"I will take it! I will take the ring to Mordor!"
Oscar log tappert mot sina vänner, ett sådant där "hej-jag-heter-Oscar-Bergh-och-jag-är-go-och-gla"-leende.
Någon suckade trött, ryckte på axlarna.
"Visst, skyll dig själv Oscar. Bara jag slipper honom den här gången."
Oscar tyckte inte riktigt att de var … rättvisa. Milton var en känslig själ, psykiskt bräcklig. I Oscars huvud kunde aldrig en människa vara en börda, bara en människa. Milton hade nyss (ja, okej, det var ett år sen nu) blivit dumpad av sin första pojkvän som han varit ihop med sen sjuan.
Var det verkligen så konstigt att han inte mådde tiptop?
"Milton, Milton vakna."
Han väcktes av den mjuka rösten, tittade upp ur sitt moln av svart hår.
"Oscar?"
Rösten nickade.
"Jag ska ta med dig hem, du har druckit lite för mycket."
Milton stirrade upp i de stora ögonen, de värmde som lampor.
"Kommer Segen vara där?"
Oscar skruvade sig lite, hur presenterade man en obekväm sanning om man inte hade Al Gores mod?
"Nej, han är ..."
Milton avbröt honom halvvägs, med trött och gråtsprucken röst.
"... med sin nya pojkvän, jag vet."
Oscar log sorgset, lyfte upp hans spinkiga kropp i sin famn.
"Du får sova hos mig inatt."
Det svarta håret i tovor och den alldeles för smala kroppen som ett garnnystan. Hur kunde någon med gott samvete tycka att en sådan vacker spindelpojke var en börda?
Oscar strök lätt över hans kalla kind, studerade hur det flackade under de tunna ögonlocken. Allt föreföll så skört, som om hans ansikte var uppbyggt av silkespapper. Och Oscar gjorde som han lovade, han tog ringen till Mordor.
Men likt Isildur var han alldeles för kär för att kasta den i elden.
* * *
Det var inte en helt främmande känsla att vakna upp i en helt främmande säng. Ändå kändes det totalt annorlunda än vad det brukade.
Milton vaknade med en annan människas pyjamas på sin ömma kropp. Han orkade inte analysera hur pyjamasen såg ut, det var inte av någon större vikt, han bara njöt av hur fjäderlätt den kramade hans kropp.
Bakom hans rygg låg en annan människa, alldeles … varm.
Milton orkade inte vända sig om för att se vem det var. Det skulle innebära ett ställningstagande han inte kände sig redo för. Men innan han ens hann att fullt ut besluta om han skulle fega ur situationen kände han en mjuk kram.
"God morgon Milton ..."
Det var ... Oscar.
Oscar var speciell, no doubt about that. Han var vrålsnygg, jobbade som modell, men var ändå fantastiskt ödmjuk. Milton undrade ibland om han var lite ... slö. Han var liksom så dumsnäll och omtänksam, naiv och välvillig. På ett sätt som förvirrade Milton. Milton var inte alls sådan själv. Han var kanske inte elak, men han hade ändå en ganska torr syn på världen.
"Vi har väl inte ... legat med varandra?"
Oscar fnissade till svar.
"NEJ Milton! Du var ju jättefull igår, jag skulle aldrig utnyttja dig så. Du var bara för full för att gå hem."
Trots att Oscar log och såg munter ut noterade Milton ringarna runt hans ögon.
"Oscar, mår du inte bra?"
Han svarade Milton genom att skratta avfärdande.
"Asch, ja, jooo. Jag somnade väldigt sent bara. Jag ..."
Han tog en paus och rodnade.
"... var rädd för att du skulle kvävas av dina egna spyor. Så jag vakade över dig lite. Som ett nattvak!"
Milton studerade honom förbryllat. Han var så ofattbart ... NÅGOT.
Oscar bara log igen, som om han inte märkte hans reaktion.
"Vill du ha pannkakor till frukost?"
* * *
Milton skrapade med naglarna mot Oscars pepitarutiga vaxduk. Hela Oscars kök var förvånansvärt ... käckt. Faktum var att Oscar till och med hade på sig ett förkläde medan han stekte sina pannkakor. Det hela föreföll något bisarrt.
"Är det okej om jag röker här?"
Oscar tittade upp från spisen, rynkade sin löjligt perfekta näsa.
"Nej, tyvärr. Min kanin är allergisk."
Milton spärrade upp sina ögon till max.
"Har du en kanin?"
