Filmen, SEARCHING FOR SUGAR MAN av svenske regissören Malik Bendjelloul har tagit världen med storm. Ledig imorgon, så jag ska troligen åka in stan och kika på den. Pimpla lite Guinness på Gallways efter filmen blir perfekt fredagsnöje. Önskar trevlig helg i förskott. Själv ska jag jobba lör + sön. På gång på VILDSINT-bloggen. Novell nr 12 av 36 i VILDSINT. Sista åttondelsfinalen går live på V-blogg i dagarna, innan kvartsfinalerna lottas fram och drar igång i VM i Word Battle 2012. Tack till skrivarvännen Jennie på kapitel1.se för finfina filmtipset och extraordinärt bra musik.

 vs

Datum ej fastställt ännu. Men troligen vecka 40 pga förhinder. 

  vs  

Domare: El Supremo

Kvällens ämne: Du, alltså berättelsens "jag", är chefen för ett dödskommando. Din dagliga gärning består av att döda människor. Du kan jobba för en stat eller ett parti eller ett företag eller bara din egen övertygelse. Varför? Hur rättfärdigar du dig själv? Eller det kan du kanske inte göra? Det bestämmer du för det är din berättelse!

Jag fingrade nervöst på blusens knappar. En av dem hade åkt upp igen. Men det gjorde ingenting, det var ändå inte passande kläder för kvällens uppgift.
Hastigt fick jag fram de svarta, slanka plaggen och bytte om. Hörde hans order i mitt huvud.
”En om dagen.”
Jag suckade och tog upp min väska. Det klingade metalliskt från den. Sedan skyndade jag mig. Uppgiften behövde göras snabbt, klockan var redan elva på natten och han skulle bli arg om jag missade mitt antal.
En om dagen. 
Det var så det var bestämt. Jag hoppade på bussen och slog mig ner. En gammal man log varmt mot mig. Om han bara visste. 
Resan var inte lång, men jag hann ändå tänka på vad jag skulle göra. Något jag gjort många gånger förut, och som egentligen borde vara en vana nu. Ändå fanns där ånger. Den var nedtryckt långt under ytan, men den fanns där.
Men jag var tvungen. Hans order var min lag, och jag kunde inte svika honom. Speciellt inte idag. Årsdagen för vår överenskommelse. Dagen då jag skulle …
Bussen hoppade till över en grop i marken och väskan lät oroväckande. Jag försökte le försiktigt mot de andra resenärerna. Låtsas som att innehållet inte alls var annorlunda. Skolböcker och en och annan spritflaska, kanske. 
De verkade inte bry sig, men mitt hjärta rusade. I väskan låg en pistol samt en nyckel. Jag kunde skatta mig lycklig när pistolen, som jag alltid glömde säkra, inte smällt. När bussen väl stannade gick jag av, darrig i benen.
Jag kände inte igen mig, fastän jag varit här förut. Det hade varit dag då och nu var det natt. Mörkret gjorde mig förvirrad, tills jag såg postlådan. En låda målad med dansande kor. Den var löjlig, och jag såg äcklat på den, innan jag insåg att den fanns där av en orsak. En familjs hus.
Det hade han inte berättat för mig! Var det därför just den här dagen var så speciell? Innan gällde det en person. Det gällde människor som hade en kärlek, men inga barn, och som syndat. Han valde ut dem efter lång betänketid. De behövde uppnå vissa kriterier.
De måste ha syndat. Det var hans största anledning. Sedan skulle de ha en partner, för att denne skulle behöva leva med sorgen. Det var straffet, att låta någons älskade lida.
Men den här gången verkade han inte bry sig om att det var ett familjehus. Ett barn skulle alltså förlora sin älskade förälder. Varför hade jag inte märkt det när jag spanade in området sist? Jag hade ju sett postlådan även då. 
Jag drog ett djupt andetag. Det spelade ingen roll. Jag var tvungen att göra vad jag var tillsagd. Hastigt skyndade jag mig över det vita staketet. Sprang hukandes över det välklippta gräset och in i deras trädgård bakom huset. Snubblade nästan över en omkullvält trehjuling. Höga träd som skulle skydda familjen från spionerande grannar skyddade även mig.
Jag fick fram nyckeln. Han var alltid bra på att kopiera sina offers nycklar. Speciellt då han jobbade på en firma där de ägnade sig åt just den uppgiften. Där brukade han även hitta dem, människorna som senare skulle få sitt straff. 
Med flinka, vana fingrar öppnade jag bakdörren och slank in. Det var mörkt och tyst. Familjen sov, och jag var glad för att de inte var några nattugglor. Han hade beskrivit vägen in till sovrummet, och jag följde den med tysta, smygande steg. 
Någon samtalade lågt där inne, jag stannade utanför dörren och lyssnade. Även om de pratade tyst, var rösterna arga och rappa. 
”Det var inte meningen, Roger! Kan du inte släppa det?” Det var en kvinna som pratade. Bedjande. Det lät som att deras bråk pågått längre, inte bara idag.
”Emelie, det du gjorde var oförlåtligt. Otrohet, i vår säng?”
Även om jag fått kvinnan beskriven för mig, skulle jag ändå genast veta vem mitt offer var. Hur skulle jag locka ut henne utan att mannen skulle få veta något?
”Glöm det! Jag tänker inte be om ursäkt fler gånger!” Hon fräste åt honom, och jag hoppades att hon inte skulle väcka barnen. Plötsligt slogs dörren upp och jag flyttade mig undan ljuset, in i mörkret. Kvinnan stormade förbi med kudde och täcke i handen. Iväg mot vardagsrummet. Jag log för mig själv. Det var alldeles för enkelt.
Hon dog snabbt. Kudden mot ansiktet och ett skott i pannan, genom tyget. Det lät inte ens och hon hann aldrig skrika. Jag bad om förlåtelse, innan jag skyndade därifrån. Låste efter mig, gjorde jag också.
Väl hemma satte jag mig ner.
”Det gjorde du bra.” Hans röst i mörkret. Jag log och kände mig lycklig. Han älskade mig och jag älskade honom. ”Du är min ängel. Min vackra dödsängel.”
Jag såg på spegeln som hängde tvärs över rummet. Mötte mina ögon. Där fanns ingen bakom mig. Jag visste att han bara fanns i mitt huvud. Men jag älskade honom ändå. En kärlek ingen skulle förstå.
För det behövde de dö. Den enda äkta kärleken som fanns var min och hans.
Jag upprepade orden och såg hur han dök upp bakom mig. Fastän psykologer berättat att det var i min fantasi, kändes han verklig. Han log och upprepade orden.
”Min vackra dödsängel.” 

