Match från 21\2 Ämne: Därför använder jag aldrig mer damsugare när jag städar.

Varför tänker hon alltid på trauman så fort hon ska komma på någonting? Hur är hennes hjärna funtad, vad hände egentligen med henne under uppväxten och hur många gånger blev hon tappad i huvudet? Dammsugare. Vilket jävla ord. När hon tänker på dammsugare tänker hon på det förnöjda rasslandet av tusentals pytte-barbieskor (hur fan det nu stavas), små legobitar som gör ont i helvete att trampa på mitt i natten när hon ska springa på toa (vilket hon för övrigt gör i kolsvart mörker, med glasögonen på för att inte gå in i dörrkarmar) och alla dessa små pappersbitar som hennes ungar av nån anledning finner det hejdlöst roligt att riva sönder och dessutom sprida överallt. Helst under soffan eller på ett sånt där bra ställe som i ugnen. Inte konstigt att det alltid luktar konstigt när hon ska laga mat, det har absolut inget att göra med henne matlagningskunskaper. Ja, dessa ungar. Och så den där mannen som alltid klagar på att hon inte dammsuger tillräckligt bra under soffan utan liksom bara stryker med den där gojsen (vad den nu heter) där hon kommer åt. Inte fan att hon tänker knäböja för den där vidriga saken, vad har den någonsin gjort för henne? Jo, den är ju ganska bra att ha när man kollar på Top Model förstås. Vilket hon just sitter och missar i detta nu. Nä, helst av allt vill hon bara skita i den där jäkla dammsugaren. För det första var den svindyr, fast det gjorde inte henne något eftersom hon fick den av sin käre far i julklapp. För det andra är den liten och välter så fort man drar den över en karm eller försöker sig på att göra en sväng. Och för det tredje kan den inte rulla över sin egen sladd. Det kunde i och för sig inte hennes förra heller. Kan någon dammsugare det, och varför i helvete kan de inte det? Hur svårt kan det vara? Men det är inte den egentliga anledningen till att hon aldrig mer vill använda en dammsugare. 
Den riktiga berättelsen tar sin plats för en sisådär sjutton år sedan, då vår huvudrollsinnehavare var en sisådär tre år. (Hhrm, plussa på fem år så är du närmare sanningen, men säg det aldrig högt till henne. Huvudräkning har aldrig varit hennes grej. Inte åldrande heller.) I alla fall, på den tiden så höll inte småtjejer i den åldern på och sminkade sig och lekte med Bratz, läste om vampyrer och dagdrömde om ett liv med den där tönten på Disney Channel. Nej, istället var det hästar som gällde, allt skulle vara så hästigt och puttinuttigt och gulligt som möjligt och om man drömde om någon, ja då var det kanske rimligtvis McGyver eller Lasse i Arvingarna. Sully i Doctor Quinn, han gick an han med om han bara tvättade sig lite grann. Han hade ju liksom häst. 
Och just den här tjejen, som var så lugn att föräldrarna misstänkte autism, försvann så lätt in i sina hästböcker som hon skrev för sig själv och samlade i en låda. På den här tiden fanns det också någonting som kallades för bokmärken, vilka byttes hejvilt fram och tillbaka. Den stackars tjejen blev för det mesta lurad eftersom hon ville vara snäll, men just ett särskilt bokmärke höll hon hårt i och det var den med HÄSTEN. 
Svart var han, nästan blå, med en böljande man och kraftiga bakben som han stod stadigt på där han stegrade sig i månskenet. Och hon var kär. Nästan kärare än i Lasse i Arvingarna. Och ingen fick plocka ut det där bokmärket eller ens dra bort den där plastfilmen som täckte för alla bokmärkena i pärmen, för då fanns ju chansen att man slet av glittret från den stackars hästen. Jo, för han hade glittriga hovar också, och det var ju tusen gånger snyggare än McGyvers skitiga kängor som stapplat fram genom träsk och öken och gud vet vad. 
Men en dag hände det sig, när den lilla flickan hjälpte sin mor att städa (jo, hon var mycket duktig på att städa på den här tiden. Hon var inte så förtjust i att leka nämligen, men vattna blommor med sin mor, det gjorde hon däremot med glädje) att någon hemsking hade PLOCKAT UT det där bokmärket och lagt UNDER soffan på övervåningen. Så när hon gick och gnolade för sig själv och böjde sig ner för att komma åt ordentligt under soffan (det berättade hon naturligtvis aldrig för sin man senare, att hon hade gått ner på knä för att kunna dammsuga ordentligt), då sa det bara TJOFF! Och så var det allrafinaste bokmärket uppätet av snabeldraken. Och när mamma och flickan plockade isär det hemska odjuret för att rädda den älskade hästen, ja då var huvudet avslitet och glittret täckt av damm. Så flickan plockade isär bokmärket i så små beståndsdelar hon kunde och slängde dem på komposthögen, trots att hon hatade den där illaluktande högen som det växte brännässlor och ett murket päronträd i. Av sin mor fick hon istället tre stora bokmärken med tre små flickor, men det dröjde inte länge förrän hon blivit bortlurad på dem med. Inte för att hon brydde sig särskilt mycket om det just då, men nuförtiden kan hon tänka att det hade varit ett fint minne av hennes mor. Och dammsuga? Ja ,nä det är fortfarande ingen höjdare.

