Midnattsnovell del 2 av 8

”Hur då?” sköt han till sist fram under hakan där det droppade saliv i sega strängar. Han såg verkligen vedervärdig ut. Den vedervärdige mannen från … Malmö.

”Hur då om vad då menar du?” Greger hämtade papper och torkade Svante om munnen.

”Hur ordnar du röster från folk vi inte känner? Hur vet du att dom läser och gillar det jag skrivit?”

”Eh … ja … alltså det vet jag ju såklart inte om dom gör. Läser och gillar alltså. Men det spelar ju ändå ingen betydelse.”

”Roll Greger. Det heter roll. Inte betydelse”, rättade Svante läraraktigt.

”Jaja … ski… strunt samma. Att ragga virtuella röster är inte det samma som att ragga riktiga människor av kött och blod. Allt handlar egentligen bara om hur många alias man skapar. IP-nummer och mejlkonton alltså.” Greger slängde ett snabbt getöga på Svante för att se om han hängde med i svängarna. Men det gjorde han naturligtvis inte. Svante såg om möjligt än dummare ut än vanligt för tillfället. ”Sen kan man ju även alltid fixa lojala stödtrupper som finns i verkligheten också. Jag kan trolla fram hundratals röster på nolltid chefen. Internettroll som jag är”, flabbade Greger som avslutning.

”Men det är ju fusk!” utbrast Svante indignerat.

”Nja … fusk och fusk … vet inte riktigt. Men visst, så kan man ju alltid se på saken … men det är i alla fall inget som är olagligt”, försvarade Greger sig med.

”Men fullkomligt omoraliskt”, spottade Svante fram. ”Som att stjäla andras manus!”

Greger satt tyst men klickade diskret åter upp topplistan, listan som för tillfället angav vilka böcker som folk tyckte bäst om. Det fanns för övrigt fler listor. Mest lästa. Nyast inkomna. Uppdelade i olika fack och genres. Romaner och noveller. Ett myller av listor, betyg i form av hjärtan, och röster i form av rekommendationer i själva BOK-SM tävlingen. Förvillande vid första anblick, men Greger lärde sig raskt. Skärmläsning var hans grej, pappers en myndighetsfasa.

”Titta här! Inte … sjutton har alla dom som röstar och gillar också läst skiten. Aldrig! Dom som tävlar blogglänkar och mailtrixar precis lika mycket som alla andra. Seriösa”, la Greger fort till när han betraktade Svante. ”Dom gör allt för att vinna. Det står ju till och med i reglerna att man får. Inte bara får utan till och med uppmuntras till. Du kan ju själv läsa va ägaren säjer på bloggen.”

Svante kastade ett snabbt öga på datorn. Profilfotot föreställde en elegant man i sina bästa år med ett spädbarn i famnen. En viss Lars Olausson.

”Det är tydligen han och en snubbe som heter Mats Strömbro som driver sajten. Där. Han med brillorna och skägget. Det här är forum. Här diskuteras allt mellan himmel och jord. Mest topplistor. Och röstfusk faktiskt”, flinade Greger. ”Det visar bara att jag är rätt ute. Det här handlar om att vinna. Tävlingen. Inte övertyga läsare om hur bra man skriver. En del tycks för övrigt va färdiga att klösa ögonen ur varann, av ren och skär avundsjuka. Den där bruden som ligger etta till exempel, Dödisgropen du vet, grillas rätt rejält.” Svante läste och begrundade. Och ja. Greger hade rätt. Man uppmanades verkligen att skapa nätverk. Lobba och locka läsare. Ragga röster. Via Facebook och andra communitys. Hur själva röstförfarandet sedan rent praktiskt skulle gå till, övergick emellertid Svantes förstånd. Dock ej Gregers. Han var plötsligt eld och lågor för saken.

”Hur mycket pengar tror du att det handlar om? Om vi vinner menar jag?” Gregers fläsknylle lyste som en fullmåne. ”Tja … alltså jag undrar … eller hoppas bara att du delar med dej? Om jag nu hjälper dej. Er. I din återupptagna författarkarriär. Erkänn att du aldrig fixat det här själv … chefen?” log Greger försynt.

