Det var så dags igen.

Sista helgen i oktober och det där amerikanska påfundet ”helgovin”.

Det var lika spännande varje år att se vad de små liven skulle hitta på att klä ut sig till. Gumman Jonsson såg verkligen fram emot det. Det enda hon beklagade var att hon inte hade något godis att ge till dem i år. Det brukade hon alltid ha annars, men pensionen ville liksom inte räcka till efter sänkningen vid årsskiftet. Och värre skulle det bli, de talade om ännu en sänkning till nästa år, håhåjaja.

Nå, hon fick väl stå ut med lite bus istället. Hon undrade vad de skulle hitta på de små liven. Hon hade hört skräckberättelserna från hennes granne, gubben Hansson, om hur de stal hans cykel, rakade hans katt, sprängde brevlådan i bitar och allt vad det var, de små liven. Han överdrev förstås. Han hade aldrig tyckt om barn, gubben Hansson.

Hon hade förresten ingen cykel och inte någon katt. Brevlådan var så gammal och skröplig att hon ändå måste skaffa en ny. Kanske gubben Hansson kunde göra en åt henne. Han hade alltid haft ett gott öga till gumman Jonsson. Ända sedan gubben hennes gick bort för snart elva år sedan.

Hon väcktes ur tankarna av att det ringde på dörren. Kors i jisse namn, var de redan här? Och det som inte hade hunnit bli riktigt mörkt ute ens. Med lätt vaggande gång tog hon sig med korta, men snabba och pigga, steg fram till dörren. ”Jag kommer, jag kommer. Vänta en liten stund bara.”

Utanför dörren stod den underligaste helgovinfigur hon någonsin hade sett. Det kunde omöjligt vara ett barn. Figuren var alldeles för stor för det. Han var klädd i en lång rock och en gammal hederlig slängkappa utanpå den, som Jack the Ripper, eller någonting. På huvudet bar han en riktigt vidbrättad hatt, så djupt nerdragen att hon inte kunde se ögonen. Ansiktet verkade ändå vara täckt av någon sorts mask. En kritvit, nästan likblek, sak.

”Godis eller bus?”

Gumman Jonsson slog ihop sina händer och ojade sig. ”Kära hjärtanes då. Jag som inte har något godis att ge bort. Jag glömde alldeles bort vad det var för dag idag”, sade hon. Det var bättre än att erkänna att hon inte hade råd. En god gumma redde nämligen sig själv och en god gumma var vad gumman Jonsson var. Det sade hela kvarteret. Det hade minsann gubben Hansson sagt till henne. Alla älskade henne.

Hon log förstulet och väntade med spänning på att få se vari buset hon nu skulle utsättas för låg. Figuren lade huvudet något på sned, som om den sneglade på henne. Hon böjde sig lite ner för att försöka få en glimt av ögonen, men figuren slog genast ner blicken igen och slet fram en korg som den måste ha haft bakom ryggen. Den var till brädden fylld med godis.

”Då får det bli bus”, sade figuren och ställde korgen på farstubron innan den vände sig om och gled ner för trappan. Gumman Jonsson stod bara där och såg på den medan den försvann i det tilltagande höstdunklet. Allt hon såg var den mörka vajande slängkappan när den försvann bort mot gubben Hanssons hus till. Där skulle den inte ha något att hämta. Gubben Hansson öppnade av princip inte sin dörr en dag som denna.

***

Korgen var riktigt tung. Det var knappt att hon orkade lyfta den och till sist bestämde hon sig för att bara dra in den i hallen. Där blev den stående. Det skulle säkert inte vara länge. Gumman Jonsson kände sig med ens på ett strålande humör. Nu hade hon godis åt barnen! Mer än hon någonsin hade haft förr! De skulle kunna äta sig mätta på det. Allesammans! Åh, så glada de skulle bli!

Det dröjde inte länge förrän det ringde på klockan igen. Mörkret hade precis fallit och hon kunde se ljuset från ficklampor, burna av små barnhänder, där de gick från hus till hus i kvarteret. Hon skyndade sig ut i hallen på sina skraltiga ben och öppnade dörren. Där stod tre små söta monster.

”Oh, så rädd jag blir. Vad kan så söta små monster vilja en snäll gammal gumma som mig?”

”Godis eller bus?”

Hon såg att deras blickar redan hade fallit på korgen. De hade redan små påsar redo i händerna att hälla godis i.

”Oh, godis. Det har jag gott om. Ta så mycket ni vill ha bara.”

De tre monstren plockade åt sig av godiset med giriga små nävar. De skulle inte behöva springa runt till fler hus ikväll. Gumman Jonsson vinkade glatt efter dem när de springande försvann hemåt med sitt byte.

Hon hann knappt stänga dörren förrän det var dags igen. Den här gången var det fyra små otäckingar där utanför. Ett skelett, ett spöke och två andra som hon inte hade några namn för. De fyllde lika girigt sina påsar med godis och försvann.

