Del 5 av 8 (part 1) - 00:13 inatt kommer (part 2)
”Vad handlar boken om?” Reportern lät professionellt intresserad.
”Den handlar om en bluffmakare. En myglare. Som långsamt men enträget strävar uppåt. Genom inställsamhet och falskt smicker.” Svante handskakade så mycket att Greger fick hålla luren tryckt mot Svantes högra öra, när Radio Malmöhus ringde upp för intervju. Ryktet om BOK-SM hade så sakteliga börjat spridas via massmedia och nätbloggar.
”En politiker eller?”
”Nä nä. Värre än så. En kulturarbetare. Poet och författare.”
”Okej”, skrattade den manlige intervjuaren i andra änden.
”Som genom plagiat, stöld och vassa armbågar skaffar sej en unik särställning inom svenskt kulturliv”, predikade Svante ivrigt vidare. ”Och därmed blir oantastlig.”
”Oj då. Är det någon särskild person du avser?” Det dröjde ett tag innan svaret kom.
”Nä. Absolut inte. Alla liknelser med någon verklig författare … person! är helt oavsiktlig. Naturligtvis”, underströk Svante med emfas. Greger lyssnade intresserat via högtalarfunktionen, och började gradvis inse att Svante ljög lika övertygande som vilken SD-politiker som helst.
”Du kallar honom han Frank Larsson-Persson? I boken alltså. Här associerar jag till Ulf Lundell eller Nils-Erik Frankenius.”
”Du får associera hur du vill”, sa Svante med kylig distans. ”Allt är ändå bara … påhitt.”
”Inte based on a true story då som man säjer?” På detta svarade Svante inte först. Andades bara upprört i luren.
”Hallå?”
”Hallå ja.”
”Okej. Men boken heter i alla fall Hämnden. Vem är det som hämnas? Och jag förmodar att det är den uppdiktade gestalten Larsson-Persson som utsätts för den?”
”Ja. Det är riktigt. Men utan att gå händelserna allt för mycket i förväg, så kan man i alla fall säja att tack vare min andra huvudkaraktär, så avslöjas sedan Nils … Larsson-Persson som den billiga charlatan han egentligen är. Hans storsäljare till böcker visar sej vara skrivna av andra. Själv kan han nämligen inte skriva alls. Möjligen duger han som journalist.”
”Jaså … ha-ha! Det var ord och inga visor må jag säja. Vi får hoppas att du kan skriva desto bättre då Sven …”
”Svante! Jag heter Svante Bolander.”
”Förlåt! Svante naturligtvis. Som alltså tävlar i BOK-SM. Som i sin tur arrangeras i samarbete med Piratförlaget. Och där Malmöbon Svante Bolander alltså gått vidare till semifinal.”
De tre vise männen firade avancemanget och la upp rösttaktiken till nästa omgång på kinakrog. Dock ej på anrika Shanghai nära Triangeln, som mirakulöst överlevt den pågående rivningsorgien i stan. Gregers gamla vän Alex utköpt och avhyst från dyr bostadsrätt på Klostergatan, av avverkningsskövlande Skanska som gick fram som en ångvält i storstadsdjungeln. Allt för att bereda mark för Citytunneln. Det revs, borrades och byggdes överallt. Ett helvete för rullstolsbundna. Ty här bars de inte fram alls. Gatorna minerade av tegel, betong och armeringsjärn likt spanska ryttare. Förrädiska granatgropar och taggtrådsliknande stängsel fick Malmö city att understundom likna lervällingen i Passchendaele. Greger svor som en borstbindare och joxade Svantes ekipage över axeln, med väpnaren Jöns släpandes två steg efter.
”Ska vi ha tre eller fyra?” frågade Greger och klappade sig på ölmagen. Det plingade underlig kinamusik i bakgrunden.
”Tre eller fyra vadå?” undrade Jöns och putsade brillorna.
