Del 8 av 8 - för alla delar klicka bara ovan omslag

Lyckan varade till måndag morgon. Exakt en vecka efter festen. Då ringde Lars. Och ville kalla till möte.

”Jaså? Du är kvar i Stockholm?” Lars lät förvånad.

”Ja. Har haft en underbar vecka här. Underbara människor. Greger har kört runt mej på alla sevärdheter som finns. Gamla Stan. Så vacker.”

”Mm. Bra. Kul. Egentligen hade vi tänkt höra om du kunde komma upp nästa vecka. Men om du nu fortfarande är kvar i stan så …” Svante hörde hur Lars konfererade med någon i bakgrunden. ”Skulle det passa redan idag tror du?”

”Eh … ja … Vi hade tänkt åka hem imorgon. Men har väl inte direkt nåt inplanerat för idag.”

”Va bra! Skulle ni kunna vara här …” Nu hörde Svante hur Lars pratade med någon igen. ”Elva. Klockan elva. Går det? Eller är det för tidigt?”

”Nädå. Visst. Men alltså exakt vad …”

”Bra! Då ses vi strax.” Sedan bröt Lars samtalet innan Svante hann och fullborda meningen. Underligt. Men begripligt. Nu skulle naturligtvis lanseringen dra igång på allvar. Reklamkampanj och promotion. PR. Boken var utlovad att vara färdig till bokmässan i september. Det är nu det börjar, tänkte han.

Det satt en man i sextioårsåldern i ena hörnet, som Greger inte kände igen från förra veckan. Och han var absolut inte vare sig bibliotekarie eller kommunist. Kritstrecksrandig kostym och polkafärgad slips. Annars var det välbekanta järngänget där. Lars och Mats. Med fru VD som ordförande.

Det var knas på gång. Greger kände det i varenda por i kroppen. Polistillslag att förvänta. Med kostymmannen som spaningsledare. Men Svante var ännu helt obekymrad och tycktes inte märka den aversion som nu streamade emot dem i lektörsrummet. Längst in. I lejonets kula.

”Det här är Roger. Vår bankjurist”, började fru VD och tog av sig glasögonen. Lät dem dingla fritt på magen från snodden. ”Och det är lika bra att vi går rakt på sak”, fortsatte hon skarpt. Greger gillade inte hennes tonfall eller falkblick och ångrade att han tagit t-shirt. En gammal bleknad swastika lyste stopplykta. ”Vi har precis haft styrelsemöte. Och fattat ett avgörande beslut. Som vi är helt eniga om.” Av någon anledning sökte VD Greger med blicken. Vek inte undan en tum. Järnlady. Svante flackade med sin, då kvinnans röst just tutat fara i hans öron. Lars och Mats teg vid bordet. Och Roger iakttog Greger. ”Vi tänker inte ge ut din bok Svante …” Nu satte fru VD på sig brillorna igen. Svantes haka började långsamt falla. ”Inte mer än vad kontraktet förbinder oss till. Vi har även blivit rådda till det av vår jurist.” Nu lutade sig Roger framåt och la armbågarna på bordet. Plockade ut några papper ur en mapp. Svante gapade som en övergiven fågelunge. Greger letade reträttväg likt ett skadeskjutet djur.

”Det står klart och tydligt i kontraktet att boken skall tryckas och ges ut. Men inte i hur många exemplar.” Rogers röst var affärsmässigt torr och klinisk. Juristadvokatåklagardomare.

”Så vi kommer alltså att låta trycka … ett exemplar. Som gåva till dej Svante”, sa VD.  ”Som en slags print-on demand kan man säja, om du nu är bekant med den företeelsen?” Glasögonen for åter av, med medlidsam blick ner på Svante. Som var alldeles kritvit i ansiktet. ”Men nu ska du inte misströsta för det.” Hon nickade bort mot Roger igen.

”Kontraktet förbinder förlaget att utbetala femtiotusen riksdaler i förskott, till författaren av verket. Alltså ni herr Bolander.” Roger vände sig till Svante. Fingrade på slipsknuten. Greger slutade att väga på stolen. Svante sa fortfarande ingenting. Befann sig i djup chock.

”Men vi är beredda att gå längre än så.” Fru VD nickade åter mot Roger.

