vs    

Kvällens ämne:

Den där Karl på ditt jobb har alltid varit otrevlig. Dryg och nedlåtande.
DU står på taket på den skyskrapa (där ni båda jobbar) för att ta lite luft när Karl kommer och glatt berättar att han vunnit 280 miljoner på lotto. DU är den första person Karl berättar för. För han vill att du ska veta att du nu kommer vara ensam om att sortera sopor (vilket ni givetvis gör på våning 70 i skyskrapan i centrala New York) och han kommer leva lyxliv.

Men så halkar Karl, glider utanför kanten och håller sig desperat fast med händerna för att inte falla fritt. Lottokupongen har han tappat vid dina fötter.

DU gör vad?

Karl står och myser, ser så där gulligt hemtrevlig ut som bara en man i stickad tröja och flint kan göra.
”280 miljoner”, säger jag och spottar, ser hur spottloskan faller sjuttio våningar ner, hur den löses upp på sin färd neråt och blir till ingenting.
”Japp.” Om han haft hängslen skulle han stoppat tummarna innanför dem och gungat på hälarna. ”Jag har köpt en strandvilla i Florida.”
Han uttalar det Flårida. Killen kan inte ens tala engelska ordentligt och han har vunnit 280 miljoner på lotto.
Jag spottar än en gång. Luften känns unken, svår att andas.
”Du är den förste som får veta det”, säger han och tar ett steg närmare, låtsas en samhörighet som inte existerar, som aldrig har existerat.
Hur länge har vi jobbat ihop? Hur länge har vi kånkat soppåsar uppför trapporna i den sjuttio våningar höga byggnaden där ingen har bemödat sig om att installera hiss? Fjorton år? Eller femton? Strax innan Bjarne föddes, Karls förstfödde, han som ser ut som en fisk, precis som sin far.
”Grattis”, säger jag och sträcker ut handen, fångar in hans och skakar den vilt. ”Kul.”
Så lagom kul. Jag har god lust att knuffa honom över kanten, se honom falla och förvandlas till ingenting. En liten knuff.
Han drar åt sig handen, drar med den genom håret som upphörde att finnas till långt innan Bjarne föddes. Jag har i alla fall allt mitt hår kvar. Och ingen kulmage.
”Det ska bli skönt att komma härifrån”, säger han och tar ett steg närmare kanten, tittar ner. ”Bort från den här skiten.”
Frisk luft. Jag gick upp hit för att få lite frisk luft och nu kan jag knappt andas.
Karl är en sådan där som tar allt. Han nöjer sig inte med 280 miljoner, han måste ta min luft också.
Han vänder sig om och ler mot mig. I nästa stund försvinner leendet. Han viftar med armarna, svävar för en stund med båda fötterna i luften, rör sig i slow motion. Jag kan se hur fallet börjar, jag kan se hur det slutar. Sjuttio våningar ner. En blöt massa av ingenting. 
Som genom ett under får hans händer grepp. Med vitnande knogar griper de tag om stålrör som inte fyller någon annan funktion än att finnas till hands för den som med hala sulor stiger alltför nära kanten.
”Arvid.”
Hans röst låter så avlägsen. Jag står stilla och tittar på hans händer, ser en skymt av den svettglänsande flinten.
”Hjälp mig.”
Det ligger ett papper framför mina fötter. Jag böjer mig ner och plockar upp det. En lottokupong. En kupong värd 280 miljoner. Och jag håller den i min hand.
Så lätt att stoppa den i fickan och gå in genom dörren, ner för trapporna och samlas med de andra runt resterna av det som en gång var Karl Jonsson, sopsorterare av första graden i New York Citys Förenade Sopsorteringskår. Så lätt. Bara två steg, kanske tre. Lämna dörren öppen, hitta på en förklaring, en godtagbar förklaring. Bara jag vet. Jag är den förste han har berättat det för.
”Arvid.”
De där håriga händerna. De har sorterat sopor bredvid mig i femton år.
Lappen bränner i min hand. 280 miljoner. Vad skulle jag göra med 280 miljoner? Betala av mina skulder, köpa loss villan och kasta ut Frida och hennes nye man. Barnen skulle kunna flytta in hos mig. Jonas, Axel och Viktor. Mina söner.
”Arvid, jag ber dig … Arvid. Är du där?”
Så desperat han låter, så krampaktigt hans händer griper om järnrören, de där håriga, sopsorterande händerna.
Jag ställer mig på knä och griper tag om dem. Lottokupongen fladdrar iväg, förs av vinden ut mot floden.
Hur jag får kraft att lyfta upp honom vet jag inte, men upp kommer han. Flämtande ligger vi bredvid varandra på det rostfläckade taket.
”Kupongen”, säger han med ens och sätter sig upp, stirrar vilt omkring sig medan han känner efter i byxfickorna.
Jag stirrar på honom.
”Var är kupongen?” Blicken är desperat.
”Den blåste iväg.” Jag nickar i riktning mot floden. ”Den är borta.”
Han sitter tyst, andas fortfarande häftigt. För några minuter var han en hårsmån från döden. Nu är allt han kan tänka på sin lottokupong.
”Du dröjde så länge”, säger han till slut.
Jag reser mig upp. ”Det kändes nog bara så. Man tappar alla begrepp om tiden när något sådant händer.”
Han skakar på huvudet, kommer långsamt på fötter.
”Nej. Du stod där och väntade. Som om du ville att jag skulle falla. Var är kupongen?”
”Jag räddade ditt liv, Karl.” Jag tar ett steg bakåt.
Han följer efter. ”Kupongen, Arvid.”
”Jag har den inte.” Ännu ett steg bakåt. Svetten rinner över min panna. ”Vi är vänner, Karl ...”
”Vänner?” Han skrattar och ser inte längre ut som en gullig, skallig farbror i sina bästa år. ”Ge mig kupongen ...”
Där är kanten, bakom mig, och den där underligt sugande känslan, som om gatan sjuttio våningar ner drar mig till sig.
”Den blåste iväg. Jag svär.”
Han står stilla med blicken riktad mot en avlägsen punkt i fjärran. ”Jag kan lika gärna ta ifrån dig den där nere”, säger han.
Hans håriga hand, en lätt stöt i bröstet, hala sulor på skor som slitits ut av alltför mycket vandrande i trappor, luften under mig. Mina händer famlar efter fäste, kroppen förstår inte att det redan är för sent.
Något fladdrar till bredvid mig. En papperslapp. Jag griper efter den, faller sjuttio våningar ner med Karls lottokupong i handen. 
Vilken ödets ironi, tänker jag och ler.