Oscar log stort, med massvis av vita tänder.
"Javisst, Foofie."
Sen blev han allvarlig, som om han anade att Milton tyckte det hela var lite konstigt.
"Ja, alltså, jag både köpte och namngav honom när jag var tolv."
Milton höjde ett ögonbryn, kliade sig i huvudet.
"Hur gamla blir kaniner egentligen?"
Oscar såg sorgsen ut.
"De blir sju till nio år gamla. Så Foofies tid börjar ... ta slut."
Milton var tvungen att bita sig i knogen för att inte börja fnittra. Han hade aldrig varit bra på att hantera sentimentala situationer.
"Okej, men jag går ut på balkongen då."
* * *
Det var regnvatten på balkongräcket, Milton rörde runt vätskan med sin smala fingertopp. Det var skönt att stillsamt få stänga av efter att ha spenderat morgonen i Oscars kök. Oscar var liksom så jävla snäll, Milton visste inte hur han skulle hantera det. Om han ens skulle hantera det? Det blev så konstigt och varmt i magen. Han kände bara för att fnissa eller krypa ur sitt skinn.
Det kanske bara var ett brutalt skämt? Inte för att Milton förstod vad skämtet i så fall gick ut på. Men det var något annorlunda med Oscar, som glatt tog med däckade Milton hem, för att sedan nästa dag steka honom fucking pannkakor! Miltons andra "vänner" hade bara sett till att på något sätt frakta hem honom.
Plötsligt knackade Oscar på rutan, Milton snodde runt. Oscar log stort genom glaset, innan han öppnade dörren.
"Frukosten är klaaaar!"
Milton fimpade, följde honom in.
* * *
Milton hade inte ätit pannkakor på flera år, nu kändes det som om hans mage putade spänt. Han tryckte fundersamt fingret mot den, undrade om man verkligen kunde äta tills man sprack.
Sedan kände han en tå mot sin. Milton tittade upp på Oscar, som för att kontrollera om det var medvetet eller ej. Oscar log vänligt, lutade ansiktet i händerna likt en kärlekskrank flicka.
"Mår du bättre idag?"
Milton skrattade torrt, flinade.
"Jag minns ärligt talat inte hur jag mådde igår."
Oscar blev allvarlig, som om han ville säga något som inte riktigt tålde att yttras högt. Milton slog ner blicken, liksom för att skydda sig själv.
”Jag vill att du tar hand om dig själv!"
Tån klättrade upp längs Miltons fot, kittlade hans vad. Milton kände kallsvetten nu, den som lika gärna kunde bero på obehag som på förälskelse.
"Jag ..."
Oscar närmade sig försiktigt, log.
"Du har lite sylt där."
Ett dumt pussläte, Milton rodnade och strök saliv från sin mun.
"Du, oj, du ..."
Helt varm.
Oscar blev allvarlig igen, som om hela situationen dolde något mycket, mycket djupare.
"Snälla?"
* * *
En liten syltfläck, bortsvept med saliv och läpprörelser. Oscar log fånigt, lät smaken dröja kvar i munnen.
Hallonsylt och pannkaka.
En pojke som smakade hallonsylt och pannkaka.
Milton skruvade sig någonstans bakom sin långa lugg, hans fingrar gick bärsärkagång över bordet. Oscar ville bara fånga dem, kyssa dem ömt. Han kände hur hans fötter ofrivilligt kröp mot Miltons.
"Du, öh, du ... har du kaffe?"
Miltons röst gick upp i falsett. Oscar nickade drömmande, sköt kannan mot honom. Miltons händer darrade och han spillde svart över hela bordet. Oscar torkade bort det utan ett ord.
Han hade blivit kär i Milton första gången han såg honom.
Och Oscar var en sådan person som trodde på kärlek vid första ögonkastet, som romantiskt drömde om sådant som andra människor kallade floskler.
Milton var hans ideal personifierat; lång, alldeles för smal, med bräckliga tunna lemmar och sorgsna, plågade ögon. Gömd bakom det där svartfärgade håret som man via dess fjunighet i hårtopparna kunde avgöra egentligen var ljust blont.
I Oscars värld var det som att döden till varje pris försökte rycka Milton med sig. På grund av brist på underhudsfett och alldeles för höga halter av tobaksrök så var hans kropp kall, så fruktansvärt kall.
Oscar ville bara hålla honom, värma honom, skydda honom. Hindra honom från att gråta över det där jävla svinet som hade dumpat honom. Alltmedan Milton skälvde likt en hjortkalv, likt Chloe ...
