vs    

Kvällens FINALÄMNE i WORD BATTLE 2012 : TÅNGRÄKA

45 minutes and counting
Minst 600 och max 1000 ord 
  

Jag hoppar upp på stenen framför mig. Mina ben glattar inte mot den hala, algtäckta ytan. Inte heller drar den svaga strömmen med mig ut i havet. Mitt namn är Johnny, och jag är en räka. 
Folk kanske tror att det är extremt tråkigt att vara en räka. Vad gör räkor egentligen? Simmar omkring i havet och äter. Jag har långa känselspröt på huvudet, så jag kan känna att jag inte slår i något när jag simmar i mörker. Det borde väl vara ganska häftigt, egentligen?
Inte nog med det så är jag en grönaktig tångräka. Jag trivs i ålgräs och jag har flera vänner. Min bästa vän är en hoppkräfta, och ja jag vet. Det är meningen att jag ska äta honom, egentligen. Men när jag var en liten larv … Så liten att du knappt skulle lagt märke till mig, träffade jag på hoppkräftan Harald. Vi blev vänner direkt. Mamma blev måhända besviken, men sådant är livet. Hon förstod senare att Harald var en väldigt trevlig hoppkräfta.
Inte nog med det, jag är speciell på andra vis också. För det första äger jag en hög hatt. Nu tänker du säkert att det är väldigt konstigt, för så små hattar görs inte. Även om de görs, borde de i så fall inte flyta iväg? Men det är en magisk hatt. Det är det andra speciella med mig.
Nu låter jag precis som en trollkarl, med en magisk hög hatt. Men det är inte så jag menar. Jag vet inte var den kommer ifrån, en dag fanns den bara där. Ovanpå mitt huvud. Där hattar vanligtvis brukar sitta. Även om mitt huvud inte ser ut som ditt, tror jag ändå du förstår vilken del på mig som är skallen. Får jag hoppas. 
Nu tror jag nog att du undrar vad den där hatten är för något, och vad jag gör med den. Jo, det ska jag tala om … Åh vänta, där kommer Harald hoppandes! Hejsan Harald. 
Ja förlåt mig för avbrottet, han hälsar tillbaka. Så, vart var jag någonstans? Just det ja. Min magiska höga hatt. 
Den går att använda till vad som helst, förstår du. Men helst använder jag den för att transformeras, eller simma iväg till andra dimensioner. Jag lever ett väldigt spännande liv, eller hur? Se, det är inte så illa att vara en liten tångräka ändå. I alla fall inte om man heter Johnny.
För att transformeras tänker jag bara på vad jag vill bli. En gång råkade det bli en man. Jag förvandlades mitt i en badvik för familjer, och var självklart alldeles naken, med hatten på huvudet. Vad trodde du? Att jag plötsligt skulle få kläder bara för att jag blev som du? Pyttsan, de där är inte särskilt naturliga, vet du väl. Ja, paltorna du har på kroppen, då. Hatten blev självklart större. Annars hade det ju sett löjligt ut! En människa med en liten räkhatt på huvudet. 
Jag hann i alla fall önska tillbaka mig innan någon ropade polis! Du förstår, magin håller inte hela tiden, utan enbart några timmar innan jag får börja om. Min lilla kropp orkar inte med att hålla igång magin så länge och ju större varelse jag vill bli, desto kortare tid kan jag vara det. En människa är rätt så stor, vill jag nog påstå. Ja, det tycker inte du kanske. Men du är ju en. Jämför då med mig. Ja, men jag menar det! Stor, säger jag!
Tänk er då om jag återgår till min räkform där i häktet. Hur kul skulle det vara? Utan vatten lär jag dö. Hu vad hemskt. Ja visst, jag skulle kunna önska dit vatten, men utan ork kan jag inte utföra magin heller.
Du frågar om de andra dimensionerna? Jo du förstår, det är roligast av allt! För vi har alla olika liv i olika dimensioner. Där kan jag dessutom stanna hur länge som helst, men jag vågar inte riktigt. Hatten stannar ju kvar här, och tänk om någon snor den! Då kanske jag aldrig kan komma tillbaka.
Du skulle bara våga tänka tanken, hör du!
Vad bra. Jag tänker inte berätta om mitt hemliga tillhåll där jag vanligtvis gör mina resor. Men ja, man hoppar ner … simmar ner, eller vad man nu känner för, i hatten. Sedan dyker man upp i en slumpmässig dimension, som den varelse man skulle vara då. Ibland … eller ja, oftast … är det varelser jag inte ens kan beskriva! I världar jag inte kan beskriva heller. Tycker du det är orättvist? Men okej då, jag ska försöka. Tänk dig en värld upp och ner och ut och in där allt snurrar och har bytt färg. Nå, var det lätt? Inte? Ja men så är det i alla fall.
Varelserna man blir? Ja, tänk dig en varelse där man är upp och … va? Ska jag sluta? Förlåt mig, men du frågade faktiskt.
I alla fall … Som jag sa. Mitt namn är Johnny. Jag är en räka. En vacker, grön tångräka som inte är som alla andra räkor. Jag har flera vänner, och en är hoppkräftan Harald. Men allt det där har du säkerligen redan glömt bort. Just nu önskar du att du var en tångräka, eller hur? Det skulle jag kunna ordna … Kom närmre bara!

