Mörkt ute, mörkt inne, mörkt i hjärta, mörkt i sinne. Jag minns inte vem som lärde mig ramsan och har nog aldrig ens förstått innebörden av den, förrän nu. Orden far genom mitt huvud. Egentligen ologiskt eftersom jag borde ha tusen andra saker att tänka på i denna stund. Smygande steg i huset, du kommer närmare.

   Min hand söker sig mot läslampans knapp vid min säng, men jag vet redan att det är förgäves. Jag hörde att du stängde huvudströmbrytaren och jag såg att vardagsrumslampan och stand-by-knappen på tv:n slocknade. Ändå finns ett litet hopp kvar, måste försöka. Fungerar inte. Mörkt ute, mörkt inne ...
   Jag hör att min mor har somnat, hon vet inget om dramatiken som utspelar sig just nu. Jag hoppas hon får vara ovetandes om det så länge som möjligt. Hoppas på att du bara tänker gå och lägga dig och att det aldrig blir mer än så här. 
   Allt är tyst, ljudlöst, tyst. Inte ens det gamla huset knarrar. Katterna jamar inte, bråkar inte. Det är som om alla håller andan och väntar på det som ska hända. Om något ska hända, vi vet inte, än.
   För ett litet tag sedan skallade orden i vardagsrummet. Jag minns inte längre vad jag skrek och vad du skrek, men du flippade. Ibland flippar du, ibland inte. Men med en tonårings upproriska sinne har jag inte fogat mig för din ilska. Jag borde veta bättre än att reta dig. Du lyfte ett vedträ för att kasta det på mig, och jag kunde inte fly. Jag reste mig upp på min spruckna höft, tog kryckan och slog ispiggen i armen på dig. Blod. Raseri. Mörkt i mitt hjärta, mörkt i ditt sinne ...
   Du stormade ut och efter ett tag slocknade allt i huset. Mamma är van, hon är inte rädd för dig. Jag är fortfarande lite rädd. Hon somnade. Jag väntar. 
   Jag önskar att jag kunde resa mig upp och fly, men det går inte. På sätt och vis känns det tryggare att ligga kvar här än att stappla genom huset på kryckor i mörkret när jag inte vet var du gömmer dig. Stegen har tystnat igen.
   Ljudet från kökslådorna ekar genom tystnaden. Rasslandet av bestick får frosten i mitt inre att ta ett stenhårt grepp om mina andetag, jag kvävs!
   Jag önskar att rullgardinen inte var nerdragen, inte ens månen kan hjälpa mig i kväll! Plötsligt står du bara där, halvannan meter från min säng, du har gått tyst! Mina ögon har vant sig vid mörkret och jag ser kniven du håller lyft ovanför ditt huvud. 
   ”Mamma!” Mitt skrik fortplantar sig genom huset och fyller varje vrå av andäktig väntan på katastrofen. Den är här nu. ”Mamma! Han ska döda dig, han har en kniv!”
   Din blick vänds mot mig och för ett ögonblick tror jag att du ska döda mig, för ett ögonblick … står du bara där. Med kniven lyft mot mig. Min sista tanke är att jag är en hjälte, jag har offrat mig för att rädda min mor. Jag är en hjälte.
   Sedan går du.
   På morgonen slår vi på strömbrytaren igen, och i dag ska vi vara glada, för det är julafton! 
   ”Vill du ha mer sås?”
   ”Har du tagit skinka”
   ”Vill du ha senap på skinkan?”
   Konversationen är mer än lovligt lågmäld, och mitt upp i allt det bisarra sitter vi och har dragit på oss fasaden inför oss själva. Vi försöker dölja för vår egen familj det ruttna som försiggår under ytan.
   ”Tack för de fina julklapparna.” Vilken tur att du inte trampade på dem i går när du hotade oss till livet med din kniv.
   ”Smakade maten bra?” Tack för att du inte dödade min mor.
   ”Den här kommer att vara jättebra att ha i skolan.” Om jag får leva.
   Men vi är inte glada. Ingen är glad. Inte ens fasaden är spackel nog för att dölja sprickorna den här dagen. Hatet gror mot släktingarna som envisas med att hämta sprit trots att vi ber dem att låta bli.
   ”Men han tycker ju att det är så gott, det är ju jul och allt.”
   Ja, det är jul. Det borde vara jul, för oss också. Men det är det inte. De kan sitta hemma med sina förbannade stearinljus och sjunga sina jävla julsånger och krama sina äckliga barnbarn. Men här sitter vi. Stela av tystnad och hatar varandra. Ännu mer för att de av sin hjärtas godhet gett oss djävulen på flaska och förstört det enda hopp vi hade om en lyckad julafton. Men vad spelar det för roll? Vi sitter i samma skit hela tiden, med eller utan mordhot så hatar vi alla varandra.
   Hur hamnade jag här? Avundsjukan gror i mig. Mot alla vanliga familjer som leker med sina barn i snön, bygger snögrottor, syr Luciakläder, julpysslar. Mot alla vanliga familjer som faktiskt bryr sig om sina barn. Varför blev det här mitt liv?
   Inte långt kvar nu. Om några månader flyttar jag. Lägenheten är redan hyrd. Jag ska bli min egen och jag inser att detta inte är mitt liv. Det är deras. 

© Teresa Jörgensen