Kvällen gick. Det var mycket liv och rörelse. Varje unge i kvarteret och från granngatorna och säkert ännu längre ifrån måste ha fått höra om hur generös gumman Jonsson var, för alla verkade dyka upp hemma hos henne och hon lät dem ta så mycket godis de orkade. Ändå verkade det knappt ens minska i korgen. Den kändes fortfarande tung när hon prövade att lyfta den.

Det var inte förrän framåt midnatt som det började lugna ner sig. Gumman Jonsson gäspade stort och gick runt för att släcka ner lamporna och gå och lägga sig. Det hade varit en bra dag. Om hon bara visste vem det var som kommit med allt det där godiset. Hon skulle så gärna vilja tacka figuren. Hon hade kunnat glädja så många barn idag.

Någonstans i fjärran hördes sirenerna av en ambulans precis när hon gick och lade sig. Ljudet kom närmare. Den passerade till sist ute på gatan. Hon kunde se det blinkande blåljuset när den for förbi. Ljudet dog ut en bit längre bort. Den måste ha stannat. Det var väl synd på en så bra dag? Hon hoppades att det skulle gå bra, för vem det nu än var som var sjuk.

***

Gumman Jonsson vaknade av att det bultade på dörren. Yrvaken tog hon sig mödosamt upp ur sängen. Sömntabletten hon tagit gjorde det svårt att vakna till ordentligt. Det var knappt gryning där ute. Vem kunde vilja henne något så här tidigt på morgonen? På stappliga ben tog hon sig ut i hallen och tände lampan. Det fanns fortfarande godis kvar om någon ville ha tänkte hon medan hon kämpade med det ibland krånglande låset.

Utanför stod en uniformerad poliskonstapel. Bakom honom stod en till. Ute på gatan stod deras polisbil parkerad. Bortom den höll två andra poliser en mindre folksamling borta från hennes tomt.

”Är det Elsa-Greta Jonsson?”

”Jo, det är det allt. Vad är det frågan om?

”Vi får be dig komma med till polisstationen för förhör.”

”Va? Vad då för? Jag har inget sett. Vad är det som har hänt?”

Polismannen höll till och med fram ett par handfängsel.

”Vi får reda ut det här på polisstationen.”

Han tystnade och stirrade förbi henne. Gumman Hansson följde hans blick och såg att den fallit på godiskorgen.

”Ja, se om han är sugen så är det bara att ta. Jag har mer än vad jag kan göra av med själv.”

”Jag kan tro det. Ta med den också. Det är bevismaterial!”

***

Gubben Hansson skrockade för sig själv och vände blad. Så ond han var! Och vilken plan han hade kläckt.

Rar gammal gumma förgiftar barn, löd rubriken inne i tidningen. Han tyckte mer om de stora rubrikerna på framsidan. Pomperipossa stod det med stora bokstäver tillsammans med en bild på gumman Jonsson när poliserna skuffade in henne i en av polisbilarna.

I smaskiga och tårdrypande rader beskrev journalisten hur gumman Jonsson, som alla kände som en snäll och rar gammal tant som aldrig gjorde någon förnär i själva verket visat sig vara en ulv i fårakläder.

Hon hade förgiftat nästan fyrtio barn med glykolspetsat godis. Tre av dem hade redan avlidit och för många andra var läget mycket allvarligt. Hon hade inte ens haft vett att försöka dölja bevisen över sin gärning.

Det var inte bara tidningarna som var fulla med nyheter om det. Det var likadant i radio och på tv också. Han hade äntligen fått sin hämnd!

Han hatade barnen på gatan och några av dem skulle han slippa nu i fortsättningen. De lämnade honom aldrig ifred. De stal hans jordgubbar, plundrade hans äppelträd, hällde socker i tanken på hans gräsklippare och irriterade honom på miljoner andra vis. Till slut fick det vara nog!

Samtidigt skulle det bli ett effektivt slut på gumman Jonssons rännande hemma hos honom där hon lånade än det ena än det andra eller ville ha hjälp med den ena uppgiften tyngre och tråkigare än den förra.

Han hade insett att det till stor del berodde på hennes dåliga ekonomi. Hon var en sådan där fattigpensionär. Hon sade det egentligen aldrig rent ut, men han hade kunnat räkna ut det och förstått att hon nog inte skulle ha slantar nog för att köpa godis till satungarna i år. Det var där fröet till hans plan hade såtts.

Det sprakade gott i den öppna spisen när gubben Hansson vände blad. Lågorna slukade hans egenhändigt komponerade maskeraddräkt. Rocken, slängkappan och den gamla hatten, saker som han ärvt efter sin gamla farfar en gång i tiden, gick sakta upp i rök. Allt medan en behaglig värme spred sig i rummet

Masken hade han gjort själv, av enkelt papper och några gummiband. Den brann bra den med. Rösten hade han förställt. Gumman Jonsson hörde dåligt. Hon skulle aldrig kunna identifiera honom. Det var en bra plan. Ont skulle med ont förgås. Och han måste vara den ondaste av dem alla. De hade allt fått lära sig sin läxa.

***

Borta på sjukhuset hördes ett utdraget pip när ännu ett ungt hjärta slutade att slå.

© Jens Starsmoor