Omslag av Dylana Tasty Design House. NY, Paris, London, V-blogg & k1. 

00:13 kommer Del 2 av 8 - V.bloggen bjuder på inedningen så länge.  

Slutet på del 1 

”BOK-SM är en tävling som anordnas i samarbete med Piratförlaget. Segraren i tävlingen garanteras 50 000 kronor i prispengar och utgivningskontrakt”, lyste i pockande eldskrift från skärmen. 

Svante satt med glasartad inåtvänd blick. Funderade och kalkylerade. Våndades. 

Inledningen på del 2 

”Hur då?” sköt han till sist fram under hakan där det droppade saliv i sega strängar. Han såg verkligen vedervärdig ut. Den vedervärdige mannen från … Malmö.

”Hur då om vad då menar du?” Greger hämtade papper och torkade Svante om munnen.

”Hur ordnar du röster från folk vi inte känner? Hur vet du att dom läser och gillar det jag skrivit?”

”Eh … ja … alltså det vet jag ju såklart inte om dom gör. Läser och gillar alltså. Men det spelar ju ändå ingen betydelse.”

”Roll Greger. Det heter roll. Inte betydelse”, rättade Svante läraraktigt.

”Jaja … ski… strunt samma. Att ragga virtuella röster är inte det samma som att ragga riktiga människor av kött och blod. Allt handlar egentligen bara om hur många alias man skapar. IP-nummer och mejlkonton alltså.” Greger slängde ett snabbt getöga på Svante för att se om han hängde med i svängarna. Men det gjorde han naturligtvis inte. Svante såg om möjligt än dummare ut än vanligt för tillfället. ”Sen kan man ju även alltid fixa lojala stödtrupper som finns i verkligheten också. Jag kan trolla fram hundratals röster på nolltid chefen. Internettroll som jag är”, flabbade Greger som avslutning.

”Men det är ju fusk!” utbrast Svante indignerat.

”Nja … fusk och fusk … vet inte riktigt. Men visst, så kan man ju alltid se på saken … men det är i alla fall inget som är olagligt”, försvarade Greger sig med.

”Men fullkomligt omoraliskt”, spottade Svante fram. ”Som att stjäla andras manus!”

Välkommen åter 00:13 inatt för hela del 2 av 8, för att ta del av Svantes fortsatta öden och äventyr i kampen om att erövra BOK-SM 2009. Historien har verklighetsförankring – hur mycket vet bara berörda. Oberörda kan vara glada att de inte berörs =) (reds anm)

Del 2 presenteras av: Cool gimp suits for those special occasions AB.  

Del 1 av 8 Övriga delar hittar ni ovan när allt är publicerat.

”Nu har du glott på den där sidan över en halvtimme. Va är det för nåt?” Greger böjde sig ner över sin vårdtagare, som generat markerade det röda krysset. Släckte snabbt ner.

”Ingenting. Ingenting du behöver bry dej om.” Svante backade med en van rörelse bort från datorskärmen. Rullstolens hjul missade Gregers högra fot med bara några millimeter.

”Kapitel ett. Vad är det för en sajt?” Svante teg sammanbitet och gjorde en liten rullstolspiruett på parkettgolvet, med sin eldrivna Permobil, som för säkerhets skull även var utrustade med stadiga handtag, för den händelse den funktionshindrade själv var oförmögen att köra och styra. Vilket alltså inte var fallet i detta nu, så Greger fick vackert flytta på sig. Hoppade upp i den skamfilade soffan som knakade betänkligt under kroppstyngden. Greger var stor. Tung och lång. Hans fläskiga nylle krönte en fjäder av bilringar. Hårtestar stack upp som överblivet ogräs lite hipp som happ från skallbasen. Röda blaffor markerade borttagna tatueringar, andra kvarvarande blinkade ilsket blått från över och underarmar. Greger var Svantes assistent. Personlig sådan. En personlig assistent med en färgstark personlighet som ändå ibland gränsade till det rent opersonliga. Likt en kameleont anpassade sig nämligen Greger smidigt till ständigt nya omständigheter. Och sällskap. Från skinnskallar och MC-gäng, fyllehundar och narkomaner, till datanördar som vårdbiträden. Jobbet på rullstolsverkstan i UMAS mörka källarkulvertar var det första lagligt lönebaserade han överhuvudtaget haft. Tvångskommenderad dit av Arbetsförmedlingen, annars hotad av evig utförsäkring.

Från verkstan hjulade sedan Greger vidare i diverse arbetsmarknadspolitiska åtgärder inom vårdsektorn, för att sedermera hamna som öronmärkt betjänt till rullstolsberoende Svante Bolander på Vendelfridsgatan fyra. Bottenlägenhet. Handikappanpassad. Greger hade visat stor fallenhet för det rent rullstolsmekaniska. Dessutom var han otroligt stark och kunde med lätthet lyfta både rullstolen och Svante samtidigt över besvärliga gatuhinder, och enkelt jonglera in dem i färdtjänstbuss eller taxi.

Svante var författare. Visserligen en ännu icke publicerad sådan, men behovet att skriva var hans opium. Det blygsamma författandet för byrålådan hade accelererat till en förslavande last, som gjort honom helt beroende av skrivmaskinen med alfabetet som drogverktyg.

