Kvällens skrivämne: Saker jag har odlad i mitt kylskåp. Rösta kan man göra HÄR

Jag älskar odling. Min käre make har jag odlat fram i kylskåpet. Det började med att jag var i Sydafrika på semester med bästa väninnan. Hon är karltokig och på bussresan norrut försvann hon med en bushman. När bussen skulle fara tillbaka blev jag tvungen att ta mig ut i bushen för att hämta henne. Då dök det upp en äldre kvinna framför mig. Hon gav mig ett ägg, som ett litet fågelägg var det, och vackert blåskimrande. Ta hem det, lägg det kallt och vattna det var tredje dag, sa hon. 
När jag berättade för väninnan på hemresan skrattade hon nästan på sig. Men hon skrattade inte fem månader senare när den ståtligaste svarta man ni kan tänka er stod i mitt kök, färdig, och redan förälskad i mig. Mycket behändigt!
Ja, nu tror ni att jag odlat fram våra femton barn på samma sätt? Men herregud, det går ju inte! Vet ni inte hur barn blir till? Ska jag berätta hur…? Nej, kanske inte. 
Jag odlar regelbundet mina ostar. Jag köper hushållsostar av grossisten och så sprutar jag in lite av mitt specialmedel i ostarna och lägger dem i kylen. Där får de ligga i sjutton veckor, jag vänder på dem då och då, och sedan är de klara för leverans. Jag levererar till alla de stora rederierna. Mina ostfendertar är de bästa på marknaden, finns inga andra som slår dem. De allra största containerfartygen, ja ni vet de där som ser ut som jätte, jätte, ja, vad ska man säga, kartonger, som bara har någon centimeter till godo i Panamakanalens trängsta passager, de använder enbart mina ostar nu för tiden.
Nu tänker ni att en vanlig hushållskyl inte kan rymma en massa ostfendertar. Nej, det kan den normalt inte. Men jag har expanderat den. Så det går bra. 
En gång försökte jag odla svamp i kylskåpet, men det föll på att mina nio döttrar åt upp den innan jag hann skörda. Döttrarna älskar svamp, nämligen. Så jag köpte in mig i en svampodling i en grotta i Rumänien och skickade dit döttrarna för att övervaka det hela. Men jag hade ändå tröttnat på svamp så det fick bli mossodling istället. 
Ibland när jag blir riktigt trött tar jag min yllefilt och går in i kylen och vilar en kvart. Perfekt att ligga i mossan, så avslappnande! Och så luktar det så gott om mossa, lite jordigt så där. 
Min make tycker ju om apelsiner, så ett tag försökte vi oss på apelsinträd, men de föredrar nog värmen ändå. Men jag provade att odla korn, det gick bra ända tills polisen fick korn på det. Ja, man får inte odla korn, se. Det blir sådan farlig dricka av det. Ja, men sockerdricka! Det har vi odlat i många år nu och det ger oss en stadig inkomst. Pojkarna har tjatat om att de ska få ett eget kylskåp så att de kan försörja sig när de nu ska flytta hemifrån, men jag vet inte jag. Sådana kylskåp växer inte på träd. 
Jag har försökt att köra lite trädodling också, men de blir ju så himla höga efter några år, så det föll. Som en fura. Fast det var bara ek, i och för sig, så det var kanske lika bra. Det tar visst några år innan de blir leveransklara, har jag hört.
Jag har funderat mycket på den där kvinnan i Afrika. Maken är bra, men han börjar bli lite till åren, medan jag själv är pigg och vacker som en dag fortfarande. Kanske hon har en till på lager åt mig. Undrar om man skulle kunna ta sig en make till om man blir mormon?
©Kombat-Tanten

Saker jag odlat i mitt kylskåp
Jag trodde aldrig att någon skulle komma på mig. Allt började oskyldigt, men när hon gick där och haltade var det svårt att inte försöka komma på ett sätt att stoppa tidens bittra nötande i våra dyrbaraste relationer. Hennes förr så glänsande päls var matt i skenet från lampan och hon gick ostadigt in under sängen för att söka skydd, på katters vis. Nuförtiden kan vi göra allt! Jag var åtminstone tvungen att försöka.

