Del 7 av 8 - För del 1-6 klicka omslaget 

”Det är Tina. Släpp in mej. Jag står här nere. Utanför.”

”Tina!? Va fan … det har precis börjat … och … och … och …”

”Du låter som en äggsjuk höna. Jag kommer inte in. Vad är det för portkod?”

”Tjugo procent går till … Gift. Av Kjell-Åke Hansson. … Det blir sjuhundratolv röster”, hörde Greger bakom sig.

”Sjuhundratolv?” Hur i helsike …?” Greger tittade på duken och lyssnade på Tina.

”Nä. Funkar inte. Kom igen nu! Eller ska jag behöva bryta mej in?” Tina lät irriterad.

”Men va fan … du är ju knappast bjuden. Du kommer inte in här.” Greger såg i dålig vinkel hur Gift parkerade sig före barnboken. ”Vi skulle ju ses efter jippot.”

”Och så har vi då dom tjugofem. Som går till tvåan. Juryns tvåa alltså. Allt kan självfallet ändras när folkets röstfördelning avslöjas. Tjugofem procent går till …” Här drog Mats ut på det hela. Svante deppade resignerat i rullstolen.

”Jag kommer in överallt! Där jag vill in. Öppna nu!”

”… Vincent Franke. Av Christoffer Carlsson. Det blir … åttahundranitti röster.” Det gick ett sus bland publiken. Hejarrop blandat med besvikna suckar.

”Du får springa ner och öppna då. Skynda dej nu. Jag vill också se hur det går.” Tina gav sig inte. Och just som Mats deklarerade att Sara Lövestam tagit ledningen på ettusentvåhundrafyrtisex poäng, vid vars bord det hurrades och jublades vilt, störtade Greger ner för stentrapporna.

Tina hade magrat. Och hennes hår var nu askvitt. Stod som en kvast runt henne. Hon bar vit kråsblus och vid svart kjol. Svarta skor med hög klack. Greger hade aldrig sett Tina i kjol förr. Än mindre i högklackat. Han kände knappt igen henne.

”Jävla pågaslase! Upp med dig nu!”

I dörröppningen väntade ingen mindre än fru VD.

”Ursäkta mej. Men vem är ni? Vi har en privat tillställning här. Och jag vet inte riktigt om …

”Tina. Tina Taikon.”, svarade Tina och tog ett resolut steg innanför dörren. Hissade upp kjolen med händerna så att inte franskanten släpade i golvet. ”Jag är rom”, betonade hon och spände blicken i VD:n. Svartsyn.

”Eh … jaha … jaså. Ja men visst. Varsågod då.” Hon försökte låta neutral men misslyckades. Iakttog åter Greger från topp till tå. Sedan förvånat zigenarkvinnan. Förlaget började verkligen ge skäl för sitt namn alla fall.

Inne i stora salen kokade det över av förväntan. Folkets röster skulle precis till att redovisas. Mats sprätte upp ett slutet kuvert. Det sorlades intensivt runt borden. Tina hälsade på Svante, som dock inte riktigt tycktes fatta vem hon var, paralyserad som han var av röstutvecklingen. Och att ligga sist.

”Vad är det här för en grönsak? viskade hon i Gregers öra. ”Har han verkligen skrivit en bok!? Som vi röstat på? Han ser för fan redo ut för Hadamar.”

”Schhh! Folk glor. Stirrar. Tyst med dej!” väste Greger besvärat. Tina svepte runt med både blick som kjol. Folk sneglade och tisslade och tasslade. Medan Mats vecklade ut pappret ur kuvertet passade Tina på att förse sig med vin. Ingen ur serveringspersonalen rörde en min. Men ingen hindrade henne å andra sidan.

