Omslagsdesign av vinnarnovellen: Sonja Ljungborg.

Skrivtema: Vad gör de på banken egentligen efter klockan tre? 

Läs, och rösta sedan på din favorit HÄR. Fram till lk:20:00 imorgon 5\3

Vinnaren blir VÄRLDSMÄSTARE I WB 2011!!

Vad gör de på banken egentligen efter klockan tre? 

”Tack, frun. Här har ni ert insättningskvitto. Välkommen åter.”
Tanten log mot Gun och haltade ut genom dörren. 
”Nähä”, sade Aron med en blick på väggklockan. ”Nu är det väl nästan dags att stänga för idag. Eller vad säger ni, små pullor?”
Han blinkade mot både Gun och Astrid. De utbytte en menande blick, himlade med ögonen, men höll ändå med om att det började närma sig stängningsdags. Klockan var fem i tre. 
Aron stegade viktigt fram till dörren, hejdade en äldre man som var på väg in, nästan motade ut honom, och låste sedan med den stora, blanka nyckeln. 
Han återvände till de båda flickorna som sorterade papper på skrivbordet. Astrid gjorde energiskt hål med hålslaget och Gun häftade ihop i buntar.
”Idag är det torsdag, flickor”, sade Aron och lade kärvänligt armen om Guns axlar. ”Ni vet väl vad det betyder?”
Åter den där menlösa blinkningen. Astrid suckade och höll för ett ögonblick upp med hålslagandet.
”Var är Tore?” sade hon. 
Aron tog sin arm från Guns axlar. Det sliskiga leendet slocknade på hans läppar och lämnade plats för en barnslig tjurighet.
”Ska han vara med också? Jag trodde att det bara skulle bli vi idag.”
”Det är torsdag idag”, sade Gun och sorterade papper med sådan iver att hon råkade välta ner alla häftklamrarna på golvet.
”Jag hjälper dig”, sade Aron och föll på knä vid hennes sida. 
Hon följde hans exempel för att inte ge honom tillfälle att titta in under hennes kjolar. 
En snuskhummer det var vad han var. Hans ansikte var mycket nära hennes, andedräkten luktade som gamla strumpor. Med en grimas av avsmak reste hon sig upp just som Tore klev in på kontoret. 
Tjusige Tore. 
Gun kunde inte släppa honom med blicken. Det vackra ansiktet, det lockiga håret, de glänsande blå ögonen. Allt hos honom var fulländat. Till och med det lilla födelsemärket ovanför höger öga. 
Det såg, tänkte Gun, ut som en liten säl. En gullig liten säl som höjde nosen för att fånga fisk.
Aron reste sig också och torkade av sina svettiga händer på byxbenen.
Gabardinbyxor, flög det genom Guns huvud.
Tore hade en linnekostym. Vit. Precis vad en riktig gentleman skulle välja för en varm sommardag. Elegant men ändå svalt. 
Aron svettades och drog sig i kragen.
Nu log Tore och lutade sig fram över skrivbordet.
”Då var det dags, mina damer”, sade han och Gun kände att hon rodnade.
”Ska vi … ” började Astrid, som var minst lika betagen, ”ska vi göra det alla fyra idag?”
Tore nickade och plockade fram en cigarett. Han tände den med en elegant rörelse, blåste ut röken och såg på Gun med halvslutna ögon.
Som en filmstjärna, tänkte hon.
Aron var sur. ”Jag tror att jag måste gå hem”, sade han. ”Mamma väntar på mig.”
”Visst”, sade Tore. ”Gå hem du bara. Jag klarar nog av att ta hand om båda damerna.”
Nu var det han som blinkade mot Astrid och Gun, men hans blinkning möttes inte av några himlande ögon. Istället såg de på honom med beundran i blicken.
Ingen kunde blinka så elegant som Tjusige Tore.
”Jaha”, muttrade Aron. ”Då går jag väl då.”
Han gick tvekande mot dörren, som väntade han på att någon skulle protestera, men ingen sade något och han försvann ut.
”Lås efter dig”, ropade Tore och tog ännu ett bloss på cigaretten.
Sedan såg han på Gun, och lät sedan blicken vandra vidare till Astrid.
”Vem av damerna vill börja?”
De fnittrade och tittade ner i golvet. 
”Vi kan väl göra det alla tillsammans den här gången”, föreslog Astrid till slut med rodnande kinder.
Tore tänkte över detta.
”Nej”, sade han till slut och fimpade cigaretten i askfatet. ”En av er måste hålla vakt. Vi vill ju inte att någon ska upptäcka vår lilla hemlighet.”
Åter den där eleganta blinkningen. Båda flickorna fnissade nervöst.
”Vem vill börja?”
Han sträckte fram handen, och efter en viss tvekan tog Gun den.
Hand i hand gick de genom de långa bankkorridorerna, ner för källartrappan, förbi det stora kassavalvet och stannade framför den grå dörren. Gun kände hur spänningen växte, att hon knappt kunde andas.
Det var torsdag idag. Tores dag.
Hon upprepade det inom sig, försökte hålla sig lugn, men han måste ha sett hur upprörd hon var för han tryckte lugnande hennes hand.
”Var inte orolig”, sade han. ”Det är inte farligt.”
De där tjusande ögonen. Den mörka blicken. 
Hans hand rörde vid dörrhandtaget, tryckte det neråt. 
Det här var annat än Aron det, tänkte hon och följde efter honom.
Dörren stängdes med ett ihåligt ljud, lämnade dem i fullkomligt mörker. Hon rös till, kände hans hand mot sin arm, hans andedräkt mot sin kind.
”Hur långt hann ni igår?” sade han viskande.
Hon undrade varför han viskade. Här ner var det ingen som kunde höra dem. Det var därför de hade valt det här rummet. För att ingen skulle höra vad de höll på med.
”Jag ska visa”, sade hon och tryckte på strömbrytaren på väggen.
Rummet lystes upp. De kala väggarna, de stora grå säckarna och, mitt i rummet, den jättelika tryckpressen.
Han tittade på bordet som stod vid den ena av väggarna, nickade lätt.
”Bra jobbat”, sade han och lyfte en av sedelhögarna, bläddrade igenom den med vana fingrar.
Hon väntade nervöst. Han höjde blicken, log mot henne.
”De ser helt äkta ut”, sade han nöjt. ”Vi trycker tiotusen till idag, så får Astrid och Aron ta de resterande tiotusen imorgon.”
Han lade tillbaka de falska sedlarna på bordet, tog av sig kavajen.
”Nå, ska vi börja då.”
Klockan på väggen visade halv fyra. 
Det skulle bli en lång kväll.

