Kvällens skrivämne till kvartfinalen kan ni läsa HÄR och rösta kan ni göra HÄR 

Hon vet ingenting. 
Jag tycker nästan lite synd om henne. Men bara nästan, hon har trots allt väldigt snygga ben. I kväll ska han avsluta henne, något han borde gjort för länge sedan. De har det inte bra, hon är en oengagerad hustru. Nästan lika dålig som hon är flygvärdinna. Man klarar sig inte med bara bra ben, det behövs mer. Till exempel bör man vara lite lyhörd. Men Muerte ser inte ens när passagerarna önskar och kräver hennes närvaro. Lampan blinkar, ångesten gör sig påmind. Den flygrädde sitter där men hon ser inget, hör inget, vet inget. 

Jag däremot, har service i blodet. Jag ser vad människor behöver redan innan de vet det själva. Jag är snabbt framme vid mannen som kallsvettas. Skämtar, skrattar, avleder och ger en klapp på kinden. Plockar fram en filt, öppnar en flaska mineralvatten. Lugnar ner, och skapar balans mellan spänning och ro. Jag är en utmärkt tolk mellan människors känslor och nödvändiga åtgärder. 

Jag är bra på turbulens. Jag följer fint i kurvor, och kan parera alla livets luftgropar. 

Han behöver mig.
När vi landar i Dubai väntar förstås den obligatoriska scenen. Men sedan, då är det han och jag. Han intresserar mig, rör mig, berör mig. Annars hade jag aldrig valt att vara den andra kvinnan. Det ligger inte för mig. 

Jag ler mot Muerte. Det kan jag ge henne. Det kostar mig inget. Resten kommer jag att ta ifrån henne. Eller om hon själv gett bort det. Hon drar vagnen genom planet. Benen uppseendeväckande snygga. 

Han sitter där framme. Styr med van hand. I luften är han säker och trygg. Det är bara på marken han blir villrådig. Det är som om han hänger av sig sitt självförtroende när han tar av sig pilotmössan. Ett liv med en fullblodsegoist får för en del sådana följder. Muerte var inte för honom. Med mig är han, får han vara, man. Och jag finns där som en oas för honom att vila i. 

Muerte spänner fast sig på sätet bredvid mitt. Planet gungar och girar. Ännu en sådan flygning där människan och maskinen verkligen måste bemästra naturen. Jag njuter. Våra liv i kompetenta händer. I hans händer. De som smeker mig till vansinnets rand och tillbaka igen. 

Hans röst i högtalarsystemet. Det är kaptenen som talar. Och lusten griper mig. Kroppens egna minnen sveper mig med. Vita lakan mot solbränd hud. Smeksamhet och retsamhet. 

Muerte rör sig orolig på stolen. 
Vet hon ändå? Trots allt? Anar hon kanske något. Ångrar alla felaktiga steg. Jag vet inte. Frågar inte heller. Och nu ler jag inte längre. 

Det är första gången vi arbetar ihop. Ändå känner jag henne väl. Vet genom samtal som inte klingat ut förrän det dagats hur kall hon är och ilskan tar mig i besittning. Något är fel i tavlans motiv. Hon borde inte vara här. 

Jag drar ett djupt andetag. Släpper upp spännet trots att jag inte får, inte bör. Reser mig, går vacklande framåt i planet. Ler mot vita ansikten. Jag når cockpit, öppnar dörren och går in. 

Tanken svindlar. Snart, mycket snart, kommer vi att vara tillsammans. Bara han och jag. För alltid om vi så önskar. Och det gör vi. Det gör jag. Jag sträcker ut en hand för att röra vid honom, försäkra honom om att allt är bra. Bättre än någonsin förut. Ingen mer Muerte. Bara han och jag. Vi kommer att landa i en fantasi, bland sanddyner ska vi älska. Förtrollat och underbart. 

Planet kränger och jag med det. Jag når honom inte. Han är utom räckhåll. Jag sträcker mig fram ännu lite mer men slungas tillbaka när planet tappar höjd. 
Jag hör honom ropa ”Mayday, Mayday” och inser att La Muerte trots allt vinner…