”Då ska vi se. Då ska vi alltså fördela dom tretusenfemhundrasexti rösterna som kommit in från folket. Och som vi kontrollerat väldigt noga.” Greger spärrade upp ögonen, Svante andades tyngre och Tina slök vinet i plastglaset. Gick genast och fyllde på nytt. ”Vi börjar nerifrån. Med lägst antalet röster. … Som är tvåhundratolv. Och som går till Ingegärd Bylund med boken det som inte dödar …” Ingegärd med sällskap såg dock inte allt för nedslagna ut, som om de redan väntat sig detta utfall. ”Det blir då med juryns procentuella fördelning, sammanlagt sjuhundrafyrtisex poäng.” Några applåderade och en gråklädd man kramade om Ingegärd. Siffrorna syntes nu på duken bredvid bok och författare.

”Därefter kommer fyrahundrafemton poäng … eller röster då”, fortsatte Mats och blickade upp från datorn. Greger höll andan. Svante höll andan. Tina drack vin. ”Som går till … Vincent Franke. Av Christoffer Carlsson.” Ett något mer besviket mummel utbröt i CC:s ringhörna. Uppblandat med två glada tjut. Nämligen Gregers och Svantes. En glädjekalkyl över det faktum att deras värsta konkurrent nu var borta! Det riktades ogillande blickar åt deras håll.

”Oj då Carlsson. Det här har inte börjat bra”, sa Tina och höjde glaset.

”Sammanlagt ettusentrehundrafem poäng. Och därmed upp i ledning”, sa Mats med mörkare röst och tryckte upp resultatet på duken.

”Femhundratjugotre röster har lagts på … Udda. Av Sara Lövestam.” Som först lät stridsyxan falla med en illa dold suck. Men sedan ryckte på axlarna och såg rätt nöjd ut ändå. Greger lyckades i sista stund hindra armarna från att flyga i luften, Svante kvävde ett jubelrop och Tina avslutade glas två. ”Blir ettusensjuhundrasextinio tillsammans med juryns.” Mats växlade synfält. ”Därmed har vi Sara i topp. Med tvåtusenfyrahundratio röster kvar att redovisa.”

Nu blundade Svante. Greger stramade upp sig. Till och med Tina gjorde en paus i vinpimplandet. För nu skulle det avgöras. Om bara tillräckligt många av de över tvåtusen rösterna gick till dem så var saken klar. Trots juryns bottenbetyg. Det stod mellan dem och Gift. Kjell-Åke Hansson. Mannen i svart. Mannen med den fasta blicken och stadiga handslaget. Deras blickar möttes kort.

”Sexhundratrettitvå röster … går till …” Hela salen väntade andäktigt på resultatet. Tystare än en tyst minut. Greger stirrade på duken. Svante stirrade på duken. Tina stirrade på Mats. Och förstod omedelbart vem som segrat. ”Gift! Av Kjell-Åke …” Nu skrek Tina rakt ut. Svante vred på huvudet. Och Greger flackade av och an med ögonen. ”Gift får då sammanlagt ettusentrehundrafyrtifyra poäng.” Tina kastade sig om halsen på Greger. Svante höjde valhänt händerna. Men inte ett ljud kom över hans läppar. Så tagen var han av insikten som långsamt började vindla sig in i hjärnan. ”Vilket betyder att Sara fortfarande är i ledning på ettusensjuhundrasextinio … Gift tvåa. Vincent trea. Och Ingegärd fyra. Med en bok kvar att redovisa.”

”Har vi vunnit?” Greger såg Tina i ögonen. Nedanför honom började Svante att lipa.

”Ja! Såklart! Din dumbom …” Tina pekade upp på filmduken i samma ögonblick som Mats förkunnade slutresultatet. Publiken hade också vid det här laget insett upplösningen på dramat och börjat prata igen. Sorlet stegrades raskt.

”Ettusensjuhundrasjuttiåtta röster går alltså till Hämnden. Av Svante Bolander.” Mats lät avmätt och inte så entusiastisk längre. ”Som alltså vinner BOK-SM på sammanlagt ettusenniohundrafemtisex poäng. Segrare är Svante. Bolander”, sa Mats och slog ner blicken i datorn. Tycktes vilja stänga av fort.

