‘’Min internationella filmdebut’’

Då det holländska manuskriptet till ‘’Bigma’s barnbarn’’ var klart, fick jag; som jag sjäv tyckte den lysande idén att sälja filmrättigheterna till Hollands mest namnkunnige regissör. Paul Verhoeven skulle vara som klippt och skuren för att göra en bra film om min karaktärs liv, han skulle nå ut till en stor publik och med sitt bidrag kunna medverka till att dödsstraffet i Amerika avskaffades och skapa sin viktigaste film någonsin fantiserade jag och började spåra Verhoeven.             

Av en vän med kontakter i branchen fick jag hans adress i Los Angeles. Dit skickade jag följebrev och manus. Månaderna gick, men brevet förblev obesvarat.

Nu visste jag att han inom kort skulle börja inspelningen av Zwartboek. Den svenska titeln är möjligen, ‘’Den svarta boken.’’ Filmen skulle delvis inspelas  i Holland och troligen var Verhoeven i landet, men trots idoga ansträngningar för att hitta honom lyckades det inte.

Men ... man sökte statister till ‘’Den svarta boken’’,  magra människor utan piercings och med minst axellångt hår ville han ha, filmen skulle utspela sig under hungervintern. Inte direkt mitt signalement, men bättre lyss till den sträng som brast ..., tänkte jag och tog mina mått och skickade in ett foto för att som statist  försöka komma i kontakt med Paul Verhoeven. Mager är jag inte, men sånär som på ett par hål i öronen har jag inga piercings och trodde att han kanske kunde använda en enstaka välgödd statist ... det  fanns tillräckligt många holländare som sympatiserade med nazisterna under andra världskriget och som tack vare kontakter med ockupanterna kunde äta sig mätta.

Inspelningen skulle påbörjas i september. Den i Holland megakände Verhoeven har bland annat regisserat  kassasuccén, ‘’Basic instinct’’, med Sharon Stone och Michael Douglas i huvudrollerna.

Detta var hans första film i hemlandet på mer än tjugo år så intresset var enormt,  inte mindre än trettiotusen hade anmält sitt intresse för de tretusen ‘’minirollerna.’’ De vill nog inte ha mig trodde jag, men i oktober fick jag en påringning med  förfrågan om jag kunde inställa mig på högkvarteret i Haag. Jag tackade ja direkt.

Den avtalade måndagmorgonen fick jag stiga upp okristligt tidigt för att vara på plats i Haag klockan sju.  Efter inskrivningen på högkvarteret fick jag en nummerlapp som skulle lämnas i utbyte för kläderna jag skulle ha på mig. Det kryllade av folk, vi var många och i alla åldrar.

I ett stort rum som liknade garderobsinlämningen på Globen hängde det långa rader med numrerade plastpåsar. Två kvinnor jämförde numren på våra lappar med påsarna som hängde på stängerna och ilade av och an med  rekvisitan till statisterna. I min påse fanns en mörkblå klänning med obestämt motiv och en liten blågrå mönstrad kofta, nylonstrumpor och ett par skitfula snörskor. Till min förvåning passade allt, men jag kände mig som en supertönt i kläderna från fyrtiotalet..

De äldre statisterna fick  banér i rött- vitt- blått snett över bröstet. 

En pappershatt fick jag välja ut själv. Jag tog en som påminde om en krona och med hatten i hand slussades jag vidare till  den långa kön för hår och make up. 

När jag var på tur lockades mitt hår innan pappershatten sattes fast. Någon make up kostade de inte på mig, osminkad så när som på målade läppar var jag klar för min ‘’internationella filmdebut.’’ Jag kastade en blick i spegeln och upptäckte ‘’The ironlady’’ ...  det var en av hennes sämre dagar ... jag såg förjävlig ut.

Då alla var klara samlades vi ihop och utstyrda i pappershattar och med flaggor i händerna gick vi som en överårig förskoletrupp till Surinamestraat. Scenerna där jag skulle utgöra en del av det allmänna mumlet skulle åskådligöra festyran som rådde i Holland efter befrielsen av den tyska ockupationen..

På torget där tagningarna skulle äga rum stod en mastodontisk vit skärm, ett par stora strålkastare och en gigantisk filmkamera uppställda och en man med megafon.

"MARITA, ORDNING I LEDET!" -- Fast på Holländska 

Där var han då äntligen, Paul Verhoeven som jag hade gjort mig så mycket möda för att komma i kontakt med. Han gick runt på inspelningsplatsen och gav anvisningar till huvudrollsinnehavarna, Carice van Houten och Thom Hoffman. 

Modiga Carice som i filmen spelade den judiska sångerskan Rachel Steinn hade en scen där hon skulle hoppa från ett fönster på andra våningen för att därunder fångas upp av fyra män. 

En lyftkran med en platta som hon i stället från fönstret  skulle hoppa ifrån stod uppställd. Runt omkring de fyra männen som skulle uppfånga Carice skulle statisterna, dansande och jublande fira friheten.

