When I was a kid, I often had nightmares. I would wake up all alone lying in a very large red bed, in the middle of a strange town, or forest. I knew that if I just managed to wake up from the dream that I would be safely back in my own bed. But I never did wake up, and terrible terrible terrible things happened on occasions, that practically scared me to death. In time I managed to overcome my fear, and eventually became fearless it would seem. To this day I like walking in the forest in the dead of night when it's pitch black. I listen the to ghouls and ghosts, and strange animals that congregate in the forest. I realize why I do this. I like the idea that: “What if?” For I surely don’t know what might happen if I found myself standing nose to nose with a hungry bear, or a Mallorquin Jetty on my favourite mountain: Mount Galatzo in Capdella, on the island of Mallorca. But what I’m really looking for, is that big red horrible bed. And when I find it I’m gonna fuckin kill it!
Mitt favoriberg kallar på mig som alltid. Vet inte riktigt vad hon vill. Men är övertygad att jag får svaret den dagen ja når toppen på egen hand. Man bör dock alltid gå uppför Galtzo i sällskap med andra så klart, men det blir inte riktigt med samma känsla jag är ut efter. Spännande ska det bli iaf. Har bara värmt upp med att gå halvvägs en gång. Dåligt väder och planering gjorde att jag tog mitt lilla förnuft till fånga och återävnde den gången. Jag växte upp på Mallorca i lite omgångar, då min mor hyrde ut lägenheter på ön, när jag var liten, och gör så även idag, så det var inte ovanligt att vi åkte över tre ggr per år, och kunde bli kvar upp till 4 veckor ibland. Hon bor numera på Mallorca sedan 1992 med sin kille Pete, som renoverar och underhåller klassiska bilar åt välbergade permanentboende tyskar och engelsmän främst. Jag fick gå tillfälligt i en amerikansk skola i Porto portals 12 km från Capdella i slutet av sjuttitalet, för att inte missa för mycket skolgång i England.
Det blir visst fullständig svengelska today by the looks of things. Sitting in the sun med en bok, a cold San Miguel och en tallrik tapas, left over from igår. Mum's smoking a joint and drinking red wine till frukost. Some things never change.
Tonight at
Have a nice day. Dylan Tate
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [0]
”Jag blir galen. Förstår du inte?”
Och så fort orden dog ut framför henne, upprepades de i mitt huvud. Ekade panik.
”Lugna ner dig”, sa hon.
Men jag lyssnade inte utan hela situationen åt upp mig, skavde hårt och ristade tvång i huden. Brukade inte säga något. Men nu mådde jag så dåligt.
”Lugna dig”, upprepade hon och ljuset utanför celldörren blixtrade till när hon rörde på sig i dörrspringan, men ljuset tvekade inför att komma in. Det var till och med som om det vägrade döda mörkret här inne. Vågade inte av risken för att bli inlåst för evigt.
Den tunga plåtdörren åkte igen. Handtaget vreds om.
Sekunden efter, nycklar som skramlade låst.
Och där hörde man hennes steg försvinna bort. Hon gick korridor tills ljudet av tofflorna lämnat mig helt.
Tyst.
Hörde mina egna andetag. Lungorna drog in kvav instängd luft. Väggarna kröp inpå. Tysta svordomar ekade i mig och jag sjönk ner på den hårda britsmadrassen. Hopplöst. Hjälpte inte ens att röka nuförtiden, som alltid var så lugnande, fastän jag inte var rökare. Ville skrika. Men skrik hjälpte absolut inte. Ropet skulle bara studsa mot de stumma betongväggarna och slå tillbaks hårdare än de lämnat mig. Inget hjälpte. Frustrationen gjorde ont.
Slöt ögonen. Och mörkret blev svart. Blev trygghet. För ett ögonblick.
Jag har suttit cell, inlåst i över sex månader nu. Totalt isolerad, eller jag gissar det är sex månader, tiden ser exakt likadan ut, så det är svårt att veta exakt. Har fulla restriktioner här på häktet, som innebär inga besök, inga telefonsamtal, ingen tv, ingen radio och inte ens en tidning får jag in. Gamla böcker har jag och de enda jag har träffat är plitarna. Ja, och poliserna då som förhört mig. Och min advokat var ju här ofta.
Rört samma cellkvadrat i evig rondell, sex månader. Så lång tid kväver en helt. Flera gånger har tankar om självmord besökt mig, men jag slår ifrån, försöker finna mod och ork. Blir galen, slits i mig själv och med mig själv. Det värsta är just de gnagande tankarna, ältandet. Samtidigt som just tanken är det enda fria man har.
Det händer inte mig. Detta är inte sant. Inte mig. Men jag känner hur betongen är sträv när jag lägger handen på väggen.
Luckan öppnades i dörren. Den där tjocka lilla luckan mitt på dörren. Den som de använde för att titta in hos en, som man är ett djur i bur. Såg en plits ansikte i ljuset. En han.
”Du har besök, advokaten. Han kommer om fem.”
Luckan igen, med ett skrammel.
Skönt att få träffa någon, även om jag inte gillade honom. Skönt att få lämna cellen även om det bara var tvärs över korridoren. Reste mig upp. Tog den tjocka utredningen och ett anteckningsblock som låg under ett par böcker. I halvdunklet fastnade blicken på det foto som jag nästan slitit sönder med blicken. Det stack ut ur en bok. Mitt enda spår av mitt liv utanför, förutom utredningen. Allt jag ville glömma men det var mitt allt och min synd. Tog ut det.
Fotot var på min son. Han var bara fyra när det togs. Taget ute på vårt lantställe i skärgården. Varm sol, gräs, i bakgrunden verandan som jag så många gånger suttit på och i famnen kramade han en stor fotboll som min mor köpt till honom. Han log.
Kunde känna doften av honom när jag tittade på kortet, kände hans närvaro och hörde hans röst. Hur han skrattade. Och blundade jag, så smekte jag honom över håret. Kände hans hår mellan mina fingrar, hans hjässa under handflatan och han kramade mig. Men ofta blev känslan för stark, ofta så var min enda utväg att förtränga för att inte brista, gå sönder helt. Han skar i mig, min son, och värmde. Alexander var han döpt till, efter min far. Drog ett finger över hans ansikte.
”Alex, kom då”, ropade jag över fältet. Gräset var nästan högre än honom och en bra bit bort såg jag hans huvud sticka upp. Jag smekte topparna på de höga grästråna med handflatorna där jag satt på knä. De kittlade, solen varm och en tunn bris seglade som eget liv från klar himmel i tak utan botten. Hörde han skratta, hörde prasslet av gräset och vinden, och drog man in djupa andetag blev man fylld av sommar. Jag drog in.
Där fältet tog slut kikade träden på oss och på andra sidan gick en landsväg i grus. Och om en bil skulle komma lät det knaster om däcken, fastän vägen låg långt bort. Om en bil skulle komma visste jag vem det var, för det var sällan någon körde här. Över oss levde fåglar i sin värld utan slut.
Han slog med pinnen i gräset framför sig och jag såg honom komma mot mig. Ibland stannade han upp och tittade på mig som för att finna en riktlinje och sedan fortsatte han slå, i det höga gräset.
”Jag är hungrig”, sa han när han kom fram till mig.
”Farmor kommer snart och hämtar oss. Och de har nog maten klar när vi kommer tillbaks.”
Tittade på honom och han gav ifrån sig en grimas av hunger samtidigt som han skalade pinnen på bark.
”Kom”, sa jag. ”Vi går ut till vägen. Hon kommer nog när som helst.”
”Får jag rida?”
”Ja men du börjar bli tung nu.”
Han släppte pinnen och klängde sig fast på min rygg och jag kände hans ansikte mot min kind, hans kropp på min rygg. Ställde mig upp och med honom på ryggen bar det iväg. Över gräset i sommar, med fåglar i tak av blått.
Skrammel i dörren. Och ljus från korridoren.
”Bengtsson, din advokat är här nu.”
De använde alltid efternamnen på oss intagna här i häktet. Tror det är för att det inte ska bli för personligt.
”Jag kommer.”
Klev i de gröna plasttofflorna och tog kriminalvårdens lång-ärmade tröja som var på tok för stor och trädde den på mig. Med utredning och anteckningsblock klev jag efter. Ut från cellen.
Vi tofflade stum korridor, två celldörrar bort och det starka ljuset bländade. Pliten var nästan dubbelt så stor än mig och den blåa breda ryggtavlan sa följa John. Vid förhörsrummet stannade han upp och dörren stod öppen. Han vände sig om och nickade men sa inget. Såg i slutet av korridoren hur en annan intagen låstes in och när celldörren slog igen, kunde jag själv känna sucken av låst och plåt och betong. En sluten värld. Men jag vände mig mot den öppna dörren. Ljust.
Där satt Ola, min advokat. Klev in och pliten stängde dörren bakom mig.
Har suttit i det lilla rummet många gånger. Med förhörsledarna och med advokaten. Kalt, några stolar och ett bord. På bordet en gammal grå telefon som ledde till plitkuren. Ena lysröret var trasigt och gröna väggar, omslöt oss.
