Svante vaknade av att värmen från Gisela upphört. Hon hade redan åkt och lämnat ett skrynkligt lakan och täcke efter sig på sin sida av dubbelsängen. Med en tung suck reste han sig och satte fotsulorna på det kalla golvet. Skrivmaskinen vid fönstret undrade vad han tänkte skriva idag. Det undrade han själv också. Besparingarna började sina och inom en snar framtid skulle han tvingas återvända till jobbet igen. En tanke som fyllde honom med samma olust som inför ett rekommenderat brev från Försvarsmakten.
Svante var författare. Visserligen en ännu icke publicerad sådan, men behovet att skriva var hans opium. Det blygsamma författandet för byrålådan hade accelererat till en förslavande last, som gjort honom helt beroende av skrivmaskinen med alfabetet som drogverktyg.
Han flyttade några manusbuntar på golvet och beredde en väg från sängen till sovrumsdörren. Skrivbordet vid fönstret var belamrat med saker: pennor, suddgummin, gem, häftstift, hålslagare, häftklammer, kollegieblock, ordlistor, tippex med förtunning, och papper, papper och åter papper. Bara han själv var kapabel att skönja någon slags ordning i det kaos som härskade. I mitten stod en tung klumpig skrivmaskin, över vilken en spaljé av vita blad växte sig hög längs den fönsterlösa väggen. De fastnålade lapparna var försedda med kryptiska meddelanden, egna fyndigt formulerade meningar och andras användbara visdomsord.
Han masade sig ut i hallen och hämtade tidningen, dråsade ner vid köksbordet och gäspade. På sidan fyra blev han klarvaken. Han gnuggade rent ögonen från sömngrus och läste.
”Geniet Frankenius öppnar nya dörrar”, lydde den feta rubriken på kultursidan. Svante svalde och fortsatte läsa. ”Produktivitet brukar som bekant inverka hämmande på kvalité. Alltför många författare, och för all del även filmare, musiker, konstnärer etc, frestas alltför ofta att alltför snabbt ge ut nya produkter på marknaden. Och så gott som alltid med klent resultat. Frukter som skördas för tidigt är, som alla vet, omogna och hårda i smaken, och skulle bli godare om de tilläts mogna färdigt, oavsett den tid det tar, innan de plockas.
Därför är det en sann glädje att konstatera att när nu Nils-Erik Frankenius släpper sin tredje roman på knappt ett och ett halvt år, så är och förblir han det enda undantaget från denna regel. Hans nya bok ’Tårar i betong’ är en helgjuten föreställning på över 500 sidor …” Svante blev så arg att han var tvungen att resa sig upp och gå runt i köket. Först efter en fem minuters rasande inre monolog kunde han behärska sig och läsa vidare. ”Nils-Erik Frankenius har gjort det igen. Och som brukligt är i hans fall, bryter han med säker penna ny mark, byter språk lika naturligt som en simultantolk, förser en häpen publik med ett nytt persongalleri, och tvingar oss att omforma vår uppfattning om honom som författare. Just när vi tror att vi fått grepp om honom, krånglar han likt Houdini sig ur det litterära fack vi envisas att placera honom i, och trollbinder oss med sina nya konster.”
Svante kokade av ilska. Han hade redan från debutboken tyckt karln varit fullständigt odräglig. Nils-Erik Frankenius. Succéförfattare, kulturpersonlighet och debattör, med åsikter om allt och alla, ständiga synpunkter på aktuella frågor av alla de slag, och med en polemisk läggning utöver det vanliga. Nils-Erik Frankenius skrev fort. Och han skrev mycket. Han växlade genre och stilart som en kameleont, alltid med en applåderande kritikerkår bakom sig.
Det var av allt att döma endast Svante som insåg vilken självgod ordbajsare egocentrikern Frankenius egentligen var. Han var inte avundsjuk. Absolut inte. Han bara beklagade att ingen annan genomskådat bländverket. Med ett självpåtaget lidande förfasade han sig över att människor var så lättmanipulerade, precis som folket i ”Kejsarens nya kläder”.