Fram till den 31 maj 1989 vill säga. Då inträffade nämligen katastrofen. Katastrofen med stort K. Den som definitivt ändade hans gryende författarbana, tillika nästan hans liv. Han hade hoppat. Från fjärde våningen i dåvarande bostaden på Herrestadsgatan. I desperat förtvivlan över det flagranta brottet. Som bestått av att Sveriges mest kände och framgångsrika manlige författare, helt sonika, via sinnrik diabolisk list, lagt labbarna på Svantes vinnande bidrag i en rikskänd novelltävling. Den grymma överraskningen blev sannerligen för mycket för vår författare in spe, och Svante kraschlandade brutalt på stenplattorna under fönstret. Platt fall. Ryggmärgsbrott. Spinalis Brutus.

Konvalescensen blev lång och smärtsam. Svante skulle aldrig mer kunna ta ett enda steg. Benen som två vissna stjälkar. Armar och händer fungerade visserligen fortfarande något så när, men vid stark upphetsning skakade de värre än vid Parkinson, och vandrade ibland sina egna underliga vägar. Det slokade en förtvinad kropp i Permobilen, fullt i klass med Stephen Hawkins sorgliga uppenbarelse. Men precis som sin berömda namne, genom ett ödets ironiska nyck, förblev i alla fall även Svantes hjärna oskadd och intakt. En hjärna som nu jämt plågsamt påminde honom om hans uteblivna författarkarriär. Särskilt detta år. 2009. Ett tragiskt tjugoårsjubileum kryddat med stundande femtioårsdag i beredskap, en födelsedag som per automatik tvingade Svante att blicka bakåt. Summera sitt liv fram till nu. Men hur han än ansträngde sig för att förtränga, forcerade alltid vetskapen om det förlorade författarskapet undan alla andra minnen och känslor. Svante hatade den uppburne och månghyllade författaren med en glödande besatthet, som förpassade hutumilisens tutsihat i Rwanda -94 till en mild västanfläkt. Aldrig hade en person hatat en annan så mycket för så lite. Svante gick in för sin offerroll med större frenesi än Jesus på Golgata. Dock utan att någonsin förlåta sin baneman.

Nu gjorde sig emellertid andra behov påträngande. Trots att Svante var förlamad från midjan och nedåt, kunde han ändå tydligt känna vad magen signalerade.

”Det är dags Greger”, sa han med klar och tydlig röst.

”Okej chiefen … om du nu säger att så.” Greger gick genast bort till väggen och aktiverade den elektriska lyftanordningen som var placerad mitt i taket. Vecklade med van hand ut sittselen, lyfte över Svante och spände fast. Med hjälp av den väggfasta eldrivna veven hissade Greger så upp sin arbetsgivare till lagom höjd. I början hade Greger haft svårt att skilja på upp- eller ner pilarna, vilket lett till att Svante ena gången dunsade i backen, och andra slog i taket. Men nu hade han äntligen fått in den rätta knycken.

Greger placerade metallhinken under baken på sin funktionshindrade vårdtagare. Hjälpte honom att knäppa upp byxorna. Svante försökte krysta. Pressa fram. Svårt med obefintlig känsel.

”Du får banka igång mej”, uppmanade han sin klumpige dräng.

”Visst chefen. Ska bli. Ett ögonblick bara.” Greger svängde runt och började slå Svante i magen.

”Hårdare!”

”Okej. Visst.” Greger tänkte på alla gamla gubbar han bankat på i fornstora ligistdar. Kärringar med för den delen. Inte så hårt att man slog dem medvetslösa, eller än värre ihjäl, och inte så löst för att uppfattas som örfilstjejig. Men hur nu än Greger boxade, så skedde ingen förlösning. Svante dinglade istället hjälplöst av och an i selen som en nyligen använd boxarboll, och ändtarmsmynningen hamnade oroväckande ofta utanför målet. Och hårdare än vad Greger slog nu vågade han inte slå. Risk för sprucken tarm och inre blödningar.

”Nä. Det hjälper inte. Du får ta fingret istället”, kved Svante. När Greger äcklad hade utfört detta extraordinära yttre lavemang för första gången, hade han varit så uppjagad och stressad av situationen, att han i pur förskräckelse hade kört in sitt långfinger ända in till handroten i stjärten på Svante. Som i nån pervers porrfilm för bögar. När han så stått där med fingret fastkilat mellan skinkorna, hörde han sin arbetsgivares lakoniskt dämpade röst. Faktiskt med ett uns skadeglädje i om sanningen ska fram.

”Skyddshandskarna ligger i köket.”

Ända sedan avföringsdebaclet hade Greger haft avsevärda besvär med petting och fingerpullande i förförarstadiet. Han gick ofta och oroligt luktade på sitt högra långfinger. Nu var han hursomhelst van, och kilade ledigt ut i köket och trädde på plasthandskar med glidmedel. Svante tömde tarmen och Greger hällde ur tollarna i toalettstolen och skrubbade rent hinken. Och bara en liten stund senare satt båda kumpanerna i köket. Lunchdags. Greger stekte korv. Falukorv den här gången. Det osade i hela köket.

”Sätt på fläkten pojkvasker!” kommenderade Svante. Han hade konstigt nog stor fördragsamhet med sin svagbegåvade hjälpreda, mest tack vare dennes obändiga lojalitet och oerhört kraftfulla nävar. Men en mer obildad drummel fick man allt leta efter tänkte Svante. Nu stod denne grobian valhänt och sniffade bekymrat på sitt finger igen, samtidigt som han försökte knäcka ett ägg.

”Berätta nu om den där sajten. Kapitel ett. Jag är nyfiken”, sa Greger i ett försök att avleda Svantes kritiska mönstrande av Gregers bristfälliga matlagningskonster. Potatisen kokade precis över och gulan sprack just sönder i stekpannan.