Slog mig ner i stolen mitt emot. Han tittade på mig bakom glasögonen och det gråa välkammade håret låg bena. Och portföljen stod golv i givakt, på sidan av stolsbenet.
”Hur mår du?” var det första han sa. Och rullade tungan i munnen som han brukade göra i början av ett samtal.
”Håller på att bli galen, gå sönder”, svarade jag. ”Är inte van med det här.”
”Nää, jag förstår, du har ju varit här ett tag nu.”
Men det var inget ärligt i hans ord och direkt efter tog han upp portföljen, knäppte upp den och tog fram ett papper. Ner med väskan på golvet och pappret på bordet. Han sköt över det till mig. Arket låg platt bordsyta och det vita med text blev kontrast på den mörkbruna skivan.
”Vi har fått ett datum för rättegång, den tjugofemte maj och de kommer nog släppa lite på dina restriktioner nu. Utredningen är klar och ...”
”Vad innebär det?” avbröt jag honom.
”Om restriktionerna?”
”Jaa?”
”Nja, i första hand får du nog tillgång till tv och dagstidningar, och du kanske till och med kan ta emot besök och ringa ut.”
Besök, satte sig i mig. Men vem skulle komma på besök?
Han fortsatte.
”Ibland kan man få komma till en öppen avdelning också där man får träffa andra som sitter häktade, då det är helt öppet i korridoren, men ... ja i ditt fall ...”
Avbröt honom igen.
”Men det vill jag inte.”
”Nää, jag förstår”, sa han. Han pekade på pappret. ”Om en månad då.”
Vi fortsatte att tala om utredningen och något nytt hade egentligen inte kommit upp, sedan vi senast talats vid. Men åklagaren hade beslutat att det var dags nu att gå till rättegång. I bakgrunden såg jag hur minuterna tickade på när han talade med lite mindre översittarstil i rösten, än vanligt. Han verkade mjukare idag. Den stora klockan hängde på väggen och det var som jag försökte hänga kvar i rummet. För om han inte talade så talade jag om saker bara för att han inte skulle gå. Var så skönt att bara få tala med någon. Gillade honom ju inte så värst mycket, men nu var det första gången som jag verkligen kände att han brydde sig om mig, som om jag var en person överhuvudtaget. Speciellt i slutet av samtalet.
”Du”, sa han och tog av sig glasögonen och gnuggade sig lite i ögonen. ”Vi har ju talat om det tidigare. Men förmodligen kommer det bli en fällande dom och vi kan ju överklaga till Hovrätten, som brukligt är.”
Jag lyssnade.
”Men det kommer bli tufft det här för dig. Du är redan dömd av media och pådraget från deras håll har varit rena lynchningen. Speciellt när det visat sig att din bror är medlem i grupperingen Bandidos.”
”Men vad har det med saken att göra?”
”Nej jag vet. Men du vet hur media är.”
Drog en tunn handflata längs bordsytan som en djup suck och jag förstod inte. Jag förstod, men ändå inte.
”Det ska väll inte ha någon som helst betydelse och jag fattar inte. Har ju suttit här sex månader minst, och det hela måste ju peka på min oskyldighet. Förstår inte hur det kan se mörkt ut, jag är ju oskyldig. Ser de inte att de har fel?”
Tyst.
Man kunde höra klockans sekundvisare och utanför gick någon förbi. En dörr slog igen.
”Tyvärr så pekar bevisen åt ett annat håll, och ja ... vittnena ...”
”Men de ljuger”, sa högt och frustrationen över inlåsningen, frustrationen över att bli dömd, rädslan över det hela gav darr på min röst.
”Vi har gått igenom det här så mycket men om du blir dömd nu så kan det ju dyka upp nya saker till hovrätten. Men du måste vara inställd på att bli dömd, för din egen skull.”
Måste vara stark. Men hur kunde jag? Måste finna styrka. Men var då? Vart tog mitt liv vägen? Som ont för andra, som verkligheten inte var. Ville bara vakna upp och inse att jag inte var jag, och ångest över det hela rotade sig fast i mig och slet, när han återigen inte ville ge mig hopp. Hur levde man utan hopp, när livet var kedjat, låst och ont? Svalde hårt. Suckade ut.
”Vi ses nog inte förrän rättegången”, sa han och tittade på sitt armbandsur. ”Men jag skulle råda dig till att inte läsa tidningarna och inte se på nyheterna, nu om restriktionerna släpps.”
Förstod att han, måste gå. För han sa inget mer utan bara tittade på mig. Jag nickade lätt och det fick avsluta våran tid.
Reste mig från stolen och gick bort till dörren. Knackade på den lätt och hörde hur pliten utanför rörde på sig. Plötsligt var det nästan som om jag längtade tillbaks till min cell. Till min ensamhet. Just för att gräva ner mig utan hopp. Dörren öppnades.
”Du Sara”, fortsatte han.
Jag vände mig mot honom.
”Försök ta en dag i taget nu, förstår det är jobbigt men ...”
”Det är okej, kan du ringa mina föräldrar och berätta om rättegångsdatumet?”
”Naturligtvis”, sa han och jag lämnade honom med pappret i handen om datumet, som skulle fastslå mitt liv.
Men jag ljög, okej var det sista det var. Kände mig så orättvist behandlad och helt utan stöd. Ingen ville lyssna. Mina föräldrar hade sagt till min advokat att de inte ville tala med mig. Hela min släkt hade vänt mig ryggen och till och med plitarna här inne tittade och behandlade mig som om jag var inget värd.
Tårarna rann utan mitt tillstånd och tankarna strömmade fram. Jag grät. Varje kväll grät jag mig till sömns men försökte kväva, försökte inte tänka. För tanken gjorde mig galen. Jag grät över Alexander och den otroliga skuld som bodde i mig som aldrig tog slut.
Men det fanns en person, en plit, som behandlade mig väl. Tre dagar efter att min advokat hade kommit med datumet för rättegången kom Anna in i cellen. Hon som var snäll. Jag hade nu fått en tv och jag hade lytt min advokats råd att inte titta på nyheterna, de skulle förmodligen krossa mig totalt. Jag fick nu läsa dagstidningarna om jag ville, men jag ville inte. Jag fick ringa men vem skulle jag egentligen ringa?
”Sara”, sa hon och lutade sig mot väggen i min cell med armarna i kors.
Hon var den enda som gick in i cellen. De andra stod i dörröppningen utan att gå in.
”Ja, har det hänt något?” frågade jag sittande på madrassen med knäna uppdragna mot bröstet.
”Nja, du vet ju att dina restriktioner släppts och jag har talat med ledningen och tjejen i femman. Du har varit här väldigt länge nu och jag tror det är bra för dig att få lite sällskap.”
”Samsittning menar du”, sa jag.
”Ja, hon i cell fem, Engblom eller ja, Anki som hon heter, det är en bra kvinna.”
Blev nervös. Hon såg det nog på mig.
”Sara, oroa dig inte. Jag har talat med Anki och hon har också varit här länge, hon är snäll. Lite äldre än dig men ni kommer nog komma bra överens.”
Hade hört om samsittning, hade fått det förklarat för mig. Gick man med på det så kunde en annan intagen få besöka en i cellen under några timmar eller så kunde man själv få gå över till någon annans cell. Men den långa frånvaron av mänsklig kontakt i ensamhet, gjorde att jag blev nervös av att plötsligt få träffa någon annan som inte var plit eller polis. En människa, person som också var inlåst.
”När?” sa jag.
”Nu?”
Nu, just nu? Gick i tanken. Svalde.
”Maten kommer om en halvtimme och hon kan komma in till dig nu så kan ni äta tillsammans och prata lite, tror det är bra för dig. Och så kan ni tillbringa lite tid tillsammans, är tillbaks om tio minuter, okej? Det kommer döda lite tid för dig.”
Tid, tio minuter är tio minuter. Oavsett rum så är tio minuter alltid tio varv för sekundvisaren. Tjugo är tjugo. Det går inte att ändra på. Men känslan kan variera oerhört. Ibland kan dessa tio varv kännas som evigheter, som varje sekund ristas in i huden, speciellt när jag tänker på Alexander, speciellt när ångesten är här. Men ibland kan den hasta iväg som en snabb reflexglimt i mörkret. Spelar ingen roll om man befinner sig i dag eller natt, tiden har olika skepnader. Men är ändå exakt lika. På sekunden lika lång. Väntan, i minuter i tanke, brännande tid i ångest. Var så van vid det. En sekund i taget.
Och när ljudet slår av tomhet, nästan rytmiskt. Tyst.
Så tyst att det enda som lever i mörkret, är ljudet av ens hjärta. Som bultar i takt, som pumpar ett ljud i just tid och av låst pulserande förtvivlan. Den är lång, nästan evig och omöjlig att styra och mästra. Då är man slav under väntan.
Stängs tiden in, låses fast så skära den fruktansvärt. Bränner sig in i huden, krama ens hjärta, kväva ens puls till absolut inget. Det finns inget bot. Varje dag. När man sitter som jag.
