Sommaren gjorde entré en dag i slutet av maj, och överöste kuststaden Sleepy Haven, i Lincolnshire med en intensiv och svalkande regnskur. Eleanor, och hennes sällskap, June Featherstone, sträckte fram händerna mot skyn och tog glatt emot. 
– Here it comes darling! ropade Eleanor.
– I love you Ellie, I really do.
– Don’t I know it hun.
Paret slickade sig om läpparna och skrattade förtjust när regnet drabbade dem. De omfamnade skyfallet, varandra. Alltid bara varandra. Inget kunde hindra deras kärlek, inte krig, inte män, inte ortsbornas elaka skvaller, och inte ens Eleanors styvfar, Father McEnzie. Kvinnorna tog skydd under en stor ek efter en stunds dansande och tjoande i regnet. De stod tätt hopslingrade, och kysstes uppoffrande. Skrattet fick ett abrupt slut när de båda stod ansikte mot ansikte. Tiden var inne. Regnet drog sig nu sakta undan och efterlämnade ångande själar som reste sig ur den uppvärmda jorden. När solen återvände var det som om sommaren hade börjat på riktigt. Då begav kvinnorna sig ner till stranden för att torka kläderna, och värma sig i solen. De pratade om livets prövningar och åt av sina medhavda jordgubbar. Ortsborna var inte sena att peka och gapa högljutt uppe på affärsgatan. Andra meddelade per telefon att de var i farten igen, och tänk om de fick för sig att älska på stranden igen. Herregud! vilken vånda.

Kvinnorna brydde sig inte längre. Eleanor vände sig mot June.
– Jag är en flyttfågel. Jag känner mig bara hemma när jag är med dig June.
– Jag flyger alltid när jag är med dig, svarade June glatt och tog ännu en jordgubbe.
– Pappa säger att det är vårt fel att ingen besöker kyrkan längre, och han har rätt. Det gör att jag känner mig ännu mera ensam. Jag trodde … Jag trodde aldrig den dagen skulle komma då inte en endaste människa skulle komma till kyrkan. Men nu har vi inte haft besök på flera månader. Pappa skriver sina tal i alla fall, och predikar inför en tom lokal. Och han ber stackars Robert att spela orgel också, inför endast Gud. Han låtsas som det regnar inför byborna, men jag hör hur han gråter på nätterna. Frågan är om ens Gud kommer till oss längre? 
– Shhh … June tog Eleanor på kinden och kysste henne ännu en gång. Så länge vi aldrig förlorar varandra. Eleanor nickade, och tittade mot en fiskebåt långt borta på horisonten.
– När vi älskade för första gången var det som om du hade hela famnen full av mig, och jag var den vackraste av alla blommor. June la huvudet på Eleanors axel och armen om hennes midja, och de båda började nynna på en sång. De betraktade havets fridfulla yta, och deras tankar levandegjordes av naturens melerade ljus. Till höger om kvinnorna längre ner mot stadens sydligare delar stod kyrkan, med vit mantel och svart hatt. Ett förgyllt kors blänkte till som ett guldöga, för att påminna alla att Gud såg och visste allt. Slottsruinen som stod intill kyrkan var en mera tillbakadragen figur, med anrik historia och fin utsikt över havet. Eleanor fortsatte att tala, nu även till både havet och alltets eviga närvaro, genom vilket hennes historia kunde uppfattas av andra, både då, men även långt senare, då den spred sig för vinden.
– Jag kunde flyga på riktigt när jag var ung.
– Jag vet, svarade June.
– Bara du tror mig, och det räcker. När jag var liten fick jag besöka min riktiga far. Det var på ett flygfält utanför London, och jag minns den gula färgen. Kanske var det blommor, eller själva flygplanet. Jag fick följa med honom och jag blev mycket rädd. Men då sa han bara: ”Håll i dig, hon tar hand om oss, nu åker vi!” Sedan log han obekymrat mot mig. Det är det enda jag kan minnas av honom. Rädslan försvann däruppe i det blåvita universum. Jag kände mig fri och lycklig. På vintern emigrerar jag söderut till London med fåglarna som du vet. Inte för att det är varmare just. Utan för att staden och folket har varit med om krig på ett annat sätt än häruppe i norr. Vi vet vad som har hänt, och att det kan hända igen. Vi har varit med om det tillsammans. 
– Du kanske inte ska berätta mera just nu. Du gör mig orolig. Jag vill inte förlora den Eleanor jag känner och älskar. Säg inte mer.

