Tävlingsuppgift: "Tredje dagen av vasaloppet och ännu inget mål i sikte" Rösta kan man göra HÄR fram till 20:00 imorgonkväll 10:e Februari

Tredje dagen av vasaloppet och inget mål I sikte
Svetten porlar och rinner ner i ögonen så jag knappt ser något. I tre dagar har jag stått på de här f-e skidorna och är ännu inte framme. Jag skulle inte ha druckit de där drinkarna på stadshotellet i Mora innan start. J-a Mats att bjuda. Jag minns knappt när de satte skidorna på mina fötter efter det att de skjutsat mig till starten i Sälen. Sälen, vilket namn förresten. Hu kan man döpa en ort långt från vattnet till Sälen? 
Nåja det är mitt minsta problem just nu. När startskottet small fick jag hålla för öronen. Baksmällan tog nästan död på mig innan och skottet var bara för mycket fast jag stod i det bakre ledet. Jag höll för öronen en lång stund och blundade av huvudvärken och när jag till slut tittade mig omkring så var alla borta.
Det var bara att sätta igång och mala framåt. Jag skidade så fort jag kunde, men inte en själ i sikte. Bara snön och alla j-a granar. Herregud så mycket granar det finns. 
Någonstans måste jag ha missat spåret för jag hittade aldrig Mångsbodarna där jag hade förväntat mig lite spetsad blåbärssoppa. Nej spåret gick någon helt annanstans. Tungt före var det också och vallningen hade vallateamet inte riktigt lyckats med, men jag är inte den som ger upp. När mörkret föll var jag tvungen att söka natthärbärge. En trevlig gammal dalkulla tog emot mig med öppna armar och bullade upp mat och dryck. Men jag begrep inte ett ord vad hon sa. Ni tycker kanske att gotländska är svårt att förstå? Det här var sju tunnor värre. Jag frågade om vägen och hon pladdrade på något som liknade en blandning av finska, lappska och isländska. Det var älvdalska kunde jag förstå. Av hennes pekanden med hela armen tydde jag åtminstone riktningen till Mora.
Nästan morgon tog jag farväl av den trevliga men obegripliga damen och med ryggsäcken full med mat och dryck hade jag nya krafter att skida på. Men hur jag än skidade på så inget Mora och än mindre Evertsberg. Mångsbodarna verkade inte ens finnas på kartan. Kunde de ha flyttat stället? Min gamle major i lumpen hade en gång sagt under terrängövningarna att om verkligheten och kartan inte stämde överens så var det fel på verkligheten. Jag började tro att gubben hade rätt trots allt.
Det gick ändå ganska fort den andra dagen och jag tyckte att skidorna flöt på bra. Kanske var det för att det faktiskt flöt i spåret för det hade blivit mildare. När kvällen kom och inget Mora i sikte fick jag knacka på dörren på ett ensligt hus. En tjock matrona öppnade och hon pratade skånska??? Vad gjorde en skåning i Dalarna kan man undra? Nåja, nu för tiden flyttar folk runt så varför inte. Skånskan är bara något mer lättförståeligt än älvdalskan så jag begrep inte mycket mer av henne heller. Men mat kunde hon laga. Spickekorv, ål och annat gott som lätt gled ner i min mage. Mätt la jag mig på hennes soffa och somnade gott.
Jag vaknade av frukostskrammel och en lika god frukost dukades fram. Damen pladdrade på utan uppehåll och jag vinkade glatt adjö till henne medan jag skidade ut från gårdsplanen. Ännu en kilometer bort kunde jag höra hur hon ropade något på skånska efter mig. Det lät som ”fel väg” men det kunde jag inte tro. Kartan verkade stämma med naturen nu. Där framme såg jag Dalälven som jag skulle korsa så jag måste vara nära Evertsberg nu. Phu, halvvägs åtminstone. Där var bron jag skulle över. Så bred älven var. Och inte visste jag att Evertsberg var så stort. Jag trodde det var en liten håla, men de hade gott om bilar åtminstone, och höghus? Kanske skulle jag kosta på mig att lifta den sista biten? Jag viftade med armen och en lastbil stannade.
”Mora” sa jag frågande. ”Mamma mia” svarade chauffören och att det inte var ABBAs musical han menade kunde jag förstå. Han var faktiskt italienare. Hade älvdalskan och skånskan varit svår att begripa så var det ändå en baggis mot det den här gubben kunde prestera med sin mun. 
Utmattad somnade jag på passagerarsätet och vaknade inte förrän bilen stannade.
”Mora” sa jag igen frågande.
”Si Roma” sa italienaren med en gnistrande tandgarnityr.
Jag såg mig omkring och det var åtminstone inte Mora vi hade hamnat i. Inte heller i Roma på Gotland. Nej det var Capitolium i Rom jag förvånat såg framför mig.
Jag tackade artigt för skjutsen, klev ur bilen och drog av mig de tjocka kläderna. På piazzan satte jag mig vid en uteservering och beställde in en kall öl.
Och jag tänkte. Vasaloppet tog tre dagar att åka, men belöningen var att få sitta i värmen med en kall öl. Vad kunde vara bättre? Jag tror jag ska åka Vasaloppet nästa år också.
©Lone Wolf

