(#23) Den som passerat skymningen By Johan Lindbäck

”Vakna!” Den unga magikerkvinnan ryckte till när väktarledarens stövelspets träffade henne i sidan. Hon satte sig upp och blickade yrvaket omkring sig.
   ”Det är fortfarande mörkt, Nico, varför väcker du mig redan? Jag trodde att vi skulle ge oss av först vid gryningen.”
   ”Planerna har blivit ändrade. Vi ska utföra ett litet uppdrag, det kommer att vara till nytta för dig.”
   ”Till nytta? På vilket sätt då?”
   ”Se det som ett led i din personliga utveckling. Du har mycket kvar att lära.” Vencida suckade. Det var inte första gången hon hört honom säga så. Du har mycket kvar att lära! Orden ekade i hennes huvud. De hade redan börjat förlora sin mening. Vad visste han egentligen om det? 
   ”Kan du inte berätta för mig redan nu vad du vill att jag ska göra? Det tar tid att förbereda en magisk formel, jag vill kunna göra det ordentligt.” Hon kunde inte avgöra om ljudet som väktarledaren undslapp sig var ett tecken på förakt, eller om hon bara inbillat sig. Men utan tvekan var det föga uppskattat de gånger hon fört magi på tal. Nico ville inte höra talas om det. Han behärskade ingen magi och hade inte det minsta intresse av att lära sig mer om det. Väktaren tog upp ett svärd som han noggrant studerade, varefter han stoppade ned det i sin skida och lämnade det tält i vilket de båda tillbringat natten. Eller åtminstone en del av den, eftersom det ännu var mörkt där ute. Vencida skyndade efter. En febril aktivitet rådde i väktarnas läger. Utan tvekan var någonting i görningen, något som ingen talat med henne om. Väktarna slipade sina svärd och sadlade sina hästar. Nico skyndade runt och delade ut order. Vencida försökte förtvivlat reda ut vad som pågick. De svartklädda soldaterna blickade mot henne med misstänksamma blickar. Jag är inte en av dem, det var aldrig meningen att jag skulle hamna här! Tanken hade slagit henne mer än en gång de senaste dagarna. Från att till en början varit en varm och omhändertagande person hade väktarledaren Nico sakteliga förändrats. Nu ägnade han henne allt mindre uppmärksamhet. Skämdes han över att ha henne där? Kanske var det så att han helst av allt önskade bli av med henne. Men vad kunde hon göra? Hon insåg att hon måste sätta hårt mot hårt. Med bestämda steg klev hon fram mot den unge väktaren, som stod i samspråk med några andra svartklädda soldater.
   ”Jag anslöt mig till er för att jag trodde att jag skulle få möjlighet att utveckla mina magiska förmågor.”
   Nico dröjde några ögonblick med att vända sig om och över huvud taget visa att han reagerat på hennes ord.
   ”Vad hindrar dig? Du får använda så mycket magi du vill.”
   ”Du engagerar dig inte. Jag trodde att du skulle se mina förmågor som en tillgång, men istället verkar du inte ens vilja veta av dem. Jag förstår mig inte på dig. Varför tog du med mig hit om du ändå inte vill ha min hjälp?”
  ”De flesta av oss väktare är inte magiker. Vi har lärt oss att inte lita för mycket på enbart magi. Det var inte med magins hjälp vi erövrade Dianor, det var med svärdets hjälp! Det var med svärdets hjälp som det magiska förbundet slöts, de fyra magikerna hade aldrig kunnat sluta det utan hjälp från oss väktare. När magin sviker är det vår styrka vi måste lita på.”
   Vencida häpnade över hans ord. ”Du är bitter, Nico. Du har vigt ditt liv åt att beskydda det magiska förbundet, ändå verkar du inte ens tro på magin.”
   ”Jag blev inte väktare för att jag beundrar dem med magiska förmågor, jag blev väktare för att upprätthålla det samhälle jag tror på. Huruvida jag är bitter eller inte vet du inget om, du känner inte mig. Därför uppskattar jag om du lät bli att uttala dig om sådana saker. Jag har viktiga saker att tänka på just nu, och du uppehåller mig. Om du ursäktar, Vencida ...”
