Guldbröllop
Vi skulle fira gubben och jag. Femtio år tillsammans. Hur hade jag stått ut så länge med samma karl? Titta på honom nu! Stor fet mage, skrynklor överallt, knappt kunde han se heller, än mindre höra. Alltid skrek han VA. VA, VA ,VA hela tiden. Jag som var så ung i hjärtat och fortfarande vacker … eller var jag inte det kanske. Nåväl, i alla fall inbillade jag mig det. Någon gång var jag det. Vacker alltså. Det tyckte åtminstone de flesta karlarna. Men nu, ja suck nu hade jag varit fast vid den här gubben allt för länge. Nu måste det vara slut på eländet. Det fanns ju faktiskt några trevliga gubbar här på hemmet. Den där Karlsson till exempel, inte så dum och så hade han massor av pengar på banken hade jag hört ryktas. Och han hade stött på mig en hel del på sistone faktiskt. Ja, nu fick det minsann vara slut. Så jag hade fixat till en hejdundrande romantisk middag för oss två och laddat upp med, ja jag minns inte längre hur många sömntabletter. Gubben hade i alla fall däckat totalt. Jag tog pulsen, eller SKULLE ta pulsen men kände ingenting. Såå, nu skulle han aldrig mer säga VA, VA, VA. Men en sak hade jag missat. Vad skulle jag göra med gubben nu då? Inte kunde jag ha honom sittande där vid bordet med rödvinet som glänste som rosa moln i det yviga skägget. Det där hade jag inte tänkt på innan. Just när jag började funder över den saken ringde det på dörren. VEM var det där nu då. Just nu när jag behövde tid att tänka. Med lite vingliga ben, ja man tål ju inte så mycket närman har kommit upp i åldern, gick jag och öppnade. Med ett stramt leende såg jag in i ett par pigga, pliriga ögon. 
– Jaaa, undrade jag lite tveksamt och höll hårt i dörrkarmen.
– Sherlock Holmes, presenterade sig personen med ett leende. 
– Jaha, och …
– Jag har blivit informerad om att kanske inte allt stod rätt till här.
Jag drog på stora charmleendet. 
– Och varför skulle det inte det? 
– Ja, det var någon av grannarna som hört lite oljud härinne.
– Ha, ha, skrattade jag tillgjort. Det är gu ….. min make som är lite döv och skriker allt som oftast. 
– Får jag komma in?
Nej, nej, nej tänkte jag, men jag var ju så illa tvungen. Öppnade dörren på vid gavel och lät den där Sherlocken komma innanför tröskeln. Förresten såg han inte så dum ut. Hmmm, lite underligt klädd var han ju, men det där kunde man ju ändra på. Det första han gjorde var att gå in i köket – naturligtvis. 
– Hmmmm, sa han och tog fram sitt förstoringsglas vad han nu skulle med det till. Vad är det här?
Han började studera min make, som låg med ansiktet mot bordet med näsan i den ypperliga grytan jag hade lagat. 
– Åh, han är så trött jämt, käre Alvar. Det blev lite för mycket vin då vi firade våra 50 år tillsammans.
Sherlock log mot mig.
– Minsann, sa han. Femtio år, det är många år det. Förresten jag har sett dig innan .. 
– Jaha, sa jag och stirrade fånigt på honom och drog en hand genom det numera rätt glesa håret. 
– Ja, log Sherlock. Jag har sett på dig varje dag när du har gått ner till affären för att handla.
– Jasså, sa jag dumt och kände nog att jag rodnade lite. 
– Amanda heter du. 
– Jo. 
Så närmade han sig mig med sitt förstoringsglas i höger hand. Studerade mitt ansikte noggrant. 
– Hmmmm, lite rynkor här och där, men klar i blicken. Mmmmm ….. mycket vacker som ung …. Du har nog en hel del att ge ännu, och grytan du har lagat luktar gudomligt.
Jag blev knäsvag då han närmade sig än mer. Nu var hans ansikte helt nära mitt, så nära, så nära. Jag kunde nästa känna hans läppar mot mina. Nya läppar, ny kärlek. 
– Du är anhållen för mord på din man, sa han.