”Äh! Det är en fånig skrivarsajt bara.” Svantes händer började darra vid bordet. ”Bränn inte korven nu bara.”

”Ingen fara. Jag har läget fullt under kontroll”, svarade Greger och brände sig på ångan från kokvattnet. ”Aj! … Fan i helvete!” Greger sög på sitt rödglödgade finger och Svante drog ofrivilligt på mun.

”Dom har startat nåt fånigt bokmästerskap. BOK-SM. Man kan vinna ett kontrakt”, fortsatte Svante och iakttog med viss förtjusning Gregers min, när denne upptäckte vilket finger det nu var han sög på. ”Istället för att skicka in pappersmanus som vanligt, vill dom att man själv publicerar sitt verk direkt på sajten. Så att alla kan läsa och tycka till.”

Till slut kom i alla fall maten på bordet. Greger la upp två svartbrända korvskivor på Svantes tallrik och lastade upp minst tio på sin egen. Greger var noga med sin berättigade kostförmån.

”Vadå för ett kontrakt?” undrade Greger misstroget, samtidigt som han delade maten till Svante. Ordet kontrakt omgavs av en suspekt aura i Gregers värld.

”Ett bokkontrakt såklart. Vinnaren i tävlingen får sin bok utgiven. Av Piratförlaget”, sa Svante och gapade sedan stort. Hans händer darrade fortfarande så mycket att han inte vågade chansa på att äta själv.

”Jaha. En bok. Jaja … Kan det verkligen va nåt? Ger det nå snabba cash?” gäspade Greger och stack försiktigt in en laddad gaffel i Svantes fågelnäbb till mun. Det uppstod en kort paus.

”Jovisst. Piratförlaget är känt för att dom betalar mest.” Greger spetsade nästa tugga. ”Dom ger högst royalty till sina …” Svante svalde, ”författare. Säljer man riktigt bra som till exempel Marklund så kan det handla om miljoner.” Svante gapade igen. Den här gången fick han vänta på nästa munfull.

”Miljoner? För en bok!?” En äggskiva gled långsamt av gaffeln. Greger satt också han med munnen på vid gavel. Som om nästa tugga var ämnad för honom istället.

”Visst. Inget ovanligt. Nästan alla författare på Piratförlaget är rika och berömda”, sa Svante och gapade åter hoppfullt. För en gångs skull var han riktigt hungrig. Han kunde skåda en massa plomber i Gregers munhåla.

”Så den som vinner får miljonkontrakt?” sa Greger och förde långsamt maten till Svantes mun.

”Nja … miljon vet jag inte precis. Inte när man … är debutant. Men några … hundratusen bör det … nog alla fall gälla”, sa Svante och svalde sista korvbiten. Sträckte sig efter mjölkglaset. Plötsligt stadigare på hand. Greger la knappt märke till Svantes förehavanden.

”Hur vinner man tävlingen då?” Greger kastade sig likt en utsvulten hulk över sin egen tallrik. Som länsades på fem röda.

”Ja … si det är det som är kruxet. Om jag förstått saken rätt, måste man hitta folk som kan rösta. Om man nu inte blir lektörsvald förstås.” Det där sista var grekiska för Greger. Den enda bok han helhjärtat läst från pärm till pärm var Mein Kampf. På tyska. Och han hade i stort sett inte förstått nånting.

”Rösta?” Greger slukade ett stort glas vatten. Längtade efter öl.

”Mm … på Internet. Vete tusan hur det går till”, sa Svante och greppade sin egen gaffel, uppmuntrad av att ha lyckats dricka spillfritt. Svante insisterade alltid på egna bestick när Greger dukade. ”Man måste registrera sig också. Verkar va en jäkla procedur.” Svante pillade med stor möda i sig en halv potatis. Ägget gled som en hal teflonskiva på tallriksis och tycktes omöjlig att fånga. Greger gungade oroväckande på pinnstolen. Hade knäckt minst två förut. Han syntes överlägga med sig själv.

”Ska man fixa röster på nätet menar du? Som på weirdkicks eller anthrax? Eller vilket forum som helst?”

”Eh … ja … eh … typ … som du skulle ha uttryckt saken. Flest röster vinner alla fall. Men jag känner ju ingen. Och vet inte hur man gör. Jag kan just ingenting om datorer.” Svante slickade i sig ägget direkt från tallriken. Men när han skulle fatta glaset igen spillde han ner sig. Skakningarna tilltog.

”Men det kan jag. Och mobiliserat röster har jag gjort förr. Lätt som en plätt.” Greger hade inte tagit den minsta notis till Svantes skvättorgie. Något han emellertid kvickt blev varse av Svantes blöta blick.

När Svante var vederbörligen avtorkad, maten bortdukad och kaffet påsatt, bänkade sig männen framför datorn i vardagsrummet. Först började Svante omständligt och oändligt långsamt en sövande föreläsning om boksajten Kapitel ett och dess funktioner. Visade deltagare och deras alster. Ett myller av texter i cyberrymden. De flesta försedda med egenkomponerade framsidor. Mycket effektfullt. På pricken lik riktiga böcker. Analoga.

”Jaja. Jojo. Ja, jag vet, jag vet. Jo, jag fattar”, sa Greger och knäppte ivrigt med fingrarna. Det mesta av det Svante predikade hade Greger redan själv listat ut via egna iakttagelser.

”Han med baskern där kallas CC och …”

”Vilka är egentligen alla rödluvor då?” avbröt Greger, samtidigt som hans kommunisthat återaktiverades i magen likt en pavlovsk reflex. Hela Röda Armén rullade nämligen fram på skärmen i form av identiskt lika illröda huvuden. Med det ena bisarra namnet efter det andra.

