Del 1 av 8 Övriga delar hittar ni ovan när allt är publicerat.

”Nu har du glott på den där sidan över en halvtimme. Va är det för nåt?” Greger böjde sig ner över sin vårdtagare, som generat markerade det röda krysset. Släckte snabbt ner.

”Ingenting. Ingenting du behöver bry dej om.” Svante backade med en van rörelse bort från datorskärmen. Rullstolens hjul missade Gregers högra fot med bara några millimeter.

”Kapitel ett. Vad är det för en sajt?” Svante teg sammanbitet och gjorde en liten rullstolspiruett på parkettgolvet, med sin eldrivna Permobil, som för säkerhets skull även var utrustade med stadiga handtag, för den händelse den funktionshindrade själv var oförmögen att köra och styra. Vilket alltså inte var fallet i detta nu, så Greger fick vackert flytta på sig. Hoppade upp i den skamfilade soffan som knakade betänkligt under kroppstyngden. Greger var stor. Tung och lång. Hans fläskiga nylle krönte en fjäder av bilringar. Hårtestar stack upp som överblivet ogräs lite hipp som happ från skallbasen. Röda blaffor markerade borttagna tatueringar, andra kvarvarande blinkade ilsket blått från över och underarmar. Greger var Svantes assistent. Personlig sådan. En personlig assistent med en färgstark personlighet som ändå ibland gränsade till det rent opersonliga. Likt en kameleont anpassade sig nämligen Greger smidigt till ständigt nya omständigheter. Och sällskap. Från skinnskallar och MC-gäng, fyllehundar och narkomaner, till datanördar som vårdbiträden. Jobbet på rullstolsverkstan i UMAS mörka källarkulvertar var det första lagligt lönebaserade han överhuvudtaget haft. Tvångskommenderad dit av Arbetsförmedlingen, annars hotad av evig utförsäkring.

Från verkstan hjulade sedan Greger vidare i diverse arbetsmarknadspolitiska åtgärder inom vårdsektorn, för att sedermera hamna som öronmärkt betjänt till rullstolsberoende Svante Bolander på Vendelfridsgatan fyra. Bottenlägenhet. Handikappanpassad. Greger hade visat stor fallenhet för det rent rullstolsmekaniska. Dessutom var han otroligt stark och kunde med lätthet lyfta både rullstolen och Svante samtidigt över besvärliga gatuhinder, och enkelt jonglera in dem i färdtjänstbuss eller taxi.

Svante var författare. Visserligen en ännu icke publicerad sådan, men behovet att skriva var hans opium. Det blygsamma författandet för byrålådan hade accelererat till en förslavande last, som gjort honom helt beroende av skrivmaskinen med alfabetet som drogverktyg.

Fram till den 31 maj 1989 vill säga. Då inträffade nämligen katastrofen. Katastrofen med stort K. Den som definitivt ändade hans gryende författarbana, tillika nästan hans liv. Han hade hoppat. Från fjärde våningen i dåvarande bostaden på Herrestadsgatan. I desperat förtvivlan över det flagranta brottet. Som bestått av att Sveriges mest kände och framgångsrika manlige författare, helt sonika, via sinnrik diabolisk list, lagt labbarna på Svantes vinnande bidrag i en rikskänd novelltävling. Den grymma överraskningen blev sannerligen för mycket för vår författare in spe, och Svante kraschlandade brutalt på stenplattorna under fönstret. Platt fall. Ryggmärgsbrott. Spinalis Brutus.

Konvalescensen blev lång och smärtsam. Svante skulle aldrig mer kunna ta ett enda steg. Benen som två vissna stjälkar. Armar och händer fungerade visserligen fortfarande något så när, men vid stark upphetsning skakade de värre än vid Parkinson, och vandrade ibland sina egna underliga vägar. Det slokade en förtvinad kropp i Permobilen, fullt i klass med Stephen Hawkins sorgliga uppenbarelse. Men precis som sin berömda namne, genom ett ödets ironiska nyck, förblev i alla fall även Svantes hjärna oskadd och intakt. En hjärna som nu jämt plågsamt påminde honom om hans uteblivna författarkarriär. Särskilt detta år. 2009. Ett tragiskt tjugoårsjubileum kryddat med stundande femtioårsdag i beredskap, en födelsedag som per automatik tvingade Svante att blicka bakåt. Summera sitt liv fram till nu. Men hur han än ansträngde sig för att förtränga, forcerade alltid vetskapen om det förlorade författarskapet undan alla andra minnen och känslor. Svante hatade den uppburne och månghyllade författaren med en glödande besatthet, som förpassade hutumilisens tutsihat i Rwanda -94 till en mild västanfläkt. Aldrig hade en person hatat en annan så mycket för så lite. Svante gick in för sin offerroll med större frenesi än Jesus på Golgata. Dock utan att någonsin förlåta sin baneman.