”Flera hundratusen. Men jag har inte bestämt mej än. Låt mej sova på saken.” Svante rullade bort mot teven. ”Men om, säjer om”, jävla tjatgubbe tänkte Greger, ”min bok nu verkligen skulle antas för publicering.” Han talade ganska högtravande medan han fipplade med fjärrkontrollerna. Hittade inte rätt. ”Så ska du självfallet få procent på vinsten.” Beskedet oroade Greger. Procenträkning låg inte för honom alls. ”Varför inte just tretti procent”, skrockade Svante och tappade kontrollen i golvet så att batterierna flög ut. Greger skyndade fram och plockade upp. Satte på teven och ställde in. Nåt kulturprogram i repris på kunskapskanalen. Om böcker. Och författarskap. ”Precis samma royalty som Pirat har. Sätt upp ljudet. Man hör ju inte vad dom säger.”

Efter tio minuter fick Svante ett nervöst sammanbrott. Greger satt och roade sig vid datorn. Skrev inlägg på forumet. Via sina allt oftare klonade alias. Hade kommit på ett hjärtknipande knep att sänka folks böcker. Och underminera deras uppblåsta författarbilder av sig egosjälva.

”Sätt ner! Sätt ner! Inte den jäveln igen! Jag tål han inte”, skrek Svante plötsligt. Greger rusade upp och assisterade. I bild var åter den riksbekante manlige författaren, numer närmare sjuttio, but still going strong. Greger kände väl igen mannen, men kom aldrig ihåg hans namn. Dryg var han i alla fall. Självgod till bristningsgränsen. Och nu höll han åter på att orsaka blodstörtning hos Svante. ”Tjuv! Parasit! Vandal!”

”Hia daj litta … Lugna ner dej.” Gregers skånska blev bredare när han själv blev upprörd. Men Svante var å andra sidan så arg att han var tvungen att gå och lägga sig. Slängde fjärrkontroller och tidningar omkring sig. Tuggade nästan fradga. Greger memorerade namnskylten i rutan innan han stängde av. Nils-Erik Frankenius. Just det. Så hette han. Samma man som uppenbarligen blotta åsynen av fortfarande gjorde Svante alldeles ursinnig. Trots tjugo år sedan självmordförsöket. Traumatisk krigsskada förmodligen. Arme man tänkte Greger. Och blev än mer besluten om att hjälpa sin uppdragsgivare, tillika författare, till slutsegern i BOK-SM. Kosta vad det kosta ville! Sedan försökte han också förgäves räkna ut vad trettio procent blev på hundratusen, innan han gick för dan och nattvaket tog över.

”Vad vill du heta?” Greger satt fullt skrivberedd vid den stationära datorn.

”Vad menar du? Jag heter ju Svante”, sa Svante snett bakom, lätt hopsjunken i sin bärbara rullstol.

”Jag menar såklart vad du vill kalla dej på sajten. Finns många nicks vet du.” Greger kastade en snabb blick på Svante. ”Ditt profilnamn alltså. Vad ska jag skriva in?”

”Jag gillar inte att man är anonym. Pseudonymer. Ett förbannat ofog egentligen, när man väl tänker efter.” Svante rätade på ryggen, sträckte upp sig. ”Jag heter Svante Bolander och ingenting annat.”

”Okej. Då skriver jag det. Har du nåt foto du vill regga?”

”Va?”

”Har du nåt foto som du vill att jag lägger upp? … Bredvid namnet. Så att man ser att det är du.” Greger vilade med pekfingret över tangentbordet. ”Och inte nån annan.” Greger bet sig i läppen för att förhindra ett försmädligt flin. Svante såg först missmodig ut. Verkade tänka efter ordentligt.

”Ja förresten. Vänta lite.” Han snurrade runt ett halvt varv och satte sedan högsta fart mot sovrummet. Brummade tillbaka med en blekt papperskopia i dassiga färger i handen. ”Ta det här. Det är visserligen över tjugo år gammalt men det är ju ändå jag. Och inte nån annan”, sa han belåtet. Greger höjde överraskad på ögonbrynen och fann sig glo på porträttet av en ung man i sina bästa år. Fast i hopplösa kläder. Då som nu. ”Det är mitt författarkort. Som jag alltid limmade fast på presentationsbreven. När det väl begav sej.” När Greger inte sa något, utan bara satt där och fånstirrade så fortsatte Svante beskäftigt. ”Till förlagen. När jag skickade in manus”, log han nostalgiskt. Sedan såg det ut som om han svalt en isbit på tvären. ”Fast det gick ju inte till Gåspennan. Dom krävde anonymitet.” Rösten störtdök som en tornsvala.