Oscar rycktes från sina dagdrömmar när han hörde knäppandet från en kärv cigarettändare.
"Ojojoj, nejnejnej! Tänk på Foofie!"
Milton rodnade förläget, släppte cigaretten i ett mjölkglas.
"Förlåt, det var en reflex, jag blir sådan när jag blir för ..."
Avbrott.
Hallonsylt och pannkaka och kaffe och cigarettrök i en salig röra. Fjärilsfladder i magen och i kinderna och i skrevet och i
"... nervös ..."
Händerna sjönk matta mot bordsskivan, tillfredsställda. Milton andades varsamt, försvann mot sitt inre. Log löjligt, lät smaken dröja kvar i munnen.
En njutbar sensation av pojke, hallonsylt och pannkaka.
* * *
När Milton kom hem fanns inget annat än tvivlet kvar. Det rosaskimrande bleknade snabbt, sjönk undan i skuggorna. Kvar fanns bara frågorna och rädslan. Det där malande, inre mantrat som sa:
"Varför i hela fridens namn skulle Oscar Bergh vara kär i dig? Måhända att han är konstig, men inte så konstig!"
Han la sig på sängen, tände en cigarett och lät röken stiga mot taket. Om han tänkte hårt kunde han fortfarande känna smaken av pannkaka, känna doften av Oscars kök. Vaxdukens yta, tjatet om den där jävla kaninen ... sättet på vilket Oscars händer omedvetet vek ihop alla papper i sin närhet till små, små fyrkanter.
Det var lätt att intala sig att han VISSTE att det antagligen inte skulle bli något mellan dem. Det var jättelätt att gång på gång rabbla mantrat "Jag-vet-ju-att-det-bara-är-en-dröm".
Innerst inne fanns dock vetskapen, den likt pestsmittade råttor förtärande vetskapen.
Att han alltför hjärtligt VILLE.
* * *
En grupp unga män, ivrigt diskuterande med yviga gester. Det krävdes inte mycket fantasi för att förvandla dem till dvärgar, alver och människokonungar.
Atmosfären stank av påhopp; någon var tydligen skyldig till något, någon var tydligen en smitare. Någon var tydligen "så helvetes jävla trött på det här!" och någon var tydligen "inte så nära kompis med honom heller, egentligen".
Andemeningen var i vilket fall som helst att alla var utan eget ansvar.
Oscar studerade sina vänner på avstånd, innan han försiktigt närmade sig.
"Vad är det ni bråkar om, egentligen?"
Någon tittade upp, med ilsket lysande ögon.
"Det är det där miffot, han har däckat igen!"
"Någon borde tala om för honom att han fan inte är välkommen hemma hos mig nå mer!"
Det blev kallt i Oscars mage, som om den fyllts med isvatten.
Milton.
Lilla Milton.
Han borde inte ha lämnat honom ensam, han borde inte, han ...
Oscar puttade undan första bästa person som hindrade hans framfart, rusade iväg.
Sauron hade hans älskade i sitt grepp.
* * *
En sur lukt av magsaft fyllde det lilla rummet.
Även om Oscars ögon var draperade med den censurerande filterhinna förälskade människor ofta har så var situationen äcklig ändå.
Några svaga snyftningar hördes, det var ett fuktigt ljud. Miltons svettvåta kind var smetad som ett tuggummi mot golvet, håret var tovigt.
Oscar kände sig dum. Dum för att han inte hade kommit till insikt tidigare.
På något sätt hade han trott att bärandet av ringen skulle vara lätt bara han var tillräckligt kär.
Men det var det inte.
Det kunde det inte vara.
Det var ett Sisyfosarbete, och det enda förälskelsen gjorde var att man ... utförde arbetet faktumet till trots.
Fortsatte rulla stenen upp för berget.
För att man var så jävla kär i den där förbannade stenen.
Även om den var så emotionellt instabil att den ständigt kollapsade under vardagens tyngd.
"Milton, gubben, du måste vakna nu. Du är inte riktigt kry, jag ska ta med dig hem."
Milton stödde sig på darriga armar, tryckte handen mot sitt högra öga som för att förtränga malande bakfyllemigrän.
"Var ... Var är Oscar?"
Hans ögon sökte i blindo. Oscar log sorgset medan han torkade spy ur hans mungipa, mumlade knappt hörbart.
"Han är med sin nya pojkvän."
©Sofia Schöön
Novellomslag © Sonja Ljungborg
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [0]