Nu gjorde sig emellertid andra behov påträngande. Trots att Svante var förlamad från midjan och nedåt, kunde han ändå tydligt känna vad magen signalerade.

”Det är dags Greger”, sa han med klar och tydlig röst.

”Okej chiefen … om du nu säger att så.” Greger gick genast bort till väggen och aktiverade den elektriska lyftanordningen som var placerad mitt i taket. Vecklade med van hand ut sittselen, lyfte över Svante och spände fast. Med hjälp av den väggfasta eldrivna veven hissade Greger så upp sin arbetsgivare till lagom höjd. I början hade Greger haft svårt att skilja på upp- eller ner pilarna, vilket lett till att Svante ena gången dunsade i backen, och andra slog i taket. Men nu hade han äntligen fått in den rätta knycken.

Greger placerade metallhinken under baken på sin funktionshindrade vårdtagare. Hjälpte honom att knäppa upp byxorna. Svante försökte krysta. Pressa fram. Svårt med obefintlig känsel.

”Du får banka igång mej”, uppmanade han sin klumpige dräng.

”Visst chefen. Ska bli. Ett ögonblick bara.” Greger svängde runt och började slå Svante i magen.

”Hårdare!”

”Okej. Visst.” Greger tänkte på alla gamla gubbar han bankat på i fornstora ligistdar. Kärringar med för den delen. Inte så hårt att man slog dem medvetslösa, eller än värre ihjäl, och inte så löst för att uppfattas som örfilstjejig. Men hur nu än Greger boxade, så skedde ingen förlösning. Svante dinglade istället hjälplöst av och an i selen som en nyligen använd boxarboll, och ändtarmsmynningen hamnade oroväckande ofta utanför målet. Och hårdare än vad Greger slog nu vågade han inte slå. Risk för sprucken tarm och inre blödningar.

”Nä. Det hjälper inte. Du får ta fingret istället”, kved Svante. När Greger äcklad hade utfört detta extraordinära yttre lavemang för första gången, hade han varit så uppjagad och stressad av situationen, att han i pur förskräckelse hade kört in sitt långfinger ända in till handroten i stjärten på Svante. Som i nån pervers porrfilm för bögar. När han så stått där med fingret fastkilat mellan skinkorna, hörde han sin arbetsgivares lakoniskt dämpade röst. Faktiskt med ett uns skadeglädje i om sanningen ska fram.

”Skyddshandskarna ligger i köket.”

Ända sedan avföringsdebaclet hade Greger haft avsevärda besvär med petting och fingerpullande i förförarstadiet. Han gick ofta och oroligt luktade på sitt högra långfinger. Nu var han hursomhelst van, och kilade ledigt ut i köket och trädde på plasthandskar med glidmedel. Svante tömde tarmen och Greger hällde ur tollarna i toalettstolen och skrubbade rent hinken. Och bara en liten stund senare satt båda kumpanerna i köket. Lunchdags. Greger stekte korv. Falukorv den här gången. Det osade i hela köket.

”Sätt på fläkten pojkvasker!” kommenderade Svante. Han hade konstigt nog stor fördragsamhet med sin svagbegåvade hjälpreda, mest tack vare dennes obändiga lojalitet och oerhört kraftfulla nävar. Men en mer obildad drummel fick man allt leta efter tänkte Svante. Nu stod denne grobian valhänt och sniffade bekymrat på sitt finger igen, samtidigt som han försökte knäcka ett ägg.

”Berätta nu om den där sajten. Kapitel ett. Jag är nyfiken”, sa Greger i ett försök att avleda Svantes kritiska mönstrande av Gregers bristfälliga matlagningskonster. Potatisen kokade precis över och gulan sprack just sönder i stekpannan.

”Äh! Det är en fånig skrivarsajt bara.” Svantes händer började darra vid bordet. ”Bränn inte korven nu bara.”

”Ingen fara. Jag har läget fullt under kontroll”, svarade Greger och brände sig på ångan från kokvattnet. ”Aj! … Fan i helvete!” Greger sög på sitt rödglödgade finger och Svante drog ofrivilligt på mun.

