Peter var en man som ofta tänkt sig att världen håller på att gå under, det var bara en tidsfråga. Dessa tankar kom redan i ganska unga år, kanske de första tankarna kom för cirka tjugo år sedan. Nu var Peter trettiofyra och fortfarande singel. Visserligen hade han haft några kortare romanser, men de slutade alltid efter ett par månader med ett gräl. Peter insåg att han var ensamvargen som helst skulle vilja prova på att leva i celibat långt uppe i Norrland.

Den här förmiddagen satt han framför sin packning, som han minutiöst hade planerat in i minsta detalj. Det var en packning typisk för en överlevnadsexpedition i vildmarken. Mest önskade han att det skulle bli för all framtid. Men det fick framtiden utvisa, tänkte han realistiskt. 

Han gjorde den sista kontrollen och tittade sedan på sin dykarklocka och märkte att det var dags för avfärd mot det okända. Den sista titten runt den tomma lägenheten och han kunde konstaterade att det var ett väl valt beslut att sälja hela sitt bohag. Det hade gett ett extra kapital som säkert skulle komma väl till pass.

Taxin kom fram i lagom tid för att hinna med tåget till Kiruna. Peter hann köpa några tidskrifter och lite frukt. 

Sovkupén fick han för sig själv och det kändes skönt. Det blev bättre med svängrum och han kunde prata med sig själv, som han ofta gjorde när han spankulerade runt i sin lägenhet, utan att folk skulle titta snett på honom. Fler människor än två tillsammans, var enligt Peter en folksamling och det var inte hans melodi. Vid sådana enstaka möten mådde han utomordentligt dåligt. Fick svettningar och svårt att andas. Inte nog med det, han visste aldrig vad han skulle säga eller tillföra. Det var som om käften satt fast i ett långt krampanfall. 

Nu när han gjort slag i saken och tågets alla hjul dunkat i flera timmar mot skarvarna i rälsen, kom den efterlängtade frihetskänslan sakta men säkert mer och mer. Han tittade på sin nyinköpta klocka ännu en gång och kunde konstatera att det bara var sju timmar kvar till första delmålet – Kiruna.

Från världens största stad, till ytan alltså, tänkte Peter, blir det till att söka upp bilfirman som hyr ut Jeepar. Dessa fyrhjulsdrivna fordon hade till ändamål att klara den svårare terrängen i norrlandsskogarna. Men först måste han proviantera, så att han inte behövde uppsöka bebodda trakter på bra länge. 

Allt gick som smort och enligt hans ritningar. Han kände nämligen tydligt nu att, det var här, uppe i glesbygden, han hörde hemma och inte i den storstad som han levt i hela sitt liv. Han förstod med klar hjärna och sinnena öppna, att han hade gått miste om hela sitt liv egentligen. Det var väl därför som hans tankar om att klara sig själv ute i det vilda och den sköna naturen, alltid hade återkommit mer frekvent ju äldre han blev. Alltid innan han somnade hade han planerat olika varianter på hur han först skulle bygga sig en hydda och senare ett korsvirkeshus. I hans fantasi låg boningen alltid skyddad från omvärlden, även i den täta skogen. Det skulle också vara ett rejält avstånd till närmaste skogsväg, som även den skulle ha ett tillräckligt antal kilometer till den stora landsvägen och eventuellt en busshållplats. Hans boning och borg fick inte ligga alltför långt från en insjö, där han kunde få upp en del av födan som var ett måste för att han skulle kunna överleva drägligt.

Hemma i sin lägenhet hade han lärt sig från böcker han lånat på biblioteket, hur man lärde sig att fånga mindre däggdjur och skogsfåglar för sin överlevnad. Han övade flitigt efter de ritningar som böckerna tillhandhöll. Det var snaror och andra små knep för att fånga småvilt.

Nu hoppades han att det skulle fungera i praktiken också. Fiskeredskap av olika modeller, hade han så det räckte. Hade han lite tur fanns det säkert någon eka han kunde låna också. 

