Skrivämne: Var jag brukar gömma mina värdesaker. Rösta kan man göra HÄR 

Var jag brukar gömma mina värdesaker 
Jag har inga värdesaker. 
Eller rättare sagt – för att ni inte ska missförstå mig – jag har inga värdesaker just nu. I mitt hem.
Ni förstår fortfarande inte vart jag vill komma?
Låt mig förklara. Det är en lång historia. Och den börjar med ett inbrott.
Aha! tänker ni och känner er som Sherlock Holmes. Elementärt.
Men ni tänker fel. Jag har inte haft inbrott. Inga tjuvar har tagit sig in i mitt hus. Än. 
Nej, det är grannen som har haft sådant besök. 
Jag såg dem inte. Tjuvarna alltså. Dess ljusskygga typer brukar nämligen lägga sina arbetstider till den mörkare delen av dygnet, den del som börjar med kväll för att sedan så sakteliga övergå i natt. 
Mina grannar såg inte heller tjuvarna. De var nämligen bortresta. Grannarna alltså. Huset låg öde, tomt, vinkade inbjudande, ropade: ”Kom! Här är ingen hemma!”
Och någon hörsammade kallelsen. Någon eller några.
När grannarna kom hem fann de huset tomt på värdesaker. 
Och nu, kära vänner, nu kommer vi till min historia. Den som jag började med att jag inte har några värdesaker. 
Saken är nämligen den att jag hade värdesaker. Lägg märke till att jag lägger betoningen på ordet hade. Jag HADE värdesaker, tills tjuvarna bröt sig in i mina grannars hus och länsade det på allt värdefullt.
Ni förstår, så snart jag fick höra om inbrottet och såg hur polisen snokade runt och knackade dörr, så gick det som en stöt genom min kropp. En sådan där som Edison troligen fick när han precis uppfunnit glödlampan och tog i den med våta händer. 
Hjärtat stannade i bröstet på mig. Det är sant!
Jag stod där och tittade ut genom fönstret, bort mot grannarnas hus, och tanken for genom mitt huvud: Nästa gång kommer de hit. Nästa gång bryter sig tjuvarna in här.
Det var en förfärande tanke. En hemsk tanke. 
Jag är visserligen inte rik, men jag har ärvt en hel del smycken efter min mamma. En diamantring, örhängen med äkta smaragder, guldarmband, allt äkta, allt mycket värdefullt. 
Och plötsligt slog det mig att jag inte längre kunde förvara mina smycken i badrumsskåpet tillsammans med munsköljet. Nej, jag måste finna en säkrare plats. Ett ställe som tjuvarna, när de bröt sig in, aldrig skulle hitta.
Och här har vi problemet.
Jag gömde mina smycken på ett mycket säkert ställe. En plats så säker att jag inte själv kan hitta den. 
Nu tycker ni kanske att jag är en virrig gammal tant, och det är nog så. Ni har rätt. Men jag har vänt upp och ner på hela huset och jag kan inte hitta mina smycken. 
Jag har letat överallt, och då menar jag överallt.
Under badkaret, i pianot, i blomkrukorna, under diskhon, i den där lilla svängen på toalettstolen, uppe på vinden, nere i källaren, under parkettgolvet, under madrassen (vilket borde vara det mest logiska stället att gömma sina värdesaker på). Jag har sprättat upp soffkuddarna, tömt mjölpåsar och kryddburkar, öppnat TV:n (jag har en sådan där stor dumburk som tar upp halva vardagsrummet), ja, inte bara TV:n förresten, utan alla elektriska apparater som finns i huset (jag vet inte varför, men det kändes som om jag kunde ha lagt in smyckena i någon sådan) men de står ingenstans att finna. 
Hade det inte varit så kallt och så mycket snö skulle jag ha grävt upp trädgården också, men nu är det knappt lönt. Tjälen brukar vara metertjock så här års, och jag tror faktiskt inte att jag har grävt ner smyckena i trädgården. Det borde jag ha kommit ihåg.
Så nu sitter jag här vid köksbordet och tittar ut över mitt sönderslagna, demolerade hem. 
Allt är tjuvarnas fel.
Åter går den där stöten genom kroppen, men den här gången åt andra hållet. Inte negativt, utan positivt. 
Jag lyfter telefonluren, hör till min stora glädje att den ännu fungerar. Mina fingrar slår numret, jag väntar, hör hur signalerna går fram.
”Polisen”, säger en vänlig kvinnlig röst.
”Jag har haft inbrott”, säger jag.
Två stycken är de, poliserna som knackar på min dörr en halvtimme senare.
De stirrar på mig när jag öppnar, kikar in i röran bakom mig, ögonen vitt uppspärrade som om de inte kan tro vad de ser.
”Det var tre stycken”, säger jag och följer dem in i vardagsrummet.
De nickar och ser sig omkring.
”De tog alla mina smycken”, fortsätter jag. 
Nu ser de på mig. 
”Inte alla väl?” säger den ene av dem.
”Jo”, säger jag med eftertryck. ”Alla.”
De tittar på varandra, ser på mig, harklar sig och går ut i hallen.
Jag följer efter dem.
”Försäkringen ersätter väl stulna föremål?” säger jag.
”Hrm … ja … vanligtvis.”
Nu stirrar de på mig som jag vore galen.
”Ska ni inte titta på resten av huset? Det ser ännu värre ut på övervåningen.”
”Nej, det behövs nog inte.”
Jag tittar från den ene till den andre, förstår ingenting.
”Varför … ?” börjar jag och får sedan syn på min spegelbild i den stora hallspegeln.
På mitt huvud blänker mammas diamanttiara, runt min hals hänger guldhalsband, armband dinglar på mina armar och fingrarna är fulla med ringar. I öronen blänker mormors smaragdörhängen.
”Javisst ja”, säger jag och hade jag varit med i en tecknad serie skulle en glödlampa ha tänts över mitt huvud. ”Där är de ju.”
Jag fick en varning. En ganska skarp sådan. 
Men det gör inget. Jag har hittat mina smycken och det är huvudsaken.
Om jag säljer dem har jag säkert råd att reparera huset.