Copyright La Muerte

- Hjälp mig, skriker Karl, Hjälp mig upp! Jag ramlar! Jag dör! Långt där nedanför ilar New Yorkborna som dresserade myror till och från jobbet, tunnelbanan, hemmet och stressar, stressar, stressar. Gula taxi, sopbilar och vanliga Chevys, Buick och Cadillac tutar, fast det knappt hörs här uppe. En och annan limousine glider sakta men får även den stanna i den obarmhärtiga kön. För i trafikköerna här i New York är ingen rik eller fattig, hög eller låg, över- eller underklass. I bilköerna är vi alla lika.
Ett ögonblick tvekar jag. Karl den skitstöveln. Redan från första dagen på jobbet har trackat mig.
- Katt kisset, kiss, kiss, kom då... Kisse! Hahahahaha, vrålflabbar han och får alla på i lunchrummet att skratta med när han kliar mig bakom örat.
- Den jäveln. Så överlägsen och dryg, bara för han har en annan hudfärg än mig, mindre hår och en annan bakgrund och uppväxt. Men det ger väl honom inte rätt att ständigt utsätta mig för sina osmakliga skämt om håriga öron, svansar och vassa tänder. Han kallar sig Cat Killer.

Jag är inte den enda han hånar och förnedrar. Hot dog kallade han en kollega. 
Visa mig din wiener, fnittrar han, fast det är det enda på hunden jag inte äter, fortsätter han. Alla i lunchrummet storknar av skratt.

Och denna översittare, denna mobbare i kvadrat har just berättat att han vunnit högsta vinsten någonsin i det amerikanska lottot. 240 miljoner dollar.
Jag väcks åter till verkligheten. Karl skriker, han bönar och ber.
- Jag orkar snart inte hålla mig kvar längre! Hjälp mig snälla! An fingertoppar har bleknat och anta en blåaktig ton. Han kommer inte att orka länge till, inte med den kroppshyddan.
- Jag skall hjälpa dig, lovar jag, men då måste först visa att du har förtroende för mig!
- Vad menar du? Kvider han undrande. 
- Jag kommer från en lång linje av tempelkatter, svarar jag. Vi har antagit mänsklig form men besitter fortfarande våra magiska krafter.
- Vad är det för skit du snackar? Hans röst darrar och ilska och rädsla. Han vågar inte låta ilskan ta överhand av rädsla att jag skall överge honom.
- Du får 10 miljoner säger han.
- Jag kan hjälpa dig upp men jag vill inte ha dina pengar.
Näha?
- Allt jag begär av dig är att du litar på mig.
- Men jag litar på dig, säger han och gråter nästan.
- Då så. Släpp då din ena hand.
Är du inte riktigt klok! Då ramlar jag ner och slår ihjäl mig!
- Du måste lita på mig, Jag besitter de krafter som behövs och jag kommer att hjälpa dig, säger jag lugnande.
- Du får 20 miljoner, skriker han-
- Jag vill inte ha dina pengar, jag vill ha din tro på mig. Tror du på mig? Jag har krafter som utvecklats i generationer av tempelkatter.
- OK då. 
Han har börjat inse att han inte har något annat val än att lita på mig. Den vänstara handes fingertoppar släpper sakta taget och så dinglar han i endast en hand.
Hjälp mig nu då, vrålar han!
Litar du på mig?
- Ja, säger han snyftande och snörvlande.
Släpp då den andra handen också.
Men den kan jag inte, gråter han tyst. Då slår jag ihjäl mig,
- Du kommer att klara dig om du litar på mig. Jag talar med lugn och mörk stämma. Liksom spinner lite runt ordljuden. En hypnotiserande ton i min röst.
Han har gett upp. Med stora ögon letar han svar djupt inne i mina gula. Valen är uttömda. Det handlar om delar av sekunder.
- Jag tror på dig, säger han med en röst som en viskning och släpper taget.
Som ett höstlöv i Central Park i oktober singlar han ner mot de intet ont anande myrmänniskorna därnere. Jag tar upp Lottokupongen, går fram till kanten och se efter hans lövsinglande kropp. 
- Råttjävel, säger jag och spottar efter hans försvinnade, långa svans.

Copyright Cat Killer