Novellsamlingen VILDSINT är resultatet av ett unikt samarbete inom litteraturens värld. Kanske för första gången någonsin har en novellsamling arbetats fram digitalt av ett stort antal författare, varav de flesta aldrig har träffats i verkligheten.
« december 2014
tiontofr
1
2
3
4
6
7
9
10
11
12
13
14
15
16
17
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
    
       
Idag
Kategorier

Sidvisningar idag: 916


RSS
*LÄS* Jolie Blon
11 juli kl. 00:13

 

 

Omslagsdesign: R. Wikland

 

Den varma, fuktiga luften rullade in genom det öppna fönstret och omfamnade min kropp, naken sånär som på ett par pyjamasshorts. Det var säkert närmare trettio grader vilket gjorde det omöjligt att sova.
Snål som jag var hade jag tagit in på ett sunkigt hotell på en bakgata. Jag borde ha förstått att det inte skulle bjuda på särskilt hög komfort. I det här fallet var det luftkonditioneringen som inte fungerade. Den skrek och gnisslade hela tiden och gav bara ifrån sig en aning svalare luft då och då, inte kontinuerligt. Det gick inte att ha den på. I övrigt var rummet okay.
Nedanför på gatan passerade folk, pratande och skrattande. En och annan bil körde också genom den smala gatan med nedvevade rutor. Hög musik från djävulska musikapparater strömmade ut ur deras innandömen.
Ett par kvarter bort låg Canal Street med alla barer och klubbar. Därifrån hördes en jazztrumpet överrösta ett bluesmunspel. Några elgitarrer excellerade i häftiga riff. Häftiga alltså för dem som satt i lokalen för att njuta av musik och umgås, inte för den som försökte sova. Mellan alla dessa instrument hördes dragspelen övertrumfa varandra i Jolie Blon. Någon streetcar gnisslade emellanåt runt hörnet med sena och trötta ortsbor samt åtskilliga turister. En blandning av toner följde med vinden från havet och spreds över staden.
Med vinden följde också en bedövande arom från blommor som prydde fasaden på andra sidan gatan. Det var rosor, kaprifol och någon för mig okänd, mycket klart lysande orange klängväxt. Fasaden däremot var i stort behov av färg. Den avvek från sina grannars klara pastellfärger, upplysta av ljusskylten ovanför en musikaffär och hotellskylten alldeles utanför mitt fönster. Den sa visserligen bara HOT. De sista bokstäverna var bortfallna sedan förmodligen åratal tillbaks att döma av smutsen på skylten.
Detta ljus lyste upp mitt rum då gardinerna inte var fördragna eftersom behovet av luft var stort, mycket stort.

Mörkret på himlen förändrades. Ett annalkande åskväder rullade långsamt in utifrån Mexikanska Golfen med kraftigt ökande vind. Friskare luft strömmade in genom fönstret. Det luktade ozon, alltså regn. Plötsligt flammade häftiga blixtar söderut som följdes av kraftigt muller. Detta ökade i intensitet och styrka mycket snabbt. Jag hade aldrig tidigare mött en så snabb frammarsch av åskväder. Det tog bara några minuter så rullade det in över kustremsan och dolde staden i kraftigt skyfall. Jag kände att regnet slog mot fönsterbrädet och studsade in i rummet ända fram till sängen där jag äntligen kunde börja andas igen.
Åskan och regnet rensade luften som nu kändes sval trots att temperaturfallet kanske bara var några grader.

Jag var precis på väg att somna när jag hörde springande ljud nerifrån gatan. Det plaskade kring någons fötter, samt av några efterföljande fötter. Någon skrek och det hördes en knall. Åskan igen trodde jag. Felaktigt skulle det visa sig.
Stegen klampade in i porten och uppför trappan, för att tveka någon sekund utanför min dörr. Strax därefter hördes ett brak när dörrlåsen gav vika och träsplitter flög in i rummet och träffade väggarna i den trånga hallen.
En man, klädd i stormönstrad hawaiiskjorta och ljusa byxor, störtade in i rummet, såg sig om och upptäckte att han var i fel rum. Han svor till och vände men motades in av tre personer som spärrade vägen. I ljuset som strömmade in ifrån trapphuset kunde jag chockad se att det var två poliser och en civilklädd man i elegant kostym.
”Hawaiiskjortan” såg sig desperat om efter en flyktväg. Den enda som fanns var genom fönstret. Han hann inte ta många steg mot det förrän en kniv dök upp i handen på ”kostymen”. När hotet inte hjälpte kastade han med en kraftig snärt kniven mot den flyende som just då passerade sängen där jag låg som fastfrusen, trots värmen.

