jag efter. Ut från cellen.
    Vi tofflade stum korridor, två celldörrar bort och det starka ljuset bländade. Pliten var nästan dubbelt så stor än mig och den blåa breda ryggtavlan sa följa John. Vid förhörsrummet stannade han upp och dörren stod öppen. Han vände sig om och nickade men sa inget. Såg i slutet av korridoren hur en annan intagen låstes in och när celldörren slog igen, kunde jag själv känna sucken av låst och plåt och betong. En sluten värld. Men jag vände mig mot den öppna dörren. Ljust.
    Där satt Ola, min advokat. Klev in och pliten stängde dörren bakom mig.
    Har suttit i det lilla rummet många gånger. Med förhörsledarna och med advokaten. Kalt, några stolar och ett bord. På bordet en gammal grå telefon som ledde till plitkuren. Ena lysröret var trasigt och gröna väggar, omslöt oss.
    Slog mig ner i stolen mitt emot. Han tittade på mig bakom glasögonen och det gråa välkammade håret låg bena. Och portföljen stod golv i givakt, på sidan av stolsbenet. 
    ”Hur mår du?” var det första han sa. Och rullade tungan i munnen som han brukade göra i början av ett samtal. 
    ”Håller på att bli galen, gå sönder”, svarade jag. ”Är inte van med det här.”
    ”Nää, jag förstår, du har ju varit här ett tag nu.” 
    Men det var inget ärligt i hans ord och direkt efter tog han upp portföljen, knäppte upp den och tog fram ett papper. Ner med väskan på golvet och pappret på bordet. Han sköt över det till mig. Arket låg platt bordsyta och det vita med text blev kontrast på den mörkbruna skivan. 
    ”Vi har fått ett datum för rättegång, den tjugofemte maj och de kommer nog släppa lite på dina restriktioner nu. Utredningen är klar och ...”
    ”Vad innebär det?” avbröt jag honom.
    ”Om restriktionerna?”
    ”Jaa?”
    ”Nja, i första hand får du nog tillgång till tv och dagstidningar, och du kanske till och med kan ta emot besök och ringa ut.” 
    Besök, satte sig i mig. Men vem skulle komma på besök?
    Han fortsatte.
    ”Ibland kan man få komma till en öppen avdelning också där man får träffa andra som sitter häktade, då det är helt öppet i korridoren, men ... ja i ditt fall ...”
    Avbröt honom igen.
    ”Men det vill jag inte.”
    ”Nää, jag förstår”, sa han. Han pekade på pappret. ”Om en månad då.”

Vi fortsatte att tala om utredningen och något nytt hade egentligen inte kommit upp, sedan vi senast talats vid. Men åklagaren hade beslutat att det var dags nu att gå till rättegång. I bakgrunden såg jag hur minuterna tickade på när han talade med lite mindre översittarstil i rösten, än vanligt. Han verkade mjukare idag. Den stora klockan hängde på väggen och det var som jag försökte hänga kvar i rummet. För om han inte talade så talade jag om saker bara för att han inte skulle gå. Var så skönt att bara få tala med någon. Gillade honom ju inte så värst mycket, men nu var det första gången som jag verkligen kände att han brydde sig om mig, som om jag var en person överhuvudtaget. Speciellt i slutet av samtalet.
    ”Du”, sa han och tog av sig glasögonen och gnuggade sig lite i ögonen. ”Vi har ju talat om det tidigare. Men förmodligen kommer det bli en fällande dom och vi kan ju överklaga till Hovrätten, som brukligt är.”
    Jag lyssnade.
    ”Men det kommer bli tufft det här för dig. Du är redan dömd av media och pådraget från deras håll har varit rena lynchningen. Speciellt när det visat sig att din bror är medlem i grupperingen Bandidos.”
    ”Men vad har det med saken att göra?”
    ”Nej jag vet. Men du vet hur media är.”
    Drog en tunn handflata längs bordsytan som en djup suck och jag förstod inte. Jag förstod, men ändå inte. 
    ”Det ska väll inte ha någon som helst betydelse och jag fattar inte. Har ju suttit här sex månader minst, och det hela måste ju peka på min oskyldighet. Förstår inte hur det kan se mörkt ut, jag är ju oskyldig. Ser de inte att de har fel?”
    Tyst. 
    Man kunde höra klockans sekundvisare och utanför gick någon förbi. En dörr slog igen.
    ”Tyvärr så pekar bevisen åt ett annat håll, och ja ... vittnena ...”
    ”Men de ljuger”, sa jag högt och frustrationen över inlåsningen, frustrationen över att bli dömd, rädslan över det hela gav darr på min röst.
    ”Vi har gått igenom det här så mycket men om du blir dömd nu så kan det ju dyka upp nya saker till hovrätten. Men du måste vara inställd på att bli dömd, för din egen skull.”

alias David Larsson

©Vildsint. 

Omslaget har designats av Sonja Ljungborg, som också medverkar med en novell i VILDSINT.

Join the revolution. 

http://www.facebook.com/group.php?gid=130799940289023&ref=ts#!/group.php?gid=130799940289023&ref=ts