Det fanns ett fotografi av honom också. Bredvid den fyrspaltiga hyllningsrecensionen där berömmet rann som smör mellan raderna. En förbannat härsken ordflora enligt Svantes mening, och han glodde surt på bilden föreställande den fantastiske Frankenius. Han vämjdes över vad han såg. Ett klotrunt ansikte inbäddat i fett, med dubbelhakor i det oändliga. Läpparna vällde som fet marsipan kring mandlarna till framtänder, och ögonen flöt som döda fiskyngel innanför två runda akvarierutor till glasögon. Han ser ut som en padda, tänkte Svante. En uppblåst äcklig padda som just svalt någon slemmig groda med hull och hår.
Svante bläddrade häftigt vidare. Hans händer rev och slet i sidorna tills hans ögon föll på en annons i slutet av tidningen. ”GÅSPENNAN – en annorlunda novellpristävling”, läste han. Han ögnade snabbt igenom annonsen och kunde genast fastslå att den var formulerad på exakt samma sätt som förra året.
”GÅSPENNAN är en antologi som Brombergs Bokförlag årligen ger ut.
Vi utlyser nu en ny novellpristävling för Dig som ännu inte publicerat Dig skönlitterärt i bokform. Vi ger 10 debutanter chansen att komma med i Gåspennan 1989 TILLSAMMANS MED ETABLERADE FÖRFATTARE. Ämnet är valfritt och novellen bör helst inte vara längre än tio A4-sidor och högst 2000 nedslag per sida. Bidragen skall vara Brombergs Bokförlag tillhanda senast
Manuskriptet måste sändas in under pseudonym. Ytterkuvertet får inte uppgiva avsändarens namn och adress. Till manuskriptet skall bifogas ett slutet kuvert märkt med både pseudonym och manuskriptets titel. Inuti det slutna kuvertet skrivs författarens namn, adress och telefon. Bidraget till tävlingen skall vara en tydlig maskinskriven kopia (obs! ej original). Den kommer icke att returneras. Endast en novell per tävlande!”
Svante pausade för ett ögonblick och funderade på vad det var för ljushuvuden till blivande författare som skickade in sina original, tills han generat drog sig till minnes att det inte var så värst länge sedan han själv gjort samma sak. Han gav till ett ljudligt stön när han fick syn på jurymedlemmarna som fanns uppräknade på raden under. Juryn verkade nämligen beklagligt nog bestå av samma inkompetenta personer som tidigare år.
”Endast författare till de tio utvalda novellerna kommer att få skriftligt besked om juryns beslut.” Med denna brasklapp som avslutade annonsen önskade förlaget uppenbarligen gardera sig från en mängd telefonsamtal från förväntansfulla eller besvikna skribenter.
Svante hade i över tio års tid skickat in bidrag till tävlingen. Och varje gång blev han lika förvånad över att inget brev som korade honom till vinnare damp ner på hallmattan. Nu stirrade han ut genom köksfönstret och grunnade febrilt på vad han skulle skriva för typ av novell i år. Hans ögon såg inte det gröna vinterlandskapet utanför fönstret eftersom han var förblindad av sitt sökande efter en bärande idé.
När han trummat med fingerspetsarna i bordsskivan i mer än en halvtimme, vann slutligen hungern över författarskapet och han lagade frukost. Efter frukosten kände han sig lite bättre till mods. Så bra att han till och med för sig själv vågade tillstå att Frankenius då och då i sina bästa stunder, lyckats frambringa någon halvbra novell. Han kunde möjligtvis sträcka sig så långt som att erkänna att Frankenius eventuellt kunde duga som journalist. En i övrigt ganska suspekt yrkeskår. Men någon författare var han definitivt inte. Svante förklarade hans konstnärliga värde och makalösa försäljningsrekord på samma vis som man förklarar infödingars förtjusning i glaspärlor. Frankenius beundrarskara hade lika lite insikt som infödingarna om det värdelösa de höll i sina händer. Och han önskade inget hellre än att han själv skulle vara frälsaren som öppnade folks ögon. Med en vinnande novell i Gåspennan som språngbräda drömde han sig bort till framgång och ära. Och i kraft av den särställning inom svensk litteratur han skapade åt sig själv, knuffade han bestämt ner Frankenius från hans piedestal. Svante blundade och ur hans mun kom ett underligt läte när han krossade Frankenius i sitt kulturella luftslott.
