Sara Lövestam medverkar i VILDSINT med både förord, och en för henne ganska annorlunda novell: En kärlekshistoria mellan två svampar i skogen. I videoklippet så intervjuas Sara av Fredrik Belfrage om att vinna SM med boken: UDDA. 

Hon har en ny roman på gång, som ni kan läsa mera om i intervjun längre ner. Frågorna är ställda av medlemmarna på skrivarsajten kapitel1.se 

Så här skriver hon på sin blogg: bland annat

"Jag föddes en sommardag för exakt 30 år sedan. Sedan ägnade jag några år åt att vara rädd för pälsstövlar och pojkar som gick på lekis. Gradvis fick jag bättre och bättre koll på mina prioriteringar, började lära mig språk, dejta brudar och matcha mina bälten med skorna. Nu ägnar jag mig åt att författa böcker, skriva krönikor och artiklar för QX, lära ut svenska åt charmanta invandrare och hitta balansen genom att ignorera den" 

1. Du vann BOK-SM2009 i hård konkurrens med hundratals andra mycket duktiga skribenter. En tävling som ordnades på skrivarsajten kapitel1.se. Vad var din första tanke när du fick reda på att du vunnit Bok-SM. Vad var det första du gjorde när den insikten sjunkit in?

När jag stod där på scenen med en enorm blomsterkvast i famnen och mitt namn längst upp, var det mest bara sjukt overkligt. Jag vände mig till höger bland de andra finalisterna och frågade Christoffer Carlsson om det verkligen var jag som vann. Det visade sig att det faktiskt var det. När insikten hade sjunkit in ... Det gjorde den nog inte förrän ungefär ett halvår efter att Udda hade släppts. Då insåg jag att shit, det här har jag ju drömt om sedan jag var liten! Det händer nu! Det är mitt i skeendet! Då asgarvade jag.

2. Du skriver på en ny roman. Det är nog många som är nyfikna, inte minst dina skrivarvänner från kaitel1.se med flera. Vad handlar din nya bok om? Ge oss en liten redogörelse. Berätta också gärna hur, när och var du fick idén. Var det en händelse, något som du har funderat på att skriva om länge, eller ett tema som förlaget har föreslagit?

Nästa bok heter ”I havet finns så många stora fiskar”. Den skiljer sig ganska radikalt från Udda, på ett sätt. Udda handlade om unga vuxna i Stockholms uteliv, I havet har som huvudperson en femårig pojke på en förskola i ett litet samhälle i Jämtland. Han kommer från ganska svåra hemförhållanden, och det handlar en hel del om hans relation till vuxna och andra barn och hur han ser sin omvärld. Samtidigt handlar det om en person som iakttar förskolan från sin lägenhet mitt emot. 
Idén, eller inspirationen ska jag nog egentligen säga, kommer från att jag har många nära vänner som råkat väldigt illa ut som barn. På det sättet är boken mitt eget sätt att hantera att jag aldrig kommer att kunna gå in i deras barndom och ”rädda” dem. Förlaget har aldrig föreslagit några teman för mig. Min uppfattning är att de har stor tilltro till författarens egen förmåga och fantasi, och om de lägger sig i är det nog snarare för att tala om att något inte är gångbart, än för att själva föreslå vad författaren ska skriva om.

3. Har din arbetsprocess förändrats nu när du är utgiven? Det manus du skriver nu lär ju bli publicerat och den vetskapen har du med dig vid tangentbordet. Är det något som påverkar dig? 

Ja, det är det faktiskt. I början var det inte det, men nu när jag sitter och skriver på tredje boken (vilket egentligen är sjätte manuset) kan jag känna att publiceringen har givit mig större tilltro till min egen förmåga. Jag vågar ta ut svängarna mer, gå in på spår som jag kanske hade tvekat inför förut, och tror mer på att jag kommer att ro även detta manus i land. För varje manus jag skriver känner jag att jag spränger ännu en gräns för mig själv, och jag hoppas att den känslan kommer att fortsätta finnas med mig. Men den saken började egentligen innan jag blev publicerad, nämligen när jag skrev Udda. Då hade jag plötsligt insett att jag faktiskt fick skriva om precis vad jag ville. Det låter banalt och självklart, men när det slog till i magen märkte jag att jag tidigare hade begränsat mig mer än jag egentligen behövde.

4. Använder du någon outline eller synopsis eller liknande som stöd när du skriver? Det vill säga. Har du planerat hela boken innan du börjar skriva?
5. Hur mycket brukar du ändra i dina manus från första utkastet till det sista? Finns det vissa saker som du ofta korrigerar/ändrar mellan manusversionerna?
6. Lyssnar du på musik medan du skriver?

