Före kl 12:00 idag så är det sista chansen att läsa och rösta på era favoritnoveller i Månadens Novell. Tema: SPEGEL, på skrivarsajten Kapitel1.se. Klicka på lilla mig, för att komma till samtliga noveller som medverkar i månadens tävling (novellerna är nu bortplockade med tema spegel) men läs gärna Hårfrisörskan för all del, så gör ni kanske också ert livs klipp, precis som Nisse. Passa på, för mina kunder blir alltid nöjda. Störtnöjda. Önskar trevlig läsning och trevlig helg. 

LENKA

Sagt om mina tjänster: Min favokommentar först =)

Tynar bort iklädd blöja??? NEJ. MORFIN JA. "Tyvärr,för det gör så satans ont" 
Gillar inte det du skriver, synd för jag har läst annat av dig. Så jag vet att du kan.
Lycka till

***

Rafflande ruggigt. Hade kommenterat mer om jag haft tid, men jag säger det så länge med 3 poäng.

***

Du har gjort det igen, Dylan! Du skriver superbra, man sitter fastklistrad vid datorskärmen och läser!

***

Jag har ju läst den här förut, men den nedkortade versionen blir ju "vassare" om man säger så... Stämningen är tätare utan att något gått förlorat och bildlänken fungerar som en aha-upplevelse för folk som inte till fullo förstått. 
Tycker om språket, med ganska många lite kortare meningar.
Stämningen byggs liksom upp i pausen vid varje punkt lika mycket som i texten själv.

***

Inte mycket att orda om, en riktigt bra och spännande novell som säkert hamnar bland topp tre!
Lycka till!

***

Din novell var så bra att jag inte kunde låta den passera utan att lägga mig i:D 

***

Toppklass!

(Asfalten kokade ikapp med syrsornas sång - hm, den brottades jag lite med ...)

***

Fortfarande en av mina favoriter

***

Den här novellen har jag kommenterat förut vill jag minnas! Och den var ännu bättre nu, har du filat på den kanske? Det här är riktigt bra!

***

Du överraskar som vanligt Dylan. Novellen tar en helt annan vändning än man väntar sig av inledningen. Lite väl ruskig psycho-historia, men du gör det bra. Tur att jag slipper anlita någon hårfrisörska. Bär mitt långa hår i en svans istället och spar samtidigt pengar.

***

Den var lättläst om än med snabba svängar ibland.
Jag gillar den för att den är lite originell och ett redigt slut, som passar in.
Ruskig i sin psykovarning. Man hade ingen aning hur illa ställt det var.

***

a, det var verkligen en frisyr som ingen annan har. Kanske ingen annan vill ha heller?
Man vet inte riktigt vad som ska hända när man läser - och det är riktigt trevligt!
En bra novell med både smärta och humor.

***

Jaha, här trodde jag att jag hade börjat läsa en kärleksnovell men tji fick jag. En härligt välskriven och riktigt obehaglig historia.

Vad sägs om lite kärlek? Nyligen körde vi en liten dikttävling på kapitel1.se - "Skriv en dikt med tema kärlek" Vinnare av förra tävlingen, Pia Lerigon var tävlingsledare . Här är tävlingsboken med alla bidragen. Deltagarna medverkade anonymt. Vinnarbidraget blev finfina "Lite kärlek?" Klicka bara boken för att läsa alla dikter. Have a "Love"ly day  

Dikter om KÄRLEK - tävlingsbok

Av: Pia Lerigon | 24 kapitel | boken är inte färdig

• 1 ♥
• 2 ♥
• 3 ♥
• 4 ♥
• 5 ♥

Antal visningar: 299

Alla bilder copyright R.Wikland. Nikon D90 + Nikkor MF 180mm 2.8ED manuell fokus och exponering. De flesta bilderna på 1\1000 dels sek, och bländare 2.8 eller 4.0

la in mitt bidrag i Månadens Novell igår, lite sent om sider - Klicka ovan för övriga

Jag vet inte varför jag behöll polaroidfotot. Det var tio år sedan det hände. Hetta. Precis som nu. Gatorna gapade tomma som om de drabbats av spanska siestor. Asfalten kokade i takt med syrsornas sång. Bilar flöt fram som på silvriga moln på lite avstånd. Jag gick sakta hemåt som en ökenvandrare med en blöt handduk över huvudet. Då såg jag henne för första gången. Det var som om hon klev fram ur elden. Hon log när vi passerade varandra. Hennes ögon släppte aldrig sitt grepp om mig. Inte ens idag, tio år senare. Jag känner hennes doft ännu. Doften av nytvättad svart t-shirt, Timotejhår och mjuka läppar. Doften av en ung kvinna som jag ville ha. Jag följde henne med blicken tills hon försvann.