”Tja … inte vet jag. Det är inte alla som kan eller orkar lägga ut en bild. Gör man inte det blir man automatiskt en röd gubbe. Många vill vara anonyma också.”

”Vilken är din profil då?”

”Jag har ingen.”

”Va? Varför då? Hur ska du då kunna vinna?”

”Sakta i backarna nu. Nu tar vi det lilla lugna här”, förkunnade Svante och försökte återta kontrollen.

Datorn var annars utrustad med dubbelkommando. Ungefär som en övningsbil på en körskola. Greger svepte med säker hand över hemsidan. Extramusen hade han själv installerat. Förutom att stundtals visa prov på en förbluffande bakslughet, var Greger knappast att betrakta som något större snille. Fast med två lysande undantag. Han var en briljant autodidakt på datorer, hårt skolad enligt trail and errormetoden. Under sin uppväxt hade han tryckt sig fram till förbluffande insikter, och han behärskade tyska mycket väl … godkänd. Hans problem med att förstå Mein Kampf hade inte så mycket med hans språkkunskaper att göra, utan snarare författarens urusla och obegripliga haranger som tråkade ut varje läsare i inledningen på varje kapitel. Nu studerade Greger sajten noggrant. Tog god tid på sig. Undersökte den minutiöst och försökte bilda sig en hundraprocentig uppfattning om. Vilket visade sig vara ganska snart gjort. Greger hade genom åren varit medlem i alla möjliga forum och sammanslutningar. Även utkastad och blockad från flertalet. Men ständigt slunkit in igen som en digital giftorm, worms, via nya egenskapade identiteter.

”Alltså. Jag har inte sagt att jag ska ställa upp. Dessutom gillar jag inte riktigt det här med röstandet. Folk begriper sej inte på författarskap. Kultur. Dom köper vad dynga som helst och ratar kvalitetslitteratur.” Svante hade höjt rösten och flaxade nu våldsamt med händerna. Såg ut som han skulle lyfta som en skadeskjuten skarv vilken minut som helst. Greger lyssnade med ett halvt öra, samtidigt som han registrerade olika påhittade medlemmar på sajten. Alias Smith & Jones. Rednecks bägge två. Verkade gå att regga hur många konton som helst. Bara man skiftade mailadress. ”Titta själv va pöjta folk har lagt upp. Och vad som ligger etta på topplistan. Den människan måste ha en hel armada av fans. Otroligt!”

”Vilken då?” Greger pekfingervalsade runt i tretakt.

”Där! Den! Hon!” Det var lite svårt att först veta exakt vilken Svante menade, då fingret betedde sig som en Duracellkanin, men till sist fann Greger rätt. ”Värdelöst skit! Och sånt röstar folk på!? Obildade bonnlurkar säjer jag bara.” Greger läste inledningen till boken som låg etta på topplistan. Den verkade ganska bra tyckte Greger. Började pang på rödbetan om ett kvinnolik som hittas i en så kallad dödisgrop. Bra ord tyckte Greger. Spännande. Men av Svantes min insåg han snabbt att han borde hålla tand för tunga.

”Okej. Men om det nu är så dåligt så kan väl du … som är författare”, Greger betonade ordet författare lite extra, ”skriva nåt som är bättre.” Svante stelnade till. Såg inte helt missnöjd ut. Det ryckte lite i höger öga.

”Klart jag kan … men jag är tyvärr inte … författare … jag … jag … jag blev aldrig …” Nu ryckte det lite varstans i Svantes kropp. Annars pratade Svante sällan – för att säga aldrig – om sin inställda författarbana.

Greger tog sats. Friskt vågat hälften vunnet. 

”Men den där dokumentet i Word då? Hämnden? Kan du inte ladda upp det?” prövade han försiktigt. Svante glodde först förvånat frågande på honom, som ertappad med fingrarna i en syltburk, sedan med inslag av avsmak. ”Ja alltså … jag har inte snokat eller spionerat om det nu är vad du tror.” Greger blev nervös, assistenter kunde lätt bytas ut, vårdtagarens ord var numera borgerlig lag. ”Jag råkade bara få syn på. Ligger en pappersbunt i garderoben också … Är det inte du som skrivit? …” Svantes händer fladdrade oroligt. Han rörde inte en min, men blicken var förkrossande. Bara fläkten från datorn hördes svagt i bakgrunden. Ackompanjerad av Svantes häftiga andhämtning.

”Nä.”

”Eh … nä vadå?” Greger vågade inte se Svante i ögonen. Stirrade istället på datorskärmen.

”Nä. Det är inte jag som skrivit. Utan min assistent … Assistenter. Före dej.”

”Jaha?”

”Det tog flera år … Och flera assistenter. Många var fullkomligt illitterata. Obildbara …”, sa Svante. ”Men det är min historia. Min berättelse. Från början till slut. Jag dikterade och dom skrev. Några till och med grät.” Han gick emellertid inte närmare in på orsaken till deras tårar. Stackars satar tänkte Greger och mindes med fasa uppsatsskrivningen i skolan. Svante teg och verkade grubbla på något avgörande.

”Alltså om … säjer om … jag nu verkligen skulle anmäla mej till nåt så urbota korkat som att tävla i litteratur så …”

”Ja?” avbröt Greger och vågade kasta en blick bakåt.

”Avbryt mej inte!”

”Nä. Visst. Ska bli chefen.” Greger gjorde honnör. Svante suckade djupt.