©Mrs Lovett

KUI

Jag vet. Det går alltid att sätta näsan i vädret och döma. Men det är sällan så där svart eller vitt som man kan tycka vid första anblicken. Ja, ni vet. Titta bara på politiken.” De där jävla sossarna, de bara tar hit en massa utlänningar och ska ta ifrån oss alla chansen att tjäna lite pengar”. Eller. ”Allt den där Reinfeldt och hans anhang vill är att vi ska slicka deras lackskor och städa deras Östermalmslyor.”

Men nu är det ju inte så enkelt. Det finns ju alltid gråzoner. Eller hur? Jag menar, den där slagna kvinnan som efter åratal av misshandel slår över och dödar sin plågoande. Där är det ju rätt lätt att känna sympati, även om hon formellt begått ett brott. Visst?
Förresten, förlåt att jag är så oartig. Jonas Bengtsson heter jag, jag basar för något som heter Korrektionsenheten för Intelligensens Upprätthållande på … ja, var vi sitter spelar ingen roll egentligen. Vad gör du då? Jobbar på förskola. Aha, vad spännande, då har vi ju faktiskt lite beröringspunkter.

Ja jag menar, vi tar ju vid där ni släpper vidare ungarna. Jag måste säga att jag beundrar det ni gör. Jag skulle aldrig i livet ge mig på att försöka lära ungar grunderna för att lära sig skriva och räkna, eller för att hänga med varandra på ett vettigt sätt överhuvudtaget. Det är ett grymt bra jobb ni gör. 

Fast för en del skiter det sig ju tyvärr, det kan vi väl vara överens om? Ja, ingen skugga på er. Ni gör verkligen ert bästa alla dagar i veckan. Men som sagt, en del ballar ur. Och det är där vi kommer in, det är det som är det fina i kråksången. 

Jag och mina gubbar… Vi är förresten rätt många. Ungefär 35 000 senast jag kollade med mina personalansvariga. Var var jag? Jo, jag och mina gubbar har ju vårt uppdrag. Inte så roligt men någon måste ju göra skitjobbet också. Och seriöst, jag sover gott varje natt för jag vet att du och alla andra är trygga på ett helt annat sätt nu är för fem år sedan när jag fick i uppdrag att starta upp Korrektionsenheten, KIU kallar vi oss internt. 

I alla fall. När kidsen går in på sitt sjunde år börjar det bli dags att se sig om efter en vettig framtid. Inte så att de måste välja utbildningsspår eller så, det handlar mer om att välja den breda eller smala stigen. Då finns vi på plats och kollar hur det går. Vi får inte lägga oss i för vi lever ju inte i en diktatur. Det vore ju för hemskt om vi stod där i dörren till skolan och styrde ungarna åt det eller det hållet. Visst?

Nej, fram för det fria valet har jag alltid sagt. Var människa sin lyckas smed är en gammal skön devis som jag gillar stort. Skön men kanske inte helt sann. För ibland behövs det lite styrsel. Inte bestämmande, bara styrsel, det är jag alltid noga med att pränta in i de nya som börjar på KUI.