”Som extra ersättning, och kompensation för den uteblivna boklanseringen, erbjuder vi er …” Roger blev varse VD:s minspel, ”dej … Svante, ett engångsbelopp motsvarande samma förskottssumma. Alltså femtitusen till. Totalt etthundratusen kronor. Det är ett mycket generöst erbjudande bör jag tillägga. Absolut.” Här stannade Roger tvärt. Slog pappren i bordet med kortsidan nedåt, för att samla ihop. Tystnaden dånade i rummet. Man kunde höra minsta andetag. Det var Greger som bröt den först.

”Menar ni att ni vill ge oss … eh … Svante här hundratusen? Kontant? Rakt av? På ett bräde!?” Greger hängde över halva bordet, och hjärtat gjorde frivolter. Det här var för bra för att vara sant! Polisrazzian anmäld och fälld i Högsta domstolen. Med fett skadestånd som näsbränna. Wunderbaar!

”Ja”, utbrast VD och Roger i kör. Lars och Mats nickade bifall. Tittade annars bara ner i bordet. Den här gången log Lars inte alls.

Den enda som uppfattade beskedet som ett dödsbud var författaren själv.

”Ni tänker alltså inte ge ut … ni tänker alltså inte promota … ni tänker alltså inte sälja … min bok?” Långsamt började chocken släppa och förvandlas till vrede istället.

”Nä. Det är riktigt. Men just därför är vi beredda att ersätta dej ekonomiskt. Jag vill också påpeka att vi i laglig mening inte begår något som helst fel.” Hon sökte moraliskt stöd hos Roger.

”Det finns ingenting i avtalet som förbinder Piratförlaget till fler åtaganden. Svante har rätt till femtitusen kronor, samt tretti procent på försäljningspriset på boken. Som för övrigt ännu inte är fastställt. Antalet exemplar man tänkt trycka upp är en öppen förhandlingsfråga mellan förlaget och författaren. Och inget som står exakt angivet i avtalet.” Roger rörde inte en min. Svante sprattlade i rullstolen och Greger kunde inte undvika att ett nöjt dollargrin växte fram i ansiktet. ”Det brukar i och för sig vara förlagskutym att trycka upp ungefär femtonhundra till tretusen ex, när det gäller en debutant. Så ur moralisk synpunkt kanske det är lite tveksamt att bara trycka upp ett”, fortsatte Roger kyligt. Verkade nästan njuta av sin utläggning. ”Men affärsjuridiken sysslar inte med moral, utan enkom med vad som står i kontraktet. Jag beklagar.” Svante var så arg att han höll på att spricka.

”Men du får ju hundratusen Svante!” försökte Greger trösta och gaska upp. Daskade honom hurtfriskt i ryggen.

”Jag vill inte ha några pengar! Jag vill ha UT MIN BOK. Som en riktig författare. Pengar har jag redan. Och bryr mej inte om.” Svante såg ut att kunna lätta ur stolen. Och flyga fru förlags-VD i strupen. Bakom dem öppnades en dörr och ett okänt antal herrar kom gående längs korridoren. De pratade högljutt med varandra.

”Ursäkta mej. Jag måste kila.” Mats reste sig kvickt och försvann.

”Om det är någon tröst, men det inser jag nu att det inte är. Men som ytterligare förklaring då.” Nu satte VD blicken i Svante. ”Hursomhelst är er bok fullkomligt osäljbar. Den innehåller grova personangrepp, är dåligt skriven och kräver omfattande korrektur.” I korridoren hörde Svante hur Mats hälsade på någon. Och gratulerade. Svante vred på huvudet för att få full insyn. Och fick syn på Mats och … CC! De skakade varandras händer. Bakom dem stod två gamla gubbar. I förtroligt samtal. Svante kände genast igen dem. Den ena var fru VD:s man. Den andra var … Nils-Erik Frankenius!

”Hela berättelsen är egentligen ett illa dolt personangrepp på Erik. Nils-Erik Frankenius, alias Frank Larsson-Persson i boken. Och är det något vi vill undvika till varje pris, så är det att bli stämda för förtal. Och hamna i en segdragen rättsprocess. Dålig PR. Dåligt för förlaget. Vi sysslar helt enkelt inte med den sortens litteratur. Jag beklagar.” I samma stund som orden lämnade hennes läppar, upptäckte hon det välbekanta sällskapet som Svante just spänt ögonen i, och viftade avvärjande mot sin man.

