vs  

Kvällens Ämne:

Därför fick jag inte Nobelpriset (i år heller)
Lycka till!

Alfred och jag hade varit lekkamrater då när det begick sig. Han hade alltid retat mig för att jag hade med mig papper och penna överallt där jag var. Mitt under vår lek kunde jag bara sätta mig ner och skriva ner något jag just hört, sett, eller anat. En förnimmelse, en doft. Alfred skrattade åt mig men ibland när han var hemma hos mig kunde jag spionera på honom och då såg jag att han tjuvläste mina alster med ett leende på läpparna. 
– Du kommer aldrig att bli något stort, hånade han mig. Titta här vilka tarvliga meningar.
Han visade mig mina ändringar och överstrykningar, påpekade fel och brister, men jag gav mig inte. Jag skrev och skrev varje vaken stund. 
Åren gick och Alfred och jag förblev vänner genom livet. Vad ingen av oss kunde ana var att jag av någon anledning förblev odödlig. Jag fick uppleva den ena vännen efter den andras bortgång och sorgen efter dem. Dagen då Alfred slöt sina ögon var nog de värsta i mitt liv. Vi hade aldrig varit älskande mer som en bror och syster. Bråkat med varandra, delat våra hemligheter, bråkat, kramats, gråtit, skrattat tillsammans. Alfred fortsatte hela sitt liv att kritisera mitt skrivande. 
Lite fel hade han ändå, för med all min erfarenhet i ett liv utan slut var mina erfarenheter utan slut. Jag fick ju vara med om så mycket. Jag överlevde krig och upplevde all den nya teknikens under. Mina källor var outtömliga och jag hade ju sett och hört så mycket under alla dessa år. Mina böcker såldes över hela världen. Jag var populär och uppskattad överallt. Naturligtvis fick jag skriva under olika namn och hade ett väldigt besvär att ändra om mitt utseende. Hur skulle det se ut om de visste att jag hade fötts ett år efter Alfred på 1800-talet. Det skulle bli alltför mycket ståhej om folk fick veta det. 
Mina böcker blev mer och mer uppskattade och jag levde gott på inkomsterna de gav mig. Jag reste runt i världen, bodde i ett flertal länder där jag inspirerades av olika kulturer och människor som fick liv i mina böcker. 
Så kom året 2012 då jag blev nominerad för Nobel priset för min senaste bok som jag lagt ner ett oerhört på under tre långa år. Det var väldigt hektiskt ett tag när reportrar och TV-team belägrade mitt hem var jag än befann mig. Jag smålog för mig själv och tyckte att det var lite komiskt att min käre Alfreds pengar skulle komma mig till handa, kanske. Jag kunde se honom framför mig hur han grämde sig över detta. Inte för att vara elak, utan helt enkelt för att han alltid hade retat med mig om mitt skrivande. 
Dagen innan det slutliga beskedet satt jag ute i min vackra trädgård i Provence och drack ett glas vitt vin i eftermiddagssolen. Jag såg ut över de böljande gröna fälten och tänkte på vilken tur jag hade haft i mitt långa liv. Hur lycklig jag hade varit trots allt jag varit med om. Och nu som en riktig slutkläm skulle jag säkert få nobelpriset också, oddsen var skyhöga att det verkligen skulle bli jag. Det var då jag kände att en skugga föll över mig. 
Jag vände mig om och där stod Alfred bakom mig. Precis så som han sett ut den sista dagen i sitt liv. Vinglaset föll ur handen på mig och jag gnuggade mig i ögonen. 
– Alfred, mumlade jag. 
Han smålog mot mig och satte sig på stolen mitt emot. 
– Kära vän, småskrattade han. Det har gått bra för dig. Hur många böcker har du givit ut nu? Hur känns det att snart få ta emot Nobelpriset, mitt pris, min sköna prinsessa. 
Han tog min hand i sin och fortsatte att reta mig, så där som bara han kunde. Själv var jag helt förstummad och kunde knappt röra mig, än mindre prata. 
– Alfred, Alfred …
– Min sköna dam, jag tycker att du ska strunta i det här och göra mig sällskap i stället. Jag har saknat dig alltför länge nu. Kom till mig! Efter alla dessa år har jag insett att vår vänskap mycket väl skulle kunna övergå i kärlek. Jag saknar dig så fruktansvärt.
Tidningsrubrikerna fanns överallt på löpsedlar världen över.
Annabell Vilhelmsson, nominerad till Nobelpriset 2012, hittats död i sitt hem i Provence.