Och det är tid som är straffet. Det är kapningen av en människas liv som är syndens följd. Miljön är något helt annat. Inlåsningen är ett måste, skapat för att kapa våran tid. Att jag nu kunde få umgås med någon var ett försök till att behandla mig väl. Att få tiden att gå – Att få.
Tiden.
Att gå.
Med en mänsklig kontakt. Men jag var rädd.
Mot min vilja nickade jag lätt. Och kramade smalbenen som jag höll i fast en aning hårdare. Lutade hakan mot knäna. Kände mina trubbiga knäskålar under hakan.
”Bra Sara”, sa hon varmt som om hon brydde sig. ”Jag hämtar Anki och oroa dig inte. Hon är snäll.”
Skrammel i dörren, plåt igen. Ensam igen. Tittade mig omkring snabbt. Om jag skulle plocka av i cellen. Men allt var pedantiskt rent, allt låg på sin plats. Det enda jag gjorde var att tända upp.
”Anki”, sa hon och sträckte fram handen. Jag satt sängkant och räckte fram min hand. Vi hälsade. Hennes hand kändes varm. Huden något sträv.
Samtidigt åkte dörren igen och det där ute var borta. Cellen, min värld var sluten. Men i den, stod en helt främmande person nu.
”Sara”, sa jag.
”Jo, jag vet. Du finns överallt på nyheterna.” Hon nickade mot den lilla träsitsen i cellen, som en fråga om hon fick slå sig ner.
Jag nickade tillbaks som svar och hon satte sig.
”Men media ska man inte lita på”, lade hon till när hon satt.
Hon var vacker. Kunde vara tio år äldre än jag med något sliten hud och erfarna ögon. Men i henne bodde något som var vackert. Hennes ansiktsdrag var tydliga och det bruna håret var uppsatt i hästsvans.
”Röker du?” frågade hon.
Jag nickade.
”Ja, ibland. Men mina cigaretter är slut.”
Hon sträckte fram ett paket och bjöd på en cigarett. Jag hasade mig närmare henne och tog en. Hon drog en sticka mot ask, och tände först min, och sedan sin. Svavel i luften.
”Slog han dig?” sa hon plötsligt och tittade på mig. ”Oroa dig inte Sara. Jag vet. Min man har slagit mig i över tjugo år.”
Jag nickade igen, lite försiktigt.
”I över fem år”, sa jag med något tunnare stämma än jag velat. ”Vi var gifta i sex så nästan hela vårat ...” Men mina ord dog ut. Fann inte kraft.
Hon tittade på mig samtidigt som hon drog in ett djupt bloss och blicken talade om att hon förstod mig. Kände min skörhet och samtidigt min vrede.
”Jag ska inte döma dig, oavsett vad media säger, för du har väll läst vad de skriver och säger på nyheterna?”
”Nä, min advokat säger att jag inte ska ...”
”Bra”, avbröt hon mig. ”Läs inte, lyssna inte på dem.”
Tyst ett tag och jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Drog in rök.
”Men det var ...” började jag. ”Det var en olycka ...”
Det kände konstigt, främmande att tala men ändå skönt. Som börda lättar, som luften tunnas ut, fastän våran rök fyllde cellen tjock fick jag äntligen prata av mig en aning. Blev lättare. Hon berättade också om sig och att hon inte dömde. Att jag inte skulle vara orolig för hennes åsikt. Anki hade suttit i fängelset förut en gång och hennes erfarenheter blev min räddning. Nu satt hon för grov misshandel på sin man och förut för narkotikabrott. Hon frågade aldrig om jag var oskyldig eller skyldig, hon bad mig inte berätta utan jag sa det jag tog mod till och hon lyssnade då.
Och räddningen var just alla svaren på alla frågor jag hade. Hur det fungerade på fängelserna, hur jag skulle vara mot andra intagna om jag blev dömd. Och hur jag någonsin skulle klara av att gå igenom allt.
”Det absolut viktigaste rådet Sara, som jag kan ge dig. Är att ta en dag i taget. För att verkligen kunna vandra en sådan lång väg du har framför dig. Då måste du lära dig det. Förstår du?”
”Ja, men det är så svårt.”
Vi hade precis ätit klart och snart skulle plitarna hämta tillbaks henne.
”Förstår det, men du måste Sara. Om du tar en dag i taget blir du starkare för var dag och du måste strunta fullständigt i vad alla andra intagna säger och kallar dig i framtiden.”
Jag nickade. Tyckte om när hon sa mitt namn.
Hon log.
Och det smittade. För första gången sedan jag kommit hit log jag också. Men fick nästan genast dåligt samvete. Hur kunde jag le?
”En sak till”, sa hon, samtidigt som en plit öppnade dörren.
Jag tittade på henne undrande när hon ställde sig upp.
”De dagarna du mår bra, tillåt dig det. De är så få, så ta vara på dem och låt dig själv le. De dagarna är värdefulla.”
Som hon såg rätt igenom mig.
Men sen lämnade hon min cell. Och det blev fruktansvärt tomt.
Under tiden fram till rättegången kom Anki in till mig en timme om dagen. Och utan henne skulle jag inte ha klarat av det hela. Hon blev min styrka och kraft, ett stöd i en verklighet som var overklig. I ett liv där jag äntligen lyckats sätta stop för någon jag älskat men hatat.
Rättegången var fruktansvärd. Journalister överallt och när det var min tur att tala i rättssalen fastnade orden i strupen. Gång på gång hade jag gått igenom i huvudet vad jag skulle säga. Hundratals gånger, men hela rättegången hade riktigt skavt upp allt. Tog fram min ångest och fick mig flera gånger att brista ut i gråt och det sista jag kunde då var att föra orden rätt. De fastnade. Jag visste jag gjort fel, jag visste jag skulle bli dömd. Men jag var inte skyldig till allt de sa. All skuld låg inte på mig.
Inte en gång blickade jag över salen, över dem som kommit. Inte en gång lyfte jag blicken. För ingen förstod mig.
”Den har kommit nu.” Hon stod vid öppningen och celldörren stod helt öppen. Anki klev in lite i cellen och bakom, utanför, stod Anna. Kalla kårar gick längs ryggen, rysningar skälvde i kroppen. Domen var här.
Tre veckor hade gått sedan rättegången tagit slut. Fastän jag inte ville veta måste jag veta. Men på den senaste tiden hade jag blivit stark, tack vare Anki som blivit min vän. Jag var beredd på ett sätt. Så beredd jag kunde vara. Men stunden, just nu, var det värsta jag någonsin varit med om.
”Okej”, sa jag och suckade men tittade på Anki med fast blick. Flyttade sedan blicken mot Anna som höll i ett stort brunt kuvert.
”Vill du vara ensam, eller vill du jag ska vara med?” frågade Anki.
”Nej, stanna du. Behöver allt stöd jag kan få, vi vet ju att den är fällande. Frågan är bara hur lång tid jag fick.”
Anna sträckte kuvertet till Anki som i sin tur höll det mot mig. Jag reste mig upp från sängkanten och tog emot. Höll i kuvertet hårt och tittade på det. Anki la en arm om mig och vi satte oss på britsen. Kände hur jag darrade. Kände hur jag svalde. Som om kuvertet brändes.
Försiktigt vek jag upp öppningen och klistret på fliken gav ett tunt motstånd. Stoppade ner handen och kände den tunna luntan i kuvertet. Tittade en sista gång på Anki som gav mig en blick som berättade att det var dags. Svalde, men jag var beredd. Tog ut domen och svepte med blicken snabbt över första sidan.
”Är det såhär du ser på det hela?”
Sara höll papperna i handen.
”Ja, det är min sanning, sa hon bestämt.
Rosemarie bytte ställning i fåtöljen.
”Din sanning? Men ljuger du?”
”Nej, varför frågar du det?” sa Sara och tittade med något hård blick på Rosemarie över rummet. Hon la papperna i knäet.
”Vad har varit svårast för dig?”
”Med skrivandet menar du? Eller med min vistelse i fängelset?”
”Med skrivandet”, sa Rosemarie och lade händerna på sina dokument och sitt anteckningsblock som hon hade i knäet.
Det blev tyst. Sara såg ut att tänka efter. Sträckte på sig i skinnfåtöljen och la om knuten som fick det blonda håret att ligga i hästsvans.
”Du vill att jag ska säga att det rotat fram saker i mig, att jag finner ångest och inser, mår dåligt över saker?” sa hon sen.
”Nej jag vill inget. Jag vill att du ska vara ärlig. Sa inte förlaget att du bara skulle skriva ärligt ... och likaså vill jag att du ska vara mot mig nu.”
Tyst igen. Ett litet tag.
”Det svåraste är att finna balansen, att vinna läsarnas förtroende, att inte själv lägga ut sig som ett alltför stort offer, att bli omtyckt av den som läser trots mina handlingar, att finna sympati. Och förlaget sa, skriv bara, tänk inte på stavfel och upplägg. Skriv från känslan.”