Det började med några spridda skurar. Men efter det att Lars tillsammans med den inbjudna kändisaktrisen tagit upp taktpinnen igen igen, så applåderade snart hela församlingen. Och tittade på Svante. Svante rullstol. Som nu i ett huj lyftes upp på scen av Greger. Tina smet iväg för en segerskål i smyg.

”Grattis! Hur känns det?” log Lars affärsmässigt. Svante var först allt för överväldigad för att få fram ett vettigt ord. Blev än svårare när aktrisen agerade kranskulla och gav honom en stor segrarkram.

”Hmpf …” Svante vred sig som en mask i rullstolen.

”Det känns jävligt bra!” utbrast Greger i hans ställe. Förtrollningen bruten. Scenskräcken som bortblåst. Svante verkade samla sig. Lars avvaktade tålmodigt.

”Aaaaah! Åååååh! Äääääh! Jag tror inte det är sant! Jag tror inte det är sant! Är det verkligen sant!? Jag har drömt om det här ända sen jag var liten.” Svante torkade glädjetårar och Lars sträckte ner mikrofonen till honom. Pressfotografer stormade scenen och fyrade av blixt efter blixt. En radioreporter såg ut som en gigantisk insekt med antennspröt stickande rakt upp från ryggen. ”Jag har alltid velat bli författare. Jag har alltid velat skriva.”

”Och nu är du här. Vid målet. Tillåt mej överräcka följande vinstcheck”, sa Lars och hämtade en låtsascheck i jätteformat.” Greger slickade sig om munnen och Tina drack åter gratisvin. ”Den här checken motsvarar vinstsumman på femtitusen. Samtidigt som den utgör kontrakt på din bok. Var vänlig signera här”, log Lars mot pressfotograferna och gav Svante en penna. Som emellertid sprätte iväg ut bland publiken, för nu hade Svante drabbats av ett ackumulerat anfall och riste som en flagglina i storm. Aktrisen kramade skärrad om honom igen. Lars verkade villrådig och leendet såg alltmer tillgjort ut. Greger hämtade snabbt pennan, och placerade den i Svantes hand, med sin egen som skruvstädstöd. Mats hade försvunnit någonstans och cateringfirman rev nu av plasten från serveringsfaten.

Med Gregers benägna hjälp skrev så Svante till sist sin namnteckning på bokkontraktet. Det gick överhuvudtaget inte att urskilja kråkfötterna, men det spelade nu mindre roll. Svante fick hålla upp kartongchecken flera gånger innan fotograferna lät sig nöjas. Omedelbart avlöst av hungriga journalister med anteckningsblock, som bombarderade honom med frågor. Hälften handlade om boken, andra halvan om hans funktionshinder.

Lars förklarade att buffén nu var öppen för alla, och därmed kunde festen börja. Och när väl startskottet gått började man förse sig. Det uppstod trängsel vid serveringsbordet. Maten hade en viss slagsida åt det vegetariska. Folk granskade och petade försiktigt med gafflar och skedar. Allt under högljutt gafflande. Den stora BOK-analysen hade redan brutit ut. Och den var inte nådig mot vinnaren. 

”Jävla skitbok!”

”Jävla fusk!”

”Jävla antiklimax!”

De enda som gratulerade Svante var de andra deltagarna. Tre mera plikttroget, bara en hjärtligt. Det var CC. Han hade å andra sidan precis nåtts av positiva förlagsvibbar. Det ryktades redan i lokalen att även han inom en snar framtid skulle komma att signas av just Piraterna.

När all anspänning väl släppt och Greger fått några glas vin innanför västen, försvann hämningarna pö om pö. Och han blev genast på gott humör. Försökte inleda social konversation här och var, men fann det svårt att finna gemensamma ämnen och intressen. De flesta verkade vilja – föga förvånande i och för sig – diskutera litteratur i allmänhet, och sina egna opublicerade verk i synnerhet. Greger retirerade till festbordet istället. En servitris öppnade en ny vinbox, när Tina kranade ut den sista slatten direkt i mun ur en redan öppnad. Folk tittade förvånat på den besynnerliga trion som nu dominerade matbordet. En skinnskalle, en zigenare och en CP-störd i rullstol. Tillsammans i en ohelig allians. En förunderlig axelmakt. Men Lars fortsatte envetet att vara vänligheten själv, och uppträda oklanderligt korrekt. Mats samtalade intensivt med CC. Sedan började folk droppa av. Det var ju trots allt en vanlig arbetsdag nästa dag.