”Jag vill ha Pekingsoppa alla fall”, sa Svante, som knappt syntes alls där han rullstolshukade under bordsduken.
”Små rätter”, sa Greger och bläddrade igenom den röddraperade menyn. Som var nästan lika tjock som en bok. Lät som en upphakad Harpo Marx i högtalarna.
”Räkor kanske. Friterade. Tre i så fall”, flinade Jöns. ”Vi måste åter räkna räkor. Rek. Jag har i alla fall hittat felet. Det var en server som var paj. Eller delayd. Mailer deamon du vet. Men nu har jag hittat en annan sökväg. Ska inte va nå problem denna gången.” Jöns satte glasögonen på plats och kliade sig i håret.
”Pekingsoppa som sagt”, hördes svagt från något obestämt hörn i rummet.
”Alla röster nollställs. Vi måste börja om från början”, sa Greger och norpade ett tjog tandpetare från en silverbricka med soja och kryddor. Pling-plong speldosa i taket.
”Det är ändå lika för alla. Och gynnar bara oss än mer att man startar om. Dessutom färre konkurrenter. Visserligen tvingas vi strörösta på fler av dom andra. Men det ska ändå inte va nåt problem, tack vare randomfunktionen. Hälften går ju också ändå vidare”, sa Jöns och strök hår bakom glasögonbågen. ”Och ingen jäkla jury som väljer ut heller.”
”Och vatten. Pekingsoppa med vatten blir bra.” Rösten från andra sidan. Svante viftade med servetten precis över bordskanten för att påkalla uppmärksamhet. Men Greger och Jöns verkade inte ta någon större notis om honom. Istället fullkomligt uppslukade av rätt strategi inför andra halvlek i BOK-SM.
”Ja. Hoppas du får rätt. Vi har alla fall hela maj på oss”, sa Greger och slök halva ölsejdeln i ett drag. Det knäppte skarpa diskantsträngljud i lokalen. Piong-piang.
”Jag kommer banne mej att limma fast Hämnden på första platsen från start till mål”, fortsatte Jöns och smuttade på sin Jolt-Cola. Bet av en knastrande isbit.
”Kan ingen stänga av det där jävla brölet!” röt Greger, samtidigt som en högt ylande kvinnlig högtalarröst wailade honom i örat.
”PEKINGSOPPA!” ekade från underjorden över den i övrigt öde restaurangen. En kortvuxen kypare pilade genast fram genom dörrdraperierna.
När de sedan skulle betala, det vill säga Svante, fick Greger en idé.
”Du är från Kina va?” Greger personkännare.
”No I’m från Bolås”, skojade kyparen och log. ”Men jag hal släkt i Sichuan”, la han snabbt till när han upptäckte att den volyminösa tatuerade gästen inte log tillbaka.
”Stor släkt? Många vänner kvar?”
”Jaja. Javisst. Vi hålla kontakten via intelnet.”
”Bra! Har du lust att tjäna en hacka?”
”En vadå?”
”En ha … pengar. Du får tusen spänn i dricks om du sen gör oss en liten gentjänst”, log Greger. Kyparen slutade dock genast att le och tog ett kliv tillbaka. ”Det är inget olagligt. Det är bara vår vän här som behöver röster”, sa Greger och pekade på Svante handikapp. Kyparen tog ett steg framåt igen. Synade Svante. Som såg ynklig och erbarmlig ut med soppränder på hakan.
”Löstel?”
”Just det”, sa Greger och kvävde ett fnissanfall. ”Via Internet. Hört talas om en sajt som heter kapitel ett? BOK-SM? Piratförlaget?”
”Ah! Pilatfölaget kännel jag väl till. Micket bla.”
När väl kyparen förstått att det inte var någon illegal fara på polistaket, så fick han sina mutlapp. Och lovade och bedyrade att kines efter kines minsann också skulle komma att både registrera sig som rösta.