©Ginnyalisk

Hennes ansikte var blekt när hon såg på mig. Han hade inte ens vett att se generad ut. Tittade ner i golvet, torkade hennes läppstift av sina läppar med baksidan av handen.
”Borde inte du styra planet?” sade jag och kände hur det guppade till igen, var tvungen att gripa tag i hennes axel för att inte ramla omkull.
”Andrepiloten”, mumlade han och såg på henne.
Hennes läppar rörde sig utan att ett ljud kom över dem, formade ordet ”Inte nu.”
”Det är trettio minuter kvar till landning”, sade jag och hörde att jag lät hysterisk. ”Och du står här och … ”
Nu skämdes han. Eller kanske inte. Det var svårt att avgöra för ljuset släcktes. Jag hörde passagerarnas upprörda röster, barn som grät. 
Sedan kom ljuset tillbaka. En blixt lyste upp himlen. Jag såg den genom det lilla runda fönstret, såg spegelbilden av mitt ansikte, hur röd min näsa var, som den alltid blev när jag var upprörd. 
Han nickade kort, såg åter på henne och försvann in genom dörren till förarkabinen.
Nu var det bara vi två. Hon och jag. På väg mot Dubai.
”Hur länge har det pågått?” sade jag.
Hon tittade på klockan. ”Snart en timme.”
Jag skakade på huvudet. ”Inte ovädret. Du och … min man.”
”Åh.” Hon funderade, lade ihop siffror, räknade nästan på fingrarna.
Hjärtat sjönk ner i magen på mig. Det var alltså så länge. Eller så var hon en sådan som som höll koll, inte bara på månaderna , utan också tidens mindre beståndsdelar. En sådan där som kunde säga på sekunden när hur länge något hade varat, hur länge det hade hållit på.
”Två månader”, sade hon till slut. ”Jag är ledsen. Eller nej, det är jag inte. Fast ändå.”
”Var det han som ordnade så att du följde med på den här flygningen?” 
Jag kände inte igen min röst. Den lät så avlägsen.
”Nej”, sade hon. ”Veronica blev sjuk. Det vet du. Jag fick hoppa in i sista stund.”
Jag nickade. Planet sjönk neråt, rätade sedan upp sig igen. Jag reste mig upp från golvet, granskade mina sönderskrapade knän. Hon tog min hand, hjälpte mig upp.
”Jag tycker väldigt mycket om honom”, sade hon.
”Det gjorde jag med”, sade jag.
”Det här är er pilot som talar. Om trettio minuter kommer vi att landa i Dubai. Som ni märker är vädret lite ostadigt … brrss … skrap … kompetenta personal ta hand om er. Vänligen spänn fast era säkerhetsbälten. Rökning är nu förbjuden.”
”Ska vi gå runt med gratisdrinkar?” sade hon och studerade spritvagnen. 
”Varför inte?” sade jag och kände plötsligt att jag inte brydde mig längre.
Vi skulle ändå dö. Planet skulle störta och om vi inte dog i kraschen skulle vi förtäras i lågorna. Ett trevligt litet likbål. Vilken avslutning på ett äktenskap.
Vi rullade ut vagnen i gången. Passagerarna var i upplösningstillstånd. De flesta märkte oss inte ens. Den fete mannen med den vita kostymen, han som nypt mig i rumpan då vi lyfte från Arlanda satt och darrade med saliven rinnande från munnen. Han såg på mig utan att se mig. 
Jag erbjöd honom en drink och svalde den sedan själv då han uppenbarligen befann sig i tillstånd av djupaste meditation. Spriten brände i min hals, och jag tänkte att detta var ett ypperligt tillfälle att, för första gången i mitt liv, bli berusad. 
Tydligen tyckte hon samma sak. Hennes ögon mötte mina och plötsligt log hon.
”Man dör bara en gång”, sade hon.
”Så rätt”, sade jag och renade strupen än en gång.
Planet skakade till, en blixt träffade höger vinge. Jag såg det genom fönstret, såg hur motorn fattade eld och tänkte att om man ska dö, så ska man göra det berusad. 
Sorlet i flygkabinen överröstade nästan ovädret. En del grät. De skrek rakt ut. Andra satt och bad.
En man kom fram och undrade om det gick bra att använda toaletten. Jag sade till honom att sätta sig på sin plats, och spände själv fast säkerhetsbältet runt hans midja. 
”Jag tror inte de vill ha mer”, sluddrade hon och vi rullade ut vagnen igen.
Med armarna om varandras axlar sjöng vi ”Auld lang syne” och kände oss som skådespelare i en BBC-pjäs.
”Titanic”, föreslog hon, vilket jag tyckte var dumt.
”Något om andra världskriget”, sade jag. ”Och vi har just vunnit kriget.”
”Det känns mer som om vi sitter i ett bombplan över Berlin. Titta nu har elden slocknat.”
Vi tittade ut genom fönstret. Svart rök steg upp från motorn, men det brann inte längre.
”Vad kan man göra i Dubai?” sade hon.
”Jaga män”, sade jag.
”Det här är er pilot som talar. Vi närmar oss Dubai och kommer att gå in för landning.”
Hon såg på mig. ”Vi kanske klarar oss iallafall.”
”Han snarkar”, sade jag. 
Hon nickade. ”Jag vet.”
”Ja, naturligtvis. Dessutom är han pedant.”
Hon smälte detta faktum. ”Jag vet”, sade hon till slut.
Jag nickade. ”Då vet du allt om honom.”
”Vi kanske ska ta och sätta oss”, sade hon.
”Tyskarna kommer aldrig att få oss levande.”
”Nej. Abschelut inte.”
”Du kan få honom.”
Också detta begrundade hon. ”Jag vet inte”, sade hon. ”Jag tycker egentligen inte om pedanter som snarkar.”
Det gjorde inte jag heller. Det kände jag med varje berusad del av min kropp.
”Kamelbrottning”, sade jag och hörde hur landningsställen fälldes ner.
”?” sade hon.
”Om man är i Dubai så måste man titta på kamelbrottning. Det är deras nationalsport.”
”Visst”, sade hon. ”Vilken dag du vill? Jag har ändå inget inplanerat.”
Vingligt tog planet mark, bromsarna skrek, däcken tjöt mot asfalten.
Den lilla lampan som visade att man nu fick spänna av sig säkerhetsbältet tändes. 
Pedanten i pilotstolen hade gjort det igen. Vi applåderade.

©La Muerte