vs 

Kvällens Semifinaluppgift:

Kära El Supremo och Dirty Johnny:
Du står öga mot öga med din Battlemotståndare. Var är ni? Hur ser det ut? Hur har ni hamnat här?
Tidigare har du lyckats stjäla din motståndares hemlighet för att skriva den perfekta novellen. Nu är det allt du som har trumf på hand!

Vad är det för hemlighet? Hur fungerar den? Hur fick du tag på den?
En sista strid på liv och död är oundviklig. Du använder dina knep och knåp för att besegra din motståndare.

I stridens hetta kommer du på SVARET på Battleuniversums alltinglighet!!! 
SVARET som ger dig vinsten i en liten ask.

Men du har glömt FRÅGAN så du förstår inte SVARET. För att vinna striden måste du förstå SVARET så du måste komma ihåg FRÅGAN!

Tre Battlare kommer till din hjälp. Vilka är de? Är de verkligen där för att hjälpa dig?
Vem vinner? Vem förlorar? Är det samma? Är det lika? Vem bryr sig?

VILL DU TA DIG TILL FINAL???
600 TILL 1000 ORD, 45 MINUTER
FRÅN OCH MED NU!!!!!!!!!!!!

Vinden drog fram med ett melankoliskt susande igenom det förfallna huset. Färgen flagnade från väggarna och enbart ett par trasiga gardiner avslöjade att någon bott där. Månen fick rucklet att verka extra spöklikt, inte minst då det låg en bra bit från över mänsklig bebyggelse. Allt var skenbarligen öde. Men så prasslade det i ett buskage, det stampade och klingade från stövlar försedda med sporrar och med ett brak, som var likt ett åskdån i lugnet, sparkades ytterdörren in. I öppningen stod en högrest gestalt med bredbrättad hatt och mönstrad poncho. Månljuset glimmade från två revolverpipor. Gestalten lätt sin blick glida genom det tomma rummet framför honom.
”Var är du? Jag vet att du är här!”
Rösten var manlig, kraftfull och en aning desperat. En skugga lösgjorde sig långsamt från det mörkaste hörnet. En något böjd figur, men massiv i en svart läderöverock som nådde ända ner till anklarna. Långt hår av obestämbar färg. En monokel glänste i den vänstra ögonhålan.
”Givetvis är jag här, Johnny. Jag har väntat på dig.”
Mannen som kallades Dirty Johnny stramade upp sig och steg in i rummet. 
”Inga konster mer. Inga billiga hot eller skumma löften.”
”Du låter dig alltså varken skrämmas eller köpas? Så synd.”
Rösten var hånfull och det gick inte att säga om den medlidsamma avslutningen var ärligt menad eller ej.
”Du har ingen hållhake på mig, din femöresdiktator! Det är slut för El Supremo, den så kallade allra högste!” gastade Johnny.
”Jaså? Och vad är det här?” 
Den rockförsedda drog fram något. En behandskad hand höll i ett kantnött och flera gånger vikt dokument. Johnny skälvde till. Revolverpiporna sjönk neråt. 
”Till och med under sådana här förhållanden känner du igen det. Åh, käre Johnny. Så slarvigt av dig. Att låta mig komma i besittning av den innersta hemligheten, rebusens lösning, svaret på gåtan. En man kan bli mycket, men jag är storsint.”
El Supremo steg närmare. De två männen stod mittemot varandra: den unge cowboyen med ungdomens hela styrka och skönhet i sitt ansikte, men med sina ögon grumlade av tvivel, och den erfarne maktmänniskan, med fårade anletsdrag och mörka ögon som verkade lika definitiva som ett par pistolmynningar. 
”Jag ska vara ärlig, Johnny. Svårt för en yrkespolitiker, men möjligt för en cyniker som jag. Jag behöver dig. Jag har svaret, med det blir gallimatias utan det exakta svaret. Du har ena hälften, jag den andra. Vi kompletterar varandra. Den unge och den gamle. Och belöningen blir oinskränkt makt. Vad säger du?”
”Nej…”
Johnny skakade så häftig på huvudet att hatten föll av.
”Nej! Aldrig! Inte med…”
Någon sprang fram över verandan. Dirty Johnny snurrade runt med revolvrarna. I dörröppningen stod en unga kvinna flämtande. Hennes långa mångfärgade hår hängde ner kring hennes bleka ansikte. Hon höll i en automatkarbin.
”Johnny, det är en fälla!” skrek hon med skärande röst, ”Vi måste…”
Ett pistolskott smällde till. Kvinnan ryckte till och föll till golvet med blod framvällande mellan läpparna.
”Acid! Nej!” vrålade Johnny och vände sig häftigt mot El Supremo.
Ett andra skott smällde. Revolvrarna klonkade mot golvplankor. Dirty Johnny tog ett par steg, gurglade och försökte räta upp sig. Ett tredje skott och ett fjärde skott. Med ett utdraget tjut stupade och tre blodiga hål i sin poncho stöp Johnny. El Supremos tänder blottades i ett grin av missnöje. En man i vit kostym klev in över kvinnans lik. Han höll i en silverblank Colt och ett leende som måste betecknas som sadistiskt behärskade hans pojkaktiga ansikte. 
”Tate! Din jävla idiot!” fräste El Supremo, ”Jag ville ha honom levande!”
”Jag tycker att ers excellens borde visa tacksamhet. Annars hade ers excellens fått ligga på lit de parade.”
”Nåväl, då han är död så har du inget värde för mig längre.”
”Vad menar…”
”Gör slut på honom, La Muerte.”
Tates ögon spärrades upp då en giftpil borrade sig in i hans hals. Med lila fradga framsipprande ur mungiporna kollapsade han över sitt mordoffer.
”Tack, min kära.”
”Till ers excellens tjänst”, sade en mjuk kvinnoröst. 
”Dig kan jag i alla fall alltid lita på.”
”Och nu?”
”Får jag försöka finna frågan på egen hand. Om det så kommer att ta årtionden kommer det vara värt det.”
”Och jag beger mig till mina jaktmarker tills ni kallar på nytt.”
En kvinna tycktes frigöra sig från själva väggen och med en onaturlig, liksom flytande, smidighet försvann hon ut genom ett fönster. El Supremo ryste. Hon var användbar, men en dag måste hon undanröjas liksom Tate. Men det var inget han såg fram emot.