”Fölst registlela, Sen lösta. Inga ploblem. Ingen fala”, repeterade han och antecknade på en servett. Bockade och bugade och smilade brett som själva sinnebilden för en artig asiat.
”Gula faran mobiliserad bakom kinesiska muren. Inga brandväggar i världen står emot”, skrattade Jöns när de åter kom ut på Bergsgatan.
De var ett vinnande lag. Sammansvetsat. Med tydlig rollfördelning. Och någon större spänning uppstod inte under veckorna fram till själva slutspelet. Stanley Manus-Cup. Med en bok som puck. Tio deltagare skulle bli fem. Utslagning och sudden death. Eller rättare sagt elva, då tävlingsledningen av någon obegriplig anledning kvalat in ytterligare ett bidrag i tävlingen på grund av någon rösträkningsmiss i april. Men det spelade mindre betydelse som Greger alltid uttryckte saken. Hämnden verkade segla rekmacka rakt in i själva finalen.
Tävlingsledningen hade emellertid beslutat att dölja antalet röster den här gången för att behålla spänningen ända in i mållinjen. Men oavsett vilket tycktes Hämnden mer eller mindre abonnera på förstaplatsen. Jöns hade nu lyckats smörja cybervägarna till ett mycket väloljat röstmaskineri, förstärkt av en hastigt uppgrävd terrakottaarmé i ny modern kulturrevolution, och mängder med färgglada spelkort från pokermaskinen. Och som lök på moset hade även flera av Gregers bekanta på nätet hörsammat hans uppmaning. Till och med ett fåtal radiolyssnare hade gjort sig besväret och röstat lokalpatriotiskt. Skånepartiet. Inga Stockholmsdjävlar här inte!
De enda som tycktes lysa med sin fullständiga röstfrånvaro var de riktiga, seriösa medlemmarna på Kapitel ett. Originalgänget som hängt på sajten ända sedan start. De tycktes istället spy galla över både Svante som boken. Särskilt efter Svantes dryga och förnumstiga mastodontinlägg på Forum. Om än det författarena som litteraturandra. Och eftersom Svante inte var någon datorernas mästare precis, så envisades han alltid med att lägga ut texten i en enda lång drapa på själva rubriksidan. Något som retade de övriga till vansinne. Nej. Svante var inte populär. Snarare utrustad med pestflagg. Hämden hade ett starkt löjets skimmer över sig, och det var endast Greger och Jöns, livligt uppbackad av sina egna vildsinta skapelser, som tog Svante i försvar. De lät å andra sidan stalinorglarna vina rejält över dem som eventuellt dristade sig att öppet kritisera, eller än värre sprida rykten och antydningar om fusk.
”Skjut ner den fan bara!” Greger hetsade på Jöns, som just smattrade iväg ett antal hjärtinfarkter.
”Ratatatatatata …”, sköt Jöns digital kulspruta och härmade ett stridsplan. Systemet med hjärtan, där fem var absolut högsta betyg, var utformat så att man via envetet hackspettande på ett ynka hjärta, enkelt kunde sänka folks böcker från den populära topplistan. Den stod visserligen utanför själva BOK-SM tävlan, men var uppenbarligen ändå ack så viktig för vissa fåfänga icke-författare. Och det fanns inget roligare än att följa deras upprörda ylanden när de brutalt störtade ner från stjärnhimlen, tyckte både Greger och Jöns. Från pool position med flashig exponering på första sidan, till fasansfull anonymitet i den grå massan långt bakom.
”Lyssna på det här bara”, log Jöns. ”Djävla Spenatförlaget!! Det spelar ingen roll för egen del, jag bryr mej inte, jag kan ta det”, läste Jöns roat högt från skärmen, när en självutnämnd hovpoet från Göteborg ondgjorde sig. De satt åter hemma på Jöns vind, med modern i åldersdvala under.
