VS  

Skrivuppgift:

Clockwork Dylan – Du är givetvis kamelförespråkare.
Puck(l)ade typer föredrar dromedarer, men du vet hur en kamel ska dras och kan alla fördelar med en sådan.
Dromedarer däremot – pah..!

Acid Rain – Ser lika självklart fördelarna med dromedarer över kameler. Jag menar, vem behöver två pucklar? Det är ju för amatörer!

Så, jag – och alla andra med mig - vill ha det slutgiltiga svaret på den eviga frågan (som inte kommer vara evig längre efter det här); Vilken är egentligen bäst – Kamelen eller dromedaren?

Hissa er egen sort, dissa den andra!

45 minuter från nu! 

EN PERFEKT PUCKEL

-Herrejävlar! Vilken looser!

Den knappt synbara illusionen långt borta i horisonten kom långsamt närmare. Med betoning på långsamt. Vaggandet störde den perfekta gränsen mellan land och himmel. Men, det som verkligen förstörde intrycket – även på det här avståndet – var att det tydligt syntes två pucklar. Och de vajade inte ens i takt! Otäckt var bara förnamnet

-Hur fan kan man vara ett sånt djur? En kamel!
Perfektion är allt. Inget får störa den perfekta linjen mot horisonten.
-Men, fy fan vad fult.

Långsamt, långsamt vaggade den störda linjen närmare och närmare. 

-Man måste ju hålla för ögonen. De tar skada av att se det här. Inga barn i närheten va? Det här kan förstöra dem för livet.

Något nytt dök upp i horisonten. Ja! Snabbt, betydligt snabbare än den störda kamelen med sina två pucklar helt osynkroniserade, kom Dromedaren! En puckel, perfektion när det är som perfektast. Den raka, räta, fina linjen stryker horisonten mjukt och lent. 

-Man blir fan tårögd! Det är så vackert.

Dromedaren flyter fram över den glänsande sanden. Rakt fram mot målet. Inget vajande, bara rakt fram, perfekt med sin enda puckel.
Kamelen vajar vinglande fram. Pucklarna vajar i otakt. Den trippar lite till vänster, sedan lite till höger. Det bli så när pucklarna vajar i otakt. Den måste sakta ner tempot igen. Nu har den knappt styrfart.
Dromedaren ökar tempot och går förbi. Den enda puckeln rör sig ingenting när Dromedarens fötter säkert flyger fram.

-Vad var det jag sa! Sa jag inte att två pucklar är en för mycket! Det är fan poesi! 

Dromedarens puckel syns inte i den räta linje som bildas mot horisonten. Symmetrin är perfekt. 
Kamelen måste stanna och lägga sig ner och vila. 

-Det är fan tragiskt. Men så är ju Clockwork en tragisk ursäkt för kamel också. Att han inte bara skär av sig en puckel. Någongång måste han ju ge sig och inse att två pucklar inte fungerar.

Dromedaren stannar och vänder sig om. Den vänder tillbaka till kamelen och tittar sorgset på den.

-Ska jag hjälpa dig Clockwork? Har du problem med dina pucklar?
Dromedaren letar i väskan som knappt syns på den ergonomiskt perfekta puckeln.

-Se här Clockwork. Jag har en kniv här. Den blir bra. Nu tar vi bort den där puckeln, så du kan röra dig ordentligt.

Kamelen tittar ängsligt på Dromedaren.

-Det är ingen fara Clockwork. Det gör bara ont en liten stund.

Kamelen ser inte helt övertygad ut. Dromedaren tar ett steg närmare.

-Det är ju jag, Acid. Mig känner du väl igen, Clockwork. Nu ska vi ta och ta bort den där kryptonitpuckeln och göra dig vacker.

Kamelen reser sig upp och tittar förstående på Dromedaren. Det är klart att Dromedaren har rätt. Två pucklar är inte bra. Det ställer till det när man springer. De vajar i otakt och man blir vimsig i huvudet. Kamelen ler och ger sitt samtycke. Han vill också vara vacker och kunna springa i en rät linje. Synkroniserat och i harmoni med horisonten.

