Jag har hela tiden funderat på ett sätt att få berätta, fast jag vet att det är en omöjlighet. Berätta det oberättbara och strängenliga förbjudna. Och när jag läste om Vildsint insåg jag att här var min chans. Att få ur mig de otillåtliga orden. Så befriande.

Ni skulle ha kunnat se mig på gatan utan att misstänka det minsta. Jag ser ut som alla andra. Går klätt i grått och svart, sticker aldrig ut i någon klatschig färg. Lite råttfärgat hår som alltid ser okammat ut, även när jag precis dragit borsten ur det. Lite småmullig, så som man blir med åren. Jobbar som växtbiolog på Länsstyrelsen. Har två barn som bor varannan vecka hos mig. Singel.

Mina vänner säger ofta: ”jag förstår inte hur du klarar av det? Hus, bil, semestrar. Helt själv!” Jag ler och tänker för mig själv: ”Nä, hur fan klarar jag av det? Hur klarar jag av att ta någon annans liv?” ”Asch, jag är väldigt ekonomisk”, brukar jag svara. ”Återvinner mycket och köper aldrig kläder till mig själv.”

Det värsta är att jag klarar av det. Det är inget som jag drömmer mardrömmar av. Det känns som det extrajobb det är. Ett sätt att tjäna lite pengar vid sidan av. Jag är en lönnmördare. En som dödar mot betalning. Det var inte riktigt det jag tänkt mig när jag gick ur gymnasiet eller när jag bildade familj. Det bara blev så.

Ni har läst om mina offer i Aftonbladet flera gånger. Ofta är det någon anhörig som åker dit för det, för det är allmänt känt att oftast är det någon närstående som dödar. Inte en främmande tvåbarnsmor med ett gnistrande leende. Och faktiskt är det inte en närstående som anlitar mig heller utan en kriminell organisation som vill statuera exempel genom att mörda någons nära och kära. Om ni bara visste hur mycket fuffens vanligt folk har för sig! Och när de inte lyder bossarna så blir bestraffade. Folk är så naiva. De tror de kan ge sig i lag med de stora grabbarna utan att det blir konsekvenser.

Jag sitter just nu på tåget hem. Barnen är hos sin pappa och jag har strypt en kvinna utanför Burlöv. Enligt min uppdragsgivare skulle hon vara själv hemma i lördagsförmiddag. Det var hon. Hon låg på knä och planterade vårblommor i keramikkrukor. Hon varken såg eller hörde mig där jag stod bakom henne. Det gick snabbt att lägga tvättlinan runt hennes hals och vrida till. Det gurglande ljudet hon gav ifrån sig nådde aldrig ens tomtgränsen. Än mindre till trädgården på andra sidan gatan där en barnfamilj grillade årets första karrébit. Tio minuter senare satt jag på Pågatåget mot Lund.

För pengarna ska jag åka till New York och Soho Grand Hotell. Jag har varit där en gång innan, efter mitt tredje uppdrag. Känner ni till designern William Sofield? Det är min favorit. Han har designat penthousesviten. Helt underbar. Den liknar vindarna i Soho, så som de såg ut på 70-talet. Sofield blandar dova naturfärger med en industriell miljö. Rå, men härligt rofylld. Och terrassen ska vi inte prata om. Megastor och med utsikt över Manhattan, som på film. Bara utsikten är helt klart värd att mörda för. Manhattan Bridge ser jag inte direkt från mitt lilla radhusfönster. Bara grannens lätt sneda tvättvinda.

Det första jag ska göra när jag kommer dit är att ta en cocktail i Grand Bar. Grand Bar är ett klubbrum med bärnstensfärgad belysning, antika möbler och speglar som ser ut att vara lite för gamla. Sen ska jag beställa en guldfisk. Ja, inte för att äta. Jag må vara en lönnmördare med djur skulle jag aldrig skada. Nej, på Soho Grand Hotell kan man beställa en guldfisk att ha på rummet. Man kan även lite diskret beställa en man. Det ska jag också göra. En ung, snygg latino.

På tal om män. Sen jag separerade från Ove, barnens far, har det varit skralt på kärleksfronten. Alla mina bekanta är gifta. Och mig skiljer de sig inte för. Jag är inte typen. Jag ser inte ut att kunna flytta på stjärnorna när vi älskar. Fast skenet bedrar. Men det kan jag ju inte säga till dem. På dejtingsidorna på nätet vågar jag framhålla mig själv på ett annat sätt, men där är männen så hiskeligt trista. Jag klarar inte av män som stavar ”hade” med två d. Eller de som skriver i sitt första mail: ”Läget?” Och inget mer. Lite mer fantasi kan man väl begära? Jag har gett upp. Tills jag hittar den rätte får jag betala för en stunds njutning. Precis som jag betalar för en guldfisk. 