Åh, vad skönt. Äntligen människa för evigt! Åh, du är så liten. Hur känns det? Nej jag vet, det tar lite tid att vänja sig. Hatten? Nej men den ser du väl sitter på mitt huvud. Den sa vi ingenting om. Du får ha ett underbart liv, och åh. Låt dig inte fångas i näten! Då blir du kanske min lunch någon dag.

Copyright Mrs L aka Mikaela K.

Olof Malm tittade mycket trött på sin besökare. Det här var hans absolut sista anmälan för dagen. Han lovad sig själv det. Problemet var bara att det var fjärde gången han hade lovat sig det i kväll. Claes var sjuk och han hade haft ett helvete hela kvällen som ensam kommissarie. Fyllon och drogade as som bara MÅSTE få prata med en polis för SÅ HÄR ILLA hade de aldrig blivit behandlade av en dörrvakt/polis/medfyllo förut.

Dagens sista – och det här var verkligen den sista – besökare passade inte in i den tidigare mallen. Alltid något. Beata Svensson var 72 år gammal och var så mycket svensk tant man kunde bli. Temat för dagen var grått. Grått hår, grå kappa, grå person. Hon höll sin vita plastmugg med kaffe i sina kupade händer som för att värma sig. Faktiskt darrade hon och håret låg utsmetat på hennes huvud. Klibbade mot tinningarna.

”Jaha Beata, varför är du här idag?”

Han satt redo att köra pekfingervalsen. Datorer var säkert bra men han hade aldrig kunnat vänja sig vid de små satans knapparna på tangentbordet. Olof var en stor man och hans köttiga fingrar hamnade lätt på flera tangenter samtidigt om han inte var försiktig.

”Jag har problem med skadedjur.”

Olof blundade och masserade sina tinningar med handlovarna. Huvudvärken började köra in sina nålar lätt i hans hjärna. Han kände igen det här. Om någon timma skulle han behöva ligga i ett släckt rum och bara härda ut. Han slutade massera och tittade upp på den gamla damen som smuttade på sitt kaffe. Hennes röst var skör som tunt papper.

”Jaha. Då får du ringa anticimex. Det är tyvärr ingen polisiär fråga.”

Tanten nickade och bet på sin underläpp.

”Det är just det. Jag har haft en från anticimex och en från en annan firma som jag inte kommer ihåg namnet på. De lyckades inte.”

Olof suckade tungt.

”Oavsett det så är det tyvärr fortfarande inget problem för polisen.”

Beata höjde rösten och nu lät hon inte alls så skör längre.