Spårlöst försvunnen
Jag är så trött. Ta vänster vid Mångsbodarna, hade den dumme fan sagt. Och det gjorde jag ju. Tänk att det ska vara så svårt att tro lite på sig själv och bara köra på. Och nu blir det uppför också. Men vänta. Äntligen en skylt, det var ett par dagar sedan jag såg någon senast. ”Ismaskin finns vid hissarna på plan 2”.

Ja det var verkligen vad jag behöver. Som om jag inte sett is så det räcker de tre senaste dagarna. Ja, ja, bara att kämpa på, kommer jag högt nog så borde det gå att se något. 

Kommer du vilse så ska du se till att ta dig till den högsta punkten hade pappa predikat. Då får du som lite vidgade vyer och ökar chansen att hitta rätt igen. Fast jag känner att jag nog inte riktigt har vallat för hotelltrappor. Eller så är det helt enkelt lite för varmt här inne för att föret ska hålla.

”Plan 8. Panoramabar.” Det är ju lysande, där lär det vara bra utsikt. Spurtpriserna har nog gått åt, men här kan jag nog gasa på lite på parketten. *klapper, klapper*. 

Men vad fasen, är det redan mörkt ute, syns ju inte ett skvatt. Men baren verkar öppen i alla fall.
- Garcon, en stor stark och en jäger tack. Ja visst är de snygga, äkta Salomon. Passar sig inte här? Nähä. Det är lugnt, jag har ändå lite småbråttom. Åååå häpp! Den sved inte alls den, nu blir det åka av.

Neråt ska nog inte mattorna vara något hin-hin-hin-hin-der-der-der. 
Vad stilla det är i receptionen, så här på kvällskvisten. Nya tider, nya grepp.
- Lilla fröken, kan ni vara snäll och beställa en taxi till mig. Vart? Till målgången i Mora så klart. Jag har ett Vasalopp att vinna, hahaha. Hallå, hallå, fröken. Nej, lås inte dörren. 

Det verkar som det bara är att ge sig ut i spåren igen. 

- Förlåt killar, vet ni möjligen vägen till Vasaloppet? Genom gränden där och till höger. Kanon. Jag ilar. 

Jaha, ska ni också åt det hållet. Vad trevligt att få lite sällskap i den här mörka gränden. 
Är det möjligen en kniv du har där? Du är väl försiktig med den så du inte skadar dig eller någon annan. Pengar? Ojdå, de ligger nog kvar i starten. Klockan. Jamen visst, varsågod. 
Vad snabbt ni kan springa, det där skulle ni kunna tävla med. 

Men titta, där är visst spåret. Om jag genar över spåret så kommer jag iväg snabbare. Var kom det tåget från så snabbt. Tänk så tyst det var, fast det kommer så många vagnar efter loket. 18, 19, 20. Äntligen slut, och skidspetsarna behövde jag ändå inte.

Pån igen då. Höger, vänster, höger, vänster.. det får bli… höger!
Vad är det som står där borta då. Det ser ut att vara en ställning av något slag. De kanske har haft den för att hänga upp kåsorna med blåbärssoppa. Nej vad ser jag, en riktig älg är det ju! Vad roligt. Det måste vara den första jag ser. Men lite sur verkar han allt varaaaaaaaa… 

Puh. Jag kan ju åka riktigt fort när jag vill. Och där ser jag en kontroll.. Nu är jag på gång igen. Inte så mycket folk vad jag kan se, men det hade jag nog inte räknat med. Jag åker ju inte fullt så snabbt längre som i mina glansdagar. Snygg entré kan man ju kosta på sig i alla fall. Här ska stakas! Vad mycket fållor det är överallt, undrar var jag ska in? Jag kollar skylten där borta; ”Välkommen startgrupp 20, till Vasaloppet 2011”. 

Ajdå, det var ju ett bakslag. Jag som hoppades på Risberg. Men nu vet jag i alla fall åt vilket håll jag ska. 

Och jag har ju fortfarande Ronnie bakom mig. 

©Mad Mats