”Dom har startat nåt fånigt bokmästerskap. BOK-SM. Man kan vinna ett kontrakt”, fortsatte Svante och iakttog med viss förtjusning Gregers min, när denne upptäckte vilket finger det nu var han sög på. ”Istället för att skicka in pappersmanus som vanligt, vill dom att man själv publicerar sitt verk direkt på sajten. Så att alla kan läsa och tycka till.”

Till slut kom i alla fall maten på bordet. Greger la upp två svartbrända korvskivor på Svantes tallrik och lastade upp minst tio på sin egen. Greger var noga med sin berättigade kostförmån.

”Vadå för ett kontrakt?” undrade Greger misstroget, samtidigt som han delade maten till Svante. Ordet kontrakt omgavs av en suspekt aura i Gregers värld.

”Ett bokkontrakt såklart. Vinnaren i tävlingen får sin bok utgiven. Av Piratförlaget”, sa Svante och gapade sedan stort. Hans händer darrade fortfarande så mycket att han inte vågade chansa på att äta själv.

”Jaha. En bok. Jaja … Kan det verkligen va nåt? Ger det nå snabba cash?” gäspade Greger och stack försiktigt in en laddad gaffel i Svantes fågelnäbb till mun. Det uppstod en kort paus.

”Jovisst. Piratförlaget är känt för att dom betalar mest.” Greger spetsade nästa tugga. ”Dom ger högst royalty till sina …” Svante svalde, ”författare. Säljer man riktigt bra som till exempel Marklund så kan det handla om miljoner.” Svante gapade igen. Den här gången fick han vänta på nästa munfull.

”Miljoner? För en bok!?” En äggskiva gled långsamt av gaffeln. Greger satt också han med munnen på vid gavel. Som om nästa tugga var ämnad för honom istället.

”Visst. Inget ovanligt. Nästan alla författare på Piratförlaget är rika och berömda”, sa Svante och gapade åter hoppfullt. För en gångs skull var han riktigt hungrig. Han kunde skåda en massa plomber i Gregers munhåla.

”Så den som vinner får miljonkontrakt?” sa Greger och förde långsamt maten till Svantes mun.

”Nja … miljon vet jag inte precis. Inte när man … är debutant. Men några … hundratusen bör det … nog alla fall gälla”, sa Svante och svalde sista korvbiten. Sträckte sig efter mjölkglaset. Plötsligt stadigare på hand. Greger la knappt märke till Svantes förehavanden.

”Hur vinner man tävlingen då?” Greger kastade sig likt en utsvulten hulk över sin egen tallrik. Som länsades på fem röda.

”Ja … si det är det som är kruxet. Om jag förstått saken rätt, måste man hitta folk som kan rösta. Om man nu inte blir lektörsvald förstås.” Det där sista var grekiska för Greger. Den enda bok han helhjärtat läst från pärm till pärm var Mein Kampf. På tyska. Och han hade i stort sett inte förstått nånting.

”Rösta?” Greger slukade ett stort glas vatten. Längtade efter öl.

”Mm … på Internet. Vete tusan hur det går till”, sa Svante och greppade sin egen gaffel, uppmuntrad av att ha lyckats dricka spillfritt. Svante insisterade alltid på egna bestick när Greger dukade. ”Man måste registrera sig också. Verkar va en jäkla procedur.” Svante pillade med stor möda i sig en halv potatis. Ägget gled som en hal teflonskiva på tallriksis och tycktes omöjlig att fånga. Greger gungade oroväckande på pinnstolen. Hade knäckt minst två förut. Han syntes överlägga med sig själv.

”Ska man fixa röster på nätet menar du? Som på weirdkicks eller anthrax? Eller vilket forum som helst?”

”Eh … ja … eh … typ … som du skulle ha uttryckt saken. Flest röster vinner alla fall. Men jag känner ju ingen. Och vet inte hur man gör. Jag kan just ingenting om datorer.” Svante slickade i sig ägget direkt från tallriken. Men när han skulle fatta glaset igen spillde han ner sig. Skakningarna tilltog.

”Men det kan jag. Och mobiliserat röster har jag gjort förr. Lätt som en plätt.” Greger hade inte tagit den minsta notis till Svantes skvättorgie. Något han emellertid kvickt blev varse av Svantes blöta blick.