Säg till om jag tråkar ut dig. Jag är så jävla stolt över mina gubbar och tjejer så jag kan prata hela natten om allt gott de gör för vårt land men jag kan förstå om det blir segt för någon som inte är med i den svängen. 

Säkert? Ok då kör jag vidare. När ungarna är sju… har du barn själv förresten? Fyra och sex. Ok, då ses vi snart då. I alla fall, när ungarna är sju möter vi dem på väg till deras första skoldag. Det krävs en del förberedelser där. Vi har kollat upp dem noga för att se vilken väg de ska ta till skolan, om de får skjuts av pappa eller mamma och en hel massa annat. 

På vägen lägger vi upp en massa ”frestelser”, typ en hundring på marken eller andra barn som vill leka med dem istället för att gå till skolan. Bara ett par exempel men de funkar rätt bra.

Och det är där den jobbiga grejen med vårt jobb kommer. De som ”viker av” för frestelserna måste vi hantera. För det är ju så att om vårt samhälle ska funka behöver vi kontinuitet. Precis som du och jag jobbar ihop till våra föräldrars fortsatta välstånd och pension behöver vi också någon som gör det. Och de ungar som väljer att leka bort sin framtid eller begå brott behövs inte. De liksom tillför inget. 

Så dem tar vi bort, snabbt och effektivt. Där och då när de är liksom mitt i akten. Vi tycker inte om det, det är faktiskt skitjobbigt, men om inte vi gjorde det under ordnade former skulle någon annan göra det, kanske på ett mycket mer smärtsamt vis. Och jag lovar. Vi ser alltid till att undvika onödigt lidande. 

Det är en hederssak för mig och mina tjejer och gubbar. 

©Mad Mats 

VM i Word Battle sponsras av GUINNESS och CAMEL snacks. Ta gärna en runda till The Guinness museet i Dublin, Irland, för att komma lite i stämning, om ni inte redan ramlat av barstolen.  

Klicka Green Room för att ta ett järn med årets deltagare.

     vs      

I kvällens kamp är det en av Word Battle pionjärerna (Läs: Pensionärer) som tar strid mot en Pajbakande Hottie i tjugoårsåldern. Ikväll är det alltså åttondelsfinal nr7 som gäller 20:00 i Word Battle VM 2012 - Klicka HÄR för at besöka Green room med Battle bar, där årets alla deltagare chillar, och intar diverse lugnande medel och oroväckande alkoholhaltiga drycker. Vill ni veta mera om kvällens kombattanter? Klicka bara deras Battle-affischer. Have a nice evening.

Klicka livelampan - Full fart på häcklandet redan. Matchstart 20.00 - Domare: El Supremo

That Old Pair of Jeans, av Fatboy Slim, från skivan Why Try Harder, som släpptes i juni 2006.10 av 10 för text, sex appeal, känsla, feel good faktor, musikalitet, originalitet och spontanitet.  VILDSINTREDAKTIONEN 

   VILDSINTREDAKTIONEN 

 Oooooo oooo oooo oooo

Oooooo oooo oooo oooo
Oooooo oooo oooo oooo
Eee eeee ee

Ha, ha ha, ha ha ha haaa, ha ha, ha ha ha
Ha, ha ha, ha ha ha haaa, ha ha, ha ha ha

All you used to do was put me down
But I found a way to pick myself up off the ground
And ah, all you used to do was criticise me
But now I found the good and I emphasise it, see

You would always get so sensitive
And try to turn your transgressions into my guiltiness
But now I'm certain of the way I live
And what I'm responsible for in this twisted game

And it's such a shame
That you try to make pain
Another word for my name
Whether giving or receiving
It's one and the same
Just one more link
In your long-ass chain
But it's time to break
This frame and my strengthful will
Time to jump off this negative cycle we've built
Gave my heart
But my self-respect you won't steal
Now it's time to let ya go if you can't hear or feel me go

Ha, ha ha, ha ha ha haaa, ha ha, ha ha ha
Ha, ha ha, ha ha ha haaa, ha ha, ha ha ha

So I asked my mamma for her two cents
And then I asked my little sister and I asked my friend
Then I asked my pappa once and I asked him again
Came to the consensus from all them opinions
That life is too short to be unhappy
And since I know what I'm worth there'll be no settling for dirt
Knowing what I deserve is gold
If I want diamonds then I can't settle for coal and

Maybe I was just too strong to let go
Maybe I was just too weak to let it show
Maybe I was just too stubborn to say "No"
But whatever the case I can't take it no more

Ha, ha ha, ha ha ha haaa, ha ha, ha ha ha
Ha, ha ha, ha ha ha haaa, ha ha, ha ha ha