©Hanna Yinde alias ”La Muerte”

Det här gör vi i banken efter klockan tre
Det är en fråga som många ställt sig. Man kan undra varför eftersom man gör samma sak som på alla andra jobb. Efter klockan tre vilar man sig så man orkar åka hem vid fyra eller så. Fast lite mer än så gör vi nog när alla besvärliga kunder har gått ut genom dörren och man äntligen kan pusta ut lite när dörren väl är låst. Ibland står det står en ilsken gubbe och bankar utanför. Han hävdar att klockan MINSANN är fyra sekunder i tre, inte över. Det tar en stund att gömma sig för gubben innan han ger upp och svärande går därifrån. För får han syn på någon av oss gastar han ännu högre och ännu längre tid. 
Det är värre när man glömt släppa ut änkefru von Snirkel. Hon har en förmåga att kunna hålla sig dold för oss. Senil som hon är kan hon få för sig att lägga sig på kundsoffan och sova middag eller så. Det kan vara ett rent elände att väcka tanten och lotsa ut henne. Det värsta är att alla 24 låsen måste låsas upp igen och så än en gång låsa dem. Det tar en stund vill jag lova. 
Nu blir det en stunds pyssel med att städa upp efter alla kunder som har en förmåga att flytta på alla blanketter och göra slut på både in och uttagsavier. Att de bara orkar. Och vi får orka med att fylla på blankettförråden. Sedan måste pengarna räknas. Tänk om alla kunder lät bli att bråka med oss och kräva både insättningar och uttag, ibland på samma gång. Om ingen rörde pengarna kunde vi gå hem fem över tre och bara låsa om oss, men nu måste vi räkna först alltså, för någon kund kan ju ha fått för mycket.
Fått för mycket, det brukar bankiren ha fått vid stängningsdags. Han har ofta varit på affärslunch i tre timmar och det är ett väldigt schå att få ut honom genom bakdörren och in i taxin. Han skrålar hela vägen på en Hasse kvinnaböske låt. ”Fåår man ta ööölen med sig in taxin? Den är good och den har vart en riktig vän..”.
När det väl är klart gäller det att ta sig an fru Andersson. Hon behöver lite tröst för hennes man har stuckit med en tjugo år yngre storbystad blondin. Nu råkar även fru Andersson vara en ung storbystad blondin så jag tröstar henne gärna. I bankirens barskåp finns det alltid lite konjak så stämningen blir snart lite bättre. Vår praktikant Lillnisse är en hejare på teknik så han har snart riggat om kundradion till en kareokeemaskin. Lite discodunk så blir allt på topp. Några av killarna plockar fram tusenlapparna från kassavalvet och spelar poker med HÖGA insatser och ingen blir ledsen för att han förlorar en halv miljon på ett bräde. Det är bara att hämta mer pengar ur valvet.
Under tiden roar jag mig på dansgolvet med fru Andersson. Det är inte klokt så romantiskt ett marmorgolv kan vara att dansa på. Vi följs snart av flera och när vi tröttnat på dans leker vi lekar. Bankrånare är den populäraste leken. Någon drar en mössa över huvudet och pekar med städkvasten mot oss medan vi andra leker hjältar och kastar oss över rånaren. En gång hade en riktig rånare smugit sig in medan vi bar ut bankiren till taxin, men det märkte vi inte utan trodde att det var Ohlsson. Men han satt på toaletten i godan ro, medan vi oförfärat kastade oss över ”Ohlsson” och tog geväret av honom. Jag minns att vi kom i tidningen med bild och allt och blev utsedda till Årets hjältar i stan. Naturligtvis avslöjade vi ingenting, men jag kan säga att det var flera av oss som akut fick uppsöka toaletten när vi förstod vad som hänt. Skitskraj är ett modernt ord som passade rätt bra då.
Men normalt slinker inga riktiga rånare in så vid pass fyra på eftermiddagen kan vi avsluta dagen. Det sägs att snickare säger ”Nu är klockan snart fyra, dags att stoppa fickorna fulla med spik. Vi på banken avslutar dagen med att stoppa fickorna fulla med pengar innan vi går hem.

© Ronnie G Lundin alias Lone Wolf