”Har du nån scanner?” sa Greger tonlöst och vippade irriterat på kortet.

”En vad?”

”En … äh! Strunt i det …” Antingen jävlades Svante med mening, eller också var han lika dum som Gregers mamma vad gällde det tekniska i största allmänhet, och datorer i synnerhet. ”Har du inga digitala bilder istället? Nog tycker jag mej ha sett en digitalkamera här nånstans …” Greger skulle just resa på sig och gå och leta, när Svante med förbluffande smidighet klickade upp sina bilddokument.

”Du menar nåt modernt? Nutida? Där jag ser ut som vilken utvecklingsstörd cp-skalle som helst?” morrade Svante. Greger teg stoiskt. Det slog honom att karlen måste ha en lömsk retlig räv bak varje öra.

Efter en kvart hade Svante äntligen accepterat Gregers fotoval. En Svante med rak hals utan dregel och hängande ögonlock. Dessutom anade man inte rullstolen under heller, något Greger beklagade, då det annars skulle generera mycket sympatipoäng. Ytterligare en kvart senare var Svantes profilsida klar. Med författarpresentation och allt. Kort och koncis.

”Jag heter Svante Bolander. Född -59 och uppvuxen i Malmö. Och är författare till novellen Överraskningen. Som dock – mig ovetandes och utan upphovsrättsligt tillstånd – utkom under annat känt författarnamn i novellsamlingen Gåspennan -89.  Jag är författare och upphovsman till romanen Hämnden.”

”Då är det bara till att smeta in boktexten chiefen. Och anmäla den till BOK-SM … Eh … hur många tecken är den på?”

”Va?”

”Hur många kilobyte … alltså hur många bokstäver … hur många sidor är boken på? Vänta förresten. Det ser jag ju här. Det är den va? Hämnden sa du. Över sexhundratusen tecken. Mer än tvåhundrafemti sidor. He-he. En riktig tegelsten med andra ord.”

”Varför undrar du allt detta?” Svante hade återigen förpuppats till dummerjöns. Växlade uppenbarligen fort mellan trög larv och kvick fjäril. 

”För att boken måste innehålla minst tvåhundratusen tecken. Det blir ungefär åtti A fyra. I punkt tolv. Enkelt radavstånd. Annars får man inte tävla.”

”Okej. Då ska vi se här …” Greger klistrade in hela manuset i en enda lång blaffa, likt en digital variant på Dödahavsrullarna, samtidigt som han mekade en fet pipa till Svante. Som just fått ett akut skakanfall och ryste som ett asplöv för Gudrun. Tangentbordet blev smetigt av haschkådan.

”Så får jag väl lungcancer på köpet”, klagade Svante. Greger lät sig emellertid ej nedslås utan krönte pipan med lättantändlig smulig tobak med vänsterhanden, och kämpade med kapitelindelningar med den högra.

”Tyvärr en eventuell biverkan i framtiden chefen. Men brajan verkar i alla fall direkt i nuet.” Greger strök eld på en sticka. Tog några första prövande bloss, bra röka kunde han genast konstatera, innan han satte halmpipan till Svantes mun. Som girigt sög sig fast. Och inhalerade. Och efter bara någon minut bedarrade Svantes frossbrytningar och muskelspasmer till långsamma efterdyningar. Slappnade av. Rytmisk andning. Svante kunde nu hålla i pipan själv, och skickade med jämna mellanrum ut blåtonade rökstrålar mot taket. Aktade sig noga för att sikta mot brandlarmstallriken. En gång hade det nämligen utlösts och polis och brandkår hade brådstörtat in via direktlarmet. Polishunden hade skällt som en galning och markerat, men patrullen hade sett mellan fingrarna och låtit saken bero. Förmodligen eftersom utryckningen avbröt deras halvätna billunch. Själv rökte inte Greger alls. Eller i alla fall väldigt sällan. Och då endast av rent affärsmässiga skäl. Brass var nämligen inte hans stil eller generationssak, men han dealade ibland lite vid sidan om, och narkotikan hade hursomhelst en undergörande medicinsk effekt på Svante.

”Så. Färdig!” utbrast Greger efter att äntligen ha trängt igenom och bemästrat den snåriga formateringsdjungeln. Somligt med hjälp av forumet där vänliga medlemmar delade med sig av tips och råd. Svante log enfaldigt. Pipan hade slocknat för länge sedan. Ryckningarna med.