Ha, ha ha, ha ha ha haaa, ha ha, ha ha ha
Ha, ha ha, ha ha ha haaa, ha ha, ha ha ha

Ha, ha ha, ha ha ha haaa, ha ha, ha ha ha
Ha, ha ha, ha ha ha haaa, ha ha, ha

Sometimes I think maybe we'll patch it all up
Like a favourite pair of jeans that you won't give up on
And I hope maybe one of these arguments we'll make up
And start again like when we started this up
Back when everything was fresh
And every moment a blessing
I'd laugh at all of your jokes
You'd listen to my suggestions
One mind, one soul,
One common destination
Now we can't help but fight over the directions

You've got to, you've got to give me, a little, little more line
(Choir in counterpoint) You've got to slow down
You've got to, you've got to give me, a little, little more line
You've got to slow down
You've got to, you've got to give me, a little, little more line
You've got to slow down
You've got to, you've got to give me, a little, little more line
You've got to slow down
You've got to, you've got to give me, a little, little more line
You've got to slow down
You've got to, you've got to give me, a little, little more line
You've got to slow down
You've got to, you've got to give me, a little, little more line
You've got to slow down
You've got to, you've got to give me, a little, little more line
You've got to slow down
You've got to, you've got to give me, a little, little more line
You've got to slow down
You've got to, you've got to give me, a little, little more line
You've got to slow down
You've got to, you've got to give me, a little, little more line
You've got to slow down
You've got to, you've got to give me, a little, little more line
You've got to slow down 

©LABI SIFFRE, NORMAN COOK, KEVIN MICHAEL KELLY, LATEEF KENNETH DAUMONT

Efter 86 år i Skymningslandet, yttre rymden, Sydafrika, ovala rummet med Monica, hundpensionat, spionskolan i Reading, London, och i Crapstone USA - se länk HÄR, så är äntligen VILDSINT-bloggens redaktion eniga om vilken låt tar hem titeln: VÄRLDENS BÄSTA LÅT OCH MUSIKVIDEO SEDAN TIDERNAS BEGYNNELSE. - Ja, alltså helt enligt VILDSINT-bloggens högts VILDSINTA preferenser. I år ska vi troligen skapa en tredje och sista bok i serien. Möjlig titel: VILDSINT Gryning, Gryningsland, eller Gryningslandet. Låten anger tonen för vad som gäller i den nya boken. Ljusa, feel good noveller. En ny vår, ny framtid, kärlek, lycka, framgång, glädje? VILDSINT glädjeutbrott kanske? Kika in klockan 00:13 för att se och lyssna till världens genom tiderna bästa låt och musikvideo. Beslutet är enhälligt och går inte att överklaga. Inte ens med kopiösa mängder Guinness, och CAMEL snacks. Ha det gott, och sov gott!  VILDSINTREDAKTIONEN 

Billy Talen var övertygad om att han var döende. Det hade gått sju dagar sedan han smittades. Han betraktade ena handen i skenet av fotogenlampan. Kände hur febern rasade i kroppen. Hur blodet förgiftades, och hans själ förmörkades och kvävdes. Alla ska vi dö en dag, tänkte Billy. Sju dagar tidigare var han stor, stark, och odödlig. Blott tjugotre år gammal, var han redan en respekterad och högt uppsatt medlem i sin lokala förening. Men nu?

Första dagen

En vecka tidigare hade Billy begett sig till kyrkan på Hampton road i Harrison, med sin mobb, för att konfrontera de svartas nya andlige ledare på orten, Pastor Bobby Reed. Han förväntade sig möta någon med solbrillor, jättefrisyr, och bergsprängare på axeln, som spelade titelspåret från filmen: Shaft, och var utsmyckad med voodoo-dockor och fågelben. Han föreställde sig också hur niggerjäveln skulle skandera: ”Black is beautiful!” och ”Död åt alla vitingar!”

Men pastorn var en propert klädd äldre herre i kostym och slips, som höll i en bibel. När han fick syn på Billy, gick han genast fram, tog tag i näven och hälsade glatt.

– Hello Billy. Vad trevligt att ni pojkar tog er tid att hälsa på. Jag ville bara säga att jag älskar dig, och Jesus älskar dig Billy … Halle-luja, praise the Lord!

Billy hann knappt reagera utan stod som förstenad. Han drog snabbt undan handen när han insåg att han brutit mot en av klanens heligaste regler. När han betraktade sin hand med skräckslagen min, erbjöd pastorn några tröstande ord.

– Ingen fara Billy, jag färgar inte av mig. Han skrattade sedan ljudligt och klappade Billy hårt på ryggen.

Billy och hans hantlangare såg mycket förnärmade ut, och avslutade sin artighetsvisit med att framföra att de skulle bränna ner kyrkan.

Andra dagen.

