VS    

Kvällens ämne:

Du vaknar upp, långt ner i underjorden. Ditt huvud värker. Mörkret lättas något av en fackla på väggen som kastar ett svagt, flämtande ljus över golvet, vilket är bestrött med småsten som eroderat loss från väggar och tak. Ett bastant järngaller, låst, hindrar dig från att ta dig framåt. Du vänder dig om.

Gången fylls upp av ett monster som enfaldigt glor på dig med sina tre ögon. Tungorna, tre stycken, och dreglet hänger ut ur munnen. Monstret skakar på huvudet och du känner hur något kletigt rinner från din panna ner över ansiktet.

Du har en ryggsäck i handen. Snabbt kollar du innehållet. Ett manikyrset, komplett med nagellack i fem färger, en stor påse marshmallows och en handduk på vilken är tryckt siffran 42.

Vem är du? Hur har du hamnat här? Och _hur_ tar du dig härifrån? Naturligtvis har du stor hjälp av sakerna i ryggsäcken... 

May the force be with you!
Skrivtid till 20.45, 600-1000 ord. Ja, som sagt var, lycka till!

Jäkla vad det gjorde ont i huvudet. Jag gned tinningarna och gnuggade mig i ögonen. Jag som aldrig har huvudvärk. Antagligen hade jag slagit i min stackars skalle när jag ramlade ner. Ramlade ner? Nu ser jag lite, trots mörkret i, i vad då? Var är jag? Kommer bara ihåg att jag ramlade ner i något när jag var på väg till min bästa väninna då vi skulle ha en helkväll med lite nagelskulptur vilket var mitt senaste intresse. Sååå kul med allt man kunde dekorera naglarna med nu förtiden. Dumt nog tog jag genvägen genom parken – men det hade jag ju gjort så många gånger förr – så det var inget konstigt med det. Men där gick jag med min väska med fem olika nagellack, lite marshmallows att smaska på medan varje lager av nagellack torkade och så naturligtvis min lilla vita handduk med siffran 42. Den hade jag alltid med mig för att vila den nylackerade nageln på. Siffran 42 var helt enkelt mitt turnummer som jag hade broderat med röda fina korsstygn. 42 var numret jag spelade på Lotto och allt möjligt, inte för att jag blev rikare för det, men jag fortsatte enträget att tro på det där med siffrorna. 
Ett vråååål hördes precis framför mig. Nu spärrade jag upp ögonen och kunde se lite bättre i halvmörkret. Vad i …. var det där??? Jag stirrade rakt in i någon fruktansvärd figur, ful som stryk var hen. Otroligt ful verkligen. Tre rödsprängda ögon som stirrade på mig och tre blålila minst en halvmeter lång tunga som monstret framför mig drog in och ut. In och ut medan den smaskade förnöjt. Till vänster om mig såg jag ett järngaller och långt bort i den mörka tunneln bakom järngallret kunde jag skönja lite ljus. Var det dit friheten ledde. Monstret framför mig fortsatte stirra på mig men stod för övrigt väldigt stilla. Det var bara den äckliga tungan som åkte ut och in. Jag äcklades och var nära att kräkas. Utan att ta blicken från monstret rörde jag mig försiktigt mot gallret. Monstret slängde sig inte emot mig, men lika långt som jag tyckte att jag kom från monstret, lika mycket närmade sig monstret mig. Hmmmm. För en sekund vände jag blicken mot gallret mot friheten. Ryckte lite förstrött i det och insåg genast att det var ingenting som man bara slet loss, speciellt inte med mina svaga armmuskler. Varför hade jag inte tränat lite mer på gymmet som alla sa att jag borde göra? Utan att irritera monstret ryckte jag än en gång lite förstrött i gallret. Det hände ingenting. Monstret grymtade till och tungan for ut och in ur dess äckliga mun och stänkte ner mig med något klibbigt slem. Fylld av äckel öppnade jag min väska med alla nagellacken och dess tillbehör och fick fram en pappersnäsduk. Snabbt torkade jag mig i ögonen så att jag kunde se åtminstone lite bättre, även om ögonfransarna var halvt igenklibbade. Och luktade gjorde det också. Vad var det för äckligt monstret hade spottat på mig? Jag kröp ihop framför gallret och monstret kom än närmare. 
– Okej, okej gör det nu. Ta död på mig, skrek jag nu. Gör slut på mitt lidande snabbt. 
Den otympliga kroppen pressades mot mig. Luktade fruktansvärt. Monstret flåsade, hens tre ögon stirrade rakt in i mina och tungan for ut och in i rasande fart. Var gång den åkte ut översvämmades jag av en kletig massa som jag desperat försökte få bort från ansiktet. Nu var monstret nästan ovanpå mig och höll på att kväva mig. Vad skulle jag göra? Jag vrålskrek. Skrek så högt jag bara kunde och det fick tydligen monstret på fall en sekund. Den backade bort från mig några centimeter och jag kunde andas igen. Hur skulle jag få upp det förbaskade gallret och komma ut till friheten igen? Under en sekund tänkte jag på AnnaLena som väntade på mig. Skulle inte hon börja undra varför jag aldrig kom? Men hur skulle hon kunna hitta mig här i underjorden? Omöjligt. Det var då jag såg det. Monstrets händer eller vad det nu var. Långa vackra ovalformade naglar om än lite kantstötta och lite olika längder, men fina ändå. Utan att ta ögonen från monstret öppnade jag försiktigt min väska. Kollade in monstrets ögon. Okej där var tre olika färger. Ett brunt, ett blått och ett grönt öga. Nice. Grabbade tag i nagellacken i väskan. Tänk jag hade just de tre färgerna idag. Resolut tog jag upp dem och viftade med dem framför monstret som tydligen blev helt besatt. Hen slutade att vifta ut och in med sin äckliga tunga och sträckte fram sina båda enorma labbar, men med väldigt vackra naglar. Jag försökte mig på ett leende – en grimas blev det nog – och med hela min professionella erfarenhet grabbade jag tag i monstrets högerhand och satte igång. Baslack, färg som naturligtvis fick bli varannan nagel brun, blå och grönt. Snyggt. Därefter klistrade jag på några snygga dekorationer och så top-lack ovanpå det. Monstret stirrade förtjust med sina tre ögon, smackade med tungan, nickade gillande och med en magisk gest med sina nylackerade supermoderna naglar öppnade hon järngallret och visade mig ut till friheten och min kväll med AnnaLena som blev lite försenat. 