Den ljuvliga drömmen regnade bort när en droppande kökskran kallade honom tillbaka till den krassa verkligheten igen. Svante lunkade in i sovrummet, klädde i all hast på sig och öppnade en av garderobsdörrarna. Han tog fram en sprängfylld pärm, ångrade sig och lade tillbaks den igen och drog ut en ny. Skivan pärmarna vilade på bågnade betänkligt och såg ut att kunna brista vilken minut som helst. Han satte sig på sin nyinflyttade sambos obäddade sänghalva och började på måfå bläddra bland refuseringsbreven.
”Tyvärr tycker vi inte att manuskriptet är tillräckligt intressant, vare sig språkligt eller innehållsmässigt, för att vi skulle vilja ge ut det i bokform.” Svante vände sida. ”Berättelsens eller novellens korta form kräver nog ett större mått förtätning och intensitet för att den skall bli verkningsfull. Det rena återberättandet riskerar att få en väl monoton effekt.” Svante lät tummen snabbläddra i svarsbunten. ”Och tyvärr måste jag alltså skicka tillbaka ditt material och tacka nej till det. Novellen som uttrycksform kräver en särskild sorts koncentration. Något jag dessvärre saknar i dina noveller.”
Han smällde ihop pärmen igen och tittade åter ut genom sovrumsfönstret. Det var många förlag som påpekade det här med koncentration. Men Svante hade varit nog så koncentrerad under sitt skrivande. Han suckade uppgivet över att det inte tycktes finnas någon lektör eller förläggare som uppskattade noveller som var närmare hundra sidor långa. Lektörer är som gourmander, tänkte han. De slukar så många manuskript att de litterära smaklökarna blir fullkomligt bedövade. De föräter sig så mina delikatesser går dem spårlöst förbi när de rapar av billig bokfylla, anförde han vidare till sitt försvar.
Han bänkade sig vid skrivbordet med blyertspennan i högsta hugg, beredd att plita ner första bästa gångbara mening och se vart inspirationen ledde honom. Han skrev alltid för hand. Det var bara i fåniga författarfilmer man skrev direkt på maskin. När han suttit framför de tomma sidorna i blocket i över en timme, började han associera kring olika nyckelord. Han ville desperat bryta den återvändsgränd han hamnat i och överraska juryn med något nytt. Något fräscht och radikalt. Han veckade pannan, vickade på pennan och spånade fritt kring ordet överraskning. Koncentration, koncentration upprepade en inre röst likt en knarrig papegoja.
Sakta började ett idéfrö gro i hans hjärna. Likt en rullande snöboll som blir till en lavin växte hans uppslag. Från det lilla till det stora. Han skrattade okontrollerat rakt ut i luften. Idén som oförhappandes poppat upp i hans huvud kändes lika omtumlande som en miljonvinst på lotto. Den var kort och gott en gudagåva som det gällde att förvalta efter bästa förmåga. Om han bara på ett övertygande sätt lyckades få ner den på papper så …
Utan minsta tvekan skred han omedelbart till verket. Och försattes efter de inledande trevande raderna i något slags trancetillstånd. Han tappade begrepp om både tid och rum. Något mystiskt väsen intog hans hand och förde ledigt pennspetsen över det linjerade pappret. Bokstav lades till bokstav, ord till ord och mening till mening. Med sin pulpet som surfbräda bars han fram på en jättevåg från start till mål.
När han landat på stolen igen kände han sig fysiskt utmattad, likt en boxare efter femton ronders intensiv slagväxling. Han kisade och började kunna skönja vad han skrivit. Försiktigt och andäktigt läppjade han på orden som om de varit dyra årgångsviner. Texten flöt obehindrat fram, och det formligen gnistrade om dramat han skapat på tio koncentrerade sidor.
Han läste stycket om och om igen tills han nästan kunde det utantill. Och för varje gång tyckte han att det ökade i styrka. Han gjorde några småkorrigeringar, men sidorna förblev i stort sett befriade från de streck och pilar, överkryssningar och asterisker, som annars utmärkte hans råmanus. Novellen var totalt olik de alster han producerat förut. Och hela hans kropp uppfylldes av känslan att han denna gång åstadkommit ett mästerverk.
Han snappade åt sig ett av sina gamla manuskript från golvet och började läsa. Och med ens föll fjällen från hans ögon. Ju mer han läste desto mer måste han erkänna att det han tidigare med sådan möda knåpat ihop var ganska dåligt. Riktigt pinsamt uselt faktiskt för att vara helt ärlig.
