Skrivtema: Att natta sina barn samtidigt som man skriver en Word Battle-novell

Rösta kan man göra HÄR fram till 20:00 imorgon 17:e Feb

”Mamma!”
Ropet ekade mellan väggarna, letade sig in i mina öron. Med en suck tittade jag upp från tangentbordet.
”Ja?”
”Vatten, mamma.”
”Vänta lite … ”
Mina fingrar rörde sig över datorns tangenter. Mina tankar rörde sig ännu fortare i mitt huvud. Runt, runt. När jag till slut fick stopp på dem samlades de i en tjock klump i bakhuvudet. 
”Mamma!”
Nu var det allvar. Mer ett skrik än ett rop. 
”Jag kommer”, ropade jag tillbaka.
”Nu, mamma!”
Jag reste mig upp. Kinderna brände. Nervositeten fick mitt hjärta att slå i tangotakt i mitt bröst. Händerna var svettiga.
Det här är sista gången, tänkte jag medan jag gick ut i köket. Det här är sista gången jag ställer upp på Word Battle.
Trippande steg hördes ute i hallen.
”Mamma.”
Vattnet rann kallt ur kökskranen. Jag fyllde glaset.
”Här.”
Hon drack i djupa klunkar. Jag kastade en hastig blick på klockan. 21:07.
Det här kommer aldrig gå, tänkte jag och tog emot det tomma glaset.
”Nu måste du sova.”
Jag föste henne framför mig.
”Det finns ett monster under min säng.”
”Nej”, sade jag och stoppade om henne. ”Det finns inget monster under sängen.”
”Jag hörde att det morrade.”
”Det var jag. God natt. Sov gott.”
Jag kastade en slängkyss till henne, och fick en tillbaka. 
När jag åter satte mig framför datorn darrade mina händer. Tiden flög iväg ovanför mitt huvud. Sekunderna tickade i takt med mitt hjärta. 
Tänk nu då, förmanade jag mig själv. Koncentrera dig.
”Mamma.”
Jag vände mig om. Hon stod i dörröppningen med snuttefilten i famnen. Underläppen darrade.
”Det är ett monster under sängen, mamma.”
En nervös suck letade sig ut över mina läppar. Jag tog hennes hand.
”Kom så går vi och tittar.”
Jag tände lampan i taket och tillsammans böjde vi oss ner och tittade under sängen.
”Damm”, sade jag. ”Bara dammråttor.”
”Är dammråttor farliga?”
”Bara i flock.”
Hon lade sig ner, jag stoppade täcket om henne.
”Kan de äta upp mig?”
Jag skrattade och pussade henne på pannan.
”Nej. Det kan de inte. Sov nu.”
”God natt, mamma.”
Jag släckte lampan, gick ut i vardagsrummet. Datorskärmen gav ifrån sig ett kallt ljus. Frustrerad satte jag mig ner, försökte reda ut tankarna som låg ihoptrasslade längst bak i mitt huvud. Likt ett garnnystan. 
Fingrarna trummade på tangenterna. 
Jag kan kanske googla, tänkte jag och rörde muspekaren över skärmen. Kanske kan jag få lite inspiration … 
”Mamma.”
Jag tog ett djupt andetag, vände mig om.
”Ja, gumman?”
”Monstret morrar.”
”Det finns inget monster.”
”Joho. Och det morrar.”
Jag tittade på datorskärmen, ödsligt tom. Jag tittade på min dotter. Det fanns tårar i hennes ögon.
”Vi tittar en gång till, sen måste du sova.”
Hon nickade och kramade min hand. Ett leende visade sig på hennes läppar.
”I garderoben”, sade hon.
”Va?”
”Monstret är i garderoben.”
”Jaså?”
”Ja. Det morrar jättehögt.”
Åter tände jag lampan. Garderoben vid den lilla barnsängens fotända stod tyst och stilla. Inget morrande, inte ett ljud trängde ut från dess vita dörrar.
”Nu öppnar vi och tittar”, sade jag och grep tag om det röda handtaget.
”Försiktigt”, viskade hon och gömde sig bakom mig.
Min hand drog och dörren öppnade sig. Inne i garderoben satt ett lejon och tuggade på morötter. Den tittade lojt på mig, tuggade och gäspade sedan. Morotsblast stack ut mellan dess vassa, vita tänder.
”Ser du, mamma? Vad var det jag sa?”
Rösten var triumferande. 
”Ja”, sade jag och kände mig yr.
Lejonet attackerade morötterna på nytt.
”Du kan stänga nu, mamma.”
Jag lydde, hörde hur tystnaden sänkte sig över rummet.
”Nu vill jag sova.”
Hon kröp upp i sängen, och än en gång lade jag täcket över henne.
”Sov gott, mamma.”
”Sov gott.”
Tvekande tittade jag bort mot garderoben. Inte ett ljud hördes. 
”Du får inte släppa ut honom, mamma.”
Jag skakade på huvudet.
”Han äter dammråttor. Och morötter.”
Jag nickade.
”Du kan gå nu, mamma. Jag vill sova.”
Som i en dröm svävade jag ut i hallen, landade på stolen framför datorn. Mina händer lade sig på tangentbordet. Alla tankar hade försvunnit ur mitt huvud. Kanske var det lejonet som hade ätit upp dem.
Jag tittade på klockan: 20:44. Jag tittade på skärmen. Där stod ett ord: glog.
Aldrig mer, tänkte jag och postade mitt bidrag. Aldrig mer ska jag ställa upp i Word Battle.

©La Muerte

Tösen är nyss utkliven från duschen. Hon undrar vad faderskapet håller på med. Sonen, nyss facebookad tror att detta blir en dikeskörning. 