När Svante var vederbörligen avtorkad, maten bortdukad och kaffet påsatt, bänkade sig männen framför datorn i vardagsrummet. Först började Svante omständligt och oändligt långsamt en sövande föreläsning om boksajten Kapitel ett och dess funktioner. Visade deltagare och deras alster. Ett myller av texter i cyberrymden. De flesta försedda med egenkomponerade framsidor. Mycket effektfullt. På pricken lik riktiga böcker. Analoga.

”Jaja. Jojo. Ja, jag vet, jag vet. Jo, jag fattar”, sa Greger och knäppte ivrigt med fingrarna. Det mesta av det Svante predikade hade Greger redan själv listat ut via egna iakttagelser.

”Han med baskern där kallas CC och …”

”Vilka är egentligen alla rödluvor då?” avbröt Greger, samtidigt som hans kommunisthat återaktiverades i magen likt en pavlovsk reflex. Hela Röda Armén rullade nämligen fram på skärmen i form av identiskt lika illröda huvuden. Med det ena bisarra namnet efter det andra.

”Tja … inte vet jag. Det är inte alla som kan eller orkar lägga ut en bild. Gör man inte det blir man automatiskt en röd gubbe. Många vill vara anonyma också.”

”Vilken är din profil då?”

”Jag har ingen.”

”Va? Varför då? Hur ska du då kunna vinna?”

”Sakta i backarna nu. Nu tar vi det lilla lugna här”, förkunnade Svante och försökte återta kontrollen.

Datorn var annars utrustad med dubbelkommando. Ungefär som en övningsbil på en körskola. Greger svepte med säker hand över hemsidan. Extramusen hade han själv installerat. Förutom att stundtals visa prov på en förbluffande bakslughet, var Greger knappast att betrakta som något större snille. Fast med två lysande undantag. Han var en briljant autodidakt på datorer, hårt skolad enligt trail and errormetoden. Under sin uppväxt hade han tryckt sig fram till förbluffande insikter, och han behärskade tyska mycket väl … godkänd. Hans problem med att förstå Mein Kampf hade inte så mycket med hans språkkunskaper att göra, utan snarare författarens urusla och obegripliga haranger som tråkade ut varje läsare i inledningen på varje kapitel. Nu studerade Greger sajten noggrant. Tog god tid på sig. Undersökte den minutiöst och försökte bilda sig en hundraprocentig uppfattning om. Vilket visade sig vara ganska snart gjort. Greger hade genom åren varit medlem i alla möjliga forum och sammanslutningar. Även utkastad och blockad från flertalet. Men ständigt slunkit in igen som en digital giftorm, worms, via nya egenskapade identiteter.

”Alltså. Jag har inte sagt att jag ska ställa upp. Dessutom gillar jag inte riktigt det här med röstandet. Folk begriper sej inte på författarskap. Kultur. Dom köper vad dynga som helst och ratar kvalitetslitteratur.” Svante hade höjt rösten och flaxade nu våldsamt med händerna. Såg ut som han skulle lyfta som en skadeskjuten skarv vilken minut som helst. Greger lyssnade med ett halvt öra, samtidigt som han registrerade olika påhittade medlemmar på sajten. Alias Smith & Jones. Rednecks bägge två. Verkade gå att regga hur många konton som helst. Bara man skiftade mailadress. ”Titta själv va pöjta folk har lagt upp. Och vad som ligger etta på topplistan. Den människan måste ha en hel armada av fans. Otroligt!”

”Vilken då?” Greger pekfingervalsade runt i tretakt.

”Där! Den! Hon!” Det var lite svårt att först veta exakt vilken Svante menade, då fingret betedde sig som en Duracellkanin, men till sist fann Greger rätt. ”Värdelöst skit! Och sånt röstar folk på!? Obildade bonnlurkar säjer jag bara.” Greger läste inledningen till boken som låg etta på topplistan. Den verkade ganska bra tyckte Greger. Började pang på rödbetan om ett kvinnolik som hittas i en så kallad dödisgrop. Bra ord tyckte Greger. Spännande. Men av Svantes min insåg han snabbt att han borde hålla tand för tunga.

”Okej. Men om det nu är så dåligt så kan väl du … som är författare”, Greger betonade ordet författare lite extra, ”skriva nåt som är bättre.” Svante stelnade till. Såg inte helt missnöjd ut. Det ryckte lite i höger öga.

”Klart jag kan … men jag är tyvärr inte … författare … jag … jag … jag blev aldrig …” Nu ryckte det lite varstans i Svantes kropp. Annars pratade Svante sällan – för att säga aldrig – om sin inställda författarbana.

Greger tog sats. Friskt vågat hälften vunnet. 