”Monicas barm svällde, likt gröt som kokar över, och Gary kastade sin hand som en träslev mot den böljande bystsmeten…”
Svante avbröt läsningen tvärt och rodnade från topp till tå. Var han verkligen upphovsman till denna hårresande sats?
Svante förträngde detta faktum illa kvickt, skruvade i ett blankt A4-ark i skrivmaskinen och satte igång att skriva ut sin nya novell. Hans pekfingrar valsade ihärdigt över tangenterna och i sin iver att bli färdig glömde han att äta både lunch och middag. Försmädligt nog glömde han också bort Gisela. Han hade igår i ett svagt ögonblick lovat hämta henne på jobbet idag. Nu erinrade han sig den saken när telefonen bryskt skrällde till i köket, och stack hål på höljet till hans diktarklocka.
”Ja hej … jo jag vet … men … är hon så mycket? Jag har precis skrivit klart en novell och … Ja älskling! Nej älskling! Jag kommer med det samma. Puss puss!”
I bilen på väg hem hade han upphetsat berättat sin historia för Gisela som suttit tyst med blicken envetet fäst framåt. ”Jag känner att jag är på väg att slå igenom ... Gisela ... GISELA. Du anar inte vilken underbar känsla som griper tag i mej”, sade han. Gisela satt orörlig och sade ingenting.
Väl hemma i våningen igen rusade han direkt till skrivmaskinen och återupptog renskrivandet. Klockan var långt över tolv
Klockan två var han helt färdig med både pekfinger och manuskript. Fingertoppen ömmade och sved och själva fingret liknade en fågelklo. Han stupade i säng rabblande sin historia från början till slut. När han vaknade och förstod att han var ensam antog han att Gisela stuckit till jobbet som vanligt. Det hade hon också. Men allt var långt ifrån som vanligt. På köksbordet låg en lapp.
”Du kan dra åt helvete! Ring inte! Jag kommer och hämtar mina saker sen. Ps. Först önskade jag att du aldrig måtte bli publicerad men nu inser jag att jag oroat mig i onödan.” Svante var tvungen att sätta sig ner. I hela fem minuter satt han tillintetgjord och försökte klämma fram en tår av saknad. Sedan sprang han in i sovrummet igen och intog på nytt skrivbordet. Och läste för femtioelfte gången igenom berättelsen, nu i renskrivet skick. Han målade med tippex över ett onödigt komma här, delade med en ny punkt upp en mening i två satser där, och fortsatte finputsandet tills novellen var fullbordad. Nedslipad till den skarpaste av diamanter. Ö V E R R A S K N I N G E N knattrade han dit med stora bokstäver på försättsbladet. Han letade efter någon finurlig pseudonym att sätta under titeln. Till slut fastnade han för Erna Ahlberg, dels för att han hade en moster med det namnet, och dels för att pseudonymen förde tankarna till Ernst Ahlgren. Ernst Ahlgren var pseudonym för kvinnan Victoria Benedictsson, och Erna Ahlberg är jag, Svante Bolander en man, kluckade han belåtet. Det blir underfundigt och bra.
Han stoppade varsamt ner A4-arken i en genomskinlig plastmapp, som om pappren vore hemligstämplade dokument, och susade med en vesslas hastighet ner till posten för att kopiera originalen. Han fick växla två tior för att få tillräckligt med enkronor att mata kopieringsapparaten med.
I vardagsrummet gjorde han en sista genomläsning av manuskriptet. Men någon ytterligare ändring var inte nödvändig. Novellen var som Eiffeltornet, spirande mot en höjdpunkt, där varje mening, ord och tecken fyllde samma funktion som tornets balkar, rör och muttrar. Formidable!
Svante darrade lätt på handen när han skrev förlagsadressen på ytterkuvertet. På en lapp antecknade han namn, adress och telefonnummer. Lappen lade han i ett litet kuvert som han klistrade igen. Utanpå det lilla kuvertet skrev han ”Överraskningen av Erna Ahlberg”. Därefter lade han ner novellkopian och det lilla kuvertet i det stora. Han hade skickat så många manuskript i sina dagar att han kunde uppskatta dess vikt i handen. Han frankerade försändelsen, tryckte dit två extra frimärken för säkerhets skull, och ilade åter ner till posten.