Copyright El Supremo 

Sand. Överallt sand. En enda platt öken med vit finkornig sand ända bort till horisonten i alla riktningar. Så, det är här det kommer avgöras. 

Vi nickar mot varandra, knappt märkbart. Jag har min väska med skrivmaskinen från 40-talet i handen. Supremo har en bunt papper och en mindre tygpåse i sin hand. I tygpåsen finns normalt hans bläckhorn och en fjäderpenna. Vad han inte vet är att jag tidigare brutit mig in hans läger och stulit hans penna. Mitt flin är brett när domaren Acid Rain ställer frågan: ”BATTLARE REDO?”

Jag är född redo. Vi nickar igen, i övrigt är det tyst och bara en svag bris som drar med sig enstaka sandkorn stör den absoluta stillheten. Acid höjer handen med den vita näsduken och låter den sedan falla till marken. Hon står mitt emellan oss. Supremo är kanske trettio meter bort. Jag har rullat i ett papper i skrivmaskinen innan Supremo ens fattat vad som hände. Jag njuter av stunden och betraktar honom när han inser det uppenbara. 

Ingen penna. 

Världens smutsigaste motståndare på andra sidan. 

Ett plus ett blir som så ofta två.

Han letar lite i sanden när han plötsligt stelnar till och tittar upp mot mig. Ögonen är svarta.
”DIRTYYYYYY! Ditt vidriga kräk. Var är min penna?”

Jag rycker på axlarna och lutar mig fram över papprets tomma vita yta. Här kommer något fantastiskt snart att växa fram. Mina fingrar får fram smattrande ord på pappret. Svordomarna som vrålas ut trettio meter längre fram är en fin ljudkuliss. 