Jag rev sönder fotot i vredesmod för länge sedan, men slängde den aldrig. Nu sitter jag här i min ensamhet framför spegeln, och tejpar ihop delarna. Historien om mitt möte med Lenka är ännu inte skriven. Jag skriver den här och nu för att jag vill minnas. Så jag klarar av att se fotot igen, och kanske lämna det hela bakom mig.  

Polarna tipsade om att hon hade startat en hårsalong i källaren på moderns gamla lanthandel. En affär som överlevt tidens tand, och där en annan ung kvinna i förkläde stod bakom en trädisk och plockade fram och packade varor åt kunderna precis som förr. Jag var inte sen att boka en klipptid.

Väl inne i affären pekade kvinnan mot dörren bredvid kyldisken, när jag gjort klart för henne att det gällde klippning.
– Hon tar emot klippkunder där, sa hon. Jag kände hur hon följde mig med blicken.

Nu känns det som jag är där igen fast det är tio år sedan. Fotot ligger framför mig i åtta delar. Jag plockar fram tejpen. Hennes ögon följer varje rörelse. 

Jag minns trappan ner till salongen. Hon tog emot mig i en liten röd hall utsmyckade med en exotisk växt, och en grön fåtölj. Hon hälsade glatt, och tittade mig djupt i ögonen och log, precis som första gången vi sågs. Jag gillade henne direkt efter att ha hört hennes röst. Det var något speciellt med Lenka. Verkligen.

– Sätt dig, beordrade hon, och hällde upp en kopp kaffe åt mig. Jag gjorde som hon sa. Hon doftade svagt av rök, hårvårdsprodukter och den där nytvättade T-shirten igen, nu med bild av ett hårdrocksband på. Hon tog på mig ett skydd, och drog sina händer genom mitt hår.

– Du har tjockt fint hår. Hur vill du bli klippt, frågade hon.
– Typ som ingen annan helst om det går, sa jag.
– Det fixar jag Nisse, jag vet nåt som skulle passa dig kanon, sa hon tryggt.
– Och här bak då? Hon höll upp en liten rund spegel.
– lite snagg kanske, eller rött. Du får färga om du vill. Gör precis som du vill. Jag litar på dig, svarade jag.
– Du litar på mig?
– Javisst.

Hon ställde sig gränsle framför mig och drog händerna genom håret igen. Jag kände värmen från hennes kropp. Jag föreställde mig hur hon skulle kännas att omfamna, och suga tag i hennes tunga. Känna att vi var skapta för varandra just då, slänga ner henne i frisörstolen och ... Jag minns hur enormt upphetsad jag var. Hon visste att jag kände mig yr av längtan, såg hur halspulsådern flämtade i allt snabbare takt.

– Drick ditt kaffe sa hon, och log belåtet. Jag behöver nog tvätta håret på dig. Jag nickade, tog en klunk och sänkte huvudet mot handfatet. Jag stängde ögonen, och försökte fokusera på annat än henne. Bara slappna av och njuta. Jag kände dock hur det sved till rejält medan hon knådade huvudet.
– Vad i … jag reste mig upp tvärt.
– Shhh … ingen fara, en ny hårvårdsprodukt som gör håret mjukt. Väldigt mjukt. Hon pressade mig åter bakåt mot handfatet med bestämd handlag. Smärtan försvann och ersattes av en isande kyla. Även mina tankar svävade längre bort. Jag hörde henne i fjärran, såg hennes sinnliga leende, trodde jag var i paradiset. 

Jag minns att jag sedan satt upprätt och såg i spegeln hur hon knackade hårt uppe på skallen, men att jag inte kände något. Jag var törstig, munnen hade vänt sig in och ut kändes det som. Jag kunde inte röra mig knappt. Hon la en pärm i knäet på mig minns jag vagt. Jag anade hur hon predikade om olika frisyrer, om hur nöjda kunderna hade blivit. Störttnöjda. Jag kände hur fingrarna och saxen for uppe på huvudet, såg att hon höll på med olika färger. Jag mumlade, försökte göra mig hörd.
– Ledsen Nisse, hör inte vad du säger. Jag är snart klar. Jag tror du blir jättenöjd. Ingen har en likadan frissa som ... den här.