Den fyrhjulsdrivna jeepen var fulltankad och ett par extradunkar med bensin fanns inne i skuffen. Hela ekipaget var fullbelamrat med packning av alla tänkbara attiraljer.

Solens strålar skyddade hans ögon med ett par solglasögon. Våren hade nästan kommit även till Norrland och solen låg precis vid horisonten. Hela naturen omkring honom var betagande. Nu hade han kommit så pass långt upp i vildmarken att bilen fick visa vad den gick för. Men det visade sig att den gjorde skäl för biluthyrarens lovord.

När Peter tråcklat sig fram med kompass och karta en längre tid, bestämde han sig för att resan fick ta slut vid sidan av skogsvägen där skogen stod som tätast. Han hade noterat på kartan att det låg en insjö knappt en kilometer bort, så han kände att han kommit rätt. Peter tog sin ryggsäck och lämnade resten av packningen för att hämta den senare. Efter cirka en halvtimme rakt in från timmervägen, hittade han vad han sökt i hela sitt liv. Det var en liten glänta på kanske hundra kvadratmeter med höga furor som omgärdade och tycktes skydda den välsignade gräsplätten. Det fanns även lite sly mellan de stora ”elefanterna” som utgjorde ett bra skydd mot både insyn och blåst. 

Peter bestämde sig omedelbart för att platsen dög perfekt, åtminstone till att börja med. Det tog resten av dagen att bära upp all packning och för att slutligen gömma undan bilen. Natten kom snabbt, men Peter hade slagit upp sitt lilla polartält och tänt en lägereld för att värma lite soppa. Innan han somnade med ett lyckligt leende på sina läppar, hörde han vargen yla på långt avstånd. Han hade äntligen uppnått sina drömmars mål och kunde somna in med den tysta och orörda vildmarken utanför sitt tält. Imorgon skulle bygget börja för den första permanenta hyddan. 

* * * 

Veckor blev till månader och skulle någon utomstående se honom nu, trodde de säkert att det var självaste skogsmullen de mött. Han hade inte besök civiliserade trakter sedan han slog ner sina bopålar långt från all redlighet. Men nu var han snart tvungen att uppsöka en livsmedelsaffär och även en järnhandel för att fylla på sin proviant. Visserligen hade han fångat mycket fisk i insjön och även lyckats fånga lite vilt med sina första snaror. Men det fanns förnödenheter som inte gick att vara utan här uppe i ingenmansland. För övrigt hade hans praktiska anlag kommit väl till pass, det såg man på den gedigna och stora hyddan som han byggde på drygt en vecka. Ja, han hade finputsat här och där mest lite varje dag. Strax utanför sin boning, hade han travat upp stenar som till slut blev en utomordentlig praktisk grill och spis. Över hela konstruktionen hade han byggt ett tak med vidhängande vindskydd. Det märkte han första gången när vårregnet dök upp, att han var tvungen, annars slocknade elden. Peter trivdes för sig själv i den underbara vildmarken, med dess speciella tystnad. Allt som oftast pratade han med sig själv och fick alldeles utmärkta svar. När det sprudlade som mest i kroppen kunde han brista ut i långa arior av de mest skiftande melodier. Då brukade naturen och fåglarna som satt på grenarna tystna och förundrat stirra på den konstiga varelsen som donade runt hyddan och den stora eldstaden. Men det gick inte så lång tid förrän de tycktes acceptera Peter och såg honom som en del i vardagen. Han störde inte deras rutiner, utan var en lågmäld person som bara fick några utbrott i månaden. 

De få personer han stötte på när han provianterade tjugo mil söderut, reagerade inte nämnvärt. Visserligen var han vid det här laget ganska skäggig och lite tilltufsad, men han var en tystlåten och sävligt norrländsk, så han smälte in i den glesbefolkade byn som handen i handsken. Möjligen var det någon som tänkte att det förmodligen var någon jägare som ibland sökte sig till de här trakterna. 