”Nu du din djävul ska du allt få!!” Svante aktiverade Permobilen med förbluffande hastighet och fräste rakt ut i korridoren. Tog sikte. Som en hänsynslös självmordsbombare. Rakt mot Nils-Erik Frankenius. Som därmed avbröts i sitt kärvänliga samtal med fru VD:s man.

Det var Greger som fick stopp på honom. I grevens tid. Lyfte resolut bort och satte handen för som munkavle. Det kom underliga ljud och gurglanden ur Svantes hals. Halvkvävda sanningar. Tre av herrarna tittade roat på den komiska scenen. Den fjärde, och yngsta, med djup medömkan.

Roger följde dem ut. Precis när Greger med våld skulle freewheela Svante ner för galgbacken, kände han en hand på sin axel.

”Du kom ensam den här gången?” Roger såg ut att ha kopplat på spanarblicken igen.

”Va?”

”Den där kvinnan. Som var med på festen. Zigenerskan. Eller romen som det nu så politiskt korrekt heter.”

”Tina?”

”Ja. Just det. Så heter hon. Jag såg filmen som Mats tog från festen.”

”Jaha?”

”Hälsa henne. Hälsa henne från mej bara. Roger. Roger Hansson. Hon vet vem jag är.” Greger kunde dock omöjligen förstå hur Tina kunde känna denna överklasstropp. I nästa sekund hade han tvärvänt på klacken. Svarta lackskor. Hon kunde höra honom småfnissa för sig själv, när han avlägsnade sig med raska kliv.

”Ha den äran! Ha den äran på femtiårsdagen.” Greger överräckte ett klumpigt inslaget paket.

”Tack.” Svante satt som förstummad med presenten i knäet. Greger fick hjälpa att öppna. I brunpappret vilade en tunn liten bok. Om konsten att läsa och skriva. Av Olof Lagercrantz.

”Jag hitta den på Tradera”, sa Greger stolt. ”Tänkte att den skulle komma väl till pass”, fortsatte han som om han väntat sig beröm. Men Svante tittade bara uppgivet rakt ut i tomma intet.

”Tack. Det är tanken som räknas alla fall”, fick han slutligen fram.

De söp. Tillsammans. Under stor förbrödring. Den ene firade och den andre drack gravöl. Greger försökte förgäves trösta Svante, samtidigt med att dölja sin egen sprudlande glädje över den stundande rikedomen. Vars procentuella andel ökade för var glas sprit som Svante svepte. Han hade redan druttat omkull ur rullstolen och slagit sig ordentligt. Blodvite uppstått. Skjortan rivits sönder. Greger hade plåstrat om efter bästa förmåga, men näsan hade droppat röda spår över hela golvet. Det var en mycket stukad Svante som satt bredvid honom i soffan.

”Jag vill inte se boken. Jag vill inte veta av den mer. Elda upp fanskapet bara!” Svante dängde POD-boken i golvet. Ett bud hade kommit med expressleverans precis före tågets avgång. ”Hämnden – Svante Bolander.” Klatschig framsida. Initierad baksidestext. Och med utförlig författarpresentation på insidan av vikbladet. En riktig bok helt enkelt. I ett exemplar … Svante hade suttit försjunken i tankar ända hem till Malmö.

”Men du har ju ingen öppen sspis”, sa Greger och tömde burken. Plockade genast till sig en ny.

”Släng den då! Stuva undan! Gör va fan du vill! Men bort ska den alla fall”, kommenderade Svante och blängde på boken

”Okej cchhiiefen. Sska bli.” Spottloskor landade på golvet. Blandades med blodfläckarna.

Greger tog upp boken och gick först till sophinken i köket. Som var överfull. Men ångrade sig. Kanske skulle Svante också komma att ångra sig? När han väl hunnit svälja den värsta förtreten och nyktrat till. Bäst att gömma den istället. Där Svante omöjligt impulsivt skulle hitta eller komma åt. Han gick till garderoben. Där pappersmanuset fortfarande låg på golvet. Men trots att han var lång nådde han inte upp till översta hyllan. Just som han skulle hämta en stol fick han syn på armsaxen. Den kallades så. Det var i själva verket en utvecklingsbar gripklo i metall. En saxliknande anordning som gick att veckla ut som en tumstock, fast flera meter, och med vars hjälp man enkelt kunde plocka föremål som låg högt belägna, eller annars svåråtkomliga. Handikapputkvitterad från Hjälpcentralen på UMAS.