Jag har skrivit en text om min skrivprocess som kommer att publiceras i Vildsint-bloggen inom kort. Där får man svar på det mesta som rör just mitt skrivande, så just de frågorna hoppar jag över tills vidare!

foto:Gyöngyi Lindberg

7. Finns det något som du skulle vilja skriva om, men som inte är intressant för förlaget. Vad är det i så fall?

Det skulle i så fall vara texter som bara är intressanta för dem som befinner sig i någon av de subkulturer där jag befinner mig. Kärlek mellan kvinnor och en och annan grammatiknördighet kan man skriva om på sätt som kan tilltala och beröra många människor, men skulle jag skriva en grammatikbok på mitt eget sätt, eller skriva en mer riktad historia full av lesbiska referenser så skulle det kanske bli för smalt för Piratförlaget. Men det är bara mina egna spekulationer, jag har inte testat. 

8. Vi som skriver vet att det krävs disciplin för att skriva en hel bok, fullfölja och förverkliga. Många av oss skriver ofta när lusten och inspirationen infinner sig. Jag är nog lite så själv. Jag upplever att det jag skapar när lusten är som störst är utan tvekan mycket bättre än det jag har skrivit när man inte alls har varit motiverad. När du har en deadline så måste du producera. Försvinner lite av skrivarglädjen då? Och blir det man skriver verkligen lika bra som när man känner sig motiverad, eller måste man ibland kompromissa? 

Jag har ingen deadline på bokmanus. Förlaget kan fråga när jag tror att jag kommer att vara färdig, för att kunna anpassa arbetgången, men jag har inte varit med om att de satt en deadline. Däremot gör jag ju andra skrivuppdrag med deadlines, till exempel krönikor och bidrag till novellsamlingar. Där känner jag ibland att jag måste kompromissa, och jag håller helt med om att de bästa texterna kommer när man slipper ta hänsyn till sådant.

9. Om du någon gång lider av skrivkramp, vilket jag förmodar de flesta som skriver drabbas av någon gång, har du några personliga knep för att råda bot på tillståndet? 

Ju bättre rutiner jag har fått, desto lättare har det blivit att komma ifrån det där. Om jag får tillfälligt stopp, så beror det oftast på att jag inte riktigt vet hur jag ska komma från punkt ett till punkt två. Då kan jag antingen gå in i dokumentet där jag planerar historien och förtydliga något för mig själv, lägga in ett mellansteg där om det behövs, eller gå över till att göra research tills jag känner att jag har tillräckligt på fötterna för att fortsätta. Rejäl skrivkramp har jag hittills aldrig fått, jag tror att det beror på att jag inte ser stoppen som att kreativiteten kraschar utan som symptom på att jag saknar något i strukturen eller förförståelsen för att komma vidare.

10. Hur kom det sig att du blev involverad i novellsamlingen VILDSINT?

Jag blev tillfrågad, helt enkelt. Ett par gånger, kanske tre. Fyra, kanske. Jag skriver inte så ofta noveller och kände framför allt inte att jag just under den perioden hade något relevant att komma med, men det vände när mitt namnförslag till novellsamlingen antogs och jag började fundera över det där med vilda sinnen. Jag kom fram till att resultatet av ett vilt sinne inte bara kunde vara rasande framtidsskildringar och passionerad självrannsakan, utan att även en liten svampsaga som jag skrivit till min skogsälskande kollega dagarna innan skulle kunna passa in. Sedan fick jag dessutom den stora äran att författa förordet till Vildsint!

11. Är det aktuellt att du medverkar i VILDSINT II? 

Det skulle vara roligt! Framför allt är jag imponerad av det omfattande arbete som lagts ned på både framställandet och marknadsföringen av Vildsint, och skulle gärna medverka med en novell som jag har mer tid att författa speciellt till novellsamlingen. Med reservation för tidsbrist, alltså.

12. Hur ofta skriver du krönikor åt tidningen QX? Är det en tidning för alla, eller en utpräglad gaytidning? Jag har ingen aning så du får gärna berätta lite.

QX är Nordens största hbt-tidning (hbt=homo-/bisexuella samt transpersoner) och den kommer ut som gratistidning en gång i månaden. Mina krönikor där är med i vartannat nummer. Tidningen finns både som pdf på www.qx.se och som gratistidning att hämta på ett flertal kaféer och lokaler runtom i Sverige. Med tiden har jag även fått enstaka förfrågningar att skriva krönikor i andra tidningar, webbsidor och magasin. Det är en kul form för skrivandet!