Innerst inne visste kvinnorna att deras kärlek var dömd på förhand. Året var 1939. Ingen accepterade deras ogudaktiga, och oönskade närvaro på offentliga platser. Att två kvinnor visade sin kärlek så öppet och innerligt, äkta och obekymrat, förtjänade nära på dödsstraff ansåg stadens mest upprörda invånare. De hade älskat flera gånger redan på eftermiddagen. Älskat som om det inte fanns en morgondag. De ville inte att kyrkan skulle stå tom, och att Father McEnzie skulle gråta sig till sömns längre. De ville inte bringa mera skam och olycka över staden. De älskade varandra, var mycket lyckliga, och kände sig inte ensamma längre. De ställde sig upp, tittade ut mot havet en sista gång och log.

                                                      ***

I en andhämtning rycktes tiden bort för alltid från kvinnorna, för att även i fortsättningen älta det oförglömliga. Första och andra världskriget lämnade ingen oberörd. Det var något som band samman allt och alla som en ändlös ond rot, och lät ingen komma undan eller glömma. Inte ens de som aldrig var med. Förnimmelser, krossade och sprängda till oigenkännlighet. En plats där skuggor förvandlades till fossiler, och där inte ens en hundvalp kunde skänka tröst, och där inget hav kunde tvätta rent minnena. Men det var också en plats man kunde finna en grupp sovande musiker på Eleanor och Junes strand, tjugotre år senare. Killarna hade bott på ortens hotell en bit ifrån stranden. De hade gjort upp en eld, och sedan spelat och sjungit inpå sena natten, innan de somnade på stranden. Lägerelden pyrde där de låg ännu ovetandes om sin nya utmaning i livet, att erövra hela världen med sin musik. Karriären var i sin linda, och de hade haft ett par spelningar i området, innan det var dags att bege sig till London på viktigare uppdrag. Paul vaknade först. Han hade legat på sidan och lyssnat till havet kyssa stranden, och betraktade nu kyrkan och slottsruinen i sidled ett par hundra meter längre bort, som påkallade hans uppmärksamhet. Det blåste kraftigt bakifrån, och Pauls hår hade nu blivit så långt att han knappt såg vart han var på väg när han gav sig iväg på en promenad för att vakna till.

Väl framme, undersökte han slottsruinen grundligt. Han skrek så det ekade I några av ruinens mörkaste kammare.
– Hey Juuuule, you in there? … Now there’s an idea for a song, tänkte Paul.June, Julie … how about Jude? Han klättrade ner för en brant avsats och nynnade vidare mot kyrkan. Han var en sällsynt inkännande musiker, som var alltid nyfiken på sin omgivning. Han gick bland gravarna, stannade till och läste högt för alla som ville höra, som för att presentera kyrkogårdens invånare för varandra. Det hela blev väldigt teatralisk och underhållande. Att det inte fanns riktiga personer att bevittna hans upptåg bekymrade honom inte. Han var en underhållare, och alla skulle underhållas, inte minst frånfallna landsmän. Allra helst just dessa, för många hade nog dött i kriget, eller behövde lite underhållning generellt ansåg han.
– Edward Johnson, fireman. Killed in service 1918-1943. June Featherstone 1908-1939. Stackare, så ung? Alan Osborn, baker 1903-1944. Eleanor Rigby 1895-1939. Little Archibald Atkins, age 2 years. Poor little fella, klämde Paul fram, och kliade sig på huvudet.

Efter en stunds laborerande med en ny låttext kände Paul sig iakttagen. Han stelnade till, kände bestämt att någon stod bakom honom. Rysningar rev genom kroppen och la gås på huden. Han tog mod till sig. Vände sig om … ingen stod där, men han uppfattade en diffus avbild av en kvinna i sitt inre. Som ett solblekt fotografi. Han skulle aldrig glömma henne, för man kan inte glömma henne. När ni ser hennes godhet, och osjälviska aura, så kanske ni förstår varför Paul skulle komma ihåg just henne. June, Alan, Eleanor, Edward, Little Archibald Atkins. Vi hade alla möjligen blivit tillägnade en alldeles egen sång. Men det var Eleanors namn, och numera lyckliga själ, som etsade sig fast i Pauls undermedvetna i fyra år, innan han skrev sången ihop med John, som hela världen skulle komma att älska lika mycket som … som jag älskar Eleanor. Om det som Paul skrev stämmer, eller det som jag skrivit stämmer bättre, får ni avgöra själva. Att Eleanor Rigby har funnits i verkliga livet, råder det inget tvivel om. Jag borde veta, hon är min kvinna.

To whoever might find this story flying through the winds of time.
Yours sincerely June Featherstone.

©Dylan Tate