”Var var jag nånstans?” Greger öppnade munnen för att sätta Svante på ämnesspåret igen, men bet snabbt ihop. ”Jo. Alltså. Jag vet inte hur man gör för att lägga upp texten. Kopiera in eller vad det nu kallas. Jag vet inte ens hur jag ska bära mej åt för att bli medlem.” Greger höjde ivrigt sitt pekfinger. Luktade sedan helt kort på sitt lång. ”Jag har ändå ingen chans. Jag vet inte hur man förmår okänt folk att rösta. Dessutom vill jag inte bli blåst på konfekten en gång till.” Nu darrade Svante åter på manschetten. ”Om man nu, mot förmodan nota bene, skulle drista sej att lägga upp sin text så att vem som helst kan läsa. Är det inte också då så sen att vem som helst kan knycka hela rasket i en ynka knapptryckning?” Svante blickade ilsket upp mot Greger.

”Visst visst. På sätt och vis sant. Men det gäller nästan bara film och musik. Jag tror nog allt du kan vara helt lugn här Svante. Vem skulle frivilligt vilja ladda ner en bok?” log Greger inställsamt. Vilket var ett stort misstag erfor han sekunden senare när han sökte bekräftelse hos Svante. ”Jag menar bara att om nu självaste Piratförlaget går i god för det här, så kan det ju inte vara nån större fara att pubblesiera en … eh … bok digitalt”, ljög Greger på. ”Det står ju här också. Svart på vitt.” Greger pekade på sajtens förstasida. ”Utan att göra avkall på upphovsrätten”, citerade han. Internet var annars totalt laglöst, ett eldorado för outlaws, känt som cyberbanditernas våta dröm i Gregers datorkretsar. Han kände många hackare, hälften av dem bröt sig in i bankernas säkerhetssystem och andra halvan fick jobb på bankernas säkerhetsavdelningar. Tjuv och polis. Oavgjort 1-1. ”Att klistra in texten är inga problem. Och bli medlem går på nolltid. Jag har redan registrerat fem konton. Fem profiler. Och det där med att fixa röster är heller ingen konst. Jag kan fixa hur många som helst”, upplyste Greger. Svante svarade inte först. Tittade ömsom på Greger, ömsom på Kapitel etts hemsida.

”BOK-SM är en tävling som anordnas i samarbete med Piratförlaget. Segraren i tävlingen garanteras 50 000 kronor i prispengar och utgivningskontrakt”, lyste i pockande eldskrift från skärmen.

Svante satt med glasartad inåtvänd blick. Funderade och kalkylerade. Våndades.

©Svante Bolander 

Fortsättning följer i en V-blogg nära din dator – 00:13 vilken natt som helst 

INATT 00:13 och 2 veckor framåt i 8 delar - Lång novell av Svante Bolander?????

KAPITEL 1 

The full Monty! And a tribute in my own write. 

Är en absolut lögnaktig berättelse, baserad på sannolik (nutids)historia. 

Men först. Varning! 

All läsning sker på egen risk, då den allvarligt kan hota er mentala hälsa. Även passiv läsning kan vara skadlig. Dock. Förutom grovt förtal, hårda personangrepp, räliga svordomar och anstötliga könsord – d.v.s. god kvalitetssäkrad svensk litteratur, allt ifrån Strind- till Rydberg m.fl. – förekommer det faktiskt inget, eller i a f väldigt lite, ärekränkande material i långnovellen. 

Alla personer i denna text är tack- o lov fiktiva, förutom ett litet fåtal som är ineffiktiva. Eventuella likheter med verkliga personer – döda som levande – är en ren avsiktlig lyckoträff. 

This is the truth, the whole truth, and nothing but the fuckin’ truth about BOK-SM 2009. Let the story begin … 

Allright! All rights © SVANTE BOLANDER

Skrivarsidan 1av3.se efterlyste noveller till en novellantologi som de ska ge ut i sammarbete med Linda Skugge och Vulkan.se - Uppgiften var att skriva en novell som innehöll orden Isbjörn-ar och eltanborst-e-ar. Jag tyckte det lät kanonkul. Så jag skrev och redigerade om en novell till uttagningen, med en förhoppning om att komma med. Jag kom inte med. Men tio andra lyckliga novellster gjorde det. 9 tjejer och 1 kille. Det är lätt att glädjas med de NIO damerna =) men jag lider en aning med enda killen. Det är dags för skärpning killar. Tjejerna visar än en gång att de kan spöa oss i nästan allt numera. Tema i min novell utvöver eltandborstar och isbjörnar är: kontraster. Under ytan döljer sig även en metanovell om en något okonventionell och lite smågalen "skrivarvän" 

By Dylan Tate

Skitstövlar och poeter - (omarbetad)

- Av alla levande varelser, i hela jävla universums oändliga allt, så var det väl självaste fan att jag lyckades med konststycket att kläckas som pingvinjävel, skanderade pingvinen så högt han någonsin kunde med uppgiven pingvinmin. För om det var någonstans på hela denna arma planet som det var närmast omöjligt att göra sig hörd, överrösta sin granne, läsa högt ur sin nya bok om klimatförändringar, eller skrika åt albatrossjävlarna att han skulle picka ut ögonen på fanskapen, om de så mycket som tänkte tanken på att käka upp hans ofödda äggröra, så var det mitt i en pingvinkoloni. Svart och vit, gul och röd, stört jävla omöjligt att göra sig hörd.