13. Vad läser du själv för typ av böcker, och vad läser du just nu?

Jag läser allt möjligt. När jag var barn läste jag kopiösa mängder, allt från biggles och kittyböcker till så kallad bra litteratur. Nu har jag inte så mycket tid att läsa, men när tillfälle ges sitter de gamla takterna i. Under en regnig semesterdag kan jag ses klämma en deckare, en rysk klassiker och en barndomsskildring på raken. Den senaste boken jag läste var Agnes Hellströms ”Ränderna går aldrig ur”, om tiden på en internatskola jag råkar ha bott granne med under min högstadietid. Agnes träffade jag på en buss som tog bokbloggare till bokmässan i Göteborg, och vi bytte böcker med varandra. Jag läste den i ett sträck på tågresan hem!

Läs gärna några texter av Sara, och besök gärna hennes blogg. Länk längst upp på sidan

Vi tackar dig för din medverkan i bloggen Sara, och för dina fantastiska texter, och då särskilt förordet som du specialskrev till VILDSINT. Förordet kan ni läsa i sin helhet genom att klicka Vildsint ovan.

Välkommen till 80-talsarkivet. Jag som är obotlig anhängare av 80-talsmusik har lagt upp ett musikarkiv. Kan hända att flera lider av samma svåra sjukdom som mig. Jag utlovar en ganska VILDSINT blandning av både rock, synt, punk, new wave, och hårdrock från det glada 80-talet. Lite svårt att välja bara, för det finns ruggigt bra låtar från 80-talet. 

Då familjen blev utan internet förra fredagen på grund av en General F### up så kör vi så klart om hela tema: Rysare och skräckveckan. Det Hela avslutas på Fredagen 22:a Oct. Jag har fått in en hel del nya noveller och en längre följetong är också på gång. Så klicka gärna på den enögda gubben för att läsa Björn Calanders förträffliga krönika. Längst ner efter krönikan hittar ni en lista på skribenter som kommer att publicera skräck och, eller rysare under kommande vecka.

*Senare idag: Janzzons Bloggbok kapitel 12

*Intervju och författarpresentation av Sara Lövestam, som vann BOK-SM med boken: UDDA (Piratförlaget) Hon är klar med nästa roman som kommer ut inom kort. Ni får veta mera om henne, och boken senare ikväll.

*Två nya rysliga eller skrämmande, eller direkt obehagliga noveller. Varav en vid midnatt som vanligt.

Önskar annars en rysligt bra dag.

Bästa hälsn RW, Elvis och VILDSINTA novellister och författare.

Vad kännetecknar bra skräck?

By Björn Calander 

Farsan var våldsam. Särskilt när han drack. Ibland tog han till andra saker också. Starkare saker. Han hade aldrig några pengar. Han tog morsans. Och mina. När jag vägrade slog han mig och tog dem ändå. Det var inte mer med det. Han var stark farsan. För stark. Det var annorlunda med morsan.

Morsan var tokig. Det var vad de sade. Efteråt. Hon hörde röster. I början försökte hon säkert ignorera dem. I början var det nog inte så farligt. Det var inte så svårt för henne. I längden var det förstås ohållbart. Det gick inte att stå emot dem. Till slut gav hennes vilja vika och hon började göra som de sade att hon skulle göra.

Jag var fem år när det började. Eller när jag först började förstå hur det låg till. Det hade säkert varit så redan innan dess, men då förstod jag det inte. Jag var för liten. Det går inte att säga när det egentligen började, men det går att säga när det slutade. Jag var sju år då.

Det var natten då rösterna drev morsan över den sista gränsen. De pressade henne så hårt att hon inte längre kunde stå emot. Jag var vaken hela tiden. Fastän jag inget såg så visste jag vad hon gjorde. Kände det på mig.

Hon tassade ut i köket och letade i lådorna, men fann inte vad hon sökte där. Så föll hennes ögon på stekpannan på spisen. Farsan hade lagat till något åt sig när han kom hem. Han skickade mig i säng utan mat medan han själv åt. Han sköljde ned det med innehållet i ännu en flaska.

När hon kom hem sov han. Jag också, men jag vaknade när morsan öppnade dörren för att titta till mig. Jag låtsades sova, men kunde känna tankarna rusa i huvudet. Det skulle inte vara så här. Någon måste göra någonting åt det. Vad som helst.

Hon greppade stekpannan. Prövande. Den var tung. Rösterna manade på henne. Hon smög sig in där han sov. Hon behövde nog inte smyga egentligen. Kanske gjorde hon det lika mycket för min skull, som för någonting annat. Hon ville inte väcka mig. Hon ville nog inte ens döda honom. På något vis älskade hon honom ändå. Trots allt. Men rösterna, hon kunde inte stå emot dem.