Copyright La Bruja

Jag vinner aldrig några tävlingar. Det är en universell naturlag utan undantag. Jag kan undfly den lika lite som jag kan undfly tyngdkraften. Aldrig etta, aldrig tvåa, aldrig trea. Och oftast inte heller sexa, sjua, åtta, nia eller tia. En enda gång fick jag ett tröstpris. Vilket bestod av en grön origamidrake, som jag sedan dess tappat bort. Således kom det knappast som en överraskning att jag återigen inte tilldelades Nobelpriset i litteratur. 
Och ändå hade jag gjort allt som tänkas kan för att försäkra mig om motsatsen. Jag uppsökte samtliga av akademins medlemmar för ”privata överläggningar”. De flesta lät sig köpas med billiga löften om otrevliga skulder jag skulle betala för deras räkning, oäkta barn att skicka bort till fjärran orter, obekväma älskarinnor att få inspärrade på sinnessjukhus och annat dylikt. Den ständige sekreteraren var dock ett problem. Karln verkade inte ha några normala laster, givetvis ett hinder för lite hederlig korruption. Han verkade lyckligt ogift, nöjd med sin lott och inte förbrukande några extravaganta mängder av alkohol. Mina utskickade detektiver kom tillbaka med oförrättat ärende. Men så fick jag en lyckträff. Jag sökte upp honom för en rejäl lunch (som jag förövrigt bekostade för oss båda). Strax innan desserten, rabarberpaj med vaniljsås, lät jag bomben brisera och visade honom kopior av bilderna från den där sjabbiga bordellen i Hamburg som han besökte en gång i halvåret under det strängaste inkognito. Efter att han återfått en någorlunda normal ansiktsfärg avgav han ett febrigt löfte att stödja min nomination. Därmed verkade saken kirrad, men jag tänkte inte nöja mig med halvmesyrer denna gång.
Jag uppsökte kungafamiljen och påpekade för hans majestät att monarkin inte behövde ytterligare en skandal och nämnde därpå några namn. Han spelar halvdebil och senildement utmärkt och lyckas ofta tilldra sig sympati från en ytlig betraktare, men jag hade längesedan genomskådat honom. En stunds taktiskt piruetterande senare så försäkrade han mig att han skulle luta på akademin så att rösterna skulle falla åt rätt håll. Och det kanske också skulle bli tal om att jag kunde få Serafimerorden. Den så kallade fria pressen bearbetade jag veckor i förväg. En efter en fick jag redaktörerna och journalisterna att inse att det vore till allas bästa att jag tilldelades Nobelpriset. Hade jag inte skamlöst förnekats det i åratal? Var det inte en grotesk vanära för fosterlandet att mina bedrifter lämnats ouppskattade? Fanns det något annat som stred så lite mot sunt förnuft och vanlig anständighet? Några bråkade och slängde ur sig en massa struntprat om demokratiska val och skumma manipulationer. De sattes snarast på plats med hot om avsked eller varningar rörande erotiska eskapader. Murvlarna måste lära sig disciplin, det har jag alltid sagt. 
Utan spänning (sådant som spänning är överskattat, visshet är att föredra), men med ett visst mått av förväntansfull belåtenhet så jag fram emot proklamationsdagen. Jag hade skaffat in en ny frack med långa skört och sidenslag. Bländvit skjorta och glänsande lackskor inskaffades likaledes. Jag funderade länge på om jag skulle ha en nejlika eller en förgätmigej eller en dahlia i knapphålet vid det högtidliga tillfället. I slutändan bestämde jag mig för en ros, enkelt och klassiskt. Min tacktal var färdigskrivet elva dagar i förväg ned till minsta kommatecken och semikolon. Tjugo timmar innan fick jag en mindre panik apropå mitt skägg, men kom fram till att dess otämjda utseende skulle göra mig mer övertygande som bohemisk författare. 
Så kom den stora dagen. Alla intervjuer var inbokade, alla svar på de förhandsbestämda frågorna var intränade. Så öppnades den vita dörren och fotoblixtarna lyste upp den ständige sekreteraren. Jag var så säker att jag till att börja med uppfattade fel. Han får inte stå och mumla sådär, tänkte jag. Så återupprepades namnet. 
Jaha. Nu återstår inget annat än att vidtaga hämndaktioner. Inte för att jag känner mig så pigg på det, men man måste hålla på principerna. Även om man är född förlorare.

Copyright El Supremo