– Det är verkligen kallt som satan här, det skall ni veta, jag skulle hellre ro en båt över Gobiöknen, supa mig full som en kaja, och dränka mig ... helst i varmt vatten, typ i en gejser, eller uppe på en, eller var fan som helst. Mina grannar är inte sluga på en fläck, dom skiiiter på allting, på min kåk, på mina ungar, på frugan, på mig. Helvete ... jag skiter väl på dom också, än sen då? Behandla andra som du blir behandlad själv säger jag bara.Jääävla typer! Sen har vi det här med oljudet också, det går inte att komma ifrån. Asså ... heavy metal på full volym låter som Enya i den här jäkla hålan. Snacka om tinnitus, dra ... åt ... helvete! Inte nog med det, vår värsta antagonist, isbjörnen, är så till den grad fräck att han använder oss, som tandpetare när han satt i sig något mera delikat, som en säl. Och hon kärringen som bor bredvid, pickar mig på skallen som om jag vore förståndshandikappad eller nåt, eller så är hon bara brunstig, inte vet jag, jag har gjort mitt för säsongen i alla fall. Jag köpte faktiskt en eltandborste åt henne som en slags fredsgåva, för om andedräkter kunde döda. Utan att gå in på detaljer, så använde hon den till något helt annat än till att gnugga nötterna med … jisses. Och sen har vi albatrossjävlarna. Dom käkar upp våra barn, och skiter tillbaka dom i skallen på oss. Snacka om tacksamhet. Skiiitstövlar, hör ni det? röt pingvinen mot skyn och hötte med fenan.

Pingvinen gav sig iväg mot klippavsatsen, och tittade samtidigt drömskt upp mot skyn, där hans något snorkiga landsbröder sträckte ut sina enorma, graciösa, bländvita vingar, och gled omkring tillsynes obesvärad av sin egen lättjefulla, närmast ljudlösa tillvaro, uppenbarligen omedvetna om helvetet som utspelade sig nere på land. Ja ja ja, om man bara kunde flyga, då jävlar, tänkte pingvinen, och riktade istället sin uppmärksamhet mot havet. Där ute till havs, under den böljande kromgröna massan, hörde han tystnaden tränga undan det brutala skrålet. Nu stod han där, i begrepp att försörja sin lilla familj med mat. Innan han dök i djupet, vägde han upp för - och nackdelarna en sista gång med sina patetiskt korta svarta små vingar. Han tänkte på sina barn, och alla roliga, aviga, kreativa, svårmodiga, promiskuösa, och musikaliska pingviner han hade träffat i sitt liv. Pingvinen vände sig om mot kolonin, och tittade sedan åter ut mot havet. Att skaffa mat i Antarktis var inte som att gå och köpa en liter mjölk på Konsum. Det hela var förenat med livsfara vid varje besök i havets livsmedelsbutik.

Pingvinen skuttade ut mot kanten och dök ner i havet. Bubblorna fräste till som en läsk i hörselgångarna ett kort ögonblick, sedan blev allt ljuvligt tyst. Han hann precis tyda det vidöppna gapet hos en späckhuggare som kom från djupet. Det gjorde aldrig ont. Det var som att frontalkrocka men en lastbil. Ena sekunden livslevande, den andra, på väg genom livets eviga kretslopp som en dallrande massa i buken på en satans jävla späckhuggarjävel! Vilket var det sista som passerade pingvinens tankeflora. Han hade trots motgångarna varit relativt nöjd med livet, trots skrålet, och skiten, och kylan, och grannarna, och så dom där jävlarna som kunde flyga minsann. Märkvärdiga jävlar. Fisk fanns det i mängder, och han hade varit socialt mycket aktiv, trots en del slitningar på kolonins pingvinforum, samt fiskeföreningens årsstämma. Is fanns det gott om till helgens otaliga groggar, och han hade nyligen gått med i en litteraturföreningen: Döda pingviners sällskap.

Uppe på land kläcktes ett nytt liv i samma ögonblick som den olycksalige gick ur tiden. Det var pingvinens grabb som nu såg dagens ljus. Det första lille Plex gjorde var att krypa in i värmen och tryggheten under moderns dunbeklädda byk, för att slippa höra det förfärliga oljudet. Äggskalet låg tomt och gungade fram och åter i den bitande kylan som en kropp utan själ. I havet låg fadern tyst och lugnt, befordrad till härligheten och befriad från skrålet uppe på land. Och det var inte utan att man undrade varför pingviner flög under vattnet, när albatrosser kunde blänka från skyn. Några veckor senare stod lille Plex och flaxade sina små vingar och övade på att skråla även han. Där stod han nu rund och go, med en dunjacka värdig en eskimå, och kikade upp mot överheten i egenskap av de stora vackra vita fåglarna som brukade pricka honom mitt i pannan med hans förpassade släktingar. Han tog mod till sig, harklade sin klena stämma, och pep allt vad han orkade.

– En dag så kommer jag att kunna flyga precis som ni! Pep Plex med förvånansvärd pondus för att vara en liten pingvin.

Albatrossparet Jalle och Lina tittade förvånat ner mot skyttegravarna och skrattade sitt mest förringande skratt.

– Hoj oj oj oj, du är bara en pingvin grabben. Flyga ... du? Fan, det är ungefär lika svårt som att bli publicerad!