”Men den där dokumentet i Word då? Hämnden? Kan du inte ladda upp det?” prövade han försiktigt. Svante glodde först förvånat frågande på honom, som ertappad med fingrarna i en syltburk, sedan med inslag av avsmak. ”Ja alltså … jag har inte snokat eller spionerat om det nu är vad du tror.” Greger blev nervös, assistenter kunde lätt bytas ut, vårdtagarens ord var numera borgerlig lag. ”Jag råkade bara få syn på. Ligger en pappersbunt i garderoben också … Är det inte du som skrivit? …” Svantes händer fladdrade oroligt. Han rörde inte en min, men blicken var förkrossande. Bara fläkten från datorn hördes svagt i bakgrunden. Ackompanjerad av Svantes häftiga andhämtning.

”Nä.”

”Eh … nä vadå?” Greger vågade inte se Svante i ögonen. Stirrade istället på datorskärmen.

”Nä. Det är inte jag som skrivit. Utan min assistent … Assistenter. Före dej.”

”Jaha?”

”Det tog flera år … Och flera assistenter. Många var fullkomligt illitterata. Obildbara …”, sa Svante. ”Men det är min historia. Min berättelse. Från början till slut. Jag dikterade och dom skrev. Några till och med grät.” Han gick emellertid inte närmare in på orsaken till deras tårar. Stackars satar tänkte Greger och mindes med fasa uppsatsskrivningen i skolan. Svante teg och verkade grubbla på något avgörande.

”Alltså om … säjer om … jag nu verkligen skulle anmäla mej till nåt så urbota korkat som att tävla i litteratur så …”

”Ja?” avbröt Greger och vågade kasta en blick bakåt.

”Avbryt mej inte!”

”Nä. Visst. Ska bli chefen.” Greger gjorde honnör. Svante suckade djupt.

”Var var jag nånstans?” Greger öppnade munnen för att sätta Svante på ämnesspåret igen, men bet snabbt ihop. ”Jo. Alltså. Jag vet inte hur man gör för att lägga upp texten. Kopiera in eller vad det nu kallas. Jag vet inte ens hur jag ska bära mej åt för att bli medlem.” Greger höjde ivrigt sitt pekfinger. Luktade sedan helt kort på sitt lång. ”Jag har ändå ingen chans. Jag vet inte hur man förmår okänt folk att rösta. Dessutom vill jag inte bli blåst på konfekten en gång till.” Nu darrade Svante åter på manschetten. ”Om man nu, mot förmodan nota bene, skulle drista sej att lägga upp sin text så att vem som helst kan läsa. Är det inte också då så sen att vem som helst kan knycka hela rasket i en ynka knapptryckning?” Svante blickade ilsket upp mot Greger.

”Visst visst. På sätt och vis sant. Men det gäller nästan bara film och musik. Jag tror nog allt du kan vara helt lugn här Svante. Vem skulle frivilligt vilja ladda ner en bok?” log Greger inställsamt. Vilket var ett stort misstag erfor han sekunden senare när han sökte bekräftelse hos Svante. ”Jag menar bara att om nu självaste Piratförlaget går i god för det här, så kan det ju inte vara nån större fara att pubblesiera en … eh … bok digitalt”, ljög Greger på. ”Det står ju här också. Svart på vitt.” Greger pekade på sajtens förstasida. ”Utan att göra avkall på upphovsrätten”, citerade han. Internet var annars totalt laglöst, ett eldorado för outlaws, känt som cyberbanditernas våta dröm i Gregers datorkretsar. Han kände många hackare, hälften av dem bröt sig in i bankernas säkerhetssystem och andra halvan fick jobb på bankernas säkerhetsavdelningar. Tjuv och polis. Oavgjort 1-1. ”Att klistra in texten är inga problem. Och bli medlem går på nolltid. Jag har redan registrerat fem konton. Fem profiler. Och det där med att fixa röster är heller ingen konst. Jag kan fixa hur många som helst”, upplyste Greger. Svante svarade inte först. Tittade ömsom på Greger, ömsom på Kapitel etts hemsida.

”BOK-SM är en tävling som anordnas i samarbete med Piratförlaget. Segraren i tävlingen garanteras 50 000 kronor i prispengar och utgivningskontrakt”, lyste i pockande eldskrift från skärmen.

Svante satt med glasartad inåtvänd blick. Funderade och kalkylerade. Våndades.

©Svante Bolander 

Fortsättning följer i en V-blogg nära din dator – 00:13 vilken natt som helst