©La Bruja

Mord och Missljud
Han var otvivelaktigt död. Det var ju inte alls meningen. Nog för att han var mer än hopplös och envisades med att alltid tro att han hade rätt, men döda honom hade jag inte tänkt. Avsikten var bara att dunka till honom några gånger med gjutjärnspannan, för att få saker och ting att skramla rätt i huvudet på honom. Bra mot (h)järnbrist tänkte jag mig. Men något måste ha gått fel, för nu var han som sagt i högsta grad död. Det var väl det jag alltid hade misstänkt, att han var lite klen – jag menar nog ska ett huvud som det är något med tåla lite? 

Hur det nu än var med det, kunde han ju inte ligga på köksgolvet och skräpa. Och jag som avskyr att städa! Det bästa alternativet var nog att stoppa honom i en svart sopsäck, det var dessutom klassiskt och ska man göra något ska man göra det med stil. Jag hämtade rullen med säckar i skåpet och omgående dök det första problemet upp. Manfolkakräket var för stor för att gå ned i en sopsäck. Jo, att han var skräp i stora mängder hade jag ju insett länge. Efter en lång stunds släpande, dragande och hanterande, fick jag äntligen i nederdelen i en säck, överdelen i en annan och så tejpade jag ihop dem på mitten. Jag drog undan byltet och började tvätta bort det blod som stänkt på golvet och väggarna när skallen hans sprack. Det var då signalen från dörrklockan fick mig att hoppa över en stol och ge upp ett tjut, Jag insåg att jag inte var fullt så lugn som jag hade trott. Vem i all världen kunde det vara som ringde på dörren nu?

Jag la ifrån mig trasan, tvättade mig som hastigast om händerna för den händelse att jag skulle ha fått synligt blod på mig och gick för att öppna. Utanför stod en lång, mager man med en pipa i mungipan, en fiol under armen och en typisk Sherlock Holmes-mössa på huvudet. Vad i all världen var det här?
”Jag är Sherlock Holmes”, sa mannen.
”Lägg av!” sa jag. ”Det är långt till Hallowe'en.”
Mannen tittade kyligt på mig. 
”Detta är verkligen inget skämt.”
Sherlock Holmes finns inte i verkligheten och jag finns inte i en bok. Alltså var det omöjligt. Min farbror hade brukat gå omkring i en sådan mössa och rökte gjorde han också, men inte pipa. Dessutom var han död. Och inte så här mager. Jag öppnade munnen för att säga detta, men mannen förekom mig.
”Aha, jag ser att ni inte älskar er man”, sa han. 
Det var en chock. Hur i all världen kunde han veta det?
”Jag ser det på att det är så dammigt”, sa mannen snorkigt. ”Hade ni älskat er man hade ni damsugit.”
”Hade han älskat mig hade han damsugit” kontrade jag. Mannen stirrade på mig. Den tanken hade tydligtvis inte slagit honom. Jag funderade på att slå honom med något tyngre än en tanke, men fick sedan en idé.
”Kan ni hjälpa mig att bära ut ett stort paket till min bil?”
Artig var han i alla fall. Han samtyckte och jag visade på det inplastade liket som vanprydde mitt köksgolv. Med stor ömhet placerade han varsamt fiolen på köksbordet och med en styrka jag aldrig skulle ha trott en så klent byggd man om hivade han upp kroppen på axeln. Jag sprang före ut, öppnade bagaget och han la ned kroppen. Han fick trixa lite med den för att den skulle få plats och jag väntade mig att han skulle säga något. Nog måste han förstå att han hanterade ett lik? Men det verkade inte så. 
”Kan jag hjälpa er med något mer, frun?” sa han hövligt när bakluckan var stängd.
”Tack, men det här var allt jag behövde hjälp med.”
Med utsökt elegans bugade han för mig, gick sedan och hämtade sin fiol och började spela. Mitt på vägen utanför huset. Jag stirrade på honom. Det här hände inte. Det kunde inte hända. Att någon kunde spela så illa var helt enkelt inte möjligt!

©Lethal Lea