Billy Talen var övertygad om att han var döende. Det hade gått sju dagar sedan han smittades. Han betraktade ena handen i skenet av fotogenlampan. Kände hur febern rasade i kroppen. Hur blodet förgiftades, och hans själ förmörkades och kvävdes. Alla ska vi dö en dag, tänkte Billy. Sju dagar tidigare var han stor, stark, och odödlig. Blott tjugotre år gammal, var han redan en respekterad och högt uppsatt medlem i sin lokala förening. Men nu?

Första dagen

En vecka tidigare hade Billy begett sig till kyrkan på Hampton road i Harrison, med sin mobb, för att konfrontera de svartas nya andlige ledare på orten, Pastor Bobby Reed. Han förväntade sig möta någon med solbrillor, jättefrisyr, och bergsprängare på axeln, som spelade titelspåret från filmen: Shaft, och var utsmyckad med voodoo-dockor och fågelben. Han föreställde sig också hur niggerjäveln skulle skandera: ”Black is beautiful!” och ”Död åt alla vitingar!”

Men pastorn var en propert klädd äldre herre i kostym och slips, som höll i en bibel. När han fick syn på Billy, gick han genast fram, tog tag i näven och hälsade glatt.

– Hello Billy. Vad trevligt att ni pojkar tog er tid att hälsa på. Jag ville bara säga att jag älskar dig, och Jesus älskar dig Billy … Halle-luja, praise the Lord!

Billy hann knappt reagera utan stod som förstenad. Han drog snabbt undan handen när han insåg att han brutit mot en av klanens heligaste regler. När han betraktade sin hand med skräckslagen min, erbjöd pastorn några tröstande ord.

– Ingen fara Billy, jag färgar inte av mig. Han skrattade sedan ljudligt och klappade Billy hårt på ryggen.

Billy och hans hantlangare såg mycket förnärmade ut, och avslutade sin artighetsvisit med att framföra att de skulle bränna ner kyrkan.

Andra dagen.

Billy kände sig redan svårt sjuk. Han led av sömnlöshet, frös och svettades om vartannat. Han lyfte luren i vredesmod och ringde pastor Bobby.

– Din förbannade svarting, jag lider av delirium, du har förgiftat mig, jag hatar dig, jag hatar din kyrka, och jag tror inte på Gud för fem öre. Vi ska lyncha dig din jävel, och bränna ner din kyrka. Hör du det?

– Gud välsigna dig Billy, tråkigt att höra att du är krasslig, svarade pastorn med empatisk emfas. Jag hoppas du snart blir frisk. Du kan nog inte vara så elak mot mig att jag skulle sluta be för dig och älska dig som alla andra, vare sig du vill eller inte, sa pastorn.

Tredje dagen.

Dagen därpå samlade Billy sina krafter, och övriga klanmedlemmar och gick man ur huse i sina vita dräkter. De hade beväpnat sig med högafflar, facklor, och brännvin. Väl framme vid pastorns hus, knackade de på. Pastorn öppnade dörren med en förvånad min när han såg alla vitklädda och maskerade herrar utanför.

– Men grabbar, det är inte Halloween förrän om fyra månader, sa pastorn. Jag har ingen godis hemma, kom tillbaka i oktober istället, föreslog han. Varpå han stängde dörren och återgick till att spela poker med sin fru.

Fjärde dagen.

På onsdagen återvände Billy och hans mannar, för att bränna kors på gatan framför pastorns hus. Pastor Bobby var inte sen att öppna sin dörr för att se vad som stod på. Han var alltid redo att ingripa om olyckan skulle vara framme, och någon gjort sig illa. Billy och klanmedlemmarna viftade och skrek utanför, och brände även en docka som föreställde en svart man med prästkrage. Pastorn vinkade glatt åt Billy.

– Tjena grabbar, är ni tillbaka igen? Det där ser riktigt kul ut. Behöver ni marshmallows och korv, frågade pastorn i all välmening.
– Är du inte slug på en fläck va? Vem fan tror du att du är? Nu har du gått för långt din jävla nigger. Nu har du gått över gränsen, så nu ska du få betala dyrt säger jag bara. Fast han skrek förstås. 
– Vad menar du för gräns Billy? Jag ser inga gränser, sa pastorn och såg uppriktigt förbryllad ut.
– Din för … bannade … Billy var så upprörd, att han inte visste vart han skulle ta vägen. Saken blev inte bättre av att klanmedlemmarna nu började tycka det hela var ganska underhållande.

Femte dagen

Natten till fredag så försatte Billy och hans kumpaner, pastor Bobbys kyrka i brand, varpå den brann till grunden. Billy Talen var en Grand Wizard inom klanen, och liksom de flesta ”andliga ledare” så infriade även han sina löften för det mesta. Pastor Bobby var därför förutseende nog att förnya försäkringen på kyrkan, som var redan hårt angripen av röta. Så det var som om pastorn blivit bönhörd på sätt och vis. Redan samma morgon så började röjningsarbetet och de första spadtagen togs för att anlägga en ny, och ännu större kyrka.

Sjätte dagen

Pastor Bobby fick ett anonymt hotsamtal av en person med mycket mörk röst och möjlig mexikansk brytning.

– Men hej Billy, jag tänkte just på dig, svarade pastorn, när han hörde Billys förställda men bekanta röst. Vilken ära att en person av din dignitet vill ringa mig. Jag känner mig verkligen hedrad. Men jag ber också till Gud att han ska förlåta dig Billy. Förlåta dig för att du varit så korkad. Jag förmodar att du inte kan rå för det? Har inte din mor sagt åt dig att det är farligt att leka med eld? … Billy … Billy!

De hördes ett klick i andra änden, när Billy la på luren, och sedan började linda telefonsladden hårt runt sin egen hals.

Sjunde dagen

Klanen hade haft uppsikt över pastorns varje rörelse. Livet höll på rinna ur Billy, men nu skulle svartingen lynchas för att statuera exempel. Lynchas med borgmästarens goda min, som även han var hängiven rasist och klanmedlem, och ville fördriva varenda afroamerikan ur stan om det gick.

Pastorn befann sig på Martha’s, där han skulle inta lunch efter lördagsgudstjänst i tillfälliga lokaler. Precis när han skulle till att hugga in i kycklingen så belägrades restaurangen av inte mindre än trettio blodtörstiga klanmedlemmar. De omringade pastorn, som var uppenbarligen glad över deras närvaro, då han tittade upp och log glatt mot mobben.

Billy trängde sig fram mot pastorn i full mundering, med neddragen luva, hållandes en stor förskärare i sin muterade hand.

– Nu ska du lyssna jävligt noga på mig nigger! Vi vill inte att såna som du äter här. Och jag ska lova dig en sak. Jag tänker göra med dig, precis det du tänker göra med den där kycklingen.

Pastor Bobby tittade på Billy och mobben, sedan på kycklingen. Så la han ifrån sig besticken, tog ett stadigt grepp om kycklingen, lyfte den till munnen och kysste den ömt på baken.

Restaurangbesökarna vek sig dubbelt av skratt, klanmedlemmarna vek sig dubbelt av skratt. Till och med Billy insåg att han nu var besegrad en gång för alla. Några månader senare, så gick han ur klanen, och läste till pastor. Än idag så reser han världen över för att predika om fördomar, rasism, och guds gränslösa kärlek. Han berättar alltid om sin mentor och räddare. Pastor Bobby Reed, så andra får veta att det finns hopp även där ljuset inte skiner. Och att äkta kärlek inte vet några gränser.

©Dylan Tate 

Pastor Bobby med medlemmar ur hans nya vuxenkör.