”Men dom försvinner ju. Dom försvinner! Går in i huset och kommer inte ut igen.”

Herregud. Hur kunde han ha missat att det var en knäppgök? Han brukade kunna känna det på lukten. Han log vanligt mot den senila kärringen.

”Jaså det gör dom?”

Hon nickade. Öppnade sin handväska och slet ut ett gäng små grå insektsliknande saker som genast började kravla runt på skrivbordet. De gav ifrån sig ett svagt pipande ljud. Som avlägset fågelkvitter.

”Det gör dom. Hela huset är fullt av såna här. Det fullständigt krälar av dom. Överallt.”

En av insekterna började krypa mot honom och han viftade bort den med handen och då sved det till rejält. Den lilla fan hade bitit honom. Ett rejält köttigt sår började droppa blod på bordsskivan. De övriga verkade dras mot blodet och snart var det en fem-sex av de där äckliga små sakerna som var där och sörplade i sig av blodet. Han hörde verkligen ljudet. Det påminde honom om när hans son varit liten och ätit soppa.

”Vad fan är det där för något?”

Kärringen snörpte på munnen.

”Det finns ingen anledning att svära. Det är tångräkor. Min granne har varit fiskare och han kände igen dom direkt när jag bad om hjälp. Men han försvann också.”

Olof tittade ner på bordet igen och blinkade några gånger med ögonen. Nu var det minst tjugo stycken små äckel. Var fan hade de kommit ifrån? Så började en av räkorna att skaka lite på sig och delade sedan på sig. Blev två. Olof blinkade igen. Han måste ha sett fel. En annan delade på sig. Två andra började skaka och snart var där fyra.

”Vad i helvete.” Han tog av sig skon och började banka på röran av räkor.

”Men KOMMISSARIEN! Det där är onödigt fult språk.”

Räkorna var nu så många att han tappade räkningen och de började hoppa upp på honom. Klättrade längs hans slitna svarta kavaj upp mot hans ansikte. Han ställde sig upp och började borsta bort de små kräken men de bet sig fast i hans händer. Han öppnade munnen för att vråla på hjälp och då hoppade några av dem in i hans mun och kravlade in i halsen. Överallt små, små bett av smärta. Paniken spred sig i honom och han började snurra runt i rummet. De var nu överallt på honom. I ansiktet, innanför kläderna. Det där svaga kvittrandet var precis i hans öron innan de kröp in där och täppte till också.

I ett sista försök att hålla sig kall kände han längs med skrivbordet och slet upp den låda där han förvarade sin whiskey. Olof slet av korken och hällde spriten över sig. Räkorna kunde inte ha brytt sig mindre.

Det tog nästan fem minuter för hennes små älsklingar att äta upp. Beata visste inte men gissade att de hunnit bli tiotusen under tiden. Det var en rejäl polis med mycket kött att äta. Hon kallade på dem med sina små viskningar. De skakade på sig och gjorde som hon sa. Gömde sig bakom henne. Bakom skrivbordet. Bakom hyllor och gardiner. Sedan ropade hon ”Hjälp” så högt hon kunde.

Snabba steg närmade sig i korridoren utanför. Dörren slogs upp av en ung kvinna med svart kjol och vit blus. Någon slags sekreterarpolis som tagit emot henne tidigare. Hon var andfådd och hennes kinder blossade.

”Vad är det?”
”Den trevliga polisen bara försvann. Kan du hjälpa mig?”

Den unga kvinnan såg sig omkring i rummet och rynkade pannan. 

”Försvann?”
Beata nickade mot henne och log.

”Jag tror han blev hungrig.”
Kvinnan log tillbaka. Axlarna sänktes och rynkan i pannan försvann.

”Inte omöjligt alls.”
Beata hörde hur några av hennes små gullungar började pipa. De var hungriga.

”Kan du vara snäll och stänga dörren? Jag måste berätta något.”

Kvinnan stängde dörren bakom sig och kvittrandet ökade i omfattning.

Copyright Dirty Johnny aka John H