© Dylan Tate - är en pseudonym

Ibland hjälper inte ens pasta för att komma igen. Konsultera gärna din läkare om du känner extrem trötthet, apati, upplever att du är deprimerad, har slut på alla stålar för att matkontot blvit 38% dyrare, har ont i magen, huvudet, och pungen. Sjukdomen är på väg in i terminalfasen om du har börjat glömma vad du heter - vanligt förekommande så bli inte rädd - jo förresten bli livrädd. Om du även åker hem och glömmer frugan, ja alltså den du är gift med - fall du hade glömt det, så är sammanbrottet nära. Men det finns alltid hjälp. ANON t.ex. och andra stödorganisationer. Det är aldrig för sent att gå ur LCHF-krykan. VILDSINT-bloggen kan snart erbjuda avprogrammering med handpåläggning, landgångar, pasta intrevenöst, och gytjebrottning med chockladpudding och kalaspuffar. Du ÄR INTE en smutsig människa för att du börjat äta en allsidigare kost igen. Det värsta som kan hända är att du blir utstött ur gemenskapen och kallad för landsförädare, okunning, hjärnskadad och "sockerpat" 

Ovan, Prince med sin kopia av VILDSINT. En bra novellantologi ger inspiration och ro åt själen. =)

      

Körde på ett rådjur ikväll på väg hem från Uppsala. Dottern blev rätt chockad, Elvis såg rätt skärrad ut också, för han satt upp just då och lyssnade på Depeche mode, och räknade vägstreck när två rådjur dök upp. Jag tvärnitade, fick nästan Elvis i knät, men klippte bakvagnen på Bambi nr 2 iaf tyvärr. Men jag tror den klarade sig hyggligt. Dom är bra sega, och kofångarens högra sida var hel trots en relativt kraftig smäll. Det var nog 15 år sedan sist jag klippte ett rådjur, trots att jag ofta åker på vägar som är hårt traffikerade av rådjur. Har inte hunnit formatera och lägga upp utlovade noveller. Läs gärna här så länge. Flera på ingång innan deadline 20:00 idag (Söndag) Tror jag, liksom många med mig har jag drabbats av en släng av vinterkoma. Kanske skulle blåsa söderut på en snabbkur k-vitaminer. Sol behövs helt klart. Inget piggar upp mer än lite sol ... och en tallrik pasta så klart. Önskar fortsatt trevlig fortsättning och natt.

ZZZZ zz Zz Zz Z zzzzzZz

Näpp. Jättehögar med härlig pasta, olivolja och egenhändigt fixad tomatsås hjälpte inte heller. Orkar inte gå och lägga mig ens just nu. Sov gott zzz zzz

Tecken på extrem trötthet är när man tappar favorätten på skallen?

Då har man ätit upp sig på lite kolhydrater igen, så ska se om jag inte kan börja publicera alla noveller i senaste novelltävlingen med start ikväll. Lägger upp en varanna timme på äggtimer under hela natten förslagsvis, så om ni jobbar natt, som jag gjorde i många år så har ni lite extra nattlektyr att insupa som tilltugg till kaffet, om ni inte gjorde som jag gjorde på nätterna, åt 1 kg tagliatelle till kaffet. Nu, promenad med svart isbjörn och teckna nya Uppsalamotiv. 

Ha en underbar dag

Ikea hack med Dylana. Hemmagjord sänghimmel -  Från Januari 2011

Igår så byggde jag en egen sänghimmel med gamla Billybokhyllor och delar från glaslådor som blivit över från brorsans ramverkstad, och som skräpade i garaget. Den är ljudisolerad och fungerar även för att fånga rätt man om han nu skulle dyka upp. Trippelfunktion med andra ord. 

Dylana

Klicka bilden för att se en av mina favoritdokumentärer i 5 delar. Jag växte själv upp med hästar, och de är kloka och vackra djur som jag dras till än idag. Jag pratar gärna med, och fotograferar hästar. Det ger mig ro och påminner om barndomen. Min ena lillasyster var nämligen en häst också. Morsans favoritbarn: Solo Dancer. Det är lätt att älska Julia Roberts som människa efter att ha sett den här dokumentären. Det är uppenbart att hon är genuint nyfiken på världen. Inte bara hästar. En enkel människa i själen. En som vill lära känna sig själv genom andra. Andra kulturer. Julia har skinn på näsan också. Hur sexigt är inte det på en skala? 

Julia Roberts lives among the nomads of Mongolia and discovers their special relationship with the wild horse.

Mongolia is home to the only true wild horses known to still exist. Julia Roberts, who shares a passion for horses with the Mongolian people, went there to sample life as a nomad on the steppes of central Asia and learn first hand why the wild horse has been an integral part of existence there for millennia.

Roberts spent several weeks with a nomadic family, living exactly as the family does — in a one-room transportable “ger,” with no bathroom, no running water, and no heat. Roberts is quickly absorbed into the daily routine of nomadic life. When she isn’t playing with the children, the family chats with her continually. Though they don’t understand each other’s language, messages get through with smiles and universal gestures.

Ms. Roberts’s rapport with her Mongolian hosts is fostered in part by two potent factors: her love of children, which is amply demonstrated in her interaction with the family, and her passion and skill with respect to horses. The horse plays many vital roles for the nomads of Mongolia — from the fermented mare’s milk that is a primary food staple, to transportation and to the races that are central to the nation’s culture and religious festivals.

Join Roberts in her discovery of the amazing trust that human and animal seem to share: “For these horses to just be allowed to roam around and they don’t take off and leave …is kind of amazing. Everywhere in America, you see animals and you also see fences. Here it’s really about the love and respect that man gives to the animal that they all stay together.”

Lasse Lus dömd till döden.