©La Bruja

Var är jag?
Dunkandet i huvudet känns som en hammare mot skallen. Jag ser mig om. Hur har jag kommit hit? Det är mörkt överallt, jag ser ingenting. I min had håller jag en brun, sliten ryggsäck. Är den min? Varför har jag den med mig? Jag bryr mig inte om att öppna den, det är omöjligt att se här nere i vilket fall.
Jo, där hänger en fackla på väggen. Med hjälp av ljuset från facklan konstaterar jag snart att jag sitter på marken i en lång tunnel. Framför mig reser sig ett gigantiskt galler. Jag reser mig mödosamt upp och haltar fram till det. Varför gör det så förbannat ont i benet? Min blick riktas uppåt. Där finns ett hål i taket. Flera meter upp. Det är omöjligt för mig att ta mig dit.
Jag måste ha fallit ned hit och slagit i huvudet.

Gallret framför mig hindrar mig att fortsätta åt det hållet. Jag har ingen aning om vad som finns bakom det. Facklan lyser endast upp några meter bort, och allt som syns är en fortsättning på tunneln. Mitt hjärta börjar slå hårdare. Tänk om det inte finns någon väg ut?
En duns hörs, bakom mig. Strax efteråt hörs ljudet av sand, grus och sten som rasar ned från tunnelns tak och väggar, ned på marken.
Jag rycker till av det plötsliga ljudet och vänder mig om, utan en aning om vad jag kommer få se.
Framför mig står en kolossal... varelse. Jag har aldrig sett någonting liknande. Den stirrar på mig med tre ögonglober stora som tennisbollar. Jag trycker mig mot gallret, försöker pressa mig igenom det. Varelsen kommer närmare, och det är först då jag förstår hur stor den är. 
Den hukar sig för att inte slå huvudet i det metrhöga taket, varje steg den tar får marken att gunga.
Ögonen släpper mig inte för en sekund. Den stannar en halvmeter framför mig och öppnar gapet. Tre långa, slemmiga tungor ringlar sig ut och sträcker sig efter mig. Slemmet dropper ned i håret på mig och rinner sakta ned för ansiktet. Det känns som att ha jello på hela kroppen. Den känslan hade jag faktiskt fått vara med om, tack vare min otroligt snälla lillasyster.
Då slog det mig att jag kanske aldrig skulle få se henne igen... Jag måste ta mig härifrån.