Billy kände sig redan svårt sjuk. Han led av sömnlöshet, frös och svettades om vartannat. Han lyfte luren i vredesmod och ringde pastor Bobby.

– Din förbannade svarting, jag lider av delirium, du har förgiftat mig, jag hatar dig, jag hatar din kyrka, och jag tror inte på Gud för fem öre. Vi ska lyncha dig din jävel, och bränna ner din kyrka. Hör du det?

– Gud välsigna dig Billy, tråkigt att höra att du är krasslig, svarade pastorn med empatisk emfas. Jag hoppas du snart blir frisk. Du kan nog inte vara så elak mot mig att jag skulle sluta be för dig och älska dig som alla andra, vare sig du vill eller inte, sa pastorn.

Tredje dagen.

Dagen därpå samlade Billy sina krafter, och övriga klanmedlemmar och gick man ur huse i sina vita dräkter. De hade beväpnat sig med högafflar, facklor, och brännvin. Väl framme vid pastorns hus, knackade de på. Pastorn öppnade dörren med en förvånad min när han såg alla vitklädda och maskerade herrar utanför.

– Men grabbar, det är inte Halloween förrän om fyra månader, sa pastorn. Jag har ingen godis hemma, kom tillbaka i oktober istället, föreslog han. Varpå han stängde dörren och återgick till att spela poker med sin fru.

Fjärde dagen.

På onsdagen återvände Billy och hans mannar, för att bränna kors på gatan framför pastorns hus. Pastor Bobby var inte sen att öppna sin dörr för att se vad som stod på. Han var alltid redo att ingripa om olyckan skulle vara framme, och någon gjort sig illa. Billy och klanmedlemmarna viftade och skrek utanför, och brände även en docka som föreställde en svart man med prästkrage. Pastorn vinkade glatt åt Billy.

– Tjena grabbar, är ni tillbaka igen? Det där ser riktigt kul ut. Behöver ni marshmallows och korv, frågade pastorn i all välmening.
– Är du inte slug på en fläck va? Vem fan tror du att du är? Nu har du gått för långt din jävla nigger. Nu har du gått över gränsen, så nu ska du få betala dyrt säger jag bara. Fast han skrek förstås. 
– Vad menar du för gräns Billy? Jag ser inga gränser, sa pastorn och såg uppriktigt förbryllad ut.
– Din för … bannade … Billy var så upprörd, att han inte visste vart han skulle ta vägen. Saken blev inte bättre av att klanmedlemmarna nu började tycka det hela var ganska underhållande.

Femte dagen

Natten till fredag så försatte Billy och hans kumpaner, pastor Bobbys kyrka i brand, varpå den brann till grunden. Billy Talen var en Grand Wizard inom klanen, och liksom de flesta ”andliga ledare” så infriade även han sina löften för det mesta. Pastor Bobby var därför förutseende nog att förnya försäkringen på kyrkan, som var redan hårt angripen av röta. Så det var som om pastorn blivit bönhörd på sätt och vis. Redan samma morgon så började röjningsarbetet och de första spadtagen togs för att anlägga en ny, och ännu större kyrka.

Sjätte dagen

Pastor Bobby fick ett anonymt hotsamtal av en person med mycket mörk röst och möjlig mexikansk brytning.

– Men hej Billy, jag tänkte just på dig, svarade pastorn, när han hörde Billys förställda men bekanta röst. Vilken ära att en person av din dignitet vill ringa mig. Jag känner mig verkligen hedrad. Men jag ber också till Gud att han ska förlåta dig Billy. Förlåta dig för att du varit så korkad. Jag förmodar att du inte kan rå för det? Har inte din mor sagt åt dig att det är farligt att leka med eld? … Billy … Billy!

De hördes ett klick i andra änden, när Billy la på luren, och sedan började linda telefonsladden hårt runt sin egen hals.

Sjunde dagen

Klanen hade haft uppsikt över pastorns varje rörelse. Livet höll på rinna ur Billy, men nu skulle svartingen lynchas för att statuera exempel. Lynchas med borgmästarens goda min, som även han var hängiven rasist och klanmedlem, och ville fördriva varenda afroamerikan ur stan om det gick.

Pastorn befann sig på Martha’s, där han skulle inta lunch efter lördagsgudstjänst i tillfälliga lokaler. Precis när han skulle till att hugga in i kycklingen så belägrades restaurangen av inte mindre än trettio blodtörstiga klanmedlemmar. De omringade pastorn, som var uppenbarligen glad över deras närvaro, då han tittade upp och log glatt mot mobben.

Billy trängde sig fram mot pastorn i full mundering, med neddragen luva, hållandes en stor förskärare i sin muterade hand.

– Nu ska du lyssna jävligt noga på mig nigger! Vi vill inte att såna som du äter här. Och jag ska lova dig en sak. Jag tänker göra med dig, precis det du tänker göra med den där kycklingen.