©Pyscho le bitch

Det började med att jag och maken reste på spa. Det var ett vackert och fridfullt ställe, långt upp i skogen, invid en liten sjö och med hagar och ängar runtom. Mycket vackra omgivningar att promenera i, alltså. Och det gjorde jag, i sällskap med min make, som på grund av sin hudsjukdom då och då behöver bada i sådana där tångbad. Själv tar jag inga sådana bad, jag mår illa av dem.
Men promenera, simma och ta massage har jag inget emot. Maken gillar inte massage, men han måste säger doktorn. Det är bra för bindhet.. bindväv… nej, så kan det ju inte heta! Något med huden, i alla fall. 
Just den här dagen var han ovanligt sur på morgonen när han gick iväg på sin massage. Men han kom tillbaka som en ny man! Det var så trevligt så jag uppmanade honom att ta en massage till, på eftermiddagen. Men det skulle jag inte gjort, visade det sig. Men först senare. 
Nästa dag, som var vår sista, tog han åter massage på morgonen. Sedan gick han iväg för massage före lunch, men då sa jag till honom på lunchen att nu fick det räcka, annars blev det en överdos. Men han lyssnade inte på mig. Han gick iväg en gång till, bara en timma innan vi skulle åka hem. 
Alltnog, vi kom hem och allt föll in i den vanliga lunken, arbete, städa, handla, laga mat… ja, ni kan ju köret. Vi kör med lite rättvis fördelning hemma. Den som har mest smutstvätt tvättar, även den andras tvätt. Den som har varit hemma mest eller smulat mest med brödet får dammsuga, den andre dammar. Ja, jag vet, vi kan vara lite oeniga ibland om vem som ska göra vad, men vi kommer alltid överens till slut. Och vi är båda nöjda med systemet. Jag är väldigt nöjd, maken brukar säga att han är liknöjd.
I alla fall, så efter två veckor sa maken att han skulle åka på spa igen, ensam. ”Ensam?” ekade jag, som inte fattade någonting. ”Ja, vi har inte råd om jag nu ska åka varannan helg för att få massage.” ”Varannan helg!?” sa jag och började känna mig som ett eko. Nej, ingen ekologisk produkt, ett eko. Som man ropar får man svar, ni vet!
Han fick åka iväg på sin ”behandling” och det fortsatte han med några gånger till. Det konstiga var att han verkade så trött efter behandlingarna? Det var han ju inte första helgen? Nåja, om han skulle fortsätta så där fick man väl börja fundera på att skaffa sig en älskare, tänkte jag. Det har aldrig fallit ur modet. 
Men så en dag upptäckte jag att det var så mycket damm på golvet bredvid sängen på hans sida. ”Du får dammsuga idag” sa jag. Och det fick han fortsätta med, eftersom det nu låg damm överallt i lägenheten. Först begrep vi inte vad det var, men sedan tittade jag på maken lite noggrannare och såg att han fjällade. En masse, alltså! 
Doktorn sa att det var en bieffekt av massagen och eftersom maken missbrukat den var det nog så att bind…äsch, hade skadats permanent. Vad nu håret hade med det hela att göra. I alla fall insåg maken att detta innebar att han skulle bli tvungen att dammsuga resten av livet. I alla fall livet med mig.
Nu var inte maken glad! Ingen mer massage heller! Men han åkte i alla fall dit (ja, till spat alltså, häng med nu!) en gång till, för att hämta något han glömt, sa han. När han kom hem försvann han ner i trappen och var borta i tre timmar. När jag frågade var han varit sa han att han hjälpt en granne flytta in. Jaha. 
Sedan sa han: ”Älskling, eftersom det är så att jag fjällar för all framtid så ska du aldrig behöva dammsuga mer.” ”Å, vad bra1” sa jag och gav honom en kram. Men du kanske tröttar ut dig så du inte orkar… du vet? I så fall kan jag dammsuga ibland, när jag känner för det.” Men han ville inte höra talas om det. Och han krävde att jag inte skulle vara hemma då han dammsög. Och det kunde jag gå med på.
För det blev ju som jag befarade, han orkar inte riktigt. Dessutom visar det sig att grannen han hjälpte flytta in är massös, ja, hon jobbade på spat förut. Men det här är en annan sorts massage, tydligen. Han säger att det är bra, men han är alltid så trött när han varit där. 
Så nu har jag skaffat mig en älskare. En ung! Och jag behöver inte dammsuga mer i hela mitt liv (i alla fall så länge jag är gift med 

©Kombat-tanten