   ”Du har fortfarande inte avslöjat vad det är vi ska göra! Du säger bara att det är ett uppdrag och att det kommer att vara utvecklande för mig, men det är allt jag fått veta.” Den unga magikerkvinnan kunde se hur en av hans medhjälpare flinade menande åt honom. Egentligen borde hon inte bli upprörd, men liknande saker hade redan skett alldeles för många gånger. Hon tänkte inte låta dem ta hennes värdighet ifrån henne.
   ”Det ligger en liten by en dryg kilometer längre in i skogen. Om du känner till någon magisk formel som kan utplåna den låter jag dig gärna göra ett försök.”
   ”Utplåna? Varför ska vi utplåna den?”
   ”Invånarna i den här delen av riket har inte riktigt förstått att visa oss den respekt de borde, därför är det hög tid att visa dem att högmod går före fall.”
   ”Du tänker angripa byn bara för att sätta skräck i det övriga Dianor? Är inte det väl fegt?” 
   Nico spände blicken i henne, men skakade därefter på huvudet varpå han satte upp på sin häst. ”Jag tror inte att du riktigt har förstått vad en väktares uppgift handlar om, Vencida. Men det kommer du snart att lära dig.”
”  Jag ville inte bli väktare, jag vill bli magiker.” Hon uttalade meningen omedvetet tystlåtet, som om hon hoppades att Nico inte skulle höra vad hon sade, vilket han dock gjorde.
   ”Det finns en kraft som är mycket starkare än magin, och starkare än vilket vapen som helst. Det är med den kraften som vi väktare har upprätthållit ordningen i Dianor, och det är med den kraftens hjälp vi ska utplåna den där byn.”
”Du talar om fruktan, eller hur …?”
   Nico besvarade frågan med ett glädjelöst leende. ”Tänker du följa med?” 
  

Vencida suckade djupt, varefter hon motvilligt hoppade upp bakom väktaren på hans häst, en ståtlig fullblodshingst stark nog att bära dem båda. Nico gjorde tecken åt den övriga hären av väktare att det var dags att ge sig av. Ögonblicket därefter var de alla på väg. Ridturen förde dem längs en smal skogsstig. Vencida höll ett krampaktigt tag om Nico samtidigt som hon nervöst blickade upp mot himlen. Han tyckte inte om att hon höll i honom, det kände hon tydligt, men det fanns inget annat sätt för henne att följa med. Hon hade ingen egen häst, vilket dock inte spelade någon roll eftersom hon ändå aldrig lärt sig rida. De tre månarna hade börjat sjunka ned mot horisonten, men det skulle ännu dröja någon timme innan dagen grydde. Då skulle inget vara sig likt. När solen gick upp skulle hon ha blod på sina händer. Det var oundvikligt, hon hade givit sig in i något som måste sluta så. Men hon skulle visa dem. De trodde inte på henne, de tvivlade på henne precis som så många andra tidigare gjort. Snart skulle ingen längre tvivla på henne.
   Efter en kort stunds ridtur var de framme vid den lilla byn. Den var fridfullt belägen i en glänta invid en liten bäck. Där fanns endast ett drygt tiotal byggnader. Byn var betydligt mindre än Vencida väntat sig.
   ”Är det den här byn vi ska förinta?”
   ”Just det.”
   Hon hade väntat sig ett mer dräpande och ironiskt svar eftersom det var så det brukade låta, men till sin förvåning fick hon ett rakt och ärligt svar.
   ”Så, kan du någon trollformel som kan utplåna den här byn? Du måste bestämma dig snabbt.”
  ”Jag sade ju att jag behövde tid att förbereda mig ...”