Förra månaden dödade jag en tiopoängare. Kändes lite trist, men å andra sidan hade han aldrig upptäckt mig. Vi rör oss inte i samma kretsar och jag se inte ut som kvinnorna runt honom. Hade han mött mig på gatan hade han förmodligen gått rakt över mig. Men nu mötte han mig inte på gatan, utan på Vincent Shoe Store. Man kan undra vad han gjorde i en barnskoaffär, men jag vet. Och framförallt visste hans fru det. Han satt och väntade på sin älskarinna i det lilla pentryt bakom butiken. Ljudlöst smög jag mig in. Ställde mig bakom honom och började smeka honom över nacken och halsen. Han tog min hand. Innan han hann upptäcka misstaget hade jag skurit av honom matstrupen, luftstrupen och halspulsådrorna. I ett enda snabbt och hårt drag. Som halalslakt, fast jag vet inte om han var vänd mot Mecka. Det är förbjudet i Sverige, halal. Det tycker jag är bra. Man ska inte döda djur utan att först bedöva dem.

Vilken tur att jag hade tagit av mig jackan innan jag gick till Vincent Shoe Store, för det sprutade blod ur tiopoängaren. Men, jag var tyvärr ändå tvungen att smeta ner den lite, för att dölja min blodiga tröja. När jag kom hem så åkte den i tvätten och en vecka senare sålde jag den för 1259 kronor på Tradera. Det var i alla fall en Odd Mollyjacka.

Tiopoängaren betalade för ett supermysigt påsklov med ungarna på ett riktigt slott i Frankrike, strax utanför Lyon. Château de Bagnols. Gissa om ungarna tyckte att det var spännande! När de såg vindbryggan och vallgraven tjöt de av glädje. Det är annat än Legoland det som Ove tar dem till. Här är allt på riktigt. Torn från 1200-talet. Romersk pool och utsikt över Beaujolais vingårdar. Vår säng hade en pampig, röd sammetssänghimmel och Mira sa att hon kände sig som en riktig prinsessa. Då kände jag att jag lyckats som mamma.

Som tur var så fanns också barnpassning på slottet, för mitt i allt så ringde Carlos, min uppdragsgivare. Han ville att jag skulle bege mig till den lilla medeltida grannbyn och likvidera en restaurangägare. Mafioson som skulle ha utfört mordet från början hade fått vattenkoppor. Lämpligt nog för Carlos så befann jag mig ett slott bort bara. Efter middagen med barnen begav jag mig iväg. På parkeringen invid Lepicurien väntade jag ett bra tag innan han dök upp. Han var lätt att känna igen. Han var slående lik Hasse Alfredsson, precis som Carlos sagt. När ”Hasse” satte sig i bilen gled jag in. Han såg först lite förvånad ut, sen log han stort när han såg min jacka glida upp och han därunder skymtade mina för dagen uppuffade bröst. Efter en stund när han var riktigt avslappnad skar jag av honom halsen, precis i samma halalstuk som tiopoängarna. De fulla tyska turisterna som stod bredvid bilen såg inte när jag steg ur. Ingen såg mig överhuvudtaget.

Imorgon ska jag föresten träffa Carlos. Han ska lära mig skjuta. Hitintills så har jag bara använt kniv eller snöre. En gång gift. Men Carlos säger att det är viktigt att hela tiden kompetensutveckla sig. Att vara anställningsbar. Vi ska åka till en gammal nedlagd soptipp. Där finns det mycket råttor att öva på. Skadedjur får man döda, det tycker till och med jag. De är små och snabba, så klarar jag dem så klarar jag större och lite mer saktfärdiga däggdjur. Examen är nästa vecka. Då åker vi till Skanör, någon pamp där som stött sig med de stora pojkarna. Efter examen har Carlos lovat att vi ska äta på ett riktigt gästgiveri. Han har lovat mig havskräfta från Smögen, stekt gös från Ringsjön och blåmusslor. Och så mycket vin jag bara kan dricka! Han vet att jag älskar skaldjur och fisk, närproducerat sådan. Carlos vet hur man ska hantera anställda. Och kvinnor. För när jag är med honom behöver jag inte betala. Inte för något. Att vara på internatkurs med Carlos är något helt annat än Länsstyrelsens kurser.   

 Jag hoppas att jag inte lagt för mycket på ert samvete. Att ni varje gång ni slår upp Aftonbladet tänker på mig och mitt alternativa liv. Vi väljer alla vårt sätt att klara av vardagen. Detta är mitt val och barnen är lyckliga. De har en mamma som utan bekymmer och problem leker med dem på kvällarna och alltid finns där för att trösta. Aldrig utarbetad av oro för hur hon ska få ihop livet. Och hursom. Om inte jag har ihjäl folk så har någon annan det.

Fundera inte så mycket på detta nu utan ta det för vad det är, en liten novell hos Vildsint.    

© Desirée Fredlund

 Novellarkivet