Men inte för Svante. Ty nästa morgon tisdag klockan åtta noll noll, skulle han infinna sig på Sveriges Television för medverkan i morgonnyheterna. Och bli intervjuad av ingen mindre än nyhetsankaret K-G Bergström. Lars hade just avslutat det förlösande telefonsamtalet med Svt:s pressekreterare, och meddelat Svante den stora nyheten. För nu gick det snabbt i författarkarriären minsann! Från okänd refuserad till berömd debutant på bara en dag. Otroligt!

Förlorarna dränkte sina sorger på Riche, som låg just runt hörnet. Och vinnarna firade segern hemma på Sköldgatan på Söder. Hos Tina. Som så fort de kommit ur taxin hakat av sig både kjol och skor. Bekväma byxor under visade det sig, när hon trädde på sig ett par slitna joggingskor. Det blev en lång natt. Och blöt. Men Svante hade slutat dricka tidigt. Men inte drömma. Han lyssnade förstrött på vännernas tjoande, medan han förberedde sig för sitt stora tal till folket imorgon. Tina hade lovat att köra honom till tevehuset och han hade noga kontrollerat väckarklockan. Som ljöd exakt sex och trettio. Men Tina var lustigt nog redan på benen, åldern bästa kroppsreveljen. Hon kokade promillesänkande kaffe och langade fram frukost. Nöp djupt snarkande drummeln Greger i stortån, där han sov soffa.

”Upp och hoppa unge man!” Tina bankade med kastrullock som cymbaler. Greger tog sig för huvudet. Kopparslagare i mässingsorkester.

”Åh fy fan … vad är klockan?”

”Du får hjälpa mej på dass”, befallde Svante.

”Åh fy fan!” Greger rapade alkohol och luktade på sitt finger.

Tina fick inte följa med in. Och Greger bads vänligt men bestämt att vänta utanför studion. Svante befann sig teatersminkad i kulissland. Och med dess ansiktshjälp förvandlades även han till någon slags skådespelare. Gick in i en roll. Författarrollen. Vilket fick honom att slappna av en smula. Samt det faktum att Tina tryckt i honom två valium i bilen. I en vridbar fåtölj satt programledaren själv. Just nu bläddrade han i en pappersbunt i knäet. I väntan på direktsändning igen. Ett färdigredigerat nyhetsinslag rullade för tillfället ut i rutan. En man i hästsvans pekade finger för att ange att en minut återstod. En kvinnlig assistent körde med van hand fram Svante bredvid herr Bergström. Vred stolen i perfekt intervjuläge. Kollade med hästsvansen, som gjorde tummen upp. Spelet kunde börja.

”Och nu över till BOK-SM som avgjordes igår. På Piratförlaget. Jag säger välkommen till segraren. Svante Bolander.” K-G vände sig mot Svante och log under glasögonen. Tina och Greger bevittnade allt i väntrummet utanför. Det satt en monitor i taket. Bredvid lyste en röd lampa, för att upplysa om att man låg ute i sändning.

”Tack.” Svante såg trots ansiktslyftningen bakfull ut. Seg. Svarta ringar runt ögonen. Hiskelig frisyr. Och förvriden mun.

”Din bok …”, här sneglade K-G ner i pappersbunten igen, ”Hämnden har just korats till vinnare igår. Hur känns det?”

”Bara bra givetvis. Underbart! Otroligt! Men sant.” Svante såg trots dessa utfästelser inte ut att må särskilt bra. Och nu började ena handen att skaka.