Greger vecklade ut till lagom längd och hissade först upp boken, sedan pappersbunten längst in i hörnet på hyllan.

”Va gör du?” Svante kom rullervinglande efter. Rullstolsfyllo.

”Ingenting. Ingenting särrssskilt Svante.” Greger fumlade med att fälla ihop armsaxen. Som tycktes ha gått i baklås.

”Låt den va bara. Jag behöver pissa.”

Svante hade satt sig vid datorn. Ville plötsligt inte ha mer sprit. Över hälften kvar i flaskan. Greger tog sig en smutt, som omväxling till ölpimplandet. Inne på sin trettonde öl annars. Han glodde på fotboll. Confederations Cup. För-VM i Sydafrika. Ett helvetiskt bröl ljöd ur apparaten. Men tutorna såg roliga ut. Liksom människorna som oförtrutligt blåste i dem. Greger gillade både vad han såg och hörde. Man kanske borde åka dit? Visserligen vimlade det av svartskallar, men de var samma andas barn på något vis, och Gregers ryggmärg appellerades av det rytmiska dunkandet. Och tutandet. Fattig mans hämnd? Hämnden.

Med simmig blick kunde dock Greger konstatera att Svante skötte sig själv vid datorn. Verkade redan skriva ny bok. Och ut. Greger hörde hur skrivaren gick igång. Tog en rejäl klunk Renat till. Brasilien gjorde mål. Eller om det nu var USA? Vilka spelade egentligen? Greger såg inte så noga. Firade med ny öl, och halsade slut på flaskan. Ibland lät det som om någon tutade vuvuzela rätt i örat på honom, och ibland fick han sätta upp ljudet för att överhuvudtaget kunna höra kommentatorerna. Svante donade med sitt borta vid datorn. Sneglade bort mot Gregers tevehörna då och då.

I halvtid gäspade Greger oavbrutet, likt en fisk på torra land, samtidigt som någon elak John Blund ideligen pressade ner hans ögonlock. Det sista han hörde innan han slocknade för gott, var ett mekaniskt brummande läte som bröt av mot vuvuzelorna. Sedan var han bortom svart och vitt. Och inte en vuvuzela i världen kunde väcka honom.

Men vakna gjorde han i alla fall till slut. Det såg blåsan till om inte annat. Tungan låg kontaktlimmad mot gommen, och någon brände bengaliska eldar i halsen på honom. Han hävde sig upp i ultrarapid, och med fördröjd hjärneffekt. Blind som en kattunge. Ofokuserad. Hittade en oöppnad öl och medicinerade. Slök hela burken i ett enda drag. Rapade ljudligt och tog stöd mot bordet. Vacklade iväg mot toa. Snubblade på någon märkligt metallstång som låg slängd på golvet. Han greppade tag i det avlånga föremålet och langade iväg. Schabraket landade med ett dån som kunde väcka döda.

Långsamt, långsamt började fler delar av gårdagen framträda i huvudet. Som annars sprängde värre än Stora Stöten i Falu Koppargruva. Han befann sig inte hemma … Tog sig för pannan. Gnuggade ögonen. Han var ju hos Svante. Supit hårt och somnat på sin post tydligen. Han undrade vart nattjouren tagit vägen. Tills han mindes att det var ingen mindre än han själv som ringt och avbeställt. På Svantes begäran. De hade frågat hur Greger egentligen mådde och bett och få tala med Svante. Som emellertid varit indisponibel vid tillfället. Men Greger hade bedyrat att han frivilligt och som siste man, skulle jobba över och se till att Svante kom i säng ordentligt. Så fick han syn på rullstolen. Mitt i rummet. Och som var tom. Konstigt.

”Svante?” väste han ihåligt. Det hängde något från taket. Från skitanordningen. Som inte brukade vara där. Greger gnuggade sig lite till. Och blev med ens klarvaken.

”Nä men va fan!?”