©La Muerte

Var jag brukar gömma mina värdesaker 
Om jag hade några. Borde det kanske stått. Fattig som en kyrkråtta på smycken är jag, men det är inte bara guld och ädla stenar som är värdefulla. 
Nej, minsann! I en liten stuga i Tyskland, där min fasters make en gång var vänlig nog att låna ut en stuga till mig och min familj, hittade jag under en lös bräda i golvet obligationer till ett värde av tjugo miljoner tyska mark. Och tänk, de var från 1934! Med tanke på hur gamla de är måste de vara värda ännu mer idag! Ni har väl sett Antikrundan? Dessa obligationer har jag gömt mycket fiffigt. Men jag berättar det bara om du lovar att inte föra det vidare. Jag har tapetserat väggarna i mitt hem med dem! Alla tror att det är en tjusig lyxtapet från någon tysk firma. Tänk. minst tjugo miljoner D-mark, det måste vara värt… låt mig se nu, tjugo miljoner euro? Nåja, mycket är det i alla fall.
Annars är det förstås mormors gamla spinnrock som är det finaste jag har vad gäller ägodelar. Den kommer ofta till användning eftersom jag monterat en visp på den. Jag äger ingen annan visp, så jag använder spinnrocken nästan dagligen vid matlagning och bakning. Fungerar jättebra, det är bara lite jobbigt att använda den. Eftersom den är så värdefull för mig har jag den nämligen uppe på taket där vi bor. Vi bor på åttonde våningen och huset är sexton våningar högt, fast taket är förstås på sjuttonde våningen. Hissen går bara till sexton. Konstigt, tycker jag, man kunde väl dragit till med sjutton knappar när man ändå höll på? Jag påpekade det för montörerna. Då sa de att hissen bara går till sexton. Och jag påpekade att en enda knapp inte var så dyr, nog kunde de sätta in en sjuttonde knapp i hissen? Men nej, det kunde de inte. Hantverkare och byggjobbare, samma skräp!
Men på taket får jag ha spinnrocken ifred, där står den under en gammal matta och väntar på mig.
Men det värdefullaste jag har är förstås min man och mina barn. Barnen har jag försökt att låsa in i mitt bankfack, men det gick inte banken med på. Det är klart, det hade blivit lite jobbigt att springa dit med mat och kramar flera gånger om dagen. Så det var kanske lika bra.
Nej, istället har jag gömt barnen i källaren. Vi har ju ett källarförråd som alla andra, och där har jag inrett det lite extra mysigt för dem. Jag har hängt upp mattor längs väggarna och vid nätgallret, så det ska vara lite mysigt. Och de har en mobil med sig därnere om de behöver något. De brukar ringa fem gånger i timman ungefär, ja, det är lite jobbigt, men vad gör man inte för att ha dem i säkert förvar.
Min make är flygkapten. Han jobbar fem dagar i sträck, sedan kommer han hem i några dagar. Jag blir så glad när han kommer hem, och lika glad är jag när han börjar jobba igen. Det är så jobbigt att ha honom hemma. Det är nämligen så att i vårt vardagsrum finns en gitarr. Det finns ett trumset och en basfiol. Maken vill inte vara flygkapten. Han vill vara rockmusiker och sångare. Håhå jaja , vilket dunder och ös det blir! Det är trevligt, naturligtvis, men eftersom han lätt blir lite manisk så har jag införskaffat ett jättekassaskåp, där jag kan slänga in honom med alla hans instrument. Det ljudisolerar bra, skåpet. Plus att jag har honom i gott förvar. Det var lite besvärligt första gången dock, eftersom jag inte hade en aning om hur man skulle öppna det förjordade skåpet. Blev tvungen att ringa firman som sålt och levererat skåpet för att fråga hur man gjorde. De förklarade i säkert en halvtimma innan de suckade och sa att de skulle skicka någon. Och sedan dess har allt gått som på räls.
Ja, nu har jag berättat allt om var jag gömmer mina värdesaker och… nej, vänta! Det finns ju en sak till. Det absolut värdefullaste av allt. Min bok! Min första roman, som jag skriver på då maken inte är hemma, och annars också om jag har en stund över. Har redan skrivit första kapitlets fem första rader! Den kommer att bli fantastisk. Den börjar så här: ”Jag vaknade av att det small. Jag satte mig upp och där stod den mest underbara man jag sett. Han log mot mig.” Vad! Är det inte bra, så säg! Min bok gömmer jag på det säkraste stället av alla. På mig själv. Jag lägger den mot magen och sedan en liten kudde ovanpå, och binder med ett litet snöre. Maken brukar undra, han säger att det är märkligt att jag har sådan mage när jag flänger mellan taket och källaren hela tiden. Då brukar jag svara att det är muskler som jag fått av att trampa spinnrocken. Och han nöjer sig med det. Snart har jag nog lyckats vänja honom av med älskogen också. Han är en sådan trist älskare! Och jag är mycket nöjd med min älskare, den unga tjejen från kassaskåpsfirman.
Jag funderar på att sälja av några av obligationerna och köpa ett vackert smycke åt henne…

©Kombat-tanten