Jag hörde den första dova smällen. Kanske var den tillräcklig. Jag har återupplevt det ögonblicket många gånger. Jag kommer aldrig att glömma det. Och jag har sökt återskapa det där ljudet i verkligheten. Till sist lyckades det. Det låter precis som att höra en melon landa efter ett fall från tredje våningen.

Morsan slutade inte där. Rösterna drev henne till vansinne. Hon slog och slog. De andra ljuden var inte lika starka. De lät inte likadant. Morsan skrek, allt högre. Det var bara ljud, inga ord. Farsan sade aldrig någonting. Han bara dog. Morsan fortsatte länge, men till sist slutade hon. Jag kunde höra hur hon började gråta.

På något vis kände jag bara en stor lättnad när jag reste mig upp ur sängen och gick in till henne. Hon satt på sin sida av sängen med ansiktet i händerna och skakade. Farsan låg på sängen, eller det som var kvar av honom.

Det var mörkt där inne, så det var svårt att se det röda i blodet. Det såg istället mörkt ut. Svart. Som ondskan själv. I skenet från månen som letade sig in genom de tunna gardinerna såg det också klibbigt ut. Det blänkte. Mamma lade inte märke till mig. Min hand fann stekpannan. Den var tung.

Jag släpade den med mig, så tyst så tyst, för att hon inte skulle märka det. Jag vet egentligen inte varför. Varför gör en sjuåring en sådan sak när hans morsa just slagit ihjäl farsan? Det var så de fann mig, polisen, när de kom, med stekpannan i näven och blod överallt. Någon av grannarna hade hört morsan tjuta och de hade ringt polisen.

***

Det stod rätt mycket om det i tidningarna och de pratade om det på radio och i tv. De diskuterade det till och med på min nya skola. Jag avslöjade aldrig att det var min mamma som de talade om. Jag hade fått flytta in hos min moster och mina tre kusiner. De var alla äldre än jag.

På kvällarna, när deras föräldrar trodde att vi sov, bombarderade de mig med frågor om hur det hade varit och hur det hade känts att se en döing. De fascinerades av mina svar. Det var de som berättade i skolan vem jag var och vem min mamma var. Efter det förändrades allt.

Jag fick flytta igen. Jag har aldrig sett min moster sedan dess. Inte mina kusiner heller, men vad jag har hört blev de alla tre lite underliga. De fick gå till skolpsykologer och annat. Jag tror min moster skyllde på mina historier om morsan och farsan. Om hon bara visste.

Under flera år skickades jag från det ena hemmet till det andra. De såg mig som ett problembarn överallt. De platser där jag varit blev aldrig sig lika igen. Jag satte spår. Ju äldre jag blev, desto djupare blev spåren. Till den dag jag fyllde elva år och fick komma hem igen.

Hem var en liten lägenhet i en storstad någonstans i landet. Hem var också där morsan fanns. De hade släppt ut henne igen. Hon fick aldrig något fängelsestraff, utan dömdes istället till vård. Nu var hon friskförklarad. Under åren på sjukhuset hade hon haft allt färre återfall i sitt rösthörande. Det var som ett avlägset och dunkelt minne för henne, förklarade hon för mig.

Det varade inte länge. Naturligtvis.

***

Jag fick allt jag pekade på. Hur skulle hon kunna neka mig det? Hon tog lån. Telefonlån. Snabba pengar som skulle betalas tillbaks senare. Vad brydde jag mig om det? Det var som om hon kunde läsa mina tankar. Jag behövde bara tänka på vad jag ville ha, så sprang hon iväg och köpte det.

Men hon hörde röster. Hon försökte förstås dölja det. Både för mig och för omgivningen. Mig ville hon inte oroa. Fick omgivningen veta skulle de ta mig ifrån henne. Jag kunde höra henne föra långa monologer med sig själv om kvällarna när hon trodde att jag sov.

Det var som om hon pratade med någon som inte fanns där. Med tiden blev jag allt duktigare på att fylla i de där replikerna som saknades. Orden från den hon inuti sitt huvud talade med.

Om dagarna försökte hon dölja det för mig, men jag kom ofta på henne med att mumla långa ramsor tyst för sig själv, när hon glömde bort att jag fanns där. Hennes panna var full med små svettpärlor.

Värst var det på helgerna och på skolloven. Veckorna fungerade bättre, för henne. Jag var i skolan, hon var på jobbet, men i längden var det förstås ohållbart.