Hon skruvade lite på sig men blicken var stabil och fast i Rosemarie.
”Men om vi bortser från stavning och upplägg. Är det de du vill med texten, finna sympati?”
”Nej, men jag vill ge min sida av det hela.”
”Men är du ärlig?”
”Ja.”
”Tycker du att du förskönar dig i texten?”
”Nej, tycker du?”
Rosemarie tittade på klockan bakom Sara. Det hade snart gått en timme och deras tid började ta slut.
”Som du sa Sara. Det förvånar mig att du inte känner svårare för att skriva om det hela. Att skriva en självbiografi borde få dig att ...”
”Må dåligt?” la Sara till. ”Känna sorg och empati?”
”Gör du det?”
”Ska jag vara ärlig”, svarade Sara och tystnade några sekunder. ”Så känner jag varken det ena eller det andra. Men jag som alla andra har ju lika rätt att få berätta min story, från mitt perspektiv. Oavsett ångest, förvriden sanning eller brist på sorg. Eller hur?”
Sara vände sig mot klockan och hon såg att deras tid var slut. Hon reste på sig med manuset i handen.
Rosemarie reste sig också och la mappen och anteckningsblocket hon hade i handen på skrivbordet. De gick mot dörren.
”Ja, det är klart du har samma rättigheter. Det är kanske din sanning du skriver och det är upp till läsarna att tro eller inte”, sa Rosemarie och öppnade glasdörren ut till korridoren.
”Jag vet”, sa Sara ”Det är min sanning och jag tar vara på mina rättigheter.” Hon tog fram en paket cigarettepaket och tog fram en cigarett och placerade i mellan läpparna utan att tända den. Och så lämnade hon rummet utan att titta på Rosemarie.
Rosemarie gick tillbaka till skrivbordet och satte sig halvt på bordsytan. Hon var psykolog på Hinseberg, en av Sveriges högst säkerhetsklassade kvinnofängelser. Hon tog mappen om Sara och bläddrade lite i den. Snart skulle Sara bli frisläppt efter mer än femton år i fängelset. Men kvinnan hade under inga som helst omständigheter visat någon ångest för vad hon gjort. Och samma dag som hon skulle släppas fri skulle ett förlag publicera hennes bok som hon döpt till – ”Cell Novella, mitt liv, min sanning”.
Hon var dömd för dubbelmord. Satt eld på deras sommarstuga ute vid skärgården med hennes man sovande i huset, Pontus Bengtsson, som då var en av Sveriges mest kända sångare och artist. Och i huset hade även deras femåriga son Alexander befunnit sig.
Rosemarie suckade lätt, la ifrån sig mappen och tittade ut. Himlen var blå som ett tak utan botten. Och några fåglar flög förbi. Hon tog upp en blyertspenna.
Ja, tänkte hon. Man ska inte tro på allt man läser och så tittade hon på pennan och pillade på udden som kanske var vassare än svärdet i rätta händer, i vissa lägen.
Av alias David Larsson © VILDSINT
Novellomslag © Sonja Ljungborg
Böcker av alias David Larsson - (Daniel Luthman)
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [0]
Tredje dagen. Jag vet inte vad som är värst. Är det den där för-bannade musiken som mal om och om igen? Eller är det att jag försvinner?
Egentligen vet jag nog svaret. Det värsta är att det inte gör ont. Än. För någon gång måste den ju börja. Smärtan alltså. Det går inte att bara försvinna utan att det gör ont. Eller, ja det går ju, men inte på det här sättet. Undrar om jag hinner bli galen innan smärtan kommer? Kanske jag försvinner innan den kommer.
Får jag ändra mig? Det värsta är nog att inte veta när, eller om, det kommer att börja göra ont. Men det där äckliga sörplande ljudet kan också kännas som värst ibland. Egentligen skiter jag nog i vilket faktiskt. Bara det här helvetet är över någon gång. Det är nog det som gills.
De första dagarna skrek jag, och förbannade och grät och kämpade som ett sårat djur för att komma loss. Nu känns det mest som om jag sakta vaggas till sömns. Men jag tänker inte somna, aldrig i livet att jag tänker somna. Då tar det resten av mig!
* * *
Om jag bara kunde komma åt datorn så jag fick tyst på den där jävla musiken!!!
* * *
Vad konstigt det är. Det är rätt många gånger jag önskat att jag bara försvunnit. När jag kräktes på brorsans trettioårsfest till exempel, eller när Ola klampade in i rummet när jag låg i sängen med brallorna nerhasade och … ja. Som det ser ut nu så skulle jag nog gärna göra om de grejerna. Bara jag fick byta bort det som händer, för nu försvinner jag på riktigt.
Vill du veta när det började? Jag berättar gärna så tiden rullar på lite.
Första dagen. Det började i förrgår när jag fixade till en skön kväll. Jag knäckte upp en burk Norrlands och drog på lite sköna låtar på datorn. Jag satte dem på repeat så de skulle hålla ett tag. Sedan vred jag på kranarna vid badkaret och ställde biran på kanten.
Har du läst Illustrerad vetenskap? Den gillar jag. De kan för-klara rätt knepiga grejer på ett enkelt sätt, så den fick hänga med till badrummet. Det är jävligt skönt att sänka kroppen i ett varmt bad, suga i sig lite nya kunskaper ur blaskan och skölja ner dem med en klunk öl. En halvtimme brukar vara rätt lagom. Ligger jag längre börjar vattnet kallna. Så efter trettio minuter drar jag ur proppen och ligger kvar. Det känns lite konstigt skönt när kroppen blir tyngre och tyngre ju mer vatten som rinner ut.
Det var i det läget som det gick snett. Det mesta av vattnet hade runnit ut och jag tittade på mina tår och fötter, som såg ut som de sakta reste sig upp över vattenytan. Ungefär när jag skulle börja se fotlederna bryta vattenytan så slutade vattnet sjunka.
Jag böjde mig fram för att se om proppen glidit ner igen och stoppat vattnet. Eller rättare sagt, jag skulle ha böjt mig fram men det gick inte. Jag spände magmusklerna men det var som om det inte gick att ta spjärn för att komma framåt. Överdelen av låren stack upp några millimeter som åsar över ytan men jag kunde inte känna resten av benen när jag försökte spänna lårmusklerna. Och vattnet hade blivit grått och grumligt så jag såg dem inte heller.
När jag försökte känna på låren under ytan så var ytan som gelatin. Den fjädrade lite men släppte inte igenom min hand hur hårt jag än tog i, även om handen klibbade fast och nästan inte gick att få loss. Och det var då jag först hörde det där äckliga sörplandet. Som om någonting mycket mer trögflytande än vatten rann ur hålet i badkaret.
* * *
Kan ingen jävel få stopp på den helvetes jävla musiken!!!!
* * *
Femte dagen. Det är ett tag sedan fötterna och lårens åsar sjönk ner under ytan och försvann, och resten av min kropp sjunker också sakta. Det börjar bli svårt att se över badkarskanten nu. Och jag börjar på allvar förstå att sörplandet är ljudet av hur min kropp sakta rinner bort.
Jag är inte det minsta hungrig. Men det är väl inte så konstigt. Jag har ju ingen mage längre. Men jag är trött, jag är så sjukt, så galet, så alldeles vansinnigt trött att det inte går att beskriva. Men varenda gång jag börjar nicka till så blir jag rädd att aldrig vakna mer igen. Att jag ska försvinna helt när jag sover.
I går lyckades jag få tag i duschhandtaget när jag rullade ihop tidningen och knuffade på slangen länge nog. Jag provade att spola riktigt hett vatten på ytan för att lösa upp den. Det enda som hände var att vattnet ångade bort och att det faktiskt gjorde ont i mig. Skärande ont, som om jag blev avsågad på mitten med en gammal rostig vedsåg och jag skrek rakt ut. Samtidigt kunde jag se att jag sjönk djupare för min navel försvann under ytan.
Jag vrålade i nästan en timme tror jag, innan vattnet hade ångat bort. Då försvann smärtan och jag svimmade en kort stund.
Nu börjar det bli svårt att hålla armarna uppe. Det värker så hemskt i dem men jag är rädd att de försvinner om de kommer i kontakt med ytan igen. Jag håller upp dem över huvudet med ett fast grepp om kranen, men jag vet inte hur länge till jag orkar det.
Sjätte dagen. Mina armar har fastnat! Jag somnade till en stund och då måste de ha fallit ned. Halva underarmarna har försvunnit under ytan. Jag vill inte mer! Om jag kunde skulle jag slänga mig framåt så ansiktet fastnade och sögs ner men jag kan inte röra överkroppen alls. Lite, lite kunde jag röra den innan armarna fastnade men nu är de som stag som håller mig uppe.
Borde jag inte vara död nu? Min kropp slutar ju vid bröst-vårtorna och då måste ju det mesta av hjärtat vara borta nu. Och allt blod. Fast det är kvar tror jag för jag hör hela tiden min puls dunka i huvudet. Den överröstar nästan den där jävla musiken som aldrig, aldrig, aldrig, aldrig slutar. Men inte sörplandet, det har blivit högre och intensivare. Det känns som om det blivit varmare i den grå äckliga sörjan jag ligger i också. Som om den blivit allt mer levande ju mer av mig som sugs ner.