Och som han skrattar. Och TVn, den är på. Det switchas från Fuskbyggarna till något danskt. 

Se där, sonen sitter bredvid. Tolv år, snart tretton. Och han är både skeptisk och fascinerad. Fadern drar sig till minnes, när Prins William var en liten sparv och vägrade somna. Det var då Kungskrokodilen Arthur Pisksnärt och hans polare Major Morsing kom till. Spontant. Lite senare föddes Persikopangaren. Lite senare ändå kom Lilltåmonstret till världen.

Den krabaten skrämde pojken något så vansinnigt. Första sommaren vägrade han bada sandstränder. En liten flicka, nio år gammal, sätter sig i knät. Hon borstar tänderna. Hon vill få sitt blöta hår utborstat. Sonen står bakom och läser. Han kan inte förstå hur snabb fadern är med fingrarna. ”Något så gudomligt och makalöst och genialt” säger han. Det var en lögn för pekfingervalsmästaren. Istället står pojken, grabben, den gudomlige och korrekturläser. Hans far tyckte att han fick till det big time med formuleringen ” Första sommaren vägrade han bada sandstränder. ” Så tycker han att , så kan man inte skriva det heter ” Första sommaren vägrade han bada på sandstränder.” Tack för den som vi säger här i Stockholm. Full rulle med Jarl Kulle liksom.

Och det ska erkännas, tycker det finns en skönhet, en äkthet, en närhet med detta att natta barn, att läsa saga, att hitta på en saga, att känna närhet. och den går jag miste om, bara för att det fanns en vilja att ordslagskämpa. (Pojken har gått till köket nu, hoppas jag slipper undan med fler anmärkningar. Tusan också, här kommer han igen. Och hon, drottning Christina som viskar något hemligthemligt i storebrors vänstra öra.)

Okej, nu börjas det: Kvällsslagsmålet, kivet. Och nu börjar de skratta istället. Utan att deras fader hann med The Evil Eye. 

Tillbaka till där vi var för 52 ord sedan. Detta med att fadern är aningen egostisk. Åh, så skönt, en puss på vänster öra från sonen, ett fniss och ”The Evil Eye” - den gillade han. 

La Muerte, undrar vi alla tre - har hon barn. Kanske hon kunde ta och lägga sig ned och somna in en stund. C & W frågar vad man kan vinna. Jag har ingen humor nu. Däremot börjar jag undrar om jag ska hinna: klockan är 21.17 och detta blir det 396e ordet. Och inte en mening som går att dra på smilbanden åt. 

Robin Williams, var är du när jag behöver dig som mest? Sonen tycker att jag ska slappna av, han vet att detta med deadlinedansande inte är bra för hans pappas psyke. Han blir ett lite otäckt troll då. Men det är en helt annan historia. 

Vit morgonrock, vita mjuka tofflor, en liten tösatumme i munnen och en hårtork i den andra handen. Nio år och redan multifunktionell. Lite danskt på TVn, en flicka som kryper upp i pappans knä. En puss på kinden. Och där kommer det dåliga samvetet farandes som ett jehu. Whambamandthankyoumam, som David Bowie sjöng. För sent för kaffe, men en kopp the nu. Varför inte. Och drottningen undrar när jag ska äsa för henne. vad svarar man - om 26 minuter eller 76 ord?

”God natt min älskade älskade underbara Christina, jag kommer och pussar på dig snart” säger han som skriver med pekfingrarna. Och han noterar att det lät bra när ha sa det, men att läsa det är en helt annan sak. 

Sonen är här igen, frågar hur många ord som fadern skrivit. Svara 567. Sonen vill gärna se Arsenal mot Milan, han korrigerar mig snabbt och säger ”Barcelona, hur svårt kan det vara.” Det där med ”hur svårt kan det vara” skrev pappan på eget bevåg. Barcelona, vad är det mot Man United, se där 628 ord, och klockan är tre minuter i halv tio. 

Pojken undrar hur långt tjejen kommit. Vi kollar detta nu. Hon har inte lagt in något ännu, sittersäkert och skapar underbara formuleringar mot denna diskorealim. Sonja har som vanligt lagt sig i debatten. Sonja / Dr Phil konstaterar att ”Oj, här är det fullt ös ;)”. Tack Sonja, det vet du, och jag gillar din stil. Tänkte diskutera John Lennons Mother med dig. Men så blev det så trist stämning med någon CM så jag var på väg att lämna K1. 

Men är inte det bland det vackraste som skrivit Sonja (och alla ni andra) ((en kvart kvar säger sonen, fortfarande bredvid, tycker att fadern hans är ofattbar snabb med sina pekfingrar)) : ”Mother, you had me but I never had you, I wanted you but you didn't want me” för att ytterligare strö salt i såret ”Father, you left me but I never left you, I needed you but you didn't need me” - för att sluta med det gastkramande ”Children, don't do what I have done, 
I couldn't walk and I tried to run.”

I couldn't walk and I tried to run, hur många föräldrar har inte känt den känslan, I couldn't walk and I tried to run.

John Lennon och jag, födda på samma dag. Pojken min, den älskade avgudade prinsen, förstår inte riktigt min passion för John Lennon, jag brukar bara svara ”A working class hero is somthing to be.” Sonen håller med, ”Jag fattar faktiskt inte.” jag förstår honom.

21.37 - hon, La Muerte har lämnat in. Får frågan om jag ”hunnit med alla ord” - det har jag inte. men framförallt har jag inte hunnit med humor. Fanns inte. Dags att lämna in. 21.38. 

Pyss på er alla, pyss - det är liksom både och.

©Oakparkriverfrost