Väl vid brevlådan överfölls han av en fasans tanke. Tänk om försändelsen kom bort? Och med ens tyckte han sig se postkatastrofer av alla sorter och slag. Ligister som plundrade lådan, en sömnig vikarie till brevbärare som tappade bort hans dyrgrip, en trasig postsäck på väg mot Stockholm ur vilken otaliga brev fladdrade iväg i fartvinden. Knäsvag av de otäcka synerna stapplade Svante in på postkontoret igen. Mot en tilläggsavgift på elva kronor skickade han sitt bidrag rekommenderat. Med visst besvär lyckades han övertyga den nitiska kassörskan om varför han inte kunde ange avsändaradress. Först nu kunde han koppla av och känna sig någorlunda trygg.
Utanför ingången tog han ett par djupa andetag. Syret i luften steg honom åt huvudet som champagnebubblor. Tävlingstärningen var kastad! Nu fanns inget mer att göra än att vänta.
I två olidligt långa dagar väntade han i vardagsrummet som kändes som en tortyrkammare. Sedan kunde han inte bärga sig längre.
”Brombergs förlag, Susanne.”
”Ja hej ... jag undrar om du kunde vara snäll och kolla en sak? Jag har nämligen skickat in ett bidrag till eran novelltävling Gåspennan och jag skulle bara vilja veta att det kommit fram.”
”Jaha ... ja ... öh ... nu är det ju så förstår du att, som jag hoppas att du vet, att manuskripten måste skickas in anonymt. Man måste använda pseudonym. Så att inte juryn påverkas under själva läsningen. Vem som är känd och vem som är debutant om du förstår vad jag menar?”
”Visst visst jag förstår.”
”Det sista man gör är att bryta kuverten där författarens riktiga namn står.”
”Jo men reglerna är jag bekant med. Men jag menar alltså om du kan titta om manuset med min pseudonym anlänt. Jag postade det som rek i förrgår.”
”Mja ... vi ska se ... jag tycker förresten jag känner igen din röst.” Svante blev stel som en pinne men sade ingenting. ”Poängen med själva tävlingen är ju just det att man inte ska kunna identifiera vem författaren är förrän man öppnar dom andra kuverten. Du har väl skickat med ett sådant?”
”Javisst men ...”
”Vi förvarar inte manuskripten och kuverten med författarnas riktiga namn på samma ställe”, fortsatte den enfaldiga kvinnan oförtrutet.
”Men jag har inte sagt vad jag heter. Kan ni inte bara kolla om det kommit nåt rek idag?”
Han hörde hur kvinnan i andra änden stönade lätt.
”Okej. Vänta ett tag.” Svante höll andan och bad en stilla bön. Efter någon minut kom hon tillbaka. ”Ja det har kommit ett rek idag det har det så jag antar att det är ditt då.” Svante pustade ut. ”Men som du säkert förstår så tar det lång tid innan vi hunnit läsa alla manuskript. Och tiden för att skicka in har ju heller inte gått ut. Det strömmar in bidrag hela tiden så vänta dej inget besked på länge än. Först i mitten på mars beräknas tävlingen vara avgjord. Och kom ihåg att det bara är vinnarna som vi kontaktar.”
Svante lade nöjt på luren. Inga förändringar här inte. Same procedure as last year! Om två månader skulle han få bekräftelse på att han segrat! Två månaders ändlös pina med oupphörligt nagelbitande.
Dagarna segade sig fram på samma outhärdligt långsamma vis som timmarna före julklappsutdelningen när man var liten. Verkligheten utanför trängde sig plötsligt bistert på i form av Gisela med ny pojkvän. Hon länsade lägenheten på ägodelar hon påstod vara hennes och svischade efter tömningen lika snabbt ut igen. Who cares! Skrivmaskinen såg han noga till att den stod kvar. Så var han åter ensam i bunkern. Februarisnön smälte, det blev mars och Svante sög på sina avgnagda fingertoppar. 5 6 7 8 9. Svante stod på pass vid brevinkastet prick klockan elva varje dag. 10 11 … även lördag som söndag, bara utifall att …
”Vi har precis gjort utskicken. Juryn har redan fattat sitt beslut. Jag är hemskt lessen men … jo ... jag förstår … men … Jo … javi… me… ja…”
Svante drämde på luren och det svartnade för ögonen. När han kom till sans igen på köksgolvet kändes det som telefonavrättningen fungerat som lobotomi. Som om nervbanorna från hjärnan till kroppen brutalt klippts av och övergivit hans bål och lemmar att leva sitt eget liv.