Framför honom dinglade liket av författaren Svante Bolander. Segraren i BOK-SM 2009. Greger hade sett det mesta i sina dagar trodde han. Men den dödes blodiga och förvridna ansikte ingav Greger sådan skräck att han ramlade baklänges. Och kissade på sig i fallet.

”Mamma!”

Det tog minst tio minuter innan Greger kunde tänka rationellt igen. Han hade mest bara irrat runt. Slängt tomburkar, flyttat på pryttlar och vecklat ihop saxen, efter ihärdigt tummande. Svante måste ha använt sig av den för att nå strömbrytaren i väggen, som aktiverade lyftkranen, när han väl trätt remmen om halsen.

Vid datorn låg ett prydligt utskrivet dokument. Greger läste högt i pur förvåning.

”Detta är mitt testamente. Det är min bestämda önskan och vilja att min personliga assistent, Greger Assarsson, skall vara min arvinge. Till honom testamenterar jag samtliga mina tillgångar, såväl pengar som lösöre. Det är min vilja. Nu vill jag dö. Detta är den yttersta parnassen!

Frid

/Svante Bolander Malmö den 10 juni 2009”

Undertill stod en oläslig namnteckning. Greger läste brevet en gång till. Höll det hårt i handen. Rörd och upprörd på en och samma gång. Han borde ringa polisen. Det bar honom dock kraftigt emot. Men. Sedan tittade han på det frånstötande liket igen. Såg blodspåren under. Gluntade åter på testamentet. Efter arvskiftet skulle han vara stormrik. Därefter påminde reptilhjärnan honom om hans tidigare leverne. Häkten, domar och volter. Indrivningar, våldsamma upplopp och misshandel. Han tittade på Svante igen. Testamentet. Blodspåren. Kunde urskilja sina fotspår i en röd blaffa. Han hade förmodligen gödslat ner hela lägenheten med fingeravtryck. Han kom att tänka på metallsaxen han kastat undan i vredesmod. DNA. CSI …

Därefter gick det rasande fort. Han vräkte sig ut. Sprang ända hem. Packade. Bytte kallingar och byxor. Hittade ett giltigt pass. Plötsligt målmedveten som en mullvad. Och innan han visste ordet av satt han på ett Öresundståg på väg till Kastrup. Och trots att han aldrig tidigare flugit, ej heller bekantat sig med en internationell storflygplats, lyckades han både boka sista minuten som checka in. Allt enligt motivationsprincipen. Han tänkte fly till Bangkock. Kanske borde leta upp den där andra efterlyste killen som gömde sig där. Säkert någon gammal värdetransportrånare från vit makt tiden.

Han svettades ymnigt i säkerhetskontrollen. Svepte med van blick runt på jakt efter civilklädda krimmare. Väntade sig att bli gripen när som. Men kunde inte upptäcka någon. Norpade åt sig Snabba Cash från en taxfreebutik som lektyr på flyget. Och när han väl svept tre snabba vodka on the rocks, så började nerverna återvända någorlunda i sina banor. Så pass att han också lyckades borda planet och till och med hitta rätt plats. En halvtimme senare var han på väg.

”Bortfifflad bok gör postum succé på nätet.” Tina hickade till vid köksbordet. ”Romanen Hämnden, författad av nyligen bortgångne Malmöbon Svante Bolander, sprids nu som en löpeld på Internet”, läste Tina vidare i DN. ”På bara några få månader har den vidarebefordrats och laddats ner av tiotusentals användare, och har precis kommit ut i pappersform också. Det är det nya förlaget Spred som står bakom releasen.

– Vi är mer än nöjda och har redan fått över sextusen förbeställningar, säger förlagets VD Jöns Bergström. Många vill läsa om det kulturella etablissemanget i allmänhet. Och om Nils-Erik Frankenius i synnerhet, ler han. Man uppskattar den råa undergroundtonen. Hämnden har redan nått kultstatus i flera kretsar. Det är lite av Dumskallarnas Sammansvärjning över det hela faktiskt. Om det fortsätter så här i samma takt, har vi en miljonsäljare till nästa sommar. Tragiskt bara att upphovsmannen bakom verket inte hann uppleva framgångarna, avslutar en i övrigt mycket belåten Jöns intervjun.”

© Svante Bolander … är