 

I samma stund lyfte den svarta kvinnliga polisen, stående bredbent, sin revolver med båda händerna och skrek något. Den överviktiga, vita manliga polisen tog några steg mot sängen med en batong i handen. I ögonvrån såg jag att kvinnan skrek men jag hörde ingenting av det. Det överröstades, eller kvävdes, av det svagt svischande ljudet som kniven gav ifrån sig då den roterade fram genom rummet i ultrarapid. Jag kunde se varje varv den gjorde och var helt övertygad om att den hade siktet inställt på mig. Fortsatte den sin bana skulle den träffa mig i mellangärdet, istället för mannen som precis passerade fotänden av mitt fängelse. Det kändes som om jag fått hjärtstillestånd. I varje fall andades jag inte. Den enda kroppsfunktion som fungerade var synen som följde knivens rörelse genom det neonupplysta rummet och svettfunktionen som tycktes spruta litervis på någon sekund. Mer tid tog det nog inte, trots att det kändes som en evighet, innan kniven slog ned i madrassen med ett dovt ljud alldeles intill min vänstra höft. Den tunga kniven stod och darrade så att skaftet slog lätt mot min svettiga hud.
”Hawaiiskjortan” tvärstannade och såg sin chans att få ett vapen. Han kastade sig runt och böjde sig ner över mig. Instinktivt grep jag med vänsterhanden kring trähandtaget och ryckte upp kniven ur madrassen. Det långa, breda bladet med den sylvassa eggen blixtrade till i ljuset då jag rullade över på högra sidan. Inom bråkdelen av en sekund hade jag fattat beslutet. Jag rätade ut armen, vek knivspetsen uppåt och tog sats. I samma stund noterade jag att den manliga polisen klev fram bakom ryggen på ”hawaiiskjortan”, lyfte batongen och slog honom hårt i mellangärdet. Överraskningen blev så stor att mannen föll i sidled samtidigt som det svepande knivbladet snuddade hans underarm. Mannen föll med ansiktet rakt mot sänggavelns ena mässingsstolpe.
När han dunsade ner på den gröna, smutsiga heltäckningsmattan, lämnade den välskräddade mannen ljudlöst rummet. Jag släppte kniven, som plötsligt kändes farlig, ner på golvet bredvid sängen samtidigt som min fru steg upp på andra sidan.

Jag hade återvänt till New Orleans som jag inte sett sedan den våldsamma Katrina ödelade stora delar av staden i augusti 2005. Tyvärr skedde detta i en mardröm, återbesöket alltså.
När jag hörde att det spolade på toaletten reste jag mig ur sängen. Det fuktiga lakanet klibbade fast på ryggen och släppte motvilligt taget. I hallen mötte jag frugan. Håret stod på ända och stegen var stapplande. En blick på klockan i vardagsrummet visade på tre. Ute var det redan ljust då vi var mitt i sommaren.
”Jag vaknade av en mardröm.” Det var hon som sa det. Inte jag.
Du skulle bara veta, tänkte jag när jag stängde dörren bakom mig och öppnade kranen över tvättstället. Jag var i stort behov av kallt vatten i ansiktet och en avrivning med våt handduk på ryggen.
I köket spolade jag ännu mer. Jag kände en lätt huvudvärk. För att förhoppningsvis stoppa en annalkande migrän fyllde jag ett glas med vatten och stoppade i ett par Bamyl. Medan de sakta upplöstes satt jag vid köksbordet och tänkte igenom vad jag upplevt de senaste minuterna.
Eftersom jag är en skrivande person gäller det att ta tillvara alla eventuella uppslag till en berättelse. Därför blev jag sittande kvar vid bordet med papper och penna.

Men storyn fordrade ju även ett slut. Det fick jag tänka ut i vaket tillstånd, så vaken man nu kan vara vid fyratiden på morgonen.

 

