Tävlingstema: "VAD JAG GÖR NÄR GRANNARNA INTE KAN SOVA" 

Röst kan man göra HÄR fram till 20:00 12/2 

Vad jag gör när grannarna inte kan sova
Nu står vi här igen. Har vi inte stått här förut? Det är de orden jag vill säga till henne, men de kommer aldrig ut. Hon skulle se dem som anklagande, som ett hot, och hon hade dragit sig inom sig själv, jag bara vet det. När kan det någonsin bli vi, så som vi aldrig har varit? Jag undrar för jag går under av vetskapen av vart hon tar vägen när hon går härifrån. 
”Vi är för unga för att veta bättre. För unga för att känna som vi gör”, säger hon. Det är efter att hon kastade lampan i golvet. Jag ser hennes mammas ansikte bland skärvorna, önskade att vi tillsammans kunde krossa henne så som hon krossar oss, och som min älskade just har krossat min lampa. Som jag fått av henne. Det är som en cirkel, en enda ond, och ingen av oss vet hur vi ska ta oss ur den. 
”Kan vi inte prata om det?” försöker jag, men hon lyssnar inte. ”Snälla, kan du inte bara stanna, och snälla, älskade, kan du inte lugna dig så att grannarna inte ringer polisen?” Igen. Det vill jag också säga, men jag vet också vad som skulle hända då. Jag vet också att hon inte vill vara sådan här, att hon inte har valt det, att hon inte har accepterat det och kanske heller aldrig kommer att göra. Vi lever i en värld där alla sägs tycka att det vi har är någonting fint, men sådan är inte sanningen och jag undrar om vi inte vet det allihop. Vi bara låtsas, och jag lever i en värld där allting som jag fantiserat ihop nu håller på att gå i kras. 
Jag stirrar ner på skärvorna, ser min egen spegelbild i porslin så blankt att det tycks skära genom sanningen. Jag önskar att det kunde skära hål på huden med, att jag kunde blöda ut lite av allt jag känner. Men jag är försiktig när jag knäböjer och börjar samla skärvor av ett liv i mina händer.
”Låt mig göra det där”, säger Amanda. Knäböjer precis som jag. Hennes strumpbyxor snuddar vid mina bara ben och jag vill så gärna bara röra vid dem, för jag vet att hon finns så nära där under. ”Måste det alltid vara så här?” säger hon utan att se på mig. ”Måste vi alltid bråka?”
”Det är inte jag som bråkar”, säger jag. Kämpar mot gråten fast den bränner och river. Handen börjar bli full och jag ser mig om efter någonstans att lägga skräpet, för det är vad det är nu, ingenting annat. Bordet duger bra.
”Det är bara det att du inte förstår. Jag kan inte vara sådan här.” 
”Folk skulle förstå.”
”Folk förstår ingenting!” Hon skriker nu igen. En granne bankar i väggen och jag förstår honom. Vi har hållit på så här länge nu. Inte bara ikväll, utan varje vecka. Varje onsdag när hennes föräldrar är på bowling. Vi har sovmorgon på torsdagarna och de behövs för oss båda två. Ibland sover hon över. Men inte idag. Det är skillnad nu när hennes mamma vet.
”Det är du som gör mig sådan här”, viskar hon ut i rummet, som om det är till väggarna och inte mig hon talar. ”Utan dig hade jag inte varit sådan här.”
”Jag kommer inte att be om ursäkt, om det är det du vill. Kan jag hjälpa att jag älskar dig?” Nu är det jag som far ut mot henne. Hon ser nästan rädd ut, för hon reser sig och backar mot väggen. Ändå är det hon som gör mig så illa.
”Du kunde låta mig gå”, säger hon lågt.
”Så gå då.”
”Du vet att det inte är så lätt.”
”Det är ju du som alltid kommer tillbaka.”
Någon bankar i väggen igen, jag har tydligen börjat skrika utan att tänka på det. Avbrottet får oss att stirra på varandra som två främlingar, som två stridande, istället för två älskande. Hela situationen gör mig illamående och jag vill för en gångs skull bara att hon ska gå. 
”Om du aldrig tog mig tillbaka så skulle jag kunna …”
”Kunna vadå? Gå vidare med ditt liv? Amanda, jag älskar dig! Och så länge du vill ha mig kommer jag alltid att finnas kvar.” Det är ett under att jag fortfarande kan prata. Gråten hackar sönder mina ord, men jag vet att hon hör mig trots att hon bara är en skuggig dimma i min tårfyllda värld. 
Hon lämnar väggen. Hennes händer är knutna, armarna korsade över hennes bröst. Jag vet inte om hon gråter, jag vet ingenting. Där hon stått inbillar jag mig att det finns ett avtryck, något jag kan minnas om hon aldrig kommer tillbaka igen. 
”Emma …” Hon stanna i dörren, tvekar med foten halvvägs utanför min värld. ”Du, klarar du dig nu? Kommer din mamma hem snart?”
”Hon jobbar natt”, svarar jag kvävt och förundras över hur hon kan slita upp mitt inre med sin omtanke. Om hon bara kunde gå, om hon bara kunde lämna mig på riktigt. Jag är inte stark nog att släppa taget själv. ”Men jag klarar mig.” Så där säger jag för att inte skada henne. Aldrig någonsin vill jag se henne gråta igen, så som hon alltid gör när jag kan se henne tydligt. Nu är jag enbart tacksam över tårarna som hindrar mig från att se någonting alls.
”Kommer du tillbaka?” frågar jag. Hoppas, kvävs, slits sönder. 
En dörr öppnas i trappuppgången och jag vet att den sura gubben längre neråt hallen är på väg hit. Det är ett under att han inte kommit tidigare. Amanda får något jagat i blicken, det vet jag trots att jag inte ser henne.
”Jag vet inte”, säger hon snabbt, och sedan är dörren stängd. 
”Jag älskar dig”, viskar jag ut i tomrummet efter henne. Den enda som hör mig är grannen. 