”Jojo … ha-ha … vilken jävla idiot. Surt sa räven om … äpplena”, sa Greger och fick en underlig blick till svar från Jöns.
”Men för somliga av mina vänner och bekanta är det fullkomligt förödande med dessa nattliga nedskjutningar. Systemet med hjärtan måste bort! Det knäcker folk till självmordets rand!!! Jag kräver att du gör nånting åt det nu Lars!” Jöns började gapskratta och Greger rycktes med av bara farten.
”Jösses vilka päron det kryllar av på sajten!” Greger daskade sig hårt på låren. ”Dom tål tamejfan ingenting heller. Jag har redan fått över tio stycken att hoppa av”, förkunnade han stolt. ”Att det skulle va så himla enkelt kunde man ju aldrig tro. Man behöver ju inte ens ringa upp och hota! Förr var man ju ibland även tvungen att söka upp. Ringa på. Blåsa upp sej. Kanske vifta lite basebollträ och allt det där. Nu räcker det med att trycka på en knapp bara. Och så … Poff! Så raderar dom ut sej själva. Frivilligt!?” Greger skakade på huvudet som om han inte riktigt trodde på det han själv sa, utan behövde ruska in sanningen i skallbasen istället.
”Jepp. Smart bombs. Som amerikanerna i Irak eller Afghanistan. Fjärrstyrda drönare.” Jöns skickade iväg en hjärtmissil till. ”Sitter nån snubbe i Bangkock också och påstår att han är efterlyst.”
”Ring Hasse Aro!”
”Nä. Men väl thailändska polisen. Dom spårar hans dator på nolltid. Kanske får hittelön.”
”Nä! Inte polisen”, protesterade Greger och mörknade i synen. Men lyste snabbt upp igen. ”Kolla här då! Ha-ha! Här är en religiös subba som vill bli slickad i muttan! Och snackar goja om allt möjligt mellan himmel och jord. Mest himmel faktiskt. Halleluja!”
”Jojo. Många som har en skruv lös. Annars är gubbsen alltid värst. Särskilt dom äldre.”
”Ja. Du har nog rätt faktiskt. En psykopat leker satanist i parti och minut, och klonar sej värre än cancerceller. Kanske borde röstvärva?” Greger slängde ett frågande öga på Jöns.
”Nej nej och åter nej! Split personality, utan nån personkärna alls. Ring Sankt Lars istället. Änglar och demoner för satan.”
”Ho-ho! Och här är ett helwacko miffo till. Nån gammal nerkrökad skådis man aldrig hört talas om. Alltid på röken. Som anser sej världsbäst på dialoger, och som ständigt klagar över allt och alla på sajten. Och ändå envisas med att va kvar. Säger på fullt allvar att han inte kan lämna!?” garvade Greger. ”Och sen är här en stolle från Kalmar som skriver underliga inlägg på tyska, och jämt tjatar om att han är en Berlinare. Jävla besserwisser. Ett riktigt pretto. Borde va skottpengar på såna.”
”Mm … Men sälj inte skinnet förrän björnen är skjuten bara. Men okej. Många dårar är det. Vi får bara akta oss att så att det inte spiller över. På oss. Eller Svante snarare. Den där Pirat-Mats har redan vart inne några gånger och varnat folk. På andra forum hade somliga av våra alias redan varit spärrade. Det sitter moderater, ja jag kallar dom inget annat, och granskar vartenda inlägg.” Jöns stadgade brillorna med pekfinger och tumme.
”Ja! Jag vet! Snart är det bara Flashback och några sidor till kvar, som kör ocensurerat”, sa Greger och strök eftertänksamt med handen över tatueringarna.
”Jag är törstig”, sa Jöns och tittade efter en full colaburk, bland drivor av skrammeltömda.
”Och jag hungrig”, sa Greger och blickade ut över vita havet av tomma pizzakartonger.
© Svante Bolander - Välkommen åter för del 5 - PART 2 inatt 00:13
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [0]