”Bra … har du mer?” undrade Svante och sträckte vädjande fram pipan.

”Nä. Inte röka på mer nu Svante. Då kanske du lättar från stolen. Vad vill du …”

”Det vore nåt. Fan vad jag längtar efter att kunna gå ... Kunna flyga … Eight miles high …” Svante nynnade på någon gammal hippielåt och drömde sig bort med fjärrskådande ögon. Tydligen starkt röka som Greger kommit över av Alex, ett gammalt blindstyre till bekant från forna tider. Måste blanda lite svagare nästa gång tänkte Greger.

”Vad vill du den ska heta?” frågade Greger.

”Vilken?” skrattade Svante. Huvudet svävade som en heliumballong, för sträckt snöre till hals.

”Boken såklart. Vill du fortfarande kalla den Hämnden? Man måste nämligen skriva in titeln för sig. I särskild ruta.”

”I särskild ruta … i särskild ruta … sär … skild … rutatuta”, fnisslekte Svante papegoja. ”Ja. Det blir bra … Hämnden är min … Hämnden är ljuv … Hämnas den som hämnas bör …”  Han verkade bortom all kontroll. Hög som en skorsten. Rolling Stoned.

”Okej. Då skriver jag det då … akta vasen!”

”Musik. Sätt på nåt. Skruva upp ljudet. Turn on, tune in and drop out … Och så är jag hungrig också … sugen på nåt sött … och kåt. Sätt på nån porrfilm också vetja.” Greger hade fullt sjå att lugna sin arbetsgivare från att löpa fullständigt Sodom & Gomorraamok. Slutligen krockade Svante med en dörrpost och knockades tillfälligt ut. Greger bar varsamt in honom som ett barn till sängen för eftermiddagsvilan. Sniffade värderande på den kvarvarande haschbiten i tändsticksasken, sedan prövande på sitt högra långfinger.

Det var skönt och komma ut. Greger släntrade först bort mot Lorensborgs torg, av gammal systemvana, och svängde sedan höger på John Ericssons väg. Förbi gamla stadion som nu gapade öde och tom. Men som hade publikkapacitet på 30 000. Greger såg de tomma stolarna framför sig. Omvandlade dem till ettor och nollor i sitt huvud. För nu gällde det att skapa en hel spökarmé av röstande fans. Greger lämnade asfalten för knastrande grusgångar, och fann snabbt att det lät som han marscherade i takt. Mindes svunna tider. Du gamla, du fria, du fjällhöga nord. Såg en helt annan armé framför sig. Horder av veteraner till skinnskallesoldater när de vällde fram på Malmö eller Lunds gator. Karl den XII. 30 november …

Han plockade upp mobilen och smattrade iväg ett antal mess. Allt för att också formera såväl gamla som nya stormtrupper och värva frivilliga. Visserligen digitala den här gången, men dock högst verkliga fysiska personer. Via blogganrop och Facebookkampanj. Vara vänner. Några måsar skriade hotfullt ovanför. Han duckade instinktivt för måsskitar. Ett gruskorn hade gnagt sig in i ena skon och skavde. Han gjorde halt och blev med ens plötsligt högst osäker på hur många av hans bekanta som verkligen skulle sluta upp och rösta. På en för dem okänd person. Gällande en bok dessutom. Registrera sig först måste de också. De flesta Greger kände förekom visserligen i allehanda register, men var inte särskilt glada över detta faktum precis. Vid rondellen vid Pildammarna började Greger att misströsta. Den råa luften blåste in tvivel, och fågelskrän kraxade olyckskorp i hans öron. Det munnen så vidlyftigt utlovat i Svantes lägenhet, studsade nu i obehaglig förverklingsretur. Han skulle kanske inte hinna skapa tillräckligt många fejkkonton? Tidsödande och med ständigt klonade mailadresser att hålla reda på. När var det röstdeadline förresten? Hur lång tid hade han egentligen på sig? En tant var nära att cykla på honom när blivit stående overksam vid övergångsstället, och försökte tänka ut en vinnande strategi. Han borde ringa Jöns. Eller Tina. Han måste mobilisera fler allierade i kampen om BOK-SM. Den saken var klar. I höjd med gamla idrottsplatsen krängde han resten av haschbiten för en hundring till en förbipasserande joggare, till avslappningen efteråt antagligen, innan han vek av in mot city för kamratträff. Och gemensam snattarrunda.

©Svante Bolander  - Fortsättning följer med del 3