   Nico lät henne inte avsluta meningen, utan gjorde istället tecken till sina underlydande att det var tid att gå till angrepp. Den unga magikerkvinnan suckade och kände hur hennes axlar sjönk ihop. I ögonvrån kunde hon se hur några av väktarna spände bågar med brinnande pilar, vilka de därefter släppte iväg rakt in mot bebyggelsen. En störtskur av brinnande pilar regnade ned i byn och antände de små husen med halmtak. Det dröjde inte länge innan lågorna steg mot himlen. Förtvivlade rop ekade bland byggnaderna. Byborna skyndade ut ur sina brinnande hus. Nico satte av sin häst och gav tecken till de övriga väktarna att gå till angrepp. Med dragna svärd skyndade de in bland de brinnande husen. Vencida satt som förstummad kvar på Nicos häst. Det var inte första gången hon såg någon dö, men det här var någonting hon aldrig tidigare upplevt. Den fridfulla lilla byn stod i ljusan låga. Bybornas ångestfyllda skrik ekade i hennes huvud. Jag vill inte! Jag vill inte vara med om det här längre! Det var inte det här jag ville, jag ville bara bli respekterad. Hon väcktes ur sina tankar av att Nico petade henne i sidan med fästet till ett svärd.
   ”Du vet hur man använder det.” Hon tog emot det och höll det mellan sina darrande händer.
   ”Du verkar tänka på annat. Du vet precis varför vi kom hit. Du vet precis vad en väktares liv handlar om.”
  ”Jag vet, Nico. Du behöver inte ...”
”Du vet hur man använder det!”
   Fylld av den mest olustiga känsla satte hon av hästen och skyndade in mot byn. Kropparna efter ett flertal lemlästade bybor låg utspridda. Värmen från de brinnande byggnaderna var kraftig och slog emot henne som en vägg. Svetten trängde fram ur pannan och rann ned längs ansiktet. Röken från brandhärdarna stack i andningsvägarna och glödande flagor träffade hennes armar. Det sved till varje gång hon träffades, men den smärtan trängdes snabbt bort av alla andra intryck som envist plågade henne. Planlöst irrade hon runt inne i den lilla byn, vars samtliga byggnader nu stod i brand. De hånfulla blickarna från de andra väktarna bekom henne knappast. Den lilla byn hade ödelagts mitt framför hennes ögon, aldrig förut hade hon tvingats möta döden på så nära håll. Hon märkte inte att Nico stod alldeles bakom henne.
   ”Lär dig en sak, Vencida, ett liv är inte värt någonting! Ett liv är kort och förgängligt, det kan enkelt släckas, lika enkelt som det skapas. Våra liv är meningslösa. Vi lever inte för vår egen skull, vi är alla en del av något som är betydligt större än oss själva. Det handlar inte om dig eller mig. Våra liv är inget värda, precis som liven hos dem som bodde i den här byn.”
   ”Jag förstår inte vad du menar”, stammade Vencida.
   ”Det spelar ingen roll, du kommer att förstå vad jag menar.” 
   Vencida tog ett djupt andetag och insåg att hon glömt att ställa en viktig fråga till sig själv. Hur skulle hon klara av att utföra den uppgift hon tagit på sig? Egentligen var det inget att fundera över, hon skulle inte ha något val. Hon snuddade vid tanken på vad som skulle hända om hon bestämde sig för att överge livet som väktare, men insåg i nästa sekund att det inte var något alternativ. Hon hade inget att återvända till. Ingen familj eller vänner därifrån hon kom, och de rebeller som väktarna så envist bekämpade skulle definitivt inte ta emot henne. Fast för den delen ville hon inte vara en av dem, hon hade redan valt sida. Det här var det enda hon hade, därför måste hon härda ut och hålla huvudet högt.
   ”Nu har du sett hur skört och bräckligt ett människoliv är. Nästa gång du ser det kommer du inte att bry dig. Den som passerat skymningen behöver inte dagsljuset.”
Vencida var åter på väg att påpeka att hon inte förstod vad han menade, men det spelade egentligen ingen roll. Utan tvekan hade hon passerat skymningen. Nu måste hon fortsätta vidare genom natten.

©Johan Lindbäck