Carice van Houten 

Jag försökte härma de erfarna statisterna så gott jag kunde. En av de rutinerade filmfansen gav mej ett tips och sa: För att du ska vara säker på att inte bli bortklippt måste du försöka hålla dig framför kameran i närheten av skådespelarna. Jag var inte helt säker på att jag ville visa upp mig som jag var utstyrd, men å andra sidan var det ju kul att vara med i en film som redan innan premiären hade sålts till så många länder.

Jag armbågade mig fram.

Det duggade lite, lockarna i håret hade nästan raknat när jag dansade omkring och med min svenska accent gång på gång stämde in i den patriotiska hymnen:‘’Oranje boven, Oranje boven leve de koningin!’’ (Orange i topp, orange i topp, leve drottningen!) Gång på gång ... på gång ...

I ett stort ladliknande utrymme med långa bord och träbänkar där de stora dörrarna mot torget var uppslagna serverades det ljummet kaffe och sponsrad choklad mellan omtagningarna. 

Nåväl, det gällde att få kontakt med Paul Verhoeven. Ögonkontakt hade jag redan försökt, men jag lyckades bara hålla fast hans blick i tre sekunder ... hon liknar Margaret Thatcher, tänkte han nog, henne har jag ingen användning för.

Men ... i kaffepausen upptäckte jag att hans assistent tog ett kort på honom och en okänd person. Jag rusade dit med min kamera och ropade: ‘’Jag vill också!’’

‘’Oh ja’’, sa Paul.

Oh yes, tänkte jag, grabbade tag i Pauls arm och tryckte samtidigt min kamera i handen på assistenten.

Paul lutade sitt huvud mot mitt och skrattade, assistenten tryckte av.

Kortet blev okej, men tillfället att  be honom läsa mitt manus hade jag valt dåligt. 

Jag svalde det inövade försäljningspratet, det blev inga affärer gjorda den dagen.

Manuset hade jag förresten glömt i omklädningsrummet. 

Inte blev det mycket över av min “internationella filmdebut” heller ...  jag hade nog dansat på fel ställe. I filmen som jag senare såg i färdigt skick skymtade min skult och en bit av pappershatten ... resten ja, det var bortklippt.

Numera går det direkt att se på video hur tagningen gick.

Thom Hoffman står beredd för sin scen. 

Jo, jag hade min kamera i fickan ...

Marita medverkar i VILDSINT med novellen: High-heels och fotbollsskor. Hon har skrivit boken:

Bigmas barnbarn, The Death Row Poet

Som har getts ut i Holland. Här ser ni lite bilder från boksigneringen. Passa på läs manuset på svenska. Exklusivt via bloggen. Jag vet inte hur länge till manuset ligger upp för den är på förlagsrunda, så ta gärna en titt. Marita skriver mycket bra och recensionerna av boken är genomgående positiva. 

EN SANN HISTORIA

Synopsis:

Historien börjar med den dödsdömde Ronnies fragmentariska minnesbilder av barndomen, hans mer utförliga berättelser om missbruk, brott, de två morden han var inblandad i och om hur flykten därefter gick till. Om fadern som mördade hans bästa väninna. Giftermålet med en engelsk 22 år äldre kvinna i fängelset, om hur hon kär och galen samtyckte till ett fritagningsförsök och kapade en helikopter. Om mina upplevelser i fängelset, det första i ett detentioncenter i Jacksonville. Eftersom Ronnie dragit in sina vädjanden om uppskov, undersöktes han där av två psykiatriker. Om isolering och hungerstrejker för ett drägligt liv. Året efter om mina besök i det skrämmande death row. Om hur avrättningen går till. Om korruption, våld, flyktplaner och mord innanför murarna.

För att bevisa trovärdigheten i denna otroliga berättelse ligger det sist i manuset, efter epilogen, översättningar av några brev, bland annat till den dåvarande guvernören Jeb Bush och till den mördade Ronald Willis bror samt ett par artiklar om fritagningen.

Tilltänkt baksidestext:

Om du redan som sexåring får dricka öl och din mormor Bigma ger dig porrtidningar att bläddra i och du ser hur din drogmissbrukande pappa försöker mörda din mamma är det kanske inte så konstigt att du inte vet vad som är rätt eller fel. Om pappan dessutom, när du är femton år gammal låter dig sälja narkotika för att hjälpa upp familjens ekonomi då finns det ingen återvändo.

Ronnie hade redan tillbringat tretton år av sitt unga liv i Floridas Death Row då jag träffade honom för första gången. Han är känd som The Death Row Poet och hör enligt fångvaktarna till the worst of the worst. Jag frågade om han ville vara min kontaktperson i death row och hjälpa mig med mitt konstprojekt, ‘Män utan framtid’. Det tog en annan vändning, vare sig video eller kamera var tillåten i the green monster eller the belly of the beast, som Floridas death row också kallas. Ett ställe där många sadistiska fångvaktare förtjänar sitt levebröd. Där avrättningen är din framtid.

Välkommen till en värld som är stängd för de flesta.

Boken hittar ni sin helhet via länken. 

http://kapitel1.se/marita-staf/bigmas-barnbarn--the-death-row-poet2