* * *
Snälla någon, hjälp mig. Hjälp mig dö, jag vill inte mer!
* * *
Åttonde dagen. I natt försvann det sista av mina axlar. Jag måste ha hållit huvudet lite snett för det tippade åt sidan. Det var min första rörelse på flera dagar. Men nu hör jag det där sörp-landet så mycket mer intensivt. Som om någon sakta suger i sig mig.
Nionde dagen. Nu slutade sörplandet. Nej, nu hör jag det igen, fast med högra örat. Det vänstra måste ha försvunnit helt nu. Med mitt vänstra öga ser jag ytan komma närmare och närmare. Det går så ohyggligt fort nu när jag ser den på så nära håll. Snälla, ta inte mina ögon, jag vill inte SE min syn försvinna.
Tjugofjärde dagen. Jag förstår inte. Jag ser inte längre. Jag hör inte. Jag finns helt enkelt inte. Men mina tankar är kvar. Varför snälla någon, varför? Vad har jag gjort, jag vill inte mer … Kan inte någon åtminstone få stopp på den där satans musiken!?
Fotnot: Mats novell uppskattades även av PIRAT FÖRLAGET som publicerade Dags att bada på sin officiella webbsida som sommanovell då det begav sig
©Mats Karlström
©Novellomslag: Sonja Ljungborg
Klicka ovan för att läsa ALLA noveller som ingår i VIDSINT under hösten och vintern.
Nedan en annan klassisk Word Battle match. Hur gick det för Mats den gången?
Vad är Word Battle?
* Två kombattanter.
* Ett ämne.
* 45 minuter att skriva en novell på mellan 600 och 1000 ord.
* Tiden börjar räknas i samma minut som ämnet avslöjas.
Publiken avgör vem som vinner, men egentligen är BÅDA deltagarna i en WB-match, vinnare då alla avundas deras mod och förundras över med vilken skicklighet novellen fogades samman på så kort tid! Innan matchen är det fritt fram att psyka varandra, givetvis med glimten i ögat, och endast med slag under bältet. En klassisk och oförglömlig del av hela WB-kulturen och konceptet. Även övriga ur publiken är välkomna att peppa eller driva gäck med kombattanterna. Tävlingsformen uppfanns faktiskt av alias David ”Jag är WANTED” Larsson. Vars bok: ”Jag är Wanted” var en av de i särklass bästsäljande böcker bland 2009-2010-års debutanter. Vi hoppas att WB ska bli en OS-gren till slut ;)
Mad Mats bidrag Psycho le bitch Deluxe bidrag
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [0]
Time to fly. Got a last minute to
Hasta Luego!
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [0]
Tåget rullade långsamt ut från Nairobi. Staden vecklade ut sig i nya formationer där husen kläddes av som billiga skökor, allt mer blottade och utlämnade. Slummen tilltog. Överallt männi-skor och kreatur, till synes tvångsmässigt häktade vid varandra. Baracker ersattes av skjul, blev till hyddor, till en trasig presenning över en mänsklig kropp. Allt i en evig kretsgång, upp ur jordens stoft och tillbaka ned.
Kenyas nakna röda jord trampades av en trögflytande flod av svarta människor. En hundra tusen år gammal rörelse utanför mitt fönster, genom min bleka spegelbild. Upptrampade stigar gick som plöjda fåror genom den dammiga jorden. En uttorkad längtan efter regn. En enda suck av befrielse och allt skulle förvandlas till en omöjlig sörja, till en livets urvälling.
Landskapet hamrades ner till en rostig dallrande platta under den heta eftermiddagssolen. Mount Kenya som en mäktig och tungt vilande kuliss i drypande purpur och ockra. Och rakt igenom allt, dessa svarta ögon som skavde mot mina. Armar som sträcktes uppåt, någon som halvsprang bredvid ett öppet fönster. Människor i klungor som utan iver drog i plastpåsar med mat eller kläder eller vad som helst som hade slängts ut från vagn-arna. En liten ebenholtsfärgad flicka på tre, fyra år höll i en skrynklig ask cigaretter och tuggade med uttryckslös min. Detta, tänkte jag, är Afrikas hjärta, tätt intill mitt eget, balanserande på gränsen mellan liv och död.
Jag vände mig in mot salongen. Mitt emot mig satt Charles bekvämt tillbakalutad i den stoppade karmstolen. Charles och jag hade träffats bara någon timme tidigare på perrongen i Nairobi, strax före tågets avgång. Jag hade lagt märke till honom för att han såg ut som en karikatyr av en vit man i Afrika. Det fanns förvånansvärt få vita i Nairobi, åtminstone utanför de större ho-tellens barer och restauranger. Och jag, som på den tiden närde någon sorts rättvisemärkta ideal, undvek helst människor i sådana privilegierade miljöer. På dagarna hade jag vandrat runt på Nairobis gator och med en dåres envishet försökt smälta in i det lokala folklivet. Missmodig hade jag efter hand tvingats konstatera att det var enklare att behålla sina rena ideal i teorin än i praktiken. Visst hände det att små oförskräckta barn nyfiket flockades omkring mig och lyckligt drog i mig åt alla håll. Och köpte man något gavs det också alltid tillfälle till en stunds språkande eller gestikulerande, men mesta tiden av min vecko-långa vistelse hade jag ärligt talat fått hålla till godo med mitt eget sällskap. Så nu när jag klev ombord på tåget mot Mombasa var jag i ett besvärande stort behov av jämbördigt sällskap.
När jag såg Charles på perrongen konstaterade jag att han hade passat bra i någon av Nairobis exklusiva koloniala hotellbarer. Han stod där som en livs levande Livingstone, klädd i en khakifärgad kostym med korta ärmar och knälånga byxor, med en saf-arihatt på huvudet. På fötterna hade han grova gammaldags bruna sandaler utanpå ett par grå knästrumpor. Bredvid honom stod flera rejäla koffertar säkrade med dubbla läderskärp. Om någon just då hade berättat för mig att de innehöll elefantbetar, så skulle jag utan vidare ha trott på det. Och i än högre grad när jag blev närmare bekant med Charles.
Det visade sig att vi hade platser i samma kupé, och nu skulle vi på hans förslag äta middag tillsammans. Denna högtidlighet inledde han med att röka en cigarr, en Don Lino. Medan han sniffande drog den bruna tingesten under näsan, förklarade han för mig att Don Lino var en afrikansk cigarr med tobak från Kamerun. Visserligen uppblandad med tobak från Nicaragua, Honduras och Dominikanska Republiken, men ändå. Jag avböjde så artigt jag kunde, mest för att markera ett avstånd till hans överklasstil.
Medan han puffade liv i sitt rökverk lät jag min blick gå på upptäcktsfärd i den slitna vagnen. Jag såg tunga röda sammetsgardiner med trasiga hängande fållar. Vita stärkta linnedukar, som var och en hade fått sin unika karaktär av gamla bränn-märken och omöjliga fläckar. En matta vars slitna mittfåra för-rådde elegansen hos den sinnrika ornamenteringen, som sling-rande löpte mellan stolar och bord över vagnens golv. Det enda som vittnade om en envis ståndaktighet mot tidens tand var vagnens innertak av blänkande mörk mahogny.
En lång och mager kypare med oseende rödsprängda ögon rörde sig sävligt genom vagnen. Han stannade vid bordet intill vårt. De vita handskförsedda händerna började plocka med silverbestick-en. En sked parades med en kniv, en gaffel med en tesked. Sedan var silvret slut. Han rätade långsamt på ryggen och betraktade stilla bordet. Så böjde han sig framåt igen och flyttade den större skeden till ett tredje kuvert. Med liknöjd min vandrade han därefter tillbaka till vagnens kortända där han blev stående, rak i ryggen som en ostörd ljuslåga. Vänsterarmen med den vita handduken höll han böjd så att den bildade en perfekt rät vinkel över magen. Den vita skjortan skar ett skarpt snitt över hans mörka hud. Hans glasartade blick var stadigt riktad mot en punkt i en annan värld.
Nu kisade Charles genom den tätnande cigarröken och log med bländvita tänder i det friskt brunbrända ansiktet.
– So, Eric, you’re Swedish, are you?
Hans dialekt var karaktäristisk engelsk överklass och den smälte hemtamt in bland tågets originaldetaljer. Han fortsatte innan jag hann svara.
– Visiting someone?
– Inte precis, svarade jag och tryckte mig instinktivt bakåt i stolen. Jag vill uppleva Kenyas kust och planerar att resa omkring ett tag. Du kanske känner till Mombasa och kusten norrut?
– Faktum är att jag bor i Mombasa! That’s my African “Heart of Brightness”, so to say!