-Kom lite närmare, Clockwork. Jag börjar skära lite här bak, så skär jag runt sedan. Det gör bara ont en liten stund. Här får du lite PH-godis. Det gillar du och du vet att du gillar hur du mår när du äter det.

Kamelen nickar och tar emot den framsträckta påsen med PH-godis. Han tar en, sedan en till och efter det en till. Alldeles för fort är påsen tom och kamelen tittar besviket på Dromedaren.

-Titta här Clockwork. Det här är din puckel. Din andra puckel, den som gjorde att du blev så ful och inte kunde springa lika vackert som jag.

Kamelen tittar på puckeln som Dromedaren håller upp och håller med.

-Kom, Clockwork så springer vi mot horisonten. I perfekt harmoni, i en perfekt rät linje utan att det är något som vajar oss ur kurs.

Kamelen tittar mot horisonten och sneglar sedan upp på sin rygg. Där finns bara en puckel kvar. 
Tillsammans springer de bredvid varandra mot solnedgången. Kamelen förundras över hur lätt det är att springa. Hur vacker hans skugga är. Hur perfekt han blivit med bara en puckel.

-Spring fortare Clockwork, det kan du nu.

Kamelen ökar farten och skrattar lyckligt när han fortfarande springer i en perfekt harmoni med horisonten, mot solnedgången, tillsammans med Dromedaren Acid. Den mest perfekta varelse som finns.

-Nu är du också perfekt, Clockwork!

Kamelen nickar och fylls av lycka. En puckel! Hur kunde han ha varit så otroligt urbota jävla dum i huvudet att han trodde att det var bättre med två pucklar. Tack vare Acid visste han nu att det var en puckel som var meningen. En perfekt puckel, i perfekt harmoni med horisonten! 

©Acid Rain 

DUBBELDONG 

Jag minns det som om det vore igår. Mina döttrar var små. Lekte och skrattade. Det var en sån där fin kamelsommar som det ibland kan bli i slutet av september. Höstfärger som går i kamelnyanser, och varmt som i Egypten. Men utan kamelerna. Vilket var synd för om det är något jag gillar så är det kameler. Särskilt i ungdomen, så var jag oerhört förtjust i kameltån – eller på engelska – camel toes. Min mor hävdade att jag var en perverterad fetischist och sa upp sonskapet med mig, och flyttade till Mallorca. Jag blev konfunderad men fortsatte dyrka kameler för det. 

 Löven blåste omkring, och under tiden mina döttrar lekte och skrattade så samlade jag ihop stora lövhögar och byggde kamelpucklar. När inte mina döttrar tittade på så … ja, det är här det blir något barnförbjudet. 

Under tiden jag lekte rommen av mig … bokstavligen, så klädde träden av sig. Jag undrade, som jag alltid undrade på hösten. Hur sexigt det var med kameler. De flesta skulle ju säga att kameler var för amatörer med sina två vatten och fettfyllda pucklar. Först trodde jag det var silikon, men så läste jag på. Jag ansåg att man gott kunde köra med dubbla puckar. Vi bor ju i norden, så det spelar ju egentligen ingen roll om man har en eller två tuttar så att säga. Man kan kliva av och tanka vatten precis när man vill, på vilken mack som helst. De har även tandkräm till kameler, vilket är mindre vanligt i Kairo till exempel. 

 Hursomhelst, så hade jag, liksom de flesta av mina mera äventyrliga vänner, närt drömmar som att starta en strutsfarm, köra spottävlingar för lemurer, öppna en taxifirma med enbart toplessförare osv osv. Något excentriska var vi kanske. Möjligen även en aning manodepressiva rent av. Det slutade allt som oftast med att vi beställde varor från Ellos online för 846,000 kronor. Det kändes alltid så där skönt efteråt, tills depressionen slog till på nytt. Då blev man tvungen att hitta på nya galna upptåg, förköpa sig, eller åka enkom till Kolmården för att smeka camel toes. 

Min sambo lämnade mig när jag ville klä ut henne till kamel med fyra pucklar. Två i fram och två i bak. Alltså, det gick bra ett tag, men till slut insåg även jag att jag behövde söka vård för mitt kamelberoende. 