”Eh …” K-G blinkade nervöst och svalde. Verkade vilja skynda på. ”Hur har du kunnat skriva … med tanke på ditt … funktionshinder?”

”Tja … Jag skriver ju inte med fötterna precis”, flinade Svante och såg ut som en gam i väntan på att bytet skulle dö.

”Nänä”, skrattade K-G ihåligt. Tycktes lika angelägen att avsluta intervjun, som han alldeles nyss påbörjat. ”Och dina planer för framtiden? Skriva mer förmodar jag?”

”Ja. Givetvis. För när jag nu är författare …” Nu skakade högerhanden så våldsamt att kameramannen zoomade in Svante i närbild istället. Något som fick honom att se än monstruösare ut. Elefantmannen. ”Så kommer jag att avslöja en och annan obehaglig sanning om det svenska kulturlivet. Precis som i min vinnande bok.” Svante hade höjt rösten. Dr. Strangelove hos amerikanska presidenten. ”Nils-Erik Frankenius till exempel. Är bara en rutten charlatan som plagierar andra människors manus och …”

”Tack!” klippte K-G abrupt av. Vände sig till tittarna. Tina och Greger såg hur Svante tonade ut och nyhetsankaret in. ”Där får vi tacka Svante Bolander för hans medverkan. Nu ska vi istället titta på dagens väder. Över till …”

Svante intervjuades i radio på eftermiddagen också. Kulturkvarten. Där Svante höll låda. Och återigen gick till hårt angrepp på Nils-Erik Frankenius. Sågade längs fotnötterna. Sedan guidades han åter runt av Lars på förlaget igen. Och riktlinjer drogs upp inför bokreleasen senare i höst. De skulle höra av sig längre fram lovade Lars. När alla detaljer var färdiga.

Svante njöt. Svante Kung. I den kungliga huvudstaden. Han kunde lika gärna dröja sig kvar några dagar till. Hade ändå ingen brådska. Unna sig semester. Semester från vad var emellertid lite oklart. Men han längtade sannerligen inte tillbaka till sin lägenhet som fotboja. Solen sken och hela stan bjöd ut sig framför hans ögon. Han kunde höra ångbåtar tuta. Förnam doften från bagerier och gatukök. Lapade mjukglass vid Zinkensdamm och fångade frömjöl med fingrarna på Djurgården. Sinnenas rike …

Passade på att se Slottet. Åka Katarinahiss. Gå på museer. Vasa. Nordiska. National. Vin och Sprit. Sistnämnda gladde Greger. Som ihärdigt stod vid sin husbondes sida. Tina vände åter cyberkort på pokersajten om dagarna, och kunde tyvärr inte turista med dem. Svantes lycka var fullkomlig. Och vällde över alla bräddar. Vid Stadshuset kom några fram och bad om autograf. De hade känt igen honom från teve. Känd från teve. Lätt identifierbar som han var i tevebruset. Med bistånd från Greger krafsade Svante Författare ned sin framtida ovärderliga namnteckning.

Han betraktade Greger när denne bar in honom i Blå Hallen. Betraktade honom med nya ögon. Vänliga. Försonande. I ett rosa skimmer. Greger svek honom inte. Övergav ej. Greger stod kvar. Och bar. Honom. Vart än i världen han vände sig. Skötte honom som om han vore ett spädbarn. Klädde på och av. Matade och torkade. Masserade och tröstade. Visserligen var han dum som ett spånhuvud, men förblev ändå trogen som en blindhund. Tack vare segern i tävlingen förmjukades Svante och upptäckte nya värden i livet. Greger var hans bästa vän. Den saken var klar. Klart att han skulle premieras! Fattades bara annat! Han borde få hälften. Minst. Femtiotusen väntade bara på att förmeras. Och pengar hade Svante ändå redan gott om. Man behövde just inga spenderbyxor som förlamad krympling. Svante gnuggade händerna, och trallade som en speldosa. I Humlegården köpte Greger hasch och bjöd på en pipa. Det här är livet tänkte Svante. Författarlivet. Bohem.

©Svante Bolander