Hans brummande skratt fyllde oblygt hela vagnen och jag log väluppfostrat tillbaka. Han kan knappast ha förutsatt att jag skulle förstå anspelningen på Joseph Conrads roman, men det var uppenbart att han njöt minst lika mycket av sitt eget sällskap som av mitt. Jag kastade en blick ut över salongen och såg först nu att den var förvånansvärt tom, med tanke på hur många vagn-ar som var kopplade till loket. Det satt ett par i tjugoårsåldern några bord ifrån oss. De knådade varandras bleka händer över bordet, och den unge mannen som var vänd mot mig såg ut att försmäkta av olycklig kärlek. Det påminde mig plötsligt om skälet till min ensamma odyssé, och jag kände ett ilande obehag rusa genom kroppen.
Jag vände istället min uppmärksamhet mot ett äldre svart par som hade parkerat sig längst bort i vagnen. De var inbegripna i ett livligt samtal och kvinnan gestikulerade i luften med sina tjocka armar. Mannen bar stålbågade glasögon som skar in vid tinningarna och de plufsiga kinderna dallrade när han pratade. Ingen av dem verkade ha reagerat på Charles ljudliga stämma. Det finns förstås inte plats för några blyga violer i det här brutala landet, tänkte jag, och riktade blicken mot mitt sällskap. Kanske inte heller för några blödiga hjärtan.
Charles tittade plötsligt forskande på mig under rödlätta buskiga ögonbryn. Hans irisar hade samma färg som urtvättade jeans. Han pekade på mig med cigarren.
– Vet du vad? Du kan komma och bo hos mig några dagar. Så visar jag dig runt. Du måste följa med och besöka missionsstationen – och min kyrka! Där sker mirakel varje dag! Du vet, det finns så mycket som fortfarande behöver bli gjort i detta gudsförgätna land, fullt av förtappade svarta själar.
Jag lyssnade förbluffad på honom. Det är helt sjukt, tänkte jag, han har exakt samma ideal som kolonisatörerna för över hundra år sedan. Jag borde ha gått därifrån redan då men jag satt kvar. Charles nickade mot fönstret och fortsatte i ett dämpat tonläge, liksom för sig själv.
– So much still to be done!
Han skakade bekymrat på huvudet, men lyste strax upp igen som om han plötsligt befriats från en tung börda.
– Då är vi alltså överens!
Jag tog överrumplat emot hans utsträckta näve över bordet och lät honom skaka om mig en stund. Något hos denne man fick mig, trots min avoghet mot honom, att bli ytterligt medgörlig, så jag log stelt och nickade godmodigt. Efter några snabba moral-iska överväganden bestämde jag mig för att det hur som helst skulle vara idiotiskt att inte betrakta hans erbjudande som ren tur, eftersom jag inte hade något bokat boende i Mombasa. Det hördes ingenting av mina själsliga dubier när jag svarade.
– Gärna, det skulle vara trevligt.
– Så ska det låta, jag visste det så fort jag fick syn på dig på stationen. Jag har god människokännedom!
Han betalade min middag, lika nöjd som om han hade köpt mig billigt på en slavmarknad, och efter en natt som fylldes av hans frustande snarkningar så stod han även för frukosten morgonen efter. Jag lät honom betala trots att jag innerst inne förstod att det skulle försätta mig i en beroendeställning.
Klockan halv nio bromsade tåget gnisslande in på den primitiva järnvägsstationen i Mombasa. På perrongen, som redan vibrerade i förmiddagshettan, stod horder av väntande människor, många i muslimska kläder. Lokets pysande ersattes snart av en kakofoni av röster som fyllde luften. Passagerarna började välla ut från tåget och jag följde efter Charles mot dörrarna, som en kopplad hund. Han stannade till i öppningen och tittade ut över folkhavet. Så lyfte han sin hand till hälsning och en småväxt korpulent man med grånat krusigt hår på den svarta hjässan lyfte båda sina armar och ropade på bruten engelska:
– Mister Charles, welcome home mister Charles!
Efter några korta hälsningsfraser började mannen, som visade sig vara Charles privata chaufför, mödosamt lyfta in vårt bagage i en enorm vit Land Rover som hade backats tätt intill perrongen. Han svettades ymnigt och det bildades stora våta fläckar på hans oklanderligt vita skjorta. Jag gjorde en ansats för att hjälpa honom med de tunga koffertarna, men Charles höll mig tillbaka med en beslutsam hand på min axel.
– Work fascinates me, I could watch it for hours!
Han blinkade åt mig och skrattade lika gott som om han själv hade kommit på skämtet just där och då. Jag kände hur min puls ökade av förlägenhet och sneglade generat på chauffören, men han flinade bara inställsamt mot Charles som belönade honom med en vänlig klapp på huvudet.
Med en känsla av kuvad uppgivenhet såg jag att Charles vände sig mot mig och nickade mot bildörren. Det var dags att ta plats i den vita Rovern. Efter ett synande drag med pekfingret över den skinande lacken, svängde han leende upp bildörren åt mig. Med en lätt krökning på ryggen klev jag in.
En förförisk läderdoftande svalka, och jag sög den girigt ner i lungorna. En djup suck fällde mig mot det mjuka sätet, och jag sjönk med slutna ögon. Ner genom eoner av svikna ideal, ner mot Infernos åttonde krets, ner mot de svekfullas skärseld. Motorn spann igång och jag lät mitt ensamma hjärta slutligen svepas med och långsamt virvla in i trygghetens dova muller.
©Raja Ilijason
©Novellomslag av Sonja Ljungborg
Klicka för att läsa samtliga noveller i VILDSINT under hösten och våren
Andra noveller av Raja. Kliccka för att läsa.
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [0]
Det gör iaf jag och många med mig som medverkade i kapitel1.se-medlemmarnas första gemensamma novellantologi. Olivia var yngsta författaren i VILDSINT 1 med sina 15 år. Det är det här som det hela tiden har handlat om för min del. Andras glädje är obetalbar, och den bästa lönen man kan önska sig när det gäller den här typen av verksamhet. Olivias novell dyker upp först på sidan 106 i boken, och blir således novell nr: 14 på VILDSINT-bloggen. Novellen har inte publicerats i sin helhet på V-bloggen tidigare. Under tiden. Låt er inspireras av hennes glädje. Det är verkligen så här fantastiskt att vara på väg att bli författare. Och vi får säkert se Olivia ge ut böcker alldeles på egen hand i framtiden. Själv skriver jag på mina egna pensionsförsäkringar. Dvs om jag lyckas så blir det säkert relativt lukrativt, då jag skriver på engelska också. Om jag inte lyckas så blir jag tvungen att göra ett par rediga bankrån med maskerade bananer. Om jag åker dit så åker jag in i finkan och slipper bli hemlös. Med andra ord en win win win situation =)
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [0]
(Den här sagan är baserad på en sann historia. Somliga hantverkare tar god tid på sig, som vi alla vet.)
Väckarklockan ringde. Rörmokaren Egil vaknade och satte sig upp. Han såg på klockan, den var nio. Bra, då hade han gott om tid på sig, eftersom han hade bestämt med sin första klient att vara där klockan åtta. Han klev upp, klädde på sig och åt en tallrik lingonpuffar. Sedan satte han på radion och lyssnade på ett intressant program om ylletröjor. Efter ett parti kinaschack med sin fru, bestämde sig Egil slutligen för att knata iväg till jobbet.
Det var vackert väder ute. Solen sken och humlorna kvittrade. Han beslöt sig för att gå långsamt.
Så var han framme vid adressen han fått och ringde på dörren. Efter mindre än en sekund slets dörren upp. Det var en ung man som såg lite härjad ut.
– Var har du varit!? Klockan är ju över elva.
– Ja? sa rörmokaren Egil med lite undrande tonfall.
– Du skulle varit här klockan åtta, sa vi ju!
– Precis, sa Egil. Och nu är klockan elva. Alltså kom jag i tid.
– Det gjorde du väl inte, sa mannen nu med lite uppbragt tonfall. Du är ju tre timmar för sen! Minst!
– Nu förstår jag inte riktigt hur du menar, sa Egil.
Mannen stirrade förbryllat på Egil.
– Jo, alltså. När vi bestämmer klockan åtta och du kommer klockan elva, så kallas det för att komma för sent.
– Äsch, det där har du hittat på, sa rörmokaren Egil och gick in i huset.
Han såg sig omkring.
– Vad var det för fel här, nu då?
– Det är fel på elementet, sa mannen.
– Jaså, inget värre, sa Egil. Då kommer jag tillbaka någon annan gång. Får se, vad är det för månad nu, augusti? I oktober, tror jag att ...
– Men det kommer giftiga ångor ur elementet. Det är jätteakut! Ser du inte att jag har gasmask på mig?
– Okej, i september då. Men då måste jag flytta på en annan klient som ...
– Men skynda dig, snälla du!
Rörmokaren Egil suckade. Ständigt dessa själviska kunder. Bara jag, jag, jag. Aldrig en tanke på att en stackars rörmokare kanske inte tyckte det var så kul jämt att laga andras grejer. Han bad väl inte dom att komma och laga hans element, heller.
Klockan fem
– Ja, då sticker jag hem nu, sa han.