Pastor Bobby tittade på Billy och mobben, sedan på kycklingen. Så la han ifrån sig besticken, tog ett stadigt grepp om kycklingen, lyfte den till munnen och kysste den ömt på baken.

Restaurangbesökarna vek sig dubbelt av skratt, klanmedlemmarna vek sig dubbelt av skratt. Till och med Billy insåg att han nu var besegrad en gång för alla. Några månader senare, så gick han ur klanen, och läste till pastor. Än idag så reser han världen över för att predika om fördomar, rasism, och guds gränslösa kärlek. Han berättar alltid om sin mentor och räddare. Pastor Bobby Reed, så andra får veta att det finns hopp även där ljuset inte skiner. Och att äkta kärlek inte vet några gränser.

©Dylan Tate 

Pastor Bobby med medlemmar ur hans nya vuxenkör.

Jag växte upp i Norra London. Mina bästa kompisar var andra generationens indier, afrikaner, och kineser. Jag har skrivit en liten lätt humoristisk novell om fördomar, rasism, och gränsöverskridande. Kika in 00:13 om ni vill läsa en "svart komedi" 

  VS    

Kvällens ämne:

Du vaknar upp, långt ner i underjorden. Ditt huvud värker. Mörkret lättas något av en fackla på väggen som kastar ett svagt, flämtande ljus över golvet, vilket är bestrött med småsten som eroderat loss från väggar och tak. Ett bastant järngaller, låst, hindrar dig från att ta dig framåt. Du vänder dig om.

Gången fylls upp av ett monster som enfaldigt glor på dig med sina tre ögon. Tungorna, tre stycken, och dreglet hänger ut ur munnen. Monstret skakar på huvudet och du känner hur något kletigt rinner från din panna ner över ansiktet.

Du har en ryggsäck i handen. Snabbt kollar du innehållet. Ett manikyrset, komplett med nagellack i fem färger, en stor påse marshmallows och en handduk på vilken är tryckt siffran 42.

Vem är du? Hur har du hamnat här? Och _hur_ tar du dig härifrån? Naturligtvis har du stor hjälp av sakerna i ryggsäcken... 

May the force be with you!
Skrivtid till 20.45, 600-1000 ord. Ja, som sagt var, lycka till!