Jag kollade i spegeln, försökte fokusera, försökte se, men det mesta grumlades. Jag hörde hur hon ropade på någon.
– Mamma! Du kan komma nu, det blev jättebra, ta med dig kameran.
Någon, eller någonting uppenbarade sig i rummet. Lenka snurrade stolen i sidled, medan en storväxt äldre kvinna i blommig nylonklänning tog en bild. Blixtljuset minns jag mycket tydligt, det var då jag kvicknade till en aning, såg mig om i rummet. Den äldre kvinnan glodde förstrött, möjligen någon roat på mig genom ett par tejpade svarta brillor. Hon tuggade och smackade lika ointresserat på något. En bit sidfläsk kanske? En bit … Nej, omöjligt? Jag kunde fortfarande inte röra mig. Försökte säga något men hörde bara absurda gurglande ljud.
– Mmm–mm–mmm …
– Nej, jag är inte din mamma gosse, men jag kan bli om du vill.
Jag minns hur hon vände sig mot Lenka och båda skrattade ljudligt. Det var då jag såg Lenkas inre väsen. Eld, helvete, krossat glas, sargade lik, krig och våldtäkter, bödlar och barnsoldater, plundrade hem och massgravar. Jag hade varit så tagen av hennes unika personlighet. Jag som trodde jag var en bra personkännare. Där ser man vad en söt, och tillsynes oskyldig ung kvinna kan dölja under ytan.

Det har gått tio år, men jag minns så väl det där sista, en förnimmelse av hur jag såg ut i spegeln, försökte bearbeta, men kunde inte ta till mig det då. Försökte sträcka på handen, känna uppe på huvudet. Och visst var frisyren unik. Och det säger jag utan att försöka vara ironisk. Jag hade fullt sjå med att tänka ut hur eller om jag skulle överleva just då.

Efter att ha skrattat åt mitt tillstånd en stund blev de båda gravallvarliga och tysta. De tog tag i varsitt ben på mig i tyst samförstånd, och släpade ner mig på golvet och vidare ner för ytterligare trappor. Stentrappor. Dunk dunk dunk … kände hur skallen gick i kras, hur smärtan nu började bränna och skära i hela kroppen. Kände blodet rinna bakom nacken och leta sig in i munnen. Jag reste på huvudet en sista gång och såg Lenka sikta mot mitt ansikte med en glasflaska. Sedan blev allting svart.

Jag vaknade på sjukhuset. Det tog tre år att komma upp hjälpligt på fötterna, fem år att börja prata igen. Jag fick lära mig det mesta från grunden, som ett spädbarn. Tidningarna hade förhandlat med mina släktingar om att få publicera bilden som Lenkas mor hade tagit, när jag låg i koma. Lenkas mor hade dött av hjärtattack på polisstationen. Det var yngsta dottern som hade larmat. Den unga kvinnan bakom disken. Kanske hade hon sluppit krigets värsta fasor till skillnad från Lenka och modern, och inte längre stått ut med deras egen avart av psykodynamisk självhjälpsterapi. Av Lenka fanns det inte ett spår. Inte ett enda spår på tio långa år. Men även om hon var en skvatt galen psykopat, så var hon också en beräknande, och intelligent överlevare. Jag kan inte föreställa mig vad hon måste ha gått igenom.

Nu har jag tejpat ihop alla delarna. Återstår bara att vända på fotot. Jag har skrivit det här samtidigt för att förbereda mig mentalt. Man får inte sopa skiten under mattan. Det är ett fundamentalt behov vi människor har att göra upp med det förflutna om vi kan. Om vi är starka nog. Nu måste jag kika på kortet. Vad som har blivit av Lenka kan de flesta bara spekulera i. Jag är ganska säker på att hon lever faktiskt. Jag har nog skrivit av mig det värsta nu. Häller upp ett glas till, håller andan och vänder på fotot

***

Jag sitter i min rullstol framför spegeln som står lutad mot väggen på mitt skrivbord. Det känns som det var igår hon klippte mig när jag tittar på bilden, och ser mig själv i spegeln. Därför blir jag inte heller förvånad när jag känner hennes hand på min axel. Jag påpekade via mejl att det var bara att kliva in och känna sig hemma. De värsta förövarna brukar hålla sig kring hemtrakterna. Hårfrisörska erbjuder unika frisyrer. Kan klippa hemma hos kunden. Har goda referenser. Så stod det i annonsen i lokalblaskan. Något sa mig att det kanske var hon. Hon har färgat håret svart, och kör med mörka linser ser det ut som, men ögonen är lika eldiga som förr.

Vi nickar mot varandra och ler. Det här har jag drömt om i tio år. En natt med Lenka mot att hon får göra vilken frisyr hon vill … igen. Vi tittar på fotot och skrattar högt. Jag tar inget på allvar längre förmodar jag. Det finns ingen återvändo nu.

– Du förstår väl att du är en mycket sjuk, och mycket stygg flicka Lenka? säger jag med myndig stämma och ett snett leende.
– Jo, hon håller sig sött för näsan och skrattar förtjust. Hon har inte åldrats mycket trots tio år på flykt. Vi var nog skapta för varandra egentligen. Om hon inte hade haft sitt fruktansvärda bagage är jag övertygad om att vi hade varit gifta, och levt Svenneliv med barn. Men det är för sent för allt det där nu. Jag har cancer. Sex månader kvar innan jag tynar bort iklädd blöja, och fullpumpad med morfin. Jag vill nog sätta punkt på ett värdigare sätt. Go out with a BANG!