”Hawaiiskjortan” förblev liggande på golvet, borta för omvärlden. Hans ansikte var förmodligen ganska illa åtgånget, men jag ville absolut inte kolla om misstanken stämde. Den korpulente bad mig ta på mig något och följa med för vittnesmål medan kvinnan skulle vänta på att ambulansen plockade upp den nu handfängslade mannen.
Klädd i jeans, T-shirt och sandaler följde jag med polisen ut. Regnet hade upphört. Luften kändes lättare att andas. Vatten rann i strida strömmar utmed trottoarkanterna till de brunnar som fångade upp det och återförde det till havet.
Runt hörnet fanns en bar. Där ledde han in mig och sneddade genom lokalen till ett hörnbord. På vägen ryckte han åt sig en Kentucky Straight från bardisken och vinkade på servitören för ett glas. Han tog av sig mössan och torkade svetten ur pannan med en servett.
”It’s for ya. Let’s talk.” Han fyllde glaset till bredden och sköt det över den repiga bordsskivan.
”No, thanks! Too early for a Bourbon.”
Servitören lämnade trasan på ett av borden som han var i färd med att torka och slöt upp vid vårt bord, ett av två som var upptagna. Vid det andra satt en kvinna och sov, tillbakalutad mot ryggstödet, med vidöppen mun. Hennes partner sov med huvudet lutad mot de korslagda armarna på bordet. I övrigt var lokalen helt tom. Endast ringarna på bordet efter glas och flaskor återstod, samt rester av de måltider stället hade på menyn. Det enda som kunde höras av nattens festligheter var ekot av de sista vilsna tonerna av Jolie Blon som säkerligen framförts ett flertal gånger av den fem man starka orkestern. De hade nu packat och gått hem för en välbehövlig vila.
”Gimme a Bud please!”
”The bottle ya’ve is on the ’ouse.”
“I see! Prefer a beer.”
“OK! I’ll be back in a minute.”

Polisen tog upp ett block och en penna och uppmanade mig att berätta vad som hänt. Det visste han ju redan, men det var säkert mer för att rädda sitt eget skinn än för vittnesmålet som sådant. Han torkade sig återigen i pannan.
Det framkom att ”hawaiiskjortan” var en ”drug dealer” som överraskats på bar gärning och försökt att smita undan och förmodligen tagit fel på rum i det gamla, slitna hotellet. Den civilklädde var en ”private eye” som länge studerat mannens förehavanden.

Jag slapp inte undan den Bourbon som tidigare var frikostigt upphälld i ett glas. När vittnesmålet var nedtecknat släppte polisen glaset med innehåll i ölen, klappade mig på axeln, vek ihop anteckningsblocket och stoppade det i fickan. 
”Fo’ yo’ nerves.” Han lämnade bordet och gav tummen upp till servitören på väg ut.
”See ya! Soon, I guess,” muttrade han bakom snutens rygg.
Jag fyllde faktiskt på med ytterligare en skvätt whiskey innan stopet var tömt.

Funderingarna hopade sig. Jag var skärrad inför den känsla kniven hade gett mig. När jag väl hade fattat beslutet att använda den kände jag en skrämmande trygghet och kraft i den. Jag kände mig oövervinnerlig. Den känslan oroade mig.
Kan det vara så? Är det så en våldsverkare eller mördare känner sig? Oövervinnerlig och osårbar? Är det därför han eller hon agerar så, i allas tycke och enligt lagen, oförnuftigt? Det var en för mig skrämmande tanke.

Ute på gatan skramlade en halvfull, röd Riverfront streetcar förbi med morgontrötta passagerare på väg till jobben. Himlen lyste rosa i öster. Lukten av salt svepte in från havet. Klockan var halv sju. Det var ingen idé att gå tillbaka till rummet. Förresten kanske jag inte fick det heller då det numera var en brottsplats.

Jag beslöt mig för en tidig frukost. På Subway köpte jag en ubåt med skinka, ost, sallad, tomater, rå lök och Blue Cheese dressing, french fries och en stor mugg svart kaffe. Med detta i en påse sneddade jag över gatan och gick ett par kvarter till parken i French Quarter. På en bänk intog jag min delikata, men kanske inte nyttiga, frukost samtidigt som jag intresserat följde en bogserbåt med pråm på släp som passerade under bron. Morgontrafiken på Pontchartrain Expressway var redan livlig. Båten fortsatte uppför Mississippi och försvann så småningom ur min åsyn.

Några bruna storkar flög in från sitt fiskafänge ute på den idag lugna Gulfen och satte sig på varsin pollare för att putsa fjädrarna. I strandkanten lurade en alligator på sjöfågel eller oförsiktiga fiskar. Himlen var nästan molnfri. Det skulle åter bli en varm dag. Snart skulle musiken flöda i många genrer, jazz, blues, rock, zydeco, bluegrass, gospel, soul, country och folk music, bakom ryggen på mig. En ny dag hade startat i Söderns pärla, the soul of the country, en stad som aldrig sover, bara tar en kort andningspaus i övergången mellan natt och dag.

 

©Anonym – Deltagarna avslöjar sig frivilligt efter tävlingen.



Postat i: Blandat  Permalink   Kommentarer [0]  
 
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/vildsintthebook/entry/l%C3%A4s_jolie_blon
Kommentarer:

Skriv en kommentar:

Namn:
E-post:
URL:

Din kommentar:

HTML Syntax: INTE tillåten