– Men, ska du inte dra åt skruven först då? sa mannen.
– Nä, klockan är fem. Nu slutar mitt skift.
– Men det kommer ju fortfarande giftiga ångor in i huset!
– Jag kommer tillbaka någon gång och fixar det. Är du hemma i nästa vecka?
– Öh ... ja, sa mannen.
– Då kommer jag inte då. Veckan efter det, då?
– Då är jag på semesterresa i Kairo med hela familjen.
– Bra, sa rörmokaren Egil. Då kommer jag och knackar på din dörr och går hem igen eftersom ingen öppnar.
– Men, så kan du väl inte ...
– Hejdå! sa Egil och gick sin väg.
Det är ett hårt liv att vara rörmokare, tänkte Egil. Kanske skulle man pröva på något annat jobb istället.
Sagt och gjort, han sökte ett trevligt kontorsjobb och fick det. På en firma som sålde porslinshundar av trä. Där funkade allting bra tills på fredagen, då han blev kallad in till chefen.
– Jo du, Egil, sa chefen.
– Ja? sa Egil som inte längre var rörmokare.
– Jag tänkte bara fråga vad som hände i måndags.
– Som hände i måndags? sa Egil oförstående.
– Ja, du dök upp först vid ettsnåret
– Ja? sa Egil frågande.
– Du vet väl att ditt jobb här börjar klockan åtta på morgonen?
– Och? sa Egil.
– Jo, om jobbet börjar klockan åtta och du kommer klockan ett, då undrar jag ju förstås varför.
Egil funderade tyst en stund.
– Jag tror tyvärr inte jag förstår vart du vill komma med detta, sa han sedan.
Chefen började se lite arg ut.
– Du kom fem timmar för sent! sa han.
– Hur då, menar du? sa Egil.
Chefen ruskade på huvudet.
– Och i tisdags kom du hit klockan två.
– Ja? sa Egil.
– Och i onsdags kom du inte förrän på torsdagen!
– Det är möjligt, sa Egil.
Sådana här samtal var Egil inte alls van vid. Så var det aldrig på hans förra jobb. Mystiskt var det. Vad menade hans chef?
– Egil, om du inte här och nu ger mig en god anledning till din frånvaro, blir jag tvungen att avskeda dig.
– Men det kan du väl inte göra, sa Egil. Jag fick ju en arbets-uppgift igår som jag tänkte utföra om fyra veckor om inget annat dyker upp.
Chefen stirrade ilsket på Egil.
– UUUT! sa han och pekade på dörren.
– Ja ja då, sa Egil och ryckte på axlarna. Men jag begriper inte vad jag skulle ha gjort för fel.
Egil kände sig först lite ledsen. Men när han kom ut i solen blev han glad igen.
– Det är nog bättre att jag går tillbaka till mitt gamla jobb som rörmokare igen, sa han för sig själv. Det jobbet förstår jag mig på mycket bättre.
©Mikael Eliasson
Flera noveller av Mikael
FOTNOT: Egil heter egentligen Åke. Men för att skydda Åkes identitet har jag här valt att kalla Åke för Egil.
Gör en rörmokare nära dig överlycklig. Ge honom något han inte redan har. Ja, förutom samma tidsuppfattning som normalt tänkande människor menar jag ;)
Egil, the fastest plumber in the world (Mandela edition in English - översättning av Dylan Tate)
(This yarn is based on a true story. Some craftsmen take ample time, as we all know.)
The alarm clock rang. Egil the plumber woke up and sat himself up in bed. He glanced at the clock and noted it was
– Where have you been!? It’s past eleven.
– So? Egil, the plumber replied with a surprised intonation.
– We agreed that you would arrive at eight!
– Exactly, Egil said. And now it’s eleven, which means I arrived on time.
– No you didn’t, the young man replied somewhat indignantly. You’re three hours late… at least!
– I don’t understand what you mean, Egil said.
The young man stared in amazement at Egil.
– Well, when we agreed that you would get here at eight, and you arrive at eleven, it’s called being late.
– Nonsense, you must have made that up, Egil said and entered the house. He stood still and looked around.
– So, what's wrong here then? he asked the young man.
– There’s something wrong with the radiator, the man said.
– Oh really, no worse than that? Egil replied. Well in that case I’ll come back some other time. Let’s see, what month is it, August? I think I might have time in Oct…
– But toxic fumes are coming from the radiator. It’s an emergency situation!Can’t you see I’m wearing a gasmask?
– Alright then… how about September? But then I’ll have to re-schedule another client that…
– Please hurry, for god’s sake!
Egil the plumber sighed heavily. Always these selfish customers. Always me me me. Never a moments thought that a poor old plumber might not think it was always such fun to mend other people’s things. He certainly didn’t ask them to come and mend his radiators, now did he?
At five that afternoon Egil found out what was wrong. A bolt needed tightening.
– That’s it, I’ll be off now then, he said.
– But, aren’t you going to tighten the bolt? The man asked.
– Well, no. It’s
– But toxic fumes are still leaking into the house!
– I’ll come back and fix it some time. Are you at home next week?
– Ehh… yes, the man said.
– Well then I won’t come then. What about the following week?
– Then I’ll be in
– Good, Egil said. Well I’ll come then and knock on your door and go home again, seeing as nobody will open.
– B,b,but you can’t just…
– Bye! Egil said and went on his merry way.
It’s a hard life being a plumber, Egil thought. Perhaps I should try another job instead.
Said and done, he applied for a pleasant office job and got it. The job was at a company that sold porcelain dogs made of wood. Everything worked just fine until Friday, when Egil was called into his boss's office.
– Well… you see, Egil’s boss said.
– Yes? Egil, who was no longer a plumber replied.
– I just wanted to know what happened on Monday?
– Happened on Monday? Egil replied indifferently.
– Yes, you turned up for work around one in the afternoon.
– Yes? Egil replied, once again clueless.
– You do know you start work at eight in the morning?
– And? Egil said.
– Well, if you start work at eight and you turn up at one, then I’m going to wonder why.
Egil stood in silent contemplation for a while.
– I’m not quite sure I know where you’re coming from, Egil said.
His boss started to look rather angry.
– You arrived five hours late! His boss shouted.
– How exactly do you mean? Egil replied.
Egil’s boss shook his head.
– And on Tuesday you got here at two.
– Yes? Egil agreed on that too.
– And on Wednesday you didn’t get here until… Thursday?
– Could just be so, Egil said.
Egil was not familiar with these strange kinds of conversations. It wasn’t like that at his old job. It was all very mysterious. What exactly did his boss mean?
– Egil, if you don’t give me a good reason right here and now to account for your absence, I’ll be forced to dismiss you.
– You can’t, Egil replied. I just received an assignment yesterday that I was thinking of carrying out in four weeks if nothing else turns up.
The boss stared savagely at Egil.
– OUUUT! He screamed and pointed at the door.
– All right all right, Egil said and shrugged his shoulders. But I have no idea what I’ve done wrong.
Egil felt a little sad at first. But once he walked outside into the sunshine he became happy again.
– It’s probably better if I return to my old job as a plumber, he said to himself. I understand that job a lot better.
Footnote: Egil’s real name is Åke. But to protect Åke’s identity I have chosen call Åke, Egil instead.
Originaltitel: SAGAN OM RÖRMOKAREN EGIL
- Världens långsammaste rörmokare.
©Mikael Eliasson
©Översättning Dylan Tate
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [0]
Bild från mystiska Maryon Park, Woolwich, London. Inatt 00:13 kommer Novell nr:3 I novellsamlinen VILDSINT + omslag. Var med och läs hela boken online exklusivt på VILDSINT-bloggen. Jämför amatörer med proffs,15 åriga ungdomar med 65 åriga stadsarkitekter, och läs noveller av flera numera etablerade och kritikerrosade författare som Sara Lövestam, Christoffer Carlsson, samt alias: David "jag är WANTED" LARSSON (Daniel Luthman) och GI matexpert och numera skönlitterära debutant: Ola Lauritzson med flera. Alla noveller samlas i VILDSINT-arkivet där de hamnar i exakt samma ordning som i själva boken.
Tjingeling!
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [0]
Flickan med silver i håret var ännu helt ung, men de korpsvarta lockarna förlorade likväl sin färg. Varje morgon hade ytterligare en slinga blivit lika grå som askan i den kallnade kaminen. Det broderade kuddvaret var vått av tårar och de tilltrasslade lakanen fuktiga av svett. Och ännu ett år hade gått förlorat.
Hon visste inte när det hade börjat. När de hade börjat. Nätterna som stal hennes liv. Men hon mindes känslan av att inte vara utsövd trots de många timmarnas sömn. En ständigt närvarande matthet som hon befarade var föraning om en annalkande sjukdom. Men hon blev aldrig sjuk. Inte på det sättet. Istället smög sig drömmarna in i hennes sovande medvetande. Onda drömmar. Drömmar som tyngde och skrämde henne. Rev och slet och efterlämnade nedvätt tyg och en gnagande oro inför nästa natt. Nästa plåga.