Den tredje gången han besökte lanthandeln kom han i samspråk med en äldre karl utanför affären. Peter frågade, efter de sedvanliga artighetsfraserna, om han kände till någon som kunde tänka sig sälja ett gevär för större villebråd. Peter hade nämligen stött på björnspår när han hade vittjat en av sina snaror. Han insåg att det var nödvändigt med ett försvarsvapen om det skulle knipa. Att han inte hade någon vapenlicens, trodde han inte så många brydde sig om så här långt upp i Sverige. Mannen kunde på rak arm erbjuda honom en älgstudsare, som han själv hade i stugan och inte hade någon användning av längre. Han bodde några hundra meter bort längs byvägen. 

Den eftermiddagen kände sig Peter lugnare. Han hade aldrig ägt ett vapen tidigare, ja, förutom kniven och yxan då. Men det var ju arbetsredskap för honom. Att det var ett absolut nödvändigt redskap här ute i vildmarken, var det nog inte många som hade andra åsikter om. Han beundrade sitt nya fynd med viss respekt. Gubben måste skött sitt gevär med största omsorg, för det var väl så putsat och insmort. En välbevarad Remington med ett par decennium på nacken och tolv skåror i kolven för att skryta med, eller så ville gubben bara komma ihåg hur många älgar han skickat till de sälla jaktmarkerna. En ask med patroner fick Peter på köpet. Hädanefter skulle han bära vapnet med sig vart han än gick i skogen. Man vet inte så noga, det fanns både varg och björn i området. Nu var inte Peter den personen som jagade för nöjes skull. Nej, han hade tagit sig hit upp till vildmarken för att slippa stressen och människorna i storstaden. Sedan märkte han att han var en skogsmänniska, helt anpassad för den här livsstilen. Det var märkligt hur en del människor hamnade på fel plats här i livet. Han slutade att fundera och tog istället geväret på axeln och fiskredskapen i näven och vandrade ner mot sjön för att skingra tankarna. En sak hade han lärt sig – man fick passa sig väldigt noga för att börja fundera för mycket. Det kunde ställa till med många otäcka saker i hjärnan, framför allt när man levde ensam som Peter gjorde. 

Tiden gick sin gilla gång med både Peter och hans vänner i skogen. Han trivdes så bra, att han aldrig funderade på tidens tand och gång. Visst lade han märke till alla årstiderna och vad det innebar. Men han hade varken radio eller teve och aldrig köpte han några dagstidningar, så han levde helt enkelt i sin stora värld med kompassen riktad mot nästa dag. Inte saknade han världen utanför heller. Det är bara synd att det inte finns personer med samma intresse som jag, brukade han säga för sig själv, när han pysslade med något. De stretar på och stressar där ute i världen, för att söka efter något de aldrig kommer att finna. Men det är samhällets struktur och uppbyggnad som gör dem till det dem inte är anpassade för. Peter trodde sig säkert veta att människan inte var skapt för all denna stress och allt jagande efter materiella ting. Där fanns ingen lycka att hämta där, det visste han. 

Han gick in i skogen och följde sin egen stig, som bar till den lilla insjön som han döpt till Akvavit – Livets vatten. Där fanns också det underbara livet livs levande. Precis som livet i skogarna runt hans hydda, var det himlens spegel som vänt ut och in på hans inre spegel. Han visste bestämt, men saligt lycklig, att världen och paradiset låg runt hörnet, bara man vågade titta efter och inte lät sig skrämmas av det okända. Naturen är inte okänd för dig, den väntar i all evighet på samhörigheten med människan. Peters hjärna hade följt den kortaste vägen till hjärtat, men den längsta resan från längtan till lycka och insikten med att leva med sig själv och i samspel med naturen. 

©Leif R Lundin 

Flera noveller av Leif