Räkningarna började komma, krav på återbetalning av de där lånen. Jag fick fortfarande allt jag ville ha. Hon började stjäla. I butiker, från jobbet, överallt där hon kom åt. Det dröjde inte länge förrän hon åkte fast. Polisen ringde på hemma hos oss en dag. Hon bröt samman. Hon skyllde på rösterna igen.

Det blev ännu värre.

Hon började skylla rösterna på mig. ”De hörs bara när du är i närheten. Bara då! Aldrig annars. Det är ditt fel! Har jag inte gett dig allt du vill ha, va? Har du det inte bra? Vad begär du mer av mig? Varför gör du inte så att rösterna tystnar!” skrek hon åt mig.

Hon hade kommit på mig. Hon hade listat ut min hemlighet. Jag måste göra något, men vad?

***

Jag erkände för henne. Hon såg både skeptisk och lättad ut samtidigt. Och rädd förstås. Väldigt rädd. Ungefär som du gör nu. Jag hade fyllt fjorton då, skulle snart bli femton. Jag hade ännu inte dödat någon. Om man inte räknade farsan som min första. I så fall får man nog räkna morsan som nummer två.

Hon satt och såg på tv, på en av pinnstolarna från köket. Det var jag som hade fått henne till det. Jag smög mig in till henne och ställde mig alldeles bakom stolen. På tv var det ett naturprogram om pingviner. Gillar du pingviner? Jag tror du gör det, så naturligtvis tycker du om pingviner. Du blir glad av att tänka på pingviner.

Hon visste att jag stod där, men såg sig inte om. Jag berättade allt för henne. Hur min förmåga fungerade och hur jag hade upptäckt den och odlat den, förfinat tekniken, blivit duktigare på det. Kanske hade jag inte behövt göra det jag gjorde den där dagen. Kanske hade det kunnat göras annorlunda. Kanske skulle jag kunnat ha förmått henne att göra det själv. Jag vet inte.

Nu skulle det gå. Lätt. Nu är jag starkare än vad jag var då. Skickligare. Du vet ju hur stark jag är. Men då var jag osäker. Det var säkrare så som skedde. Det var en underbar känsla när kniven sjönk in i henne den första gången. Jag hade inbillat mig att det skulle vara tungt, svårt, gå trögt, ta emot, men med en tillräckligt vass kniv går det förvånansvärt lätt.

Hon försökte kämpa emot när det hände, men redan det första hugget var antagligen dödande. Jag högg djupt, strax till vänster om ryggraden. En gång, två, tre, många. Enligt polisutredningen hade förövaren, som tagit sig in medan hon tittade på tv, huggit henne totalt fjorton gånger i ryggen och nacken, innan han sökte igenom lägenheten efter värdeföremål och sedan satte eld på den.

Hon hade vetat hela den dagen vad som skulle hända. Hon måste ha känt det på sig. Hon måste ha hört mina tankar inuti sitt huvud, men varit allt för svag för att göra någonting åt det. Hon ringde snällt alla samtal jag bad henne om, de som gav mig mitt alibi. Jag var inte hemma. Kom inte hem förrän dagen därpå, till en lägenhet avspärrad med polisens band.

De förvånades över att jag inte grät. Det var nog chocken, sade de. Jag var föräldralös. De skickade bort mig igen, men nu visste jag. Visste att jag kan plantera mina tankar i andra människors sinnen. Det går lättare med en del än med andra, men alla kan påverkas till en viss grad.

Jag är starkare nu än någonsin tidigare. Det finns dem i din situation som har kallat mig för sinnessjuk, kanske har de rätt, men vad bryr jag mig om det? Varför ska jag låta bli att använda en förmåga om jag har den? Alla måste väl få ha en hobby?

Min morsa skyllde på rösterna. Jag skyller på min barndom och uppväxt. Eller så är det bara det att jag tycker om det jag gör. Redan som liten tyckte jag om att rycka vingarna av flugor, benen av spindlar, elda upp igelkottar, eller som den gången jag klippte svansen av grannens katt. Nu har jag gått vidare till människor. Det roar mig mer. Ni förstår vad som händer. Hela vägen.

Lugn, bara lugn, jag ska inte använda vare sig stekpannan eller kniven på dig. Det går så fort. Jag vill njuta av det här, dra ut på tiden. Vi har hela natten på oss. Du vet det. Du kan höra mina tankar eka inuti ditt eget huvud. Jag hittade något mycket mer intressant ute i kökslådorna. Du får välja ett av dem. Annars blir det båda. Så, vad säger du? Blir det det heta, varma, strykjärnet eller det kalla stålet i ditt rivjärn?

©Jens Starsmoor 

För flera noveller av samma författare besök  Novellarkivet