Så kom den morgon när hon fann ett grånat strå i sitt tilltrasslade hår. Hon ryckte ut det färglösa strået och försökte avfärda det som en besynnerlig tillfällighet, men nästa morgon hade tio nya intagit dess plats. Den tredje morgonen visade hon sin mor och far den silverfärgade slinga som natten efterlämnat i hennes hår och när de mötte den tärda blicken grep fruktan ett iskallt tag om deras hjärtan. Bävande uppsökte den förfärade familjen de läkarkunniga.
Hon var ett mysterium. Läkarnas granskningar hittade inget som var fel, utan bara bevis på att hennes unga kropp åldrades i en makaber hastighet. Ett faktum som inga medikamenter kunde bromsa. När de prövat allt de kände till stod de handfallna bredvid hennes säng och såg den unga kvinnan förlora sin ungdom. Sitt liv. Ingen av dem visste var de skulle leta efter gåtans lösning. Ingen, förutom den unga läkare som ansvarade för kvinnan under nattens mörka timmar.
Hans namn var Markus och trots att han inte behövde, satt han vid flickans sida i timtal. Han torkade den kallsvettiga pannan och hindrade hennes smala händer från att klösa huden på hals och kinder. Och han lyssnade. Lyssnade på de lösryckta ord som letade sig över hennes spända läppar. Ord som slutligen fick honom att återvända till sjukhuset under dagen för att uppsöka överläkaren.
”Vad är det Melinda drömmer om?”
”Vem?” frågade överläkaren frånvarande.
Markus suckade omärkligt. Där han själv såg en ung kvinna såg de bara ett fall.
”Flickan som åldras. Vad handlar hennes mardrömmar om?”
Överläkaren höjde ett frågande ögonbryn. ”Ingen aning. Men varför i all världen frågar du det?”
”Därför att jag tror att de är orsaken till hennes tillstånd.”
Överläkaren skrattade till och skakade på huvudet medan han vände sig om för att gå. När han gått ett par steg vände han sig om och betraktade den unge läkaren. En läkare som var iklädd privata kläder och inte borde vara där.
”Varför är du ens här nu, förresten? Åk hem och sov.”
”Jag måste få tala med henne. Med Melinda.”
Överläkaren ryckte på axlarna. ”Gör som du vill. Annars kan du väcka henne om natten om det nu är så viktigt.”
Han vände sig återigen om och gick visslande sin väg.
”Hon går inte att väcka”, sade Markus lågt, medveten om att ingen hörde hans ord.
När han för första gången mötte Melindas blick vaknade delar av hans själ som dolda slumrat inom honom. Med ens visste han att hon var en del av hans öde. Hon var hans öde. Allt som var han var hennes att förfoga över och om hon förkastade honom skulle han famla utan mål.
”Jag känner igen dig”, sade hon med en röst som smekte hans själ. ”Jag har sett dig i mina drömmar.”
Melinda sträckte ut handen mot honom och han fattade den mellan sina. ”Du är den som ska rädda mig”, tillade hon med ett matt leende och Markus tackade den gud han aldrig tillbett.
Melinda berättade för honom om sina onda drömmar. Berättade att hon varje natt mötte en skräckinjagande man som kallade sig för Döden. Han drog henne med till ett rike i ständig skymning, där hon vandrade bland de döda. Men det var inte dessa tigande skuggfigurer som skrämde henne. Det var de nästan döda. Skepnaderna som fortfarande till hälften var människor. De som ännu kunde skrika och gråta. De som kände smärta och led dödsångestens kval. Döden tvingade henne att se på dessa män och kvinnor. Dessa människor som redan hörde dödsriket till. Och mellan sammanbitna tänder upprepade han varje natt samma ord:
”De är mina, men de låter mig inte få dem. De skänker dem tid som inte är deras att ge. Tid som stjäls från mig. Så när jag tar dina år tar jag bara tillbaka det som rättmätigt är mitt.”
”Men, Melinda, vilka är ’de’?” frågade Markus förtvivlat när han hört hennes berättelse. En berättelse där han trodde på vartenda ord, ty de var hans enda ledtrådar i sökandet efter hennes räddning.
”Åh, Markus, jag vet inte”, svarade hon tyst.
Han strök ömt hennes kind och lät fingertopparna nudda de tunna rynkor som börjat leta sig ut ur ögonens vrår.
”Jag kommer att ta reda på det, Melinda. Jag kommer inte att låta honom ta dig ifrån mig.”
När Markus påbörjade sitt arbetspass hade Melinda fallit i orolig sömn. Nu, när han visste vem hon var, for han än mer illa av att se henne plågas. Se henne glida bort från honom. Det var inte rätt att hon skulle utsättas för det här. Inte rätt att hon skulle lida för det andra gjort sig skyldiga till. Ursinnig gick han ut på en av sina ronder, och då, när han vandrade mellan sina sovande patienters bäddar, förstod han plötsligt vad Döden åsyftat. Han skyndade genom den svagt upplysta korridoren och med darrande händer vred han om nyckeln och öppnade en dörr som varit låst. Fundersamt vägde han den lilla burken i handen och tog sedan ett beslut som stred mot allt han tidigare trott på.
När han återvände till Melindas bädd sov hon djupt och över det vackra ansiktet vilade ett fridfullt lugn. Markus sjönk ned på knä vid hennes sida och lättnaden blandades med känslan av djupaste skuld. Han var för evigt förändrad, men ingen fick någonsin veta vad han hade gjort. Inte ens sköterskan som
När Melinda vaknade kände hon sig för första gången på länge utvilad. Markus satt på en stol vid hennes säng och när hon log mot honom suddades de bekymrade vecken i hans panna ut.
”Jag har sovit gott”, sade hon förundrat.
”Jag vet”, sade han mjukt. ”Och det kommer du att få fortsätta med.”
Efter ett par dagar var Melindas förbättring tydlig och några veckor senare fick hon lämna sjukhuset. Läkarna stod fortfarande frågande inför den gåta som var hon, men hade alldeles för mycket att göra för att dröja vid de patienter som tillfrisknade. Det fanns alltför många som krävde deras tid. Men även om Melinda lämnade deras tankar, så fanns det en annan man vars tankar uppfylldes av henne och endast henne. En man som byggde sitt liv kring den kvinna han älskade mer än han trott var möjligt. Men trots att hon älskade honom lika innerligt tillbaka, fick hon aldrig ta del av gåtans lösning. Fick aldrig veta hur hon räddats ur Dödens klor. Fick aldrig veta det pris Markus betalat och fortsatte betala för hennes skull.
Det var en gång en flicka med silver i håret. En flicka vars tid var på väg att rinna ut. Men våra öden blev ett och jag fann ett sätt att köpslå med Döden. Ett sätt att hålla henne kvar.
Slingorna av silver är borta nu och de korpsvarta lockarna ramar in ett ansikte som strålar av ungdomens skönhet. Hon skrattar och dansar och sjuder av liv och det går inte en dag utan att hon tackar mig. Det går heller inte en dag utan att hon frågar hur jag bar mig åt. Varje gång ler jag retsamt till svar och säger att det är min hemlighet. Ler och tystar henne med en kyss. Hon får aldrig veta sanningen. Hon skulle aldrig förlåta mig.
När Melinda har somnat om kvällarna kysser jag hennes slutna ögonlock. Jag betraktar det vackra ansiktet, så fridfullt i sömnen, och påminns om en annan tid. Tiden när jag tvingades se henne vrida sig i plågor och gråta nätterna igenom. Minnet svider och värker och varje kväll kommer jag fram till samma slutsats. Hennes vågskål väger alltid tyngst. Tyst stänger jag dörren och beger mig till mitt arbete. Den plats där jag köpslår med Döden.
I nattens mörker utför jag mina ogärningar. Brotten mot den ed jag svurit. Jag har svurit att avvärja det som kan skada eller göra ont och jag har svurit att aldrig ge någon gift. Ändå byter jag ut de sjukas medicin. Tar tillbaka den tid som vi köpt dem. Ty det är vi läkarkunniga som är ”de” som Döden talade om. De som skänker bort tid som inte är vår att ge. De som inte låter Döden få de människor som redan hör hans rike till. Så trots att det bär mig emot, stjäl jag av de sjukas återstående tid. Stjäl den och ger den till Döden i utbyte mot Melindas liv.
Jag vet att de risker jag tar är för stora. Jag vet att mina brott kommer att avslöjas. En dag kommer de att ställa mig till svars för mina illgärningar. En dag kommer de att förhindra mig från att fortsätta ta av de dödsdömdas tid. Men jag är den som köpslår med Döden, så jag har en plan. Den dag jag inte längre kan stjäla andras tid kommer jag att ge Melinda min egen. All den tid jag ännu har kvar.
©Emma Lundqvist - Novellen ingår i VILDSINT som nr:2 av 38 Sidan 15-20
%20-%20Kopia.jpg)
Flera noveller av Emma L - Novellomslag 1-4: Dylana Tate - Nr: 5 av Sonja Ljungborg
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [0]