Veckorna passerade revy i en tidlös ström. Svantes zombiedvala varade exakt till sista maj.
Då väcktes han ofrånkomligt ur sitt förlängda vinteride. Han satt avmagrad och hålögd och glodde likgiltigt på trycksvärtan i morgontidningen. När han stirrat på ledaren i en kvart vände han sida. Plötsligt glödde hans kinder röda.
”Gåspennan 89 ute idag.” Svante spratt till som kommenderad givakt. ”Men debutanterna får ursäkta. Den verkliga pärlan i antologin är inte oväntat signerad Nils-Erik Frankenius. Man kan säga att hans språk är vitt som Greklands sol, lysande klart och livgivande. På tio sprakande sidor bjuder han oss på en riktig läckerhet betitlad ’Överraskningen’.” Hjärtat gjorde ett extraslag i Svantes bröst. I några få sekunder satt han som förlamad på stolen. Sedan vräkte han sig upp så våldsamt att han välte mjölken och kastade sig på telefonen.
”Brom…”
”Va i helvete har ni gjort!? Ni har snott min novell! Ni har snott min novell!”
”Ursäkta men …” Svantes utskällningsorgie bedarrade något när han uppfattade kvinnans röst i bakgrunden.
”Jag tror det är bäst du tar det. Det är nån skrikande galning som påstår att vi stulit hans novell.”
”Ja hallå det är Doris. Doris Blomberg. Vad gäller saken?”
Svante tyglade mödosamt sin vrede och förklarade vem han var och sitt ärende.
”Ja tyvärr är alla icke publicerade bidrag redan kastade. Vi har dessvärre ingen möjlighet att returnera refuserade manus, vilket vi tydligt angett i vår annons.”
”Men ni förstår inte! Överraskningen är min novell! Det är jag som skrivit den. Inte det där missfostret Frankenius”, skrek Svante.
”Förlåt … men vad är det ni påstår?” Hennes röst lät kyligare.
”Precis va jag säjer din idiot! Det är rena rama stölden! Ingenting annat!” En skrämmande tanke slog med ljusets hastighet ner i Svantes skalle.
”Har Frankenius varit uppe hos er? Brukar han hålla till hos er?” Det blev för ett ögonblick tyst i luren.
”Hör nu här unge man. Jag vet inte vad jag ska säja om det ni insinuerar. Men jag tror nog jag vet vem ni är. Jag känner igen ert namn. Ni har skickat in manus här förut. Och jag kommer mycket väl ihåg vad ni skicka in i år. Er novell hette ’Refuseringen’ under pseudonymen Erna Ahlberg. Jag läste den själv och måste uppriktigt sagt säja att jag inte gilla vad ni skrivit den här gången heller. Språket var för dåligt och idén inte speciellt originell.” Svante grep tag i diskbänken för att inte trilla omkull. ”Och eftersom jag har sinne för detaljer så kan jag se den framför mej”, fortsatte hon med entonig röst, ”ni tycks ha ångrat vad ni skulle kalla er, för pseudonymen var övermålad med tippex. Jag har även för mej att ni skrivit om novellens titel på innerkuvertet. Ni har tydligen svårt för att stava ...” Svante kunde höra fniss i bakgrunden. ”Om det är till nån tröst så kan jag väl sträcka mej till att säja att det var det bästa ni skrivit hittills av det ni skickat till oss. Och vad gäller Erik, Erik Frankenius”, sa hon med myndig stämma, ”så är han en mycket väl sedd – både gäst och medarbetare här – och kommer ni med såna här oför-skämda påståenden i fortsättningen riskerar ni åtal för ärekränkning.” Svante var alldeles mållös. ”Eriks bidrag hette, som ni mycket riktigt påpekar, ’Överraskningen’ under pseudonymen Bengt Baldeberg. Och den fick med rätta mycket god kritik.”
Efter en kort paus tog hon åter till orda.
”Sen vill vi aldrig mer ha några manus från er. Lyd ett gott råd istället. Sluta skriv och ägna er åt nåt annat istället. Ajö!”
Människor som passerade höghuset den dagen kunde förfärat bevittna hur en skrivmaskin kom flygande genom luften och därefter en vilt skrikande man i pyjamas.
©Björn Calander
Flera noveller av Björn Clander
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [0]