Jäkla vad det gjorde ont i huvudet. Jag gned tinningarna och gnuggade mig i ögonen. Jag som aldrig har huvudvärk. Antagligen hade jag slagit i min stackars skalle när jag ramlade ner. Ramlade ner? Nu ser jag lite, trots mörkret i, i vad då? Var är jag? Kommer bara ihåg att jag ramlade ner i något när jag var på väg till min bästa väninna då vi skulle ha en helkväll med lite nagelskulptur vilket var mitt senaste intresse. Sååå kul med allt man kunde dekorera naglarna med nu förtiden. Dumt nog tog jag genvägen genom parken – men det hade jag ju gjort så många gånger förr – så det var inget konstigt med det. Men där gick jag med min väska med fem olika nagellack, lite marshmallows att smaska på medan varje lager av nagellack torkade och så naturligtvis min lilla vita handduk med siffran 42. Den hade jag alltid med mig för att vila den nylackerade nageln på. Siffran 42 var helt enkelt mitt turnummer som jag hade broderat med röda fina korsstygn. 42 var numret jag spelade på Lotto och allt möjligt, inte för att jag blev rikare för det, men jag fortsatte enträget att tro på det där med siffrorna. 
Ett vråååål hördes precis framför mig. Nu spärrade jag upp ögonen och kunde se lite bättre i halvmörkret. Vad i …. var det där??? Jag stirrade rakt in i någon fruktansvärd figur, ful som stryk var hen. Otroligt ful verkligen. Tre rödsprängda ögon som stirrade på mig och tre blålila minst en halvmeter lång tunga som monstret framför mig drog in och ut. In och ut medan den smaskade förnöjt. Till vänster om mig såg jag ett järngaller och långt bort i den mörka tunneln bakom järngallret kunde jag skönja lite ljus. Var det dit friheten ledde. Monstret framför mig fortsatte stirra på mig men stod för övrigt väldigt stilla. Det var bara den äckliga tungan som åkte ut och in. Jag äcklades och var nära att kräkas. Utan att ta blicken från monstret rörde jag mig försiktigt mot gallret. Monstret slängde sig inte emot mig, men lika långt som jag tyckte att jag kom från monstret, lika mycket närmade sig monstret mig. Hmmmm. För en sekund vände jag blicken mot gallret mot friheten. Ryckte lite förstrött i det och insåg genast att det var ingenting som man bara slet loss, speciellt inte med mina svaga armmuskler. Varför hade jag inte tränat lite mer på gymmet som alla sa att jag borde göra? Utan att irritera monstret ryckte jag än en gång lite förstrött i gallret. Det hände ingenting. Monstret grymtade till och tungan for ut och in ur dess äckliga mun och stänkte ner mig med något klibbigt slem. Fylld av äckel öppnade jag min väska med alla nagellacken och dess tillbehör och fick fram en pappersnäsduk. Snabbt torkade jag mig i ögonen så att jag kunde se åtminstone lite bättre, även om ögonfransarna var halvt igenklibbade. Och luktade gjorde det också. Vad var det för äckligt monstret hade spottat på mig? Jag kröp ihop framför gallret och monstret kom än närmare. 
– Okej, okej gör det nu. Ta död på mig, skrek jag nu. Gör slut på mitt lidande snabbt. 
Den otympliga kroppen pressades mot mig. Luktade fruktansvärt. Monstret flåsade, hens tre ögon stirrade rakt in i mina och tungan for ut och in i rasande fart. Var gång den åkte ut översvämmades jag av en kletig massa som jag desperat försökte få bort från ansiktet. Nu var monstret nästan ovanpå mig och höll på att kväva mig. Vad skulle jag göra? Jag vrålskrek. Skrek så högt jag bara kunde och det fick tydligen monstret på fall en sekund. Den backade bort från mig några centimeter och jag kunde andas igen. Hur skulle jag få upp det förbaskade gallret och komma ut till friheten igen? Under en sekund tänkte jag på AnnaLena som väntade på mig. Skulle inte hon börja undra varför jag aldrig kom? Men hur skulle hon kunna hitta mig här i underjorden? Omöjligt. Det var då jag såg det. Monstrets händer eller vad det nu var. Långa vackra ovalformade naglar om än lite kantstötta och lite olika längder, men fina ändå. Utan att ta ögonen från monstret öppnade jag försiktigt min väska. Kollade in monstrets ögon. Okej där var tre olika färger. Ett brunt, ett blått och ett grönt öga. Nice. Grabbade tag i nagellacken i väskan. Tänk jag hade just de tre färgerna idag. Resolut tog jag upp dem och viftade med dem framför monstret som tydligen blev helt besatt. Hen slutade att vifta ut och in med sin äckliga tunga och sträckte fram sina båda enorma labbar, men med väldigt vackra naglar. Jag försökte mig på ett leende – en grimas blev det nog – och med hela min professionella erfarenhet grabbade jag tag i monstrets högerhand och satte igång. Baslack, färg som naturligtvis fick bli varannan nagel brun, blå och grönt. Snyggt. Därefter klistrade jag på några snygga dekorationer och så top-lack ovanpå det. Monstret stirrade förtjust med sina tre ögon, smackade med tungan, nickade gillande och med en magisk gest med sina nylackerade supermoderna naglar öppnade hon järngallret och visade mig ut till friheten och min kväll med AnnaLena som blev lite försenat. 

©La Bruja

Var är jag?
Dunkandet i huvudet känns som en hammare mot skallen. Jag ser mig om. Hur har jag kommit hit? Det är mörkt överallt, jag ser ingenting. I min had håller jag en brun, sliten ryggsäck. Är den min? Varför har jag den med mig? Jag bryr mig inte om att öppna den, det är omöjligt att se här nere i vilket fall.
Jo, där hänger en fackla på väggen. Med hjälp av ljuset från facklan konstaterar jag snart att jag sitter på marken i en lång tunnel. Framför mig reser sig ett gigantiskt galler. Jag reser mig mödosamt upp och haltar fram till det. Varför gör det så förbannat ont i benet? Min blick riktas uppåt. Där finns ett hål i taket. Flera meter upp. Det är omöjligt för mig att ta mig dit.
Jag måste ha fallit ned hit och slagit i huvudet.

Gallret framför mig hindrar mig att fortsätta åt det hållet. Jag har ingen aning om vad som finns bakom det. Facklan lyser endast upp några meter bort, och allt som syns är en fortsättning på tunneln. Mitt hjärta börjar slå hårdare. Tänk om det inte finns någon väg ut?
En duns hörs, bakom mig. Strax efteråt hörs ljudet av sand, grus och sten som rasar ned från tunnelns tak och väggar, ned på marken.
Jag rycker till av det plötsliga ljudet och vänder mig om, utan en aning om vad jag kommer få se.
Framför mig står en kolossal... varelse. Jag har aldrig sett någonting liknande. Den stirrar på mig med tre ögonglober stora som tennisbollar. Jag trycker mig mot gallret, försöker pressa mig igenom det. Varelsen kommer närmare, och det är först då jag förstår hur stor den är. 
Den hukar sig för att inte slå huvudet i det metrhöga taket, varje steg den tar får marken att gunga.
Ögonen släpper mig inte för en sekund. Den stannar en halvmeter framför mig och öppnar gapet. Tre långa, slemmiga tungor ringlar sig ut och sträcker sig efter mig. Slemmet dropper ned i håret på mig och rinner sakta ned för ansiktet. Det känns som att ha jello på hela kroppen. Den känslan hade jag faktiskt fått vara med om, tack vare min otroligt snälla lillasyster.
Då slog det mig att jag kanske aldrig skulle få se henne igen... Jag måste ta mig härifrån.