Jag fick henne när hon inte var stort mer än en lurvig svart dammboll på fyra ben. De första nätterna var principen benhård, katten sover i kattkorgen. Min avskydda pälsdjursallergi gjorde det svårt för mig att ha henne nära, men vad hade allergin och förnuftet att sätta emot de pepparkornssvarta ögonen kantade av gult som lyckligt mötte min blick, med fullständig övertygelse om att min högsta önskan var att dela natten med henne. Vad hade förnuftet att sätta emot den mjuka kroppen som tryckte sig mot mig och den magra svansen som gneds mot min rinnande näsa. Vad hade jag för chans att neka en lurvig liten best som nafsade efter mina tår om natten och därefter kröp upp till kudden, spann och försökte snutta på min örsnibb? Jag älskade henne från första stund. Hon var min, vi var ett. 

På tunnelbanan satt hon under mitt hår. Vissa märkte henne, andra inte. När tåget skakade till pressade hon sin kropp mot min, sökte trygghet. Katter känner inga band till människor sa experterna. Vad visste de? Veterinärerna rekommenderade dietfoder och vi blev kränkta tillsammans, strax innan vi delade på en påse räkor till middag.

Varje dag när jag kom hem från jobbet väntade hon i hallen. Och visst var det jobbigt när hon envisades med att sova på laptopens värme. Efter några månaders bortsjasning skaffade jag ytterligare en laptop i stället. Louise Hallins tips bet inte på väsen med huggtänder. Fridfullt låg vi i soffan och sov tillsammans. Det var innan hon blev sjuk. Innan kramperna, ryckningarna och de plötsliga attackerna när hon bet mig i sömnen, i tron att jag var en fiende. Det var innan tumören tog henne ifrån mig. 

Innan hon blev sjuk var det lättare att föraktfullt fnysa åt att det borde finnas en lag om människor likväl som om djur. Rätten att få avliva när plågan blev för stor. Men sedan satt jag där. Tittade på hennes plågsamma andhämtning och försökte komma underfund med om detta var rätt dag att låta henne få slippa. Tittade på hennes ranglande, försökte se om hon kunde klara sig lite till, eller om det var dags att låta henne gå. 

- Hon ska åka till Nangijala sa barnen. Jag höll med och bet mig blodig om tungspetsen för att hindra mig själv från att skrika om larviga fantasier, sådana jag själv delgett dem. Hennes ögon stirrade svarta på mig i soffan, som om hon bad om att få slippa. Insjunken i midjan, knotig i kroppen. Jag vände bort blicken och viskade till svar. 
– Det kommer att bli bra gumman, det kommer att bli bra.

- Det är dags, sa alla. De som inte kunde minnas hennes lilla kropp, vår kärlek. De som inte kunde blunda och känna hennes päls mot nacken, hennes trampdynor som kramade mitt finger. – Det är dags, sa de, som för att trösta. De jävlarna. Dags för vad? 

Hon dog när barnen var i skolan. Dog i min famn. Uttorkad, mager. Hennes kropp ryckte till några gånger och hon skrek. Döden är aldrig vacker och romantisk, i verkligheten. Jag blundade och höll henne fast. Mer i panik än av ömhet. Filten hon låg i blev långsamt blötare, både av hennes urin och av mina tårar. I timmar satt jag där och vågade inte öppna för att titta. Ville inte se. Till familjen sa jag att hon dött i trädgården och var begraven i skogen.

För ett par dagar sedan hittade min man kartongen i kylskåpet. Jag vet att man egentligen ska frysa ner en kropp som man vill bevara, men å andra sidan så sväller vätskor i frysen. Det låter inte sunt. Jag kan inte göra så mot henne. Tänk om hon vaknar trots allt. Hur ska hon då ha en chans i frysen? Jag ville bara spara några gener, men jag visste inte vilka som var bäst, så jag tog alla.

Men lukten förrådde mig. 
- Vad fan har du gjort? Har du nåt fel i huvudet eller? skrek han. Jag såg honom mer än jag hörde. Hans händer viftade och munnen förvreds i olika läten. Jag såg honom som på film och hade mest lust att byta kanal. Det var inte verkligt. 

Kartongen står de och gräver ner i trädgården just nu. Han tyckte inte att barnen skulle vara med, men jag anser att det är deras plikt. Min man är blek och barnen står och håller varandra i handen. 
– Hur kunde du, mamma, viskade de. 

De kan aldrig förstå. Ingen kan förstå. Med henne upplevde jag äkta, villkorslös kärlek. Kärlek utan strid, smärta och frustration. Nu kan jag kan aldrig få henne tillbaka. Aldrig.

©Terroressa