©Psycho le bitch

Vad jag gör när grannarna inte kan sova
Det låg i luften. Ännu var det ingen som anade något, men i smyg hade jag under lång tid smitt mina illasinnade planer. Jag hade gått ut försiktigt genom att spela skinnflöjt på relativt låg volym. På fredagskvällarna tillät jag mig dock att öka volymen något. Ackompanjerad av en kärleksfilm vid midnatt på TV1000 rev jag av ett riktigt häftigt skinnflöjtssolo. 
Det var gubben på våningen ovanför som först lade märke till det hela. Knappast förvånande med tanke på att han varit eunuck sedan 1952. Han bankade i golvet med klacken till sin damsko. Jag log i mjugg, för jag visste att det här bara var början. 
Planerna började ta form. Jag startade en musikstudio i min lilla etta. Den var egentligen alldeles för trång för sådana aktiviteter, trummisen fick sitta inne på muggen och spela. Det besparade mig kostnaden för en pall. Det är dyrt att driva en sådan rörelse, eftersom ingen längre köper skivor. Jag riktade in mig på hårdrock, eftersom jag insåg att det aldrig skulle fungera med dansbandsmusik. Jag hade under längre tid kartlagt mina grannars preferenser inom musikområdet och visste att det spisades dansbandsmusik i vart och vartannat hem. Hårdrock fick det bli. 
Det var tanten på våningen nedanför som först lade märke till det hela, när hon vaknade klockan … (då hon inte hittade sina kontaktlinser kunde hon inte se vad klockan var, men det bekymrade förstås inte mig). Hon tackade mig för min kulturella gärning genom att skicka mig en brevbomb. Till min lycka var hon lite senil och skrev fel postnummer. Bomben exploderade någonstans utanför Säffle. Jag orkade inte ens ta reda på vart det låg utan arbetade oförtrutet vidare på mina planer.
Nu var jag på god väg. Jag startade svartklubb i den lilla vrå av lägenheten som inte upptogs av musikstudion. Det bekymrade mig hur stillsamt det hela till en början förflöt. 19 polisingripanden och 73 omhändertagande enligt lagen om vård av berusade personer hade möjligtvis varit ett fullt acceptabelt facit för en sketen tisdagskväll när alla är hemma och ruskar tupp, men nu var det ju ändå en lördagskväll vi talade om. Ingen granne lade märke till det hela! Jag började bli orolig. Det var dags att ta nästa steg i min plan.
Jag hade fått idén en gråmulen onsdagsmorgon när jag vaknade av det sedvanliga ljudet av brevbäraren som urinerade genom brevinkastet. Ljudet av kisstrålen som skvalade ner mot de värdelösa reklambladen från El-Giganten och den lokala ICA-affären gav mig nästa idé: jag skulle börja spela in actionfilm!
Sporrad av framgångarna i Trollywood skapade jag ”Häckeberga Productions FO”, där de två sista bokstäverna stod för ”f**k off”, eller ”du är dum”, som man säger på svenska. Jag orkade inte ta reda på vad det där ”AB” som brukar stå efter alla företagsnamn betydde. Det spelade ändå ingen roll, här skulle göras film!
Min första produktion blev en romantisk komedi med Arnold Schwarzenegger och Big Brother-Linda. Jag såg med spänd förväntan fram mot dagen då det äntligen var dags att spela in filmen självklara höjdpunkt: slutscenen där ”Arnie” spränger alltihop i luften! Jag visste att det skulle bli någonting extra. Smällen blev så kraftig att taket på kyrkan i byn intill blåste av. Trummisen som satt inne på muggen och spelade ett trumsolo gjorde ned sig. 
Det var då det hela lossnade. Det visade sig att den grinige medelålders mannen i den mellersta lägenheten på nedersta våningen hade gått på bio och sett filmen och känt igen huset som sprängdes. Därefter skrev han en elak insändare till DalaDemokraten och klagade över att han inte kunde sova. Kritiken lät inte vänta på sig. Kommunalrådet kom hem och moonade åt mig klockan tolv på en söndag. Jag filmade det hela och lade ut det på YouTube. En av kvällstidningarna skrev om det en månad efteråt, när en av deras anställda av misstag upptäckte videon medan han satt och porrsurfade.
Men det var så tråkigt, tyckte jag, att jag återgick till att spela skinnflöjt istället. Jag upptäckte snabbt att om jag spelade på lägsta volym kunde grannarna inte sova eftersom de måste tjuvlyssna.
På måndag ska jag öppna cementfabrik här. Vem tror ni först lägger märke till det...?  

©JRL