Läs Lasse Lus av Bosse Söderlund. Klicka omslaget

Veckans roligaste reklam och årets värdelösaste uppfinning samtidigt? Efter vi publicerat Bosse Söderlunds novell: Lasse Lus, så blev det plötsligt en hotbild kring hans person. Tvångsreklam på bloggen dök upp med löfte om massutrotning av löss och loppor, hur det nu skulle gå till? Kolla bilden på förpackningen. Är det lusthus till kaniner, eller livflotte? Solarium för hundar? Hunden får plats i "Lus\Loppfällan" Partytält kanske. Jag herregud, det var ett tag sedan jag skrattade så gott. Verkar iaf vara en prisvärd pyrl med massor av användningsområden.

      

Ultracool Hip hop-höjdare från 1984, här i en remix från 2009 - originalet av Man Parrish - Boogie down bronx  - Önskar trevlig helg. Det tänker jag ha. Väldigt trevlig. Nu blev jag alldeles matt igen av att se en massa gymnastiska unga män. Tur att det finns pasta säger jag bara. Yummy. Puss och *kräm* Dylana

Skrivarvännen, och vassa författarinna Sara Lövestam skriver om hur det är att plötsligt befinna sig i bokbranschen. Sara medverkar i VILDSINT med novellen En kärlekshistoria mellan två svampar i skogen. Hon vann Bok-SM 2009 med "UDDA" Piratförlaget, har nyligen släppt roman nr 2: I havet finns så många stora fiskar. Så pallra er gärna över till Saras blogg, och läs. Klicka bara på Sara. Hon är en fena på smarta, underhållande, och relevanta blogginlägg generellt. Underhållning på hög nivå. Kanske ni hittar en ny favoritblogg att lägga i listan, om ni inte besökt hennes blogg tidigare.

Elvis och Janzzon - Jullovsvikarier

Ja, det var bussigt av Passagen att göra reklam för VILDSINT-gängets blogg, men det är lite bloggpaus just nu. Inventering, dåliga scheman =), taskiga löner, för mycket Julmat och för LITE KOLHYDRATER - seriöst. Men någon ur redaktionen plockar säkert upp tråden igen inom en rimlig framtid. Just nu pågår en ny novelltävling på k1 med ett spännande tema. Dessa tävlingar lägger jag som bekant även upp här för det mesta, och om inte jag gör det så gör Elvis och Janzzon det, eller någon annan ur redaktionen. Men just n är det slut på färg i omslagsfabriken, och värsta av allt, slut på kalaspuffar. 

LÄS om tema och reglerna i pågående novelltävling HÄR - och själva novellerna hittar ni på marilins profilsida HÄR Jag lovar inget, men hinner jag, får hem färg, och inte minst en ny pall prima Tagliatelle, så kan hända att jag spurtar ikapp med både noveller och omslag

 ... är det sällan lätt att hitta den igen. Puss o *kräm* D.T

Från skivan Existens maximum 1981 - av Hansson de Wolfe United, som gjorde en hel rad riktigt bra låtar på 80-talet, ofta med riktigt bra texter. Ansikte mot ansikte lär inte många ur min generation ha missat heller? Önskar trevlig helg. Bästa hälsn D.T

Jag säger ingenting om krig och fred
Heller inget om att tiden är ur led
Jag säger ingenting om sårad jord
Men hjärtat slår i varje ord - när jag säger dig

Min värld är fattig och min dag är död
När barnasinnet har berövats på sin glöd
Då har ondskan nått sitt mål till slut
Då har all kärlek sinat ut

Var kommer barnen in - dom bär på elden
Som du en gång, som jag en gång men alltför länge sen
Allt går igen - jag ser mot solen
Och tankarna dom för mig hem till Leningrad igen

Jag säger ingenting om evighet
Men livet strömmar i en kontinuitet
Från förgånget in i framtiden
Så jag frågar dej min vän

Var kommer barnen in...

Jag säger ingenting om krig och fred
Heller inget om att tiden är ur led
Jag säger inget om en sårad jord
Men hjärtat slår i varje ord - var kommer barnen in

Text: Lorne de Wolfe och Dick Hansson, 1981
Musik: Lorne de Wolfe, 1981

Ikväll kommer nummer nr:35 - En riktigt fin och tänkvärd svensk låt från 1981??? klicka omslaget för att botanisera lite bland bra låtar från förr. Det är så klart bara toppen på ett isberg, och det finns bra många fler och bättre låtar än det här, men kul att samla några favoriter som representerar ett axplock av 80-talets populistiska, ibland udda, bortglömda låtar och one hit wonders mm. Updaterar då och då, eftersom klipp försvinner, inbäddningen inaktiveras av Youtube, och användarkonton avslutas och syndarna "Termineras" av nya tidens BIG BROTHER 1984 - KLUBBEN: Youtube, Facebook, musikbranschen, Apple, och Google med flera. 

Varför inte inhandla lite plock på IKEA och bredgården efter alla otaliga helger, så kan ni snickra ihop en egen sån här fiffig blok hylla som samtidgit påminner dig om att du ska läsa mera. Kanske någon kan göra en med svensk text också? 

Klicka för att läsa

Jag tar mig en liten tillbakablick från året som gått, och bjuder på lite gott och blandat, från VILDISINT-bloggens ibland okonventionella, och periodvis galna historia.

Från 30:e Januari 2011

Mandela hälsa och tackar för sin specialutgåva av VILDSINT med ”Egil in English bilaga”. Hans talesman säger att läkningsprocessen har påskyndats tack vare att Nelson har skrattat mer än på länge. Han har också uttryckt önskemål om att få flera noveller översatta till engelska. Bland andra de tre noveller med Afrikatema som finns med i VILDSINT också. Det är fint här i Sydafrika. Man kanske skulle skaffa sig ett skjul i Khayelitsha.