En av tungorna började slingra sig runt min vänstra arm. Jag såg mig om, letade efter någonting att använda som vapen. 
Där. Där ligger ryggsäcken. Bakom den jättelika varelsen, bara några meter bort. Jag borde kunna ta mig dit. Med styrka som frammanats av ren ilska slet jag mig loss ifrån tungan och kastade mig ned på marken. Jag kröp under benen på varelsen, som verkade ha problem med att vända sig om. Den böjde sig istället ner och fösökte greppa mig mellan sina egna ben. Den fick tag i min oknutna sko, men jag klarade mig undan tack vare min ovana att alltid gå runt med oknytna skosnören.
Jag famlade efter ryggsäcken. Varelsen försökte förgäves vända sig om, den hade fastnat i någonting. Med skakande händer drog jag upp blixtlåset så hastigt att det nästan gick sönder och rev ut innehållet i ryggsäcken på marken.
Ett manikyrset, en handduk med siffran 42 och en jättestor påse marshmallows.
Paniken spred sig genom kroppen som en skjuten pil. Ingenting användbart, över huvud taget.
Eller?
Är inte större doser av nagellack giftigt att andas in? Och alla gillar väl marshmallows?
En helt galen plan började ta form i mitt huvud. Utan att ägna en tank åt att den var så idiotisk att det knappt var lönt att försöka, satte jag igång.

Varelsen lyckades med ett vrål slå sig fri och vände sig om. Jag såg rakt in i dess stora ögon. De var röda av ilska. Nu gällde det. Jag hade precis hunnit förbereda mig.
Jag stoppade handen i påsen och drog fram en marshmallow. Den var kladdig och droppade av en brun sörja. En blandning av flera flaskor nagellack. Jag kastade den på varelsen framför mig, som genast plockade upp den och granskade den. Det stora monstret betedde sig som ett litet barn när det undersökte marshmallown. Tittade, petade, luktade. Slutligen tog den även den lilla, bruna godsaken och kastade in den i munnen.
Alla mina sinnen var på helspänn. Skulle det fungera?
Monstrets ögon spärrades upp och det såg ut som om det precis fått reda på någonting väldigt, väldigt roligt. Det hade fungerat. Jag hällde ut resten av innehållet i påsen precis under hålet och väntade. Med tunga steg klampade varelsen fram och böjde sig ner. Jag skyndade mig att sätta ryggsäcken på ryggen och springa runt monstret. Nu, när det hade marshmallows framför sig, var jag lika obetydlig som en fluga. 
Med mycket möda lyckades jag efter några försök klättra upp på varelsens rygg. Den var svettig och väldigt hårig. På skakande ben klättrade jag sakta uppåt, tills jag stod ovanpå dess axlar. Framför mig fanns hålet som jag sett tidigare. Men en sista kraftansträngning hävde jag mig upp och fann mig själv sittandes på en liten avsats. En brant trappa ledde uppåt. Vid toppen av trappan var det mörkt, och jag slog huvudet i en lucka, innan jag lyckades öppna den.

Ovan jord blåste vinden friskt och fåglarna sjöng. Jag gick framåt en bit och fick syn på något mycket märkligt. Ett hål i marken. Försiktigt lutade jag mig framåt och kikade ner. Vad kunde det finnas där nere? Skulle jag våga hoppa?
Nyfikenheten tog överhanden och jag tog ett kliv framåt.
Jag slog emot marken med en duns och hann inte titta efter vart jag befann mig innan jag svimmade... 

©Horror Angel 

VM i Word Battle sponsras av GUINNESS och CAMEL snacks. Ta gärna en runda till The Guinness museet i Dublin, Irland, för att komma lite i stämning, om ni inte redan ramlat av barstolen.  

   vs    

I kvällens kamp är det ung mot "äldre" La Bruja skulle kunna vara Farmor åt Horror Angel, även om man inte kan tro det på bilden. Men ni vet, VILDSINT bloggen kan göra underverk för huden. Ikväll är det åttondelsfinal nr6 som gäller 20:00 Word Battle VM 2012 - Klicka HÄR för at besöka Green room med Battle bar, där årets alla deltagare chillar. Vill ni veta mera om kvällens kombattanter? Klicka bara deras Battle-affischer. Have a nice evening.

Lampan blir klickbar ca 19:30 ikväll 21\9 då förmatchen drar igång. Matchstart 20.00 - Domare: Bat-tanten - vad blir det för ämne?