Skrivarsidan 1av3.se efterlyste noveller till en novellantologi som de ska ge ut i sammarbete med Linda Skugge och Vulkan.se - Uppgiften var att skriva en novell som innehöll orden Isbjörn-ar och eltanborst-e-ar. Jag tyckte det lät kanonkul. Så jag skrev och redigerade om en novell till uttagningen, med en förhoppning om att komma med. Jag kom inte med. Men tio andra lyckliga novellster gjorde det. 9 tjejer och 1 kille. Det är lätt att glädjas med de NIO damerna =) men jag lider en aning med enda killen. Det är dags för skärpning killar. Tjejerna visar än en gång att de kan spöa oss i nästan allt numera. Tema i min novell utvöver eltandborstar och isbjörnar är: kontraster. Under ytan döljer sig även en metanovell om en något okonventionell och lite smågalen "skrivarvän" 

By Dylan Tate

Skitstövlar och poeter - (omarbetad)

- Av alla levande varelser, i hela jävla universums oändliga allt, så var det väl självaste fan att jag lyckades med konststycket att kläckas som pingvinjävel, skanderade pingvinen så högt han någonsin kunde med uppgiven pingvinmin. För om det var någonstans på hela denna arma planet som det var närmast omöjligt att göra sig hörd, överrösta sin granne, läsa högt ur sin nya bok om klimatförändringar, eller skrika åt albatrossjävlarna att han skulle picka ut ögonen på fanskapen, om de så mycket som tänkte tanken på att käka upp hans ofödda äggröra, så var det mitt i en pingvinkoloni. Svart och vit, gul och röd, stört jävla omöjligt att göra sig hörd.

– Det är verkligen kallt som satan här, det skall ni veta, jag skulle hellre ro en båt över Gobiöknen, supa mig full som en kaja, och dränka mig ... helst i varmt vatten, typ i en gejser, eller uppe på en, eller var fan som helst. Mina grannar är inte sluga på en fläck, dom skiiiter på allting, på min kåk, på mina ungar, på frugan, på mig. Helvete ... jag skiter väl på dom också, än sen då? Behandla andra som du blir behandlad själv säger jag bara.Jääävla typer! Sen har vi det här med oljudet också, det går inte att komma ifrån. Asså ... heavy metal på full volym låter som Enya i den här jäkla hålan. Snacka om tinnitus, dra ... åt ... helvete! Inte nog med det, vår värsta antagonist, isbjörnen, är så till den grad fräck att han använder oss, som tandpetare när han satt i sig något mera delikat, som en säl. Och hon kärringen som bor bredvid, pickar mig på skallen som om jag vore förståndshandikappad eller nåt, eller så är hon bara brunstig, inte vet jag, jag har gjort mitt för säsongen i alla fall. Jag köpte faktiskt en eltandborste åt henne som en slags fredsgåva, för om andedräkter kunde döda. Utan att gå in på detaljer, så använde hon den till något helt annat än till att gnugga nötterna med … jisses. Och sen har vi albatrossjävlarna. Dom käkar upp våra barn, och skiter tillbaka dom i skallen på oss. Snacka om tacksamhet. Skiiitstövlar, hör ni det? röt pingvinen mot skyn och hötte med fenan.

Pingvinen gav sig iväg mot klippavsatsen, och tittade samtidigt drömskt upp mot skyn, där hans något snorkiga landsbröder sträckte ut sina enorma, graciösa, bländvita vingar, och gled omkring tillsynes obesvärad av sin egen lättjefulla, närmast ljudlösa tillvaro, uppenbarligen omedvetna om helvetet som utspelade sig nere på land. Ja ja ja, om man bara kunde flyga, då jävlar, tänkte pingvinen, och riktade istället sin uppmärksamhet mot havet. Där ute till havs, under den böljande kromgröna massan, hörde han tystnaden tränga undan det brutala skrålet. Nu stod han där, i begrepp att försörja sin lilla familj med mat. Innan han dök i djupet, vägde han upp för - och nackdelarna en sista gång med sina patetiskt korta svarta små vingar. Han tänkte på sina barn, och alla roliga, aviga, kreativa, svårmodiga, promiskuösa, och musikaliska pingviner han hade träffat i sitt liv. Pingvinen vände sig om mot kolonin, och tittade sedan åter ut mot havet. Att skaffa mat i Antarktis var inte som att gå och köpa en liter mjölk på Konsum. Det hela var förenat med livsfara vid varje besök i havets livsmedelsbutik.

Pingvinen skuttade ut mot kanten och dök ner i havet. Bubblorna fräste till som en läsk i hörselgångarna ett kort ögonblick, sedan blev allt ljuvligt tyst. Han hann precis tyda det vidöppna gapet hos en späckhuggare som kom från djupet. Det gjorde aldrig ont. Det var som att frontalkrocka men en lastbil. Ena sekunden livslevande, den andra, på väg genom livets eviga kretslopp som en dallrande massa i buken på en satans jävla späckhuggarjävel! Vilket var det sista som passerade pingvinens tankeflora. Han hade trots motgångarna varit relativt nöjd med livet, trots skrålet, och skiten, och kylan, och grannarna, och så dom där jävlarna som kunde flyga minsann. Märkvärdiga jävlar. Fisk fanns det i mängder, och han hade varit socialt mycket aktiv, trots en del slitningar på kolonins pingvinforum, samt fiskeföreningens årsstämma. Is fanns det gott om till helgens otaliga groggar, och han hade nyligen gått med i en litteraturföreningen: Döda pingviners sällskap.

Uppe på land kläcktes ett nytt liv i samma ögonblick som den olycksalige gick ur tiden. Det var pingvinens grabb som nu såg dagens ljus. Det första lille Plex gjorde var att krypa in i värmen och tryggheten under moderns dunbeklädda byk, för att slippa höra det förfärliga oljudet. Äggskalet låg tomt och gungade fram och åter i den bitande kylan som en kropp utan själ. I havet låg fadern tyst och lugnt, befordrad till härligheten och befriad från skrålet uppe på land. Och det var inte utan att man undrade varför pingviner flög under vattnet, när albatrosser kunde blänka från skyn. Några veckor senare stod lille Plex och flaxade sina små vingar och övade på att skråla även han. Där stod han nu rund och go, med en dunjacka värdig en eskimå, och kikade upp mot överheten i egenskap av de stora vackra vita fåglarna som brukade pricka honom mitt i pannan med hans förpassade släktingar. Han tog mod till sig, harklade sin klena stämma, och pep allt vad han orkade.

– En dag så kommer jag att kunna flyga precis som ni! Pep Plex med förvånansvärd pondus för att vara en liten pingvin.

Albatrossparet Jalle och Lina tittade förvånat ner mot skyttegravarna och skrattade sitt mest förringande skratt.

– Hoj oj oj oj, du är bara en pingvin grabben. Flyga ... du? Fan, det är ungefär lika svårt som att bli publicerad!

© Dylan Tate - är en pseudonym