Jag minns när min sambo anlände till lekparken den där kamelsommaren 2001, med fyra kraftiga män och en kvinna med två pucklar under den vita rocken. Jag knuffade mina döttrar på gungan en sista gång. Hoppade i mina kamelpucklar av löv, och följde sedan snällt med utan motstånd. 

På stormavdelningen hade jag tid att nära en annan dröm. Att lösa universums gåtor. När jag låg där bekvämt fastspänd så kände jag vilken tröst jag ändå haft av att kunna förkovra mig i allt vad kameler heter. När inte tabletterna eller elbehandlingen hjälpte så. 

Jag filosoferade vidare. Lät tankarna fladdra sprött. Flyga iväg till andra sidan universum och åter i sökandet efter fler svar. Som: Vad kom först. Enkel eller dubbelpuckeln? Saker har ofta en enklare förklaring än man anar. Som om man går omkring och letar efter bilnycklarna och dom finns där i handen hela tiden. Det var då jag såg den där synen igen. 

*** 

–Du …

–Mhm?

–Det har blivit förfärligt tyst och svart på sistone.

–Jo.

–Varför börjar det alltid likna scener ur ett äktenskap för kameler när det går mot slutet?

–Du menar väl Bergmans urbota trista teve serie?

–Gör jag?

–Ja, vi ska vara intellektuella.

–Intellektuella encelliga allvetande organismer?

–Yes.

–Bergman dog väl härom året typ gjorde han inte?

– Ja det var väl så där sjuhundra miljarder år sen. Tiden flyger.

–Verkligen inte, vad fan går du på egentligen?

–Tjaaa … svart massa? Så länge han har funnits en gång … så kommer vi att minnas honom. Och alla andra också. Allt. Alla som levt, allt som varit och allt som kommer.

–Men nu finns inget kvar snart.

–Bara du och jag.

–Allt hänger ihop trots allt.

–Jo, det förefaller så. Men för att det ska bli väldigt mycket av någonting igen, så behövs en förfärlig massa kameler.

–VA?

–Det är där du och jag kommer in i bilden.

–Kameler?

–Gud gillar kameler.

–Jasså. Hur tror du allt kommer att gå till den här gången?

–Du har redan frågat … tre miljarder gånger.

–Vi har ju haft tid på oss.

–Såååå sant.

–Nå?

–Asså, inte blir det varianten med Adam och Eva och kamelen i alla fall i alla fall. För det har vi sett att det går åt helvete varenda gång.

–Jag undrar om de lyckas uppfinna Guinness som förra gången.

–Ja, några löneförmåner ska vi väl ha.

–Jo, sitta här, år in år ut, och vänta på att allt ska förvandlas till precis … ingenting. Eller nästan ingenting iaf. Det får aldrig bli bara ingenting. Det är vårt jobb att fånga deN sista kamelen, och se till att allt som inte längre finns får veta sanningen om hur allting kom till. 

–Du börjar låta som en kvasipoet jag känner.

–Tack, jag tar det som en komplimang.

–Pass på, här kommer den sista kamelen … i hela universum.

–Häftigt. Snyggt med två pucklar tycker jag.

–Visst. Det går åt ett helt universum för att skapa ett par så snygga pucklar.

–När kamelen träffar dig och mig samtidigt, då jäklar kommer det hända grejer.

–Kul så länge det varade.

–Visst, vi syns i efterlivet.

–Tjingeling

–Tjjj … 

KAAAAAAAAAAAABBBOOOOOOOOOOOMMMMMM! 

*** 

Det var då det slog mig. När jag såg lövhögarna som liknade mina älskade kamelers vackra pucklar, fick allting sin förklaring. Universums alla fantastiska gåtor och färgprakt, kunde förklaras i en enda andhämtning, av ett par vackra kamelpucklar. Jag föreställde mig hur en ensam kamel färdades i rymden om så där sjuhundra miljarder år eller så där, och så började allt om på nytt. Romantiskt jag vet. Men gillar man kameler, så gör man. 

©Dylan Tate