– Och vad har du haft för dig alla år Lenka, frågar jag.
– Klippt hår mest. Jag har gjort annat också, men tala inte om det för mamma bara, säger hon på fullaste allvar. Jag inser att inget har förändrats. Om jag kommer att överleva mitt andra möte med Lenka är svårt att säga. Men jag ska göra mitt bästa att älska ihjäl både henne och mig själv innan hon får klippa mig en gång till. Varför? En bild säger mer än tusen ord ibland. När ni läser det här är jag troligtvis redan död. Men jag dog säkert med ett leende på läpparna, för jag fick henne till slut. Och jag är säker på att hon inte kan skada flera nu också. Ni vet, lika barn leka bäst, även om det blev en aning smärtsammare än jag hade tänkt mig. Men vad vore livet utan lite motgångar?

Polaroidfotot: Klicka nedan

 
©Dylan Tate

Kika in 00:13 inatt för en nattmacka helt utan kalorier på 10, 000 tecken

Inte lätt att pricka fokus på flygande fjärilar, men det börjar närma sig några hyggliga bilder. Utrustning Nikon D200 + Nikkor MF 180mm f2.8ED manuellt fokusera optik. Några bilder jag tog 7 och 8e maj.

David och Goliat? D200 + Nikkor 180mm f2.8ED

Själva landningsögonblicket. Nikon D200 + 180mm 2.8ED

Diverse gröna prylar. Ofta använder jag minus 0.7-1 exponeringskompensation så inte kvistar och starkt belysta mindre föremål som blomämnen och knopp blir överexponerade vilket alltid händer om man enbart förlitar sig på kamerans ljusmätning, oavsett hur avancerad den är. 

Något som hängt kvar från förra året och bjuder på en färgklick D200 + 180ED

Använde en björk för att få lite intressantare bakgrund. Som vanligt runt minus 1, i exp kompensation

Några polare som också uppskattar en stund i solen med sjöutsikt. D200 + 180ED

Dags för en liteN båttur snart? Nikkor 180mm 2.8ED

Kultband vars musik jag växte upp med i norra London mellan 77-80 då bandet var MEGASTORA. Ska-musken har influenser från Jamaica och senare usa. Brittiska band som The selecter, och The Specials med flera satte sin egen lilla prägel på stilen också. Själv sprang jag omkring i two-tone brallor, kavaj, slips och Trilbyhatt, som 12-åring. Många höjdarlåtar med i denna konsert.  Do The Dog - Gangsters - Its Up to You - Rat Race - Monkey Man - Blank Expression - Too Hot - It Doesn't Make It Alright - Concrete Jungle - Friday Night, Saturday Morning - Man At The CMA - Message To You Rudy - Do Nothing - Hey, Little Rich Girl - Nite Klub - Too Much Too Young - You're Wondering Now - Ghost Town 

Dagens lilla rundtur med bil, i tjänst, blir ca 30 mil. Sticker 13:00 svensk tid. Jag som inte ens är taxixchaffis. Ibland blir det många mil, när man inte vet var, eller vad man ska jobba med från ena veckan till den andra. Eller vilket land ens en gång. Åka till Irland för at hinka Guinness med min kusin Lee, är ett kanonjobb som jag gärna utför minst en gång per år om jag bara hinner. Blir nog i höst i år. 

Have a nice day!

Dylan Tate on location in South Africa

Klicka spegelbilden för att läsa bidrag i månadens novell på kapitel1.se - Maj = Tema SPEGEL.

Dylan Tate och Lee Hammond - Lincs, UK. "Skeggy Vice" anno 1990 "Dyllo and Hammy" =)

Jag tänkte att jag skulle tillägna min stackars bror en liten låt med anknytning till hans favoritserie Miami Vice. Han har dragit iväg på någon av sina äventyr nu igen. Bilen, hunden, kameran, och 111 avsnitt av favoritserien framför alla andra. Miami Vice 1984-1989. Han har tagit in på otaliga behandlingshem för att försöka bli kvitt sitt missbruk, nu senast årliga resor till South Beach i Miami, där världens ledande specialister har haft vissa framgångar med de svåratse fallen. Men ingenting hjälper i hans fall. MV-syndrom är en mycket svårbehandlad, närmast obotlig sjukdom. Det enda som hjälper är faktiskt att överdosera med 3-4 avsnitt per natt. Först då kan han sova ordentligt. Familjen har levt med hans missbruk allt sedan serien premierade i Sverige 7e april 1986. Annars hoppas jag att ni andra är friska, och önskar er en trevlig helg. Som vanligt är de flesta bilder på VILDSINT-bloggen klickbara. P.S Bilden på lilla jag är från repmånaden på MI-5  i Reading, utanför London. 

Puss o kräm Dylana