Tio minuter in i mitt skrivande tystnar Supremo. Det enda som hörs är lätta snyftningar. Jag tittar upp och han har börjat skriva med pekfingret i sanden. 35 minuter och sexhundra ord i ökensand med hjälp av ett finger. ”Lycka till” ropar jag och vinkar lite lätt med handen innan jag kikar ner på mitt eget papper igen. Det är som att få en kanonkula i magen. Jag vet för jag har provat. Där jag varit övertygad om att en briljant novell börjat växa fram står bara siffran 12. Om och om igen. 12 mellanslag 12. Om och om igen. Om och om igen.

Jag börjar om och skriver i några minuter till. Tittar bort mot Supremo som precis hasar sig bakåt och åt sidan. Radbrytning på gång. Jag flinar och tittar ner på pappret igen. 12 12 12. Jag börjar svettas och det har ingenting med ökensolen att göra. 

Det finns en stor möjlighet att jag kommer förlora semifinalen mot en kille i röda tajts som skriver med ett finger i sanden samtidigt som han storlipar. Finns bara en sak att göra. Jag drar ner hatten framför ögonen och beger mig in i mig själv.

Tre siluetter blir långsamt allt tydligare. Vi befinner oss i ett vitt rum utan dörrar och fönster. Vitblanka golv, väggar och tak. Så. Jävla. Vitt. Inte min grej alls. Smuts för bövelen.

Siluetterna blir personer.

Dylan. La Muerte. Horror Angel.

Ok, idag är det de här typerna som ska representera mitt undermedvetna. Jag väntar inte längre.

”Vad fan är 12?”

Det är La Muerte som för deras talan. Rösten är inte hennes utan låter mer som Bengt Magnussons. Eller som min egen efter en kväll med lite för många kaustiksodagroggar.

”12 är inte en fråga. 12 är svaret.”

Jag himlar med ögonen åt trion. 

”Ja men tack så jättemycket. Då är ju allt glasklart. 12 är svaret. Då så. Vad FAN är frågan då?”

Jag pillar på mina revolvrar men det är ingen ide att skjuta sitt undermedvetna. Jag vet, för jag har provat.

La Muerte Bengtsson rör inte en min åt mitt förakt.
”I wordbattle vinner man med sina förmågor. Inte med fusk.”
Trion börjar bli siluetter igen. Ett kraftigt brusande ljud kommer från ingenstans. Jag håller på att tappa kontakten. Det vita bländar mig. Jag kisar och håller upp en hand för att skydda ögonen samtidigt som jag vrålar.

”Ni måste ge mig något mer!”

Nu himlar La Muerte med ögonen.

”Vi är för fan ditt undermedvetna. Vi är du. Med andra ord kan du svaret. Din dumfan.”

Ilska i rödaste rött får mig att glömma bort mitt gamla löfte och jag tömmer båda mina revolvrar i de nu knappt synliga siluetterna. Huvudvärken blixtrar fram genast. Dunkande och svällande. Att jag aldrig lär mig.

Tillbaka i öknen, huvudvärk från helvetet och ett forsande näsblod. 12 12 12 på pappret. De snyftande ljuden från Supremo som är helt omedveten om att han har segern som i en liten ask. Sjutton minuter kvar. Fan.

Jag funderar. 12. Vad i mitt liv är 12? Det är inte ett mått på något väsentligt eller kroppsligt. Det är inte något av mina barns ålder. Ingenting är 12. Mina käraste ägodelar är revolvrarna och de är två.

Då slår det mig. Mina förmågor. Mina revolvrar. Mina 12 kulor. Min ammunition. Det är den jag ska förlita mig på. Lite på mig själv, inte förstöra för någon annan. Mitt goda jag har helt enkelt blockerat mig.

”SUPREMO”

Han tittar upp, ögonen är både svarta och rödgråtna. Smärta, vrede och uppgivenhet i ett. Jag stoppar ner handen i västens högra ficka och fiskar fram den gamla pennan. Betraktar den. Den är sliten men sylvass.

”FÅNGA”

Jag vräker iväg den och den landar mellan hans ben där han sitter på knä. Matchklockan visar 30 minuter. 

”MIN SKRIVMASKIN ÄR TOM”

Jag sliter ut pappret och tänder det med min filterlösa cigarett. Håller upp det över huvudet när det slukas av lågorna. Supremo nickar.

Samma förutsättningar. 

15 minuter. 

Semifinalen kan börja.

Copyright Dirty Johnny