En av tungorna började slingra sig runt min vänstra arm. Jag såg mig om, letade efter någonting att använda som vapen. 
Där. Där ligger ryggsäcken. Bakom den jättelika varelsen, bara några meter bort. Jag borde kunna ta mig dit. Med styrka som frammanats av ren ilska slet jag mig loss ifrån tungan och kastade mig ned på marken. Jag kröp under benen på varelsen, som verkade ha problem med att vända sig om. Den böjde sig istället ner och fösökte greppa mig mellan sina egna ben. Den fick tag i min oknutna sko, men jag klarade mig undan tack vare min ovana att alltid gå runt med oknytna skosnören.
Jag famlade efter ryggsäcken. Varelsen försökte förgäves vända sig om, den hade fastnat i någonting. Med skakande händer drog jag upp blixtlåset så hastigt att det nästan gick sönder och rev ut innehållet i ryggsäcken på marken.
Ett manikyrset, en handduk med siffran 42 och en jättestor påse marshmallows.
Paniken spred sig genom kroppen som en skjuten pil. Ingenting användbart, över huvud taget.
Eller?
Är inte större doser av nagellack giftigt att andas in? Och alla gillar väl marshmallows?
En helt galen plan började ta form i mitt huvud. Utan att ägna en tank åt att den var så idiotisk att det knappt var lönt att försöka, satte jag igång.

Varelsen lyckades med ett vrål slå sig fri och vände sig om. Jag såg rakt in i dess stora ögon. De var röda av ilska. Nu gällde det. Jag hade precis hunnit förbereda mig.
Jag stoppade handen i påsen och drog fram en marshmallow. Den var kladdig och droppade av en brun sörja. En blandning av flera flaskor nagellack. Jag kastade den på varelsen framför mig, som genast plockade upp den och granskade den. Det stora monstret betedde sig som ett litet barn när det undersökte marshmallown. Tittade, petade, luktade. Slutligen tog den även den lilla, bruna godsaken och kastade in den i munnen.
Alla mina sinnen var på helspänn. Skulle det fungera?
Monstrets ögon spärrades upp och det såg ut som om det precis fått reda på någonting väldigt, väldigt roligt. Det hade fungerat. Jag hällde ut resten av innehållet i påsen precis under hålet och väntade. Med tunga steg klampade varelsen fram och böjde sig ner. Jag skyndade mig att sätta ryggsäcken på ryggen och springa runt monstret. Nu, när det hade marshmallows framför sig, var jag lika obetydlig som en fluga. 
Med mycket möda lyckades jag efter några försök klättra upp på varelsens rygg. Den var svettig och väldigt hårig. På skakande ben klättrade jag sakta uppåt, tills jag stod ovanpå dess axlar. Framför mig fanns hålet som jag sett tidigare. Men en sista kraftansträngning hävde jag mig upp och fann mig själv sittandes på en liten avsats. En brant trappa ledde uppåt. Vid toppen av trappan var det mörkt, och jag slog huvudet i en lucka, innan jag lyckades öppna den.

Ovan jord blåste vinden friskt och fåglarna sjöng. Jag gick framåt en bit och fick syn på något mycket märkligt. Ett hål i marken. Försiktigt lutade jag mig framåt och kikade ner. Vad kunde det finnas där nere? Skulle jag våga hoppa?
Nyfikenheten tog överhanden och jag tog ett kliv framåt.
Jag slog emot marken med en duns och hann inte titta efter vart jag befann mig innan jag svimmade... 

©Horror Angel 

VM i Word Battle sponsras av GUINNESS och CAMEL snacks. Ta gärna en runda till The Guinness museet i Dublin, Irland, för att komma lite i stämning, om ni inte redan ramlat av barstolen.