Kvartsfinal nr2 Från igår. Uppgift: MIN KARRIÄR SOM KRYPTOZOOLOG (En kryptozoolog sysslar med att utforska okända eller hittills icke vetenskapligt beskrivna vilda djurarter.) RÖSTTRÅD HÄR

La Chupacabra
Den här gången hade mitt arbete som kryptozoolog fört mig långt ut i den Mexikanska landsbygden. Under flera månaders tid hade de stackars bönderna funnit sina djur, speciellt sina getter liggande döda ute på fälten. Helt intakta förutom att allt blod var tömt ur djurkropparna. De äldste i byarna mumlade till varandra att el Chupacabra hade kommit tillbaks. En och annan av dem hade sett varelsen på långt håll, men ingen hade kommit tillräckligt nära för att oskadliggöra den. De yngre i byarna hade skrattat åt de äldres historier, men nu började de tvivla mer och mer.
Som kvinna i mitt arbete blev jag inte alltid så betrodd, och än mindre i det machovänliga Mexiko. Vad skulle jag kunna göra åt saken? Ingen hade ju någonsin kunnat fånga monstret eller ens komma i närheten av det. 
Jag fick bo inneboende hos en familj med åtta barn i varierande åldrar, kön och storlekar. Det var lite stökigt och med alla mina apparater blev det mer än trångt. Å andra sidan var alla så vänliga och maten var ljuvlig. 
Det första jag gjorde var naturligtvis att ge mig ut på fälten för att studera de senaste kadavren. Det var tre getter som låg där som om de sov i den Mexikanska solen. Flugorna surrade hektiskt runt de döda djuren och jag fick ha en näsduk över munnen på grund av stanken. Runt omkring djuren fanns det små fotspår. Inga människospår. Det såg mer ut som ett djur med åtta klor på var fot. Och varelsen gick på två ben. Jo, nog var detta ett verk av el Chupacabra. Fotspåren ledde iväg över åkrar och försvann in i den täta djungeln långt bort. 
Jag tog lite prover här och där och inväntade sedan kommande natt då det var mest troligt att odjuret skulle komma tillbaka. 
Beredd med kamera, bedövningspistol och tålamod hade jag gömt mig i det lilla uthus där djuren kunde gå in och äta och dricka vatten. 
Det blev en lång natt och ingenting hände. 
Så fortsatte jag natt efter natt och ingenting hände. Hade el Chupacabra gett sig iväg till nya fångstmarker? Men skam den som ger sig. 
Den tionde natten höll jag nästan på att somna på min vakt, också tack vare lite för mycket tequila som husbonden envisades med att bjuda på. Plötsligt hörde jag en något där ute. Mitt hjärta bultade vilt när jag såg den. Ja, den. Det var en varelse på två ben som gick lite framåtböjd och närmade sig ett av djuren i utkanten av inhägnaden. Så böjde den sig fram och på en sekund låg djuret på marken med benen stelt i vädret. Varelsen, som jag såg väldigt otydligt böjde sig och ner och efter bara några minuter var den tydligen nöjd. Reste på sig, torkade av sig om munnen och jag hörde ett högt rapande. Min nattkamera hade lyckats fånga en hel del bilder men nu var det dags att närma sig varelsen. Det var ingen idé att smyga sig mot den då det inte fanns någonstans att gömma sig. Så jag reste på mig med min bedövningsspruta i högsta hugg och rusade över det torra gräset. El Chupacabra såg förvånat på mig. Ja, han var inte vacker på nära håll. Svårt att beskriva, något mellanting mellan liten drake, kanske snömannen också och något ormliknande. 
Nu var jag så exalterad att jag bara rusade mot den och började skrika på svenska. 
– Stopp där, vad håller du på med. Stopp. Så där kan man inte göra!
El Chupacabra såg på mig en sekund med något som liknade ett leende och tvärvände sedan och började springa bort mot djungelns utkant. 
– Nä du, skrek jag ännu högre och viftade med min spruta. 
I full fart sprang jag efter varelsen. In i djungeln, snubblade och svor, skrek och hotade. Efter en halvtimmes språngmarsch var jag helt slut och stannade till för att hämta andan. Då såg jag dem, bara några meter framför mig. En hel liten Chupacabrafamilj. Mamma, pappa och tre små fula barn. Jag stirrade på dem. De stirrade tillbaks och jag undrade om min sista stund var kommen. Vad skulle jag kunna göra med en spruta mot fem varelser? Då, till min häpnad öppnar den som tydligen är pappa Chupacabra munnen och säger på bred skånska.
– Gör oss inte illa. Vi kan inte hjälpa det. Vi måste ha färskt blod för att överleva och vi är de sista Chupacabras i hela världen. 
Mitt hjärta veknade och jag närmade mig dem nu lite mer vänligt. 
Vi satte oss ner och diskuterade igenom saken. Till slut lovade familjen i alla fall att de skulle ge sig iväg långt bort från just den här delen och leta efter andra ställen efter mat. Så då fick i alla fall just den här delen av Mexiko vara ifred ett tag framöver. 
Jag fick till och med en kram av mamma Chupacabra och såg dem försvinna in i djungelns täta grönska med en tår i ögonvrån. 
Mitt uppdrag var slutfört, misslyckat. Men jag kände mig stolt trots allt och kunde lova befolkningen att de skulle slippa mista fler djur nu, även om el Chupacabra hade undkommit.

©La Bruja

Hur jag fann mina djur
Jag är kryptozoolog. Fråga mig inte hur det stavas för det vet jag knappt själv. Ännu mindre vet jag vad en sådan gör, men det var det jobb de kunde erbjuda mig på Arbetsförmedlingen. Fast det passar mig ganska bra då jag är gravt närsynt. Jag ser knappt fram till glasögonen en gång. Det är säkert, för ett antal år sedan var jag på puben och blev lite drucken. Någon klistrade plåster tvärs över glasögonen medan jag tog en lur och när jag vaknade hade jag inga problem att hitta ölen på bordet framför mig.
Nåja, det var en utvikning för att ni ska veta hur dålig min syn är. Min syn på djur är däremot god. Det har jag nytta av i min forskning av okända djur. Vet ni om att det var jag som upptäckte enhörningen? Inte? Nåja det kan bero på att det blev hemligstämplat av försvaret. Jag hittade i alla fall ett av de skygga djuren i skogen där det tryckte mot ett träd. Det var inte lätt att fånga in det för det hotade mig med hornet och väste att jag skulle försvinna därifrån. Men jag överlistade det. Jag klättrade upp i ett träd och hoppade ner på det. Gör inte detsamma är ni snälla. Enhörningshorn är rätt vassa om man säger så. Trots smärtan klamrade jag mig fast vid dess hals när något märkligt inträffade. Magen öppnade sig och ut kliver en grönklädd man som kunde fler svordomar än vad jag visste fanns. Han påstod att han var på hemligt uppdrag för försvaret och testade ett nytt kamouflagevapen och att hornet var hans radioantenn. Jag tvingades under vapenhot att skriva under ett papper på att jag aldrig fick yttra något om detta så ni får lova att inte skvallra.
Skam den som ger sig. Bara att ta nya tag. Jag sa att jag var närsynt och det kan vara bra när man studerar små djur. Man kan komma dem så nära. Lite för nära kanske. Jag trodde att jag hade upptäckt en miniminimänniskoras för de små liven bodde i stora samhällen, jobbade som dårar, brydde sig inte om varandra och krigade mot andra av samma sort. Jag upptäckte mitt misstag när de små liven sköt skarpt mot mig. En illaluktande vätska som luktade… ja just det myrpiss. När jag tog fram förstoringsglaset såg jag att det var just myror.
Bättre lycka i vattnet då. Efter en helkväll på krogen gick jag lite fel och hamnade vid hamnen istället för hemmet. I mörkret trillade jag i vattnet och låg där raklång och funderade. Mobilen räckte inte över vattenytan så jag kunde inte ringa efter taxi heller. Då ser jag plötsligt att det ligger en annan snubbe bredvid mig, men han ligger med buksidan neråt och gäspar med munnen. Jag plirar för jag har tappat både glasögon och kontaktlinser och upptäcker mitt fynd. Den felande länken mellan människa och fisk. Visste ni förresten att torskar och skökor ofta söker sig till varandra? Nej förresten det var på Malmskillnadsgatan, glöm det.
Felande länken ja. Jag blir så glad att jag kastar mig över mitt fynd och drar upp det på land. Han ligger ännu där och flämtar när det kommer några människor och betraktar det hela. Jag ska just till att stolt berätta om mitt fynd när en ung man dunkar mig i ryggen. ”Tack ska du ha för att du räddade brorsan. Han trillade visst i och kunde inte komma upp för han är rätt packad. Felande länken hostar till och börjar också prata. Jag inser mitt misstag och förblir tyst. Bara att dra sig hemåt då. Hem till dammråttorna under sängen. De vet jag att de finns och de förökar sig som bara den om man inte ser upp. Jag får skriva en 47 sidors avhandling om dem i stället. Fast jag skulle